Den ofrivilliga föregångaren

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInPrint this pageEmail this to someone

AV: Malin Gavelin | 17 februari, 2017 | MER: Porträttet | 1 kommentar

Hon har fått heta ”Mr Malin” på konferenser och har fått ta emot slipsar i present vid fina utmärkelser. Men Sveriges första kvinnliga professor i kirurgi, Malin Sund, hoppas och tror att professorer av båda könen inom hennes specialitet ska ses som något helt självklart innan hon själv går i pension.

– Först kom en kortklippt kvinnlig kollega klädd i byxor upp på podiet och då reagerade församlingen inte så mycket. Men sedan kom jag med långt blont hår och kjol och då började alla skratta när de sträckte fram diplomet och slipsen. ”Vi måste göra något åt de här slipsarna”, sa moderatorn.

Malin Sund ler lite vid minnet – en av många anekdoter där det blev kännbart att hon rörde sig i ett samman­hang där kvinnor fram tills dess mer eller mindre helt lyst med sin frånvaro. Som Sveriges första kvinnliga professor i kirurgi är hon luttrad och har hängt upp slipsen över skrivbordet som ett lite komiskt och lätt absurt inslag. Mest är hon uppriktigt förvånad över hur hon själv kunde bli allra först så sent som 2013 – i ett av världens mest jämställda länder.

– Det beror inte på att det inte har funnits kvalificerade kvinnliga kirurger – snarare på att tiden inte har varit mogen. För min del handlade det väldigt mycket om att jag hamnade i precis rätt miljö vid rätt tidpunkt. Jag började forska tidigt och disputerade redan innan min AT här i Umeå. Sedan var jag i väg en sväng på Harvard vilket gav en rejäl boost. När jag kom tillbaka höll man på att bygga upp en väldigt välfungerande klinisk forskningsmiljö här som gav mig möjlighet att bygga en egen forskar­grupp och bli docent samtidigt som jag gjorde min ST. Det gjorde att jag kunde växa som forskare samtidigt som min kliniska karriär gick framåt.

 

Malin Sund avbryts av att sökaren piper. I dag är hon ansvarig kirurg för ”barnraden” på schemat och är beredd att rycka in i operationssalen om några barn med blindtarmsinflammation eller dylikt anländer till akutmottagningen. Men just den här gången kan hon lugnt sitta kvar på expeditionen och ge direktiv till sköterskan i andra änden – på samma sjungande finlandssvenska som skvallrar om en uppväxt på andra sidan Bottniska viken.

– Vi är verkligen många finlands­svenskar här i Umeå. Vi har haft stunder i operationssalen där den enda svensken i rummet är patienten på operationsbordet, säger hon med ett skratt.

Själv har Malin Sund läst på Uleåborgs universitet, den nordligaste medicinska fakulteten i hela Finland – i en stad som hon beskriver som ”en spegling av Umeå, fast på samma höjd som Luleå”. Hon valde medvetet ett finskspråkigt universitet för att ”komma ur den finlandssvenska ankdammen”, ett val hon aldrig har ångrat.

– Språket var aldrig något problem, även om jag valde att skriva mina tentor på svenska de första terminerna, något man har rätt till som finlandssvensk. Jag kommer visserligen från ett svenskspråkigt hem, men många av mina vänner var finskspråkiga under uppväxten, så jag har alltid pratat flytande finska. Nu är jag dessutom gift med en finsk man, men den som skulle se mig skriva på finska skulle avslöja mig direkt – det är lätt att bomma på de många dubbla vokalerna.

Läkardrömmarna började tidigt. Redan som fem-sexåring var Malin Sund övertygad om att det var yrket för henne och eftersom hon alltid hade varit pysslig och tyckte om att arbeta med händerna kändes kirurgi som ett naturligt val av inriktning.

– Under min AT trivdes jag också väldigt bra på kirurgen och kände tydligt att jag ”trivdes i såret” och hade en känsla för det här med vävnad. Min företrädare på professuren sa tidigt till mig att det alltid skulle finnas en plats här på kirurgen för mig om jag valde att komma tillbaka till Umeå efter Boston – och så blev det. Som cancerforskare kändes kirurgin också som en väldigt bra grund att bygga sin forskning på. Det är ett område med mycket spännande utveckling.

