• 09 maj 2017
• 2
• AV: Malin Gavelin

”Bättre krascha verksamheten i datorn än i verkligheten”. Det menar industridoktoranden Paul Holmström som forskar om hur sjukvården kan simulera åtgärder och förbättringsidéer i modellform – utan risk för vare sig verksamhet eller patienter.

– Det är många som har drunknat när de har passerat en flod med ett genomsnittsdjup på en meter, säger Paul Holmström och gör en konstpaus för att meningen ska sjunka in. Han vill belysa vilka klavertramp som ofta görs – inte minst inom vården – när viktiga beslut fattas baserade på just genomsnittssiffror och inget annat. Ändå är det precis så det många gånger fungerar inom vården i Sverige i dag, menar han.

– Jag har ett exempel från en gynmottagning som två magisterstudenter på Chalmers jobbade med. Mottagningen hade ett stort problem och de var att de inte höll vårdgarantin och att diagnoserna ständigt skiftade så som det gör naturligt på många mottagningar. Det vi gjorde var att vi satte oss och räknade antalet inkomna remisser och lät programmet göra en grov schemaplanering utifrån tendenserna i de inkommande remisserna för att bättre möta behovet. Det hade de aldrig varit i närheten av att prova själva. För mig är det inte rocket science, men det blir det inom sjukvården.

För precis som på många akutmottagningar hade gynmottagningen schemalagt efter ett genomsnitt och helt bortsett från variationerna i patientflödena, menar Paul Holmström. Något som gjorde det väldigt svårt för dem att hantera topparna.

– Bakom detta ligger givetvis en ekonomisk fråga som även leder till många andra destruktiva effekter. På många akutmottagningar kan jag till exempel tydligt se i mina simuleringar att patienterna strömmar till på kvällar och nätter – men bemanningen tenderar att vara densamma över hela dygnet. Man har valt att utgå från ett genomsnitt och dessutom tajtat resurserna och då slutar personalen. För de orkar inte. Ur mitt perspektiv borde det här inte komma som någon överraskning för ledningen – men återigen – inom vården gör det ofta det.

Det alla enheter borde göra i stället är att ta systemdynamiken till hjälp och göra simuleringar för att förstå vilka konsekvenser även små ändringar kan få för en verksamhet, menar Paul Holmström. För fördelarna med att testa nya idéer i ett dataprogram innan det appliceras ute verkligheten är många, betonar han.

– Jag har ett annat konkret exempel från förlossningen i Mölndahl. De upplevde att det var stressigt att hinna med PKU-testerna som ska tas inom några dagar efter förlossning, bland annat eftersom mammor och barn hade svårt att komma i tid. ”Kan vi införa drop-in för att lösa detta?”, var deras stora fråga. Något de egentligen bara hade tänkt prova för att se om de fungerade.

Men Paul Holmström och hans kollega byggde en modell över patientflödena och bemanningen och kom fram till att nej, drop in-lösningen skulle inte minska barnmorskornas stress. Snarare tvärtom.

– Det funkade inte med drop in i praktiken för barn föds ju alla dagar i veckan men mottagningen är bara öppen måndag-fredag. Och på måndagar när alla helgens barn förmodligen skulle anlända hade man bara halv kapacitet på mottagningen på grund av att man då även hade extra många planerade kejsarsnitt som hade ackumulerats över helgen.

Genom att experimentera med olika scenarion kunde man i stället hitta en lösning där man styrde de nyblivna föräldrarna mot specifika tider som sammanföll bättre med de bemanningsnivåer som fanns på mottagningen.

– ”Hade vi inte kunnat testa detta hade vi hade vi förmodligen gjort fel från början”. Den kommentaren från verksamhetschefen tycker jag summerar vad hela det här arbetet går ut på, säger Paul Holmström som har jobbat med systemförbättringar med hjälp av simuleringar inom hälso- och sjukvården sedan 1995.

Men trots hans idoga arbete har arbetssättet haft svårt att få genomslag inom den svenska sjukvården.

– I andra länder, framför allt USA, Storbrittanien och Holland har de arbetat med det här i en helt annan omfattning och det är klart att man önskar att man skulle få upp ögonen för de många fördelarna även här i Sverige. SKL gjorde en satsning för ett antal år sedan men det blev aldrig så mycket mer av det.

Vilka är de stora utmaningarna för dig som forkare inom det här området?

– Det är väl det här att nå fram till den hårt ansträngda personalen och föreslå ytterligare en organisationsförändring. Många läkare är luttrade och har kanske jobbat länge i ett system som inte är effektivt. De har varit med om många förändringar som har fungerat mindre bra. Då är det givetvis lätt att tänka ”det kommer säkert inte att funka den här gången heller”. Men då ska man veta att det finns ett enormt värde att kunna provköra på mikronivå och på så sätt skapa trovärdighet. Vi måste hitta en takt där läkarna och övrig vårdpersonal får vara med och tydligt se konsekvenserna – hur små förändringar kan påverka tillvaron på ett positivt sätt. Läkarna är i sig en dyrbar, kvalificerad resurs – det är viktigt att kunna erbjuda dem ett arbetssätt med innehåll som leder någonstans där man inte sitter och snackar bort tiden.