Debatt

Bristande ansvarsutkrävande av de högst ansvariga för Macchiarini-skandalen

Här sammanfattar läkare och tidigare professor vid KI, Johan Thyberg, sin syn på hanteringen av Macchiarini-skandalen och frågar varför ingen ställts till ansvar. Thyberg menar att de högst ansvarig inte fått några faktiska påföljder, bortsett från en ny arbetsplats och oförändrad lön i miljonklass.

Den 9 juli 2018 dog ännu en av de patienter som under ledning av Paolo Macchiarini blivit transplanterad med en ny luftstrupe. Sedan 2008 och framåt är det totalt cirka tjugo patienter som fått antingen en decellulariserad eller en syntetisk luftstrupe inopererad på olika håll i världen . I det förra fallet rör det sig om en luftstrupe som tagits från en avliden och preparerats så att celler och annat material som kan orsaka avstötning avlägsnats och i det senare fallet om en luftstrupe tillverkad i plast. På dessa ”rör” har man sått ut celler isolerade från patienternas egen benmärg i hopp om att dessa efter transplantationen skulle kunna omvandla det syntetiska röret till en mer eller mindre normal luftstrupe. Något experimentellt underlag för att detta skulle fungera finns dock inte och ur teoretisk synpunkt är det högst osannolikt. Detta kom också att besannas i praktiken.

Av de tio patienter som fått en decellulariserad luftstrupe är åtta idag döda och två såvitt känt kvar i livet men med komplikationer av varierande grad. Orsaken till ingreppen var i fyra av dessa fall tumörer och i resterande sex fall antingen medfödda skador på luftstrupen eller skador uppkomna genom olyckor. Av de tio som fått en syntetisk luftstrupe är det känt att sju avlidit och en klarat sig tack vare att man efter sex månader lyckades ta bort transplantatet och istället göra en trakeostomi). Av dessa åtta hade två tumörer som grundsjukdom medan en hade skador efter en tidigare operation och fem skador efter tidigare bilolyckor. De två återstående patienternas bakgrund och öde har inte offentliggjorts (opererade i Ryssland).

De två första transplantationerna av en syntetisk luftstrupe gjordes på Karolinska Universitetssjukhuset (KS) under 2011 och var en del i det forskningsprogram med avancerad luftvägskirurgi som hade planerats vid rekryteringen av Paolo Macchiarini till Karolinska Institutet (KI) och Öron-, Näs- och Halskliniken (ÖNH) på KS . Totalt gjordes fyra sådana ingrepp då man på den tredje patienten blev tvungen att göra en ny transplantation efter ett knappt år därför att det första implantatet kollapsat.

Ett betydande ansvar för det ödesdigra resultatet av dessa ingrepp, som utfördes utan tillstånd från Läkemedelsverket och Etikprövningsnämnden, ligger självklart på Macchiarini i egenskap av den drivande bakom projektet och huvudansvarig kirurg. Det yttersta ansvaret både för operationerna och det sätt på vilket ärendet därefter handlagts ligger dock på Macchiarinis chefer på KI och KS. De det gäller är främst rektorerna på KI Harriet Wallberg (den som anställde honom) och Anders Hamsten (den som tog emot och behandlade anmälan om misstänkt forskningsfusk) samt institutionschefen Li Tsai och enhetschefen Lars-Olaf Cardell. Ett minst lika stort ansvar vilar därutöver på verksamhetscheferna vid ÖNH-kliniken på KS som tillät att de otestade och tillståndslösa transplantationerna fick äga rum: Richard Kuylenstierna (chef när Macchiarini rekryterades och senare kontaktperson); Mats Holmström (chef vid tiden för ingreppen på de två första patienterna) och; Bo Tideholm (chef vid tiden för de två ingreppen på den tredje patienten).