 

När Malin Sund flyttade till Sverige upp­levde hon många kulturkrockar.  "I Finland är en ledare en ledare som visar vägen – här ska besluten förankras i grupper och samverkas. Det kan jag tycka tar lite för lång tid ibland. Men samtidigt är det mycket­­ lättsammare på arbetsplatsen här, man skrattar mer på jobbet. Det finns en melankoli i Finland som fortfarande lever kvar", säger hon ­– här tillsammans  med  narkossjuksköterskorna och samordnarna Anna Sånevall och Anna Löfgren. Foto: Mikael Lundgren.

När Malin Sund flyttade till Sverige upp­levde hon många kulturkrockar.
”I Finland är en ledare en ledare som visar vägen – här ska besluten förankras i grupper och samverkas. Det kan jag tycka tar lite för lång tid ibland. Men samtidigt är det mycket­­ lättsammare på arbetsplatsen här, man skrattar mer på jobbet. Det finns en melankoli i Finland som fortfarande lever kvar”, säger hon ­– här tillsammans med narkossjuksköterskorna och samordnarna Anna Sånevall och Anna Löfgren. Foto: Mikael Lundgren.

 

Men vad är det då som gör att de kvinnliga kirurgprofessorerna i Sverige kom så sent och är så få? Sedan 2013 när Malin Sund fick sin titel har visserligen två andra svenska kvinnor följt hennes bana, berättar hon, men den sneda könsfördelningen är fortfarande väldigt påtaglig.

– Jag tror att det beror på många olika saker. Om man inte har gjort sin forskning tidigare, som jag gjorde, blir det lätt många saker som sammanfaller vid samma tidpunkt för oss kvinnor. Man ska både forska, bilda familj och bli en duktig kliniker inom loppet av några få år. Det finns ju också det här problemet att ju duktigare man blir kliniskt, desto svårare blir det att komma loss och få möjlighet till det andra. Då vill de inte släppa en. Det kanske slår hårdare mot kvinnor, som samtidigt även ska vara gravida och föräldralediga.

Malin Sund har sett många kvinnliga kirurgkollegor välja bort barn och familj just av dessa skäl, berättar hon – framför allt de utländska kollegorna runt om i Europa.

– Vi i Sverige har ju kommit långt på det här området – för mig har räddningen varit att jag har världens bästa man. Vi har delat allting jämnt och i ärlighetens namn så är det han som har tagit majoriteten av VAB och hämtning på dagis. Som kirurg vet du aldrig när du kan komma ifrån. Jag kan fastna på operation till långt in på kvällen. Därför har han som är ekonom och har mer fasta tider fått sköta hela den biten.

Men även om det fortfarande är väldigt mansdominerat bland specialisterna – så börjar det ljusna bland ST-läkarna, menar Malin Sund, som själv anstränger sig för att bidra till den goda och tillåtande andan som har hjälpt henne att nå dit hon är idag.

– Jag upplever att vi har en ledning som uttryckligen har jobbat för att det ska gå att vara kvinna och kirurg på den här arbetsplatsen – för att vi ska få det att gå ihop. De har nog insett att det är nödvändigt när man anställer folk i familjebildande ålder. Själv säger jag givetvis ifrån så fort jag ser den minsta lilla tendens till att någon vill sätta käppar i hjulet – men det är väldigt sällan jag ser något sådant. Vi kvinnor är nog oftast tuffast mot oss själva – vi ställer enormt höga krav på oss. Det försöker jag också säga till mina yngre kvinnliga kollegor – ni får släppa en del av alla de här myterna om hur man förväntas vara som kvinna. Ni kan inte jobba heltid inom en tung specialitet och samtidigt ha det perfekta hemmet och göra allt det som ryms i den klassiska mammarollen. I stället får ni slå er för bröstet för ni lyckas med något annat.

 

Själv har Malin Sund en hel del att slå sig för bröstet för. Förutom att hon är professor i kirurgi och sektionschef för bröst- och endokrinkirurgiska sektion på Norrlands universitetssjukhus har hon nyligen utsetts till sekreterare för sektionen för kirurgi i europeiska UEMS – även där som första kvinna någonsin.

