Désirée Lichtenstein hamnade mitt i händelsernas centrum när hon för några år sedan skrev en motion om att kvinnors onani behöver ett eget ord. "Det känns som att man måste ha ett ord för att kunna prata om det på ett neutralt sätt. Motionen fick lite mer uppmärksamhet än jag hade förväntat mig."         Foto: Stefan Nilsson

Désirée Lichtenstein hamnade mitt i händelsernas centrum när hon för några år sedan skrev en motion om att kvinnors onani behöver ett eget ord. "Det känns som att man måste ha ett ord för att kunna prata om det på ett neutralt sätt. Motionen fick lite mer uppmärksamhet än jag hade förväntat mig." Foto: Stefan Nilsson

”Frustrationen är min drivkraft”

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInPrint this pageEmail this to someone

AV: Malin Gavelin | 15 juni, 2017 | MER: Porträttet

Hon ger abortrådgivning via nätet till kvinnor på andra sidan jorden och har både engagerat sig i aborträttsnätverk och tagit initiativ till nyord på hemmaplan. Härnäst väntar en FN-tjänst i Burma. Désirée Lichtenstein är läkaren som fullkomligt brinner för reproduktiv hälsa och rättvisa – framför allt ur ett genusperspektiv.

– Det kan handla om en så enkel sak som att fråga efter ”partner” och inte pojkvän eller flickvän när man tar upplysningar om en patients anhöriga. Eller att inte utgå från att det är en mamma som kommer med sitt barn till mottagningen och inte en pappa. Jag upplever kunskaperna inom det här området som väldigt varierande bland mina kollegor. Vissa är totalt ointresserade men många är väldigt duktiga – framför allt i den yngre generationen.

 

Désirée Lichtenstein sitter med benen bekvämt uppdragna hemma i kökssoffan framför den färgsprakande tapeten som pryder denna del av rummet. Hon har nyss fått frågan om vad man som läkare kan tänka på för att inte trampa i det genusklaver som hon har ägnat så stora delar av sitt liv åt att upplysa och vidga omgivningens perspektiv om.

– Normkritik var en vara som det inte fanns speciellt mycket av  på läkarutbildningen. Jag lärde mig det mesta via mitt engagemang i ”Kärleks­akuten” som jag fick upp ögonen för mellan termin ett och två. Det är en sexualupplysningsorganisation som arbetar med att upplysa och utbilda framför allt läkarstudenter, men även andra studenter, om sex och samlevnad. För mig var den här tiden en mycket lärorik tid som öppnade mina ögon för mycket av det här med hur saker och ting hänger ihop – för sex och genusfrågor är väldigt intimt ihopkopplat. Ju mer du lär dig desto mer inser du vidden av det.

Desirée Lichtenstein. Foto: Stefan Nilsson

Framför sin laptop hemma i soffan ser Désirée Lichtenstein till att kvinnor över hela världen har fått tillgång till abortmedicin i diskreta kuvert via det digitala kvinnonätverket ”Women on web”. Foto: Stefan Nilsson

Redan under början av läkarutbildningen gjorde sig Désiréee Lichtenstein känd som ”hon som brinner för det här med genus” – något hon både är stolt över och skrattar lite roat över såhär några år senare.

– De kan säkert ha tyckt att jag var tramsig emellanåt men jag gjorde det till en grej att alltid påpeka det jag ansåg felaktigt. Man kan säga att jag skapade en identitet i detta att försöka få mina blivande kollegor lite mer normkritiska. Till exempel när vi fick en tentafråga om ett samkönat par – ”det här kommer Dessie att gilla” skojade folk omkring mig. Men sådant bjuder jag gärna på. Jag har själv varit med om att bli kallad ”lilla gumman” av en läkare – så kan jag bidra till att andra patienter slipper utsättas för samma sak är jag bara glad.

Vad hände – vad svarade du?

–  Det gick väldigt bra. Jag sa ungefär att ”sådär kan du ju inte göra, du kan ju inte kalla mig lilla gumman” och så resonerade jag med honom. Jag sa att ”även om du inte menar något illa så kommer alla som hör dig säga det att se mig på ett annat sätt”. Jag fick bra respons. Han tyckte att det var bra att jag sa ifrån och sa att han skulle tänka på det i fortsättningen. När han ringde tillbaka om mina provsvar berättade han att han hade diskuterat det med sina döttrar som hade hållit med om att han hade använt sig av en härskarteknik.

 

Men intresset för rättvisa och genusfrågor vaknade egentligen betyd­ligt tidigare än på läkarutbildningen.­­­­ Det var Désirée Lichtensteins mamma – även hon läkare – som lät diskussioner av det här slaget bli en naturlig del av både Désirées och syskonens uppväxt.

