Nyhet

Hennes son sökte förgäves psykiatrisk slutenvård

Katarinas son har i över fem år åkt in och ut på psykakutmottagningar. Det gick så långt att sonen begick brott, vilket bedömts vara en följd av hans psykiska störning.

En dag nås Katarina av beskedet att hennes 25-årige son Peter står på ett tak på Sankt Göransgatan i Stockholm. Hela gatan har stängts av på grund av händelsen. Nedanför har människor samlats, flera av dem tar upp sina mobiltelefoner, redo att ta de första bilderna på mannen som stod i färd att hoppa. Ännu en gång förs sonen sedan till psykiatriska länsakuten i Stockholm, varefter han på nytt skrivs ut.

– Jag har tappat räkningen på alla gånger som Peter har åkt in och ut på psykakuten, säger Katarina, som tar emot Sjukhusläkaren i sin lägenhet i centrala Stockholm.
Hennes tal är sansat, välformulerat, men hennes blick bekymrad, sorgsen, när hon berättar om sin son.

– Han har fått panikångestattacker, klättrat upp på ett antal tak och betett sig suicidalt även i stockholmstrafiken och i tunnelbanan. Många gånger i samband med alkohol, andra gånger utan. Ofta har det resulterat i att han har förts till psykakuten av polisen, berättar hon.

Katarina är just hemkommen från ett besök hos sonen, som sedan tre månader tillbaka suttit häktad. Numera är han även dömd, bland annat för att ha överträtt kontaktförbud mot den läkare som han inte låtit vara ifred sedan anmälaren, läkaren i fråga, nekat honom fortsatt vård i den psykiatriska slutenvården.

I domen konstateras att sonen efter en rättspsykiatrisk undersökning bedöms ha begått gärningarna ”under påverkan av en allvarlig psykisk störning.” Att han ”lider av en allvarlig psykisk störning och att han, till följd av sitt psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt, har behov av psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång samt att det därmed finns medicinska förutsättningar att överlämna honom till rättspsykiatrisk vård”.

– Om myndigheternas beslut bättre avspeglat de verkliga behoven hos alla de människor som lider av allvarlig psykisk störning i vårt land så hade vår son kunnat få adekvat vård på ett betydligt tidigare stadium, säger Katarina.

Katarinas son Peter har adhd, autism och bipolär sjukdom. Redan som liten hade han assistent på heltid på dagis och skola. I början av gymnasiet omhändertogs han enligt LVU (Lagen om vård av unga) när han ansågs utgöra en fara för sitt eget liv. Först i slutet av gymnasiet eskalerade de psykiatriska problemen, berättar Katarina. Men tack vare särskilda insatser från LSS boende och skola har han klarat av att fullfölja gymnasiet med hyfsade betyg.

Redan under sitt första studieår vid högskola i Umeå blev han tvångsomhändertagen inom psykiatrin vid ett antal tillfällen. Behandlingen vid blandmottagning inom psykiatrisk öppenvårdsmottagning fungerade inte för honom. Till slut mådde Peter så pass psykiskt dåligt att han fick avbryta sina studier, blev sjukskriven och flyttade hem till föräldrarna i Stockholm.

Efter ett halvår av remisser fram och tillbaka och påtryckningar från familjen fick Peter till slut en läkare vid Autism- och tvångsmottagningen, en del av den psykiatriska öppenvården vid Sankt Görans sjukhus.

– Den läkaren var den förste läkare som lyckades bygga en god allians med Peter genom att faktiskt lyssna på honom och pröva olika former för samarbete, berättar Katarina.
Det var också denne läkare som ställde diagnosen bipolär sjukdom och fick Peter att ta mediciner regelbundet.

Men för Peter visade det sig inte räcka med öppenvård. Han började åka in och ut på psykiatriska akuten igen och blev återigen sjukskriven. Han var ofta försvunnen hela nätter och inpå dagarna. Föräldrarna ringde runt till polisstationer, psykakuten, eftersom vi visste att han betedde sig suicidalt i onyktert tillstånd.

– Varje gång blev vi lugnade när vi hörde att han faktiskt levde, säger Katarina.

När sonen till slut självmant bad om att få läggas in i psykiatriska slutenvården, fick han nej.
Han kände sig respektlöst bemött och inte förstådd av den läkare som nekat honom vården.

Peter började ringa till läkaren när denne inte var i tjänst. Sonen ringde också psykakuten ett stort antal gånger och personalen började lägga på när han ringde, berättar Katarina. Det mobila akutteamet som stänger klockan 21 hänvisade i sin tur till psykakuten.

Peter dömdes till slut i tingsrätten för överträdelse av kontaktförbud och den regelbundna läkarkontakt som han fått tillgång till i öppenvården försvann i samband med att han häktades.

Katarina ser ner i den bunt papper hon har framför sig, domen som rör hennes son.

– Jag tycker att han skulle ha fått psykiatrisk vård förenad med frihetsberövande för länge sedan. Helst när han själv till slut, efter flera års förnekande, kommit till insikten att han behövde slutenvård. Men troligen hade tvångsvård periodvis behövt komplettera den frivilliga vården, på grund av hans dåliga skick, säger hon.
I åratal har hon, Peters far och sonens tre syskon varit oroliga, berättar Katarina.
– För mig är det ett under att han fortfarande lever.

Hon hoppas att den rättspsykiatriska vården kommer att fungera bättre för hennes son än vad psykiatrin utanför fängelsemurarna gjort.

– Jag hoppas att jag om några år kommer att kunna säga att slutenvården har mycket att lära sig av den rättspsykiatriska vården. Men det känns mycket sorgligt att det har gått så långt att jag behöver säga så, säger hon.

Jessica Fremnell, pressansvarig vid Verksamhetsstöd och Kommunikation, Stockholms läns sjukvårdsområde, uppger till Sjukhusläkaren att de avstår från att kommentera detta, eller liknande typer av ärenden.

Fotnot. Katarinas son Peter heter egentligen något annat.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2018-04

SKL bluffade med väntetider/Här hamnade professionsmiljarden/ För sjuka patienter skickas till närakuten/ Stora framgångar för sjukvårdspartier i valet

Prenumerera