Processen vid rekryteringen av Paolo Macchiarini kritiserades starkt i den granskning av ärendet som på uppdrag av KI:s styrelse gjordes under ledning av Sten Heckscher. Den som initierade och fullföljde värvningen var dåvarande rektorn Harriet Wallberg. Till sin hjälp tog hon främst Li Tsai, prefekt vid CLINTEC, den institution som Macchiarini kom att tillhöra. De första kontakterna togs under slutet av 2009 och intensifierades under sommaren 2010 för att i oktober leda fram till att Harriet Wallberg och dåvarande sjukhusdirektören vid KS, Birgir Jakobsson, beslutade att från den 1 december 2010 inrätta en tjänst för Macchiarini som gästprofessor vid CLINTEC kombinerad med en tjänst som överläkare vid ÖNH-kliniken.

Detta anställningsförfarande fullföljdes trots att man fått varningar från flera håll. De mest konkreta förmedlades i augusti 2010 via KI-professorn Sven-Erik Dahlén som från en italiensk professor i lungmedicin fått ta del av ”allvarlig kritik av Macchiarinis forskning, kliniska omdöme och allmänna vandel”. Det framkom även att denne inte befunnits kompetent för en professur i Florens (där han då arbetade), bland annat på grund av oriktiga uppgifter i sitt CV och ifrågasättande av några publikationer. Negativa omdömen kom även från Hannover och Barcelona där Macchiarini tidigare arbetat. Det gällde till exempel samarbetssvårigheter och bristande respekt för kraven på etiska och andra tillstånd. Mer positiva kommentarer hade dåvarande verksamhetschefen på ÖNH-kliniken erhållit från professor Martin Birchall vid University College London (UCL), som under flera år sammanarbetat med Macchiarini. Det var för övrigt vid UCL det plaströr som användes vid den första transplantationen i Stockholm tillverkades. Till saken hör dock att Birchall och UCL i flera officiella utredningar fått allvarlig kritik rörande sin verksamhet med luftstrupetransplantationer.

Hur en anställning av en hög befattningshavare på ett svenskt universitet kan gå till på detta sätt är närmast ofattbart. Johan Thyberg, leg. läkare och pensionerad professor vid KI

De varningar från Paolo Macchiarinis tidigare arbetsplatser som Sven-Erik Dahlén fått vidarebefordrades initialt till professor Lars-Olaf Cardell, Macchiarinis blivande chef på ÖNH-enheten vid CLINTEC. Från denne gick larmsignalerna vidare först till prefekten, professor Li Tsai, och från henne vidare till rektor Harriet Wallberg. De högst oroande besked man fick hade dock ingen synbar effekt och anställningen fullföljdes. KI tog heller aldrig in några referenser och anlitade inte några externa sakkunniga för att bedöma Macchiarinis meriter. Först i efterhand kunde man i en intern utredning från 2016 slå fast att Macchiarini ”inför träffandet av anställningsavtalet som gästprofessor år 2010 avsiktligen lämnat oriktiga eller missvisande uppgifter i sin CV”. Hur en anställning av en hög befattningshavare på ett svenskt universitet kan gå till på detta sätt är närmast ofattbart.

Och det var här inte slut på varningarna. Efter det att Macchiarini anställts i slutet av 2010 visade han sig inte särskilt frekvent på sin arbetsplats. Ett drygt halvår senare lyckades han dock dupera isländska kollegor och få tag i en patient på vilken den avancerade luftvägskirurgi som annonserats av KI vid hans rekrytering kunde testas. Detta blev den första transplantationen i världen av en konstgjord luftstrupe. Den utfördes i juni 2011 och beskrevs i en artikel i den medicinska tidskriften Lancet ett knappt halvår senare. Denna operation uppmärksammades stort både i vetenskaplig och annan press. Bara en dryg månad efter ingreppet gick också KI ut i ett pressmeddelande och berättade stolt om den ”första lyckade transplantationen av en konstgjord luftstrupe”. Självklart kunde man vid denna tid inte veta något om vilket det långsiktiga resultatet skulle bli. Den omnämnda Lancetartikeln utgör för övrigt kärnan i det oredlighetsärende som efter fyra års utredande till sist lett fram till att sex av sex anmälda artiklar nyligen förklarats innehålla grava felaktigheter samt att Paolo Macchiarini och ett antal medförfattare dömts för vetenskaplig oredlighet.