– Det förföljer mig det där – jag var första kvinnan här och första kvinnan där. Men jag försöker använda det till något bra. Jag ska till exempel dra igång ett projekt för att kartlägga kvinnliga kirurgers arbetsvillkor bland UEMS-länderna nu. Jag tror att det är ganska stora skillnader. Kirurgin håller på att feminiseras, men i många länder är det väldigt svårt att få ihop livet som kvinnlig kirurg. Det ska bli spännande att se resultatet av det här projektet.

I intervjuer upplever man dig ofta som något av en ”ofrivillig föregångare” – stämmer det?

– Ja, det skulle jag nog säga. Jag har ofta känt att jag har fått oskäligt mycket uppmärksamhet. Framför allt för  att det finns så otroligt många andra duktiga äldre, kvinnliga akademiska kirurger. Det är inte rättvist att det har blivit ett så stort fokus på just mig. Egentligen handlade det om att tiden var mogen – jag tycker inte att det jag har åstadkommit är så speciellt. Men jag förstår samtidigt att det har ett stort symboliskt värde – även om jag hade föredragit mindre fokus på kön och mer på gärningen så att säga.

Och när vi ändå pratar om gärning – har du några fler mål med din läkargärning?

– Jag skulle säga att jag har små mål hela tiden. Inom forskningen har jag just nu som mål att få till min forskargrupp där vi försöker hitta nya tumörmarkörer som kan hjälpa oss att sålla fram de patienter som är lämpliga för kirurgi och inte. Jag brinner för att få in sådana metoder i kliniken och för att utbilda mina doktorander och få dem i mål. Jag håller verkligen på att spricka av stolthet när de står där och ska doktorera. Annars handlar mycket om att försöka åstadkomma allt mer inom kirurgin och inom sjukvården med de krympande resurser vi har så att vi kan få det att fungera i framtiden. Jag känner att jag har en viktig roll att jobba tillsammans med ledningen och försäkra mig om att norra Sverige ska kunna ha en fortsatt god akademisk miljö – det är väldigt viktig för vår framtida kompetensförsörjning.

Har du några tips eller tankar som du skulle vilja dela med dig av till andra kvinnliga läkare och läkarstudenter som funderar på att bli kirurger?

– Mitt främsta råd är nog – gillar man det ska man välja det! Alla de där praktiska sakerna kring valet löser sig – man ska inte överrationalisera. Kirurgin ska vara ett kall – något man ska orka göra hela livet. Väljer man fel och vantrivs hela sitt liv är det svårt att backa. Sedan ska man fundera över vilken partner man väljer – att vara kirurgpartner är en utmaning. Det oberäkneliga – att jag aldrig kan hämta barnen – sådana praktiska saker kan tära på en relation. Men om det är något man verkligen vill göra så löser sig det övriga.

–  Det är lättare nu än för tidiga generationer. Jag har pratat med många äldre kvinnliga kollegor som har råkat ut för fruktansvärda saker – de har fått höra att kvinnor inte klarar av att vara kirurger och de har fått utstå gliringar under hela sitt yrkesliv. Ute i Europa ses vi fortfarande som något av en anomali. Men här i Sverige har vi som tur är kommit betydligt längre än så – vi har insett att en mix av båda könen är det bästa i de flesta sammanhang. Jag hoppas hinna få uppleva att det inte är något konstigt alls att vara kvinna och kirurg innan jag går i pension.

one kommentar

  • Anders Hallin skriver:

    Hej,
    Om jag inte misstar mig så tituleras kirurger i Storbritanien för Mr och inte som Dr. Detta är en gamma tradition då kirurger hade sitt ursprung bland barberare och fältskärer och inte ansågs nog fina att i de medicinska sammanhangen kallas doctor. Denna titel var reserverad för medicinare. Därför bli kirurger ”bara” Mr.
    Mr. har sålunda inte med kön att göra utan är en ”yrkestitel”. Därför alldeles korrekt att titeln blev Mr Malin.
    Detta är den version jag hört kring titulering men bör givetvis kontrolleras.

    Hälsar Anders Hallin, urolog Täby

Lämna en kommentar

CAPTCHA