– Så det har funnits med hela tiden – det här med hur reproduktiv hälsa är kopplat till rättvisa i stort sett överallt i världen. Jag känner väldigt mycket frustration när jag tänker på de här orättvisorna, men frustrationen är också det som får mig att orka lite till. Den är min drivkraft. Framför allt är det aborträttsfrågan som har varit en av de största och viktigaste frågorna för mig. Rätten till den egna kroppen ifrågasätts alltmer och det är en skrämmande utveckling.

Riktigt skrämmande blev det under den aborträttsfestival som Désirée Lichtenstein var med och arrangerade i Stockholm i december 2014. Hon berättar hur maskerade män kastade in rökbomber och orsakade vild panik bland deltagarna.

– Jag var redan upprörd över hur den här frågan behandlades och den här händelsen gjorde mig ännu mer arg. Efter det kontaktade jag ”Women on waves” – en internationell kvinno­rättsorganisation som vi såg en film om på festivalen precis när rökbomberna kastades. De utför aborter på internationellt vatten för att undgå vissa länder stränga abortlagstiftning.

Händelsen fick Désirée Lichstenstein att gå från att inte bara diskutera och ifrågasätta – utan även engagera sig rent handgripligen i aborträttsfrågan. Framför sin laptop i den vita soffan har hon sedan dess sett till att kvinnor över hela världen har fått tillgång till abortmedicin i diskreta kuvert via det digitala kvinnonätverket ”Women on web”, en systerorganisation till ”Women on waves”.

– Hos dem har jag bidragit med att svara på frågor kring abort, graviditet och även sett till så att kvinnor själva har kunnat bestämma över sin kroppar och när de önskar genomgå en graviditet och inte. Med hjälp av de abortpiller vi skriver ut kan de själva fatta beslutet.

Innan AT-tjänstgöringen på Karolinska Sjukhuset arbetade Désirée som underläkare på Kvinnokliniken på Danderyds Sjukhus där hon träffade både abortsökande och patienter med akuta besvär i tidig graviditet. Något som har gett henne en hel del kött på benen när det kommer till att möta kvinnornas oro och frågor online.

– Vi får verkligen alla typer av frågor. Ibland handlar det inte alls om abort utan snarare om väldigt grundläggande saker som hur menstruations­cykeln fungerar. Upplevelsen är att det finns väldigt få möjligheter att ställa frågor om den egna kroppen i många länder. Det finns ingenstans att vända sig och där fyller vi en viktig funktion. Oftast kan jag svara men ibland måste jag hänvisa till lokala läkare.

 

Men inom loppet av några veckor kommer Désirée Lichtenstein att ta ytterligare ett steg när det gäller att engagera sig i kvinnohälsa och genusfrågor internationellt. Då kommer hon att lägga läkarrocken åt sidan till förmån för en FN-tjänst i Burma med genus, sexuell hälsa och ”genderbased violence” i fokus.

– Anledningen till att jag sökte mig till en annan typ av karriär var att jag känner att jag vill jobba internationellt. Här i Sverige har vi det jättebra, men det finns en enorm global orättvisa och jag har ett behov av att göra något åt det. Sedan upplever jag det svårt att ändra de strukturer som gör folk sjuka när man jobbar kliniskt. Man plåstrar om de problem som redan finns. Jag vill prova att jobba mer strukturellt och mer förebyggande.

Vad hoppas du uppnå under din tid i Burma?

– Det är svårt att svara på innan jag är på plats, men de brottas ju med helt andra problem än vad vi gör här i Sverige. Jag kommer säker att bli frustrerad över hur det ser ut och hur jag blir sedd bara för att jag är född i en kvinnokropp, men den frustrationen har ju också varit min stora motivator genom livet. Ingenting kommer att förändras om man inte gör något åt det. Men jag kommer som sagt inte att arbeta som läkare utan mer strukturellt. Det är en Junior professional officertjänst som Sida finansierar. Meningen är både att vi ska ha en svensk på plats som ger svenskt perspektiv men jag kommer också att få lära mig hur biståndsfrågor funkar.

Kommer du att komma tillbaka till läkaryrket i framtiden, tror du?

– Det är jättesvårt att säga, men jag tror det. Jag kommer säkert att vilja jobba mer ”hands on” igen i framtiden. Men jag har länge längtat efter att jobba med internationell rättvisa och nu har jag en chans att lära mig mer om det. Den chansen tänker jag ta. Många fortsätter inom sida eller FN efteråt och det skulle kunna bli en naturlig fortsättning även för mig. Jag vill påverka den här världen till en bättre och reproduktivt mer rättvis värld. Där folk är gravida på sina egna premisser och får bestämma över sina egna kroppar. Om jag sedan gör det i rollen som läkare eller i någon annan roll är mindre viktigt, men jag kommer oavsett alltid att ha med mig min läkaridentitet i det jag gör.

Lämna en kommentar

CAPTCHA