Redan ett par månader innan den ovan omnämnda artikeln kommit i tryck fick KI:s rektor Harriet Wallberg E-post från den belgiske professorn och ÖNH-specialisten Pierre Delaere som varnade för de metoder Macchiarini utnyttjade och det sätt på vilket resultaten beskrevs. I det relativt korta brevet framfördes även misstankar om vetenskaplig oredlighet. Inget av detta tycks ha tagits ad notam. Delaere fortsatte emellertid att slå larm om Macchiarinis verksamhet, först till Harriet Wallberg och från och med 2013 till hennes efterträdare, Anders Hamsten. Tyvärr kan det nog närmast liknas vid att ha talat till döva öron. Han skrev även artiklar i vetenskapliga artiklar för att varsko andra läkare och förhindra att Macchiarinis metoder skulle börja tillämpas på andra håll.

Den 25 juni 2014 skickade Delaere ett brev till Hamsten där han föreslog ett möte i Stockholm för att diskutera hur man skall få slut på transplantationerna av konstgjorda luftstrupar. Till brevet fogades ett dokument där han beskrev svagheterna med Macchiarinis teknik som han kallade ”the biggest lie in medical history”. Vid denna tidpunkt var två av de patienter som hade opererats i Stockholm redan döda och den tredje vårdades sedan knappt två år på intensivvårdsavdelning svävande mellan liv och död. Något möte inbjöd Hamsten aldrig till. Han överlämnade dock ärendet till Etikrådet vid KI för att utreda i vilken mån Macchiarini kunde anses skyldig till forskningsfusk. Ett knappt år senare kom man därifrån med ett utlåtande. I diffusa termer framförs att Delaere och Macchiarini kanske tyder ordet ”regenerativ” på olika sätt och man menar avslutningsvis att ”de frågor som tas upp av professor Delaere är av vetenskapsteoretiskt slag snarare än av forskningsetiskt slag”. Man friar därför Macchiarini från misstankarna om vetenskaplig oredlighet. Undertecknare av skrivelsen är Niels Lynöe, ordförande i Etikrådet och professor i medicinsk etik. Rådets slutsats blir också det beslut rektor Anders Hamsten tar den 7 april 2015.

Parallellt med professor Delaeres engagemang i frågan hade även de fyra läkare på KS som kom att gå under benämningen ”visselblåsarna” – Matthias Corbascio, Thomas Fux, Karl-Henrik Grinnemo och Oscar Simonson – börjat titta närmare på Macchiarinis verksamhet och de publikationer där den beskrevs. En av dem hade varit tredje assistent vid den första transplantationen i juni 2011 och de hade senare fått vara med och behandla patienterna för de allvarliga komplikationer som uppstod. Deras efterforskningar ledde fram till att de sommaren 2014 lämnade in två olika anmälningar om misstänkt oredlighet i forskning till KI:s rektor Anders Hamsten. Den första levererades i juni och gällde en artikel om transplantation av matstrupe på råtta. Den andra och betydligt större inlämnades i augusti och gällde sex artiklar där transplantation av en konstgjord luftstrupe på människa beskrevs.

När den första anmälan kom in skickades den omedelbart vidare till Macchiarini som gavs möjlighet att besvara anklagelserna. När nästa kom blev Hamsten och hans kollegor i KI:s ledning mer konfunderade. Det var en välunderbyggd anklagelseakt och rörde försök på människa av graverande natur. Om man så här i efterhand ska tolka vad som hände nu så kan det nog bäst beskrivas som ett försök att sopa problemet under mattan. Det var alltså samma sak som man redan tidigare gjort med professor Delaeres varningar. Hur tog sig då detta uttryck?

Jo under mer än tre månader hände till synes ingenting. Inte ens Macchiarini själv som utpekad eller hans institutionschef delgavs anmälan. Enligt svensk lag är dock ett universitet som fått kännedom om möjlig oredlighet i forskning skyldigt att utreda misstankarna. Till sist var Hamsten sålunda tvungen att skrida till handling och detta resulterade i ett beredningsdokument daterat den 25 november 2014. Av någon anledning råkade detta vara dagen efter det att New York Times publicerat en artikel med rubriken ”Leading surgeon Is accused of misconduct in experimental transplant operations”. Nyheten om anklagelserna var därmed spridd vida omkring och någon återvändo fanns inte.  Det dokument Hamsten undertecknade är hur som helst mycket märkligt och kan inte gärna ses som något annat än ett försök till fortsatt mörkläggning.

Inledningsvis sägs där att det i juni 2014 inkommit en anmälan om oredlighet i en artikel om transplantation av matstrupe på råtta. Därefter sägs helt kort att ”anmälan kompletterades i augusti 2014 med ytterligare handlingar”. Ingen kan tyda detta på annat sätt än att denna komplettering gällde den just nämnda råttartikeln. Så var dock inte alls fallet. Vad det rörde sig om var istället den betydligt större och långt allvarligare anmälan mot sex artiklar rörande transplantation av en konstgjord luftstrupe på människa. Hamsten går sedan vidare och säger att KI utser professor emeritus Bengt Gerdin till extern granskare. Hans uppdrag beskrivs som ”att granska artikeln (singularis) och utifrån övriga handlingar i ärendet bedöma om oredlighet förekommit”.

Trots alla problem som dök upp under vägen kan man konstatera att Gerdin gjorde en ambitiös och högst adekvat granskning.

I beredningsdokumentet sägs de facto inte ett ord om anmälan mot de sex artiklar som avhandlar försök på människa. Man låtsas helt enkelt inte om dess existens. Förvisso ett oredligt sätt att försöka dölja det verkligt stora problemet. Tillvägagångssättet kommenteras i det brev Gerdin senare kom att skriva till Hamsten. Han konstaterar där helt kort: ”Mitt formella uppdrag innebar endast att granska den experimentella artikeln i Nature Communications” (den som rörde råttförsöken).

När Gerdin i januari 2015 kunde påbörja sitt granskningsuppdrag rådde på KI vad som kan liknas vid kaos. Det hade gått sju månader sedan den första anmälan och fem månader sedan den andra inkommit. Den från KI:s sida som hade fått till uppgift att handha ärendet och assistera Gerdin var juristen vid ledningskansliet Lisen Samuelsson. I den korrespondens dessa två hade noteras sådant som att Gerdin till en början fick uppmana Samuelsson att se till så att Macchiarini och Tsai formellt delgavs anmälan i trakeaärendet i sin helhet (vilket ännu inte gjorts). Han föreslog att hon skulle hämta materialet från Retraction Watch, en amerikansk webbsajt som bevakar oredlighetsfrågor och där anmälningarna i sin helhet lagts ut. Man frågar sig förfärat om han befarade att KI inte själva hade ordning på anmälningarna och bilagorna till dessa?

Trots alla problem som dök upp under vägen kan man konstatera att Gerdin gjorde en ambitiös och högst adekvat granskning. I det utlåtande han avlämnade den 13 maj 2015 bekräftas de beskyllningar om oredlighet som anmälarna framfört. Gerdins slutsats blir att artikeln rörande transplantation av matstrupe på råtta (anmälan nr 1) och de sex artiklarna rörande transplantation av en konstgjord luftstrupe på människa (anmälan nr 2) samtliga utgör exempel på oredlighet i forskning.

Vad gör då KI:s rektor Anders Hamsten i detta läge? Jo enligt gängse procedur skickar han ut Gerdins yttrande till författarna på artiklarna och ger dem möjlighet att bemöta granskarens slutsatser. Särskilt i ärendet gällande transplantationerna av luftstrupe på människa lämnade Macchiarini nu in en stor mängd kompletterande material, inte tidigare uppvisat för Gerdin i egenskap av extern granskare. Trots detta lät Hamsten inte Gerdin ta del av detta material och kommentera det. Istället beslutade han den 28 augusti 2015 efter föredragning av juristen Lisen Samuelsson att Paolo Macchiarini inte var skyldig till oredlighet i forskning.

Kanske trodde man inom KI:s ledning att saken därmed var utagerad och att allt ståhej snart skulle lägga sig. Så blev dock inte fallet. Många upprördes över beslutet och kritiska artiklar skrevs både i fack- och dagspress. Undertecknad hade själv en debattartikel i Dagens Medicin om beslutet där budskapet var att ”inte bara den anmälda forskningen utan även det sätt på vilket rektor hanterat detta ärende bör betraktas som oredlighet . Efter någon vecka besvarade Anders Hamsten tillsammans med sjukhusdirektör Melvin Samsom min artikel och hävdade att Paolo Macchiarini inte hade gjort sig skyldig till oredlighet i forskning och att deras beslut vilade på saklig grund. Detta uttalande är något de senare rimligen djupt har ångrat.

Jag hade också redan i januari 2015 tipsat redaktionen för Dokument Inifrån vid Sveriges Television om ärendet. Även Uppdrag Granskning intresserade sig för detta och kom redan i maj 2015 med ett väldokumenterat och kritiskt program som emellertid inte fick det genomslag man kunde ha förväntat sig. När Dokument Inifrån i januari 2016 presenterade en serie om tre program under rubriken ”Experimenten” blev reaktionen desto starkare. Särskilt stor blev upprördheten över det öde som hade drabbat en ung rysk kvinna som fått sin luftstrupe skadad vid en bilolycka men som på inget sätt svävade i livsfaras. Av Macchiarini och det amerikanska företag som backade upp honom övertalades hon att genomgå en transplantation med en konstgjord luftstrupe. Ingreppet genomfördes den 19 juli 2012, vid den tid då Macchiarini var anställd vid KI och KS. Resultatet blev som hennes mamma beskrev saken att hon långsamt ruttnade inifrån. Efter långvarigt lidande avled hon i september 2014, 35 år gammal.

Efter det att denna dokumentärserie sänts ställdes allt på ända för KI och dess rektor Anders Hamsten. Denne påstod nu att han inte kände till Macchiarinis verksamhet i Ryssland, trots att han informerats om detta i samband med förlängningen av Macchiarinis förordnande. Enligt rysk press var det till och med så att implantat som användes i Ryssland hade tillverkats vid Macchiarinis laboratorium på KI. Hamsten erkände att han hade ”gjort en nästan total felbedömning av Paolo Macchiarini” och meddelade den 13 februari 2016 att han avgick som rektor för KI. Han ifrågasatte samtidigt sitt beslut att fria Macchiarini från misstankarna om oredlighet i forskning och menade att ”KI:s utredning om forskningsfusk mot Paolo Macchiarini måste tas upp igen”.

Efter denna helomvändning från Hamstens sida skrev de fyra anmälarna ett brev till honom samt Hans-Gustaf Ljunggren, dekanus för forskning, och Jan Carlstedt-Duke, senior rådgivare åt rektor – de tre huvudansvariga för utredningen – där de exponerar den totala ohederlighet med vilken KI skött utredningen och behandlat de obestridliga bevis för Macchiarinis skuld de hade lagt fram i sin anmälan.

Ett likartat budskap om Hamstens hantering av utredningen hade redan i december 2015 framförts av Bengt Gerdin, den externe granskare han anlitat. Detta gjordes i ett 16 sidor långt och kritiskt brev. Det räcker kanske här att citera den sista meningen: ”Det har således förelegat oredlighet vid skrivandet av uppsatserna, vilket jag visar genom att lyfta fram några obestridliga fakta som stöd för detta; fakta som är så oomkullkastliga att jag inte kan förstå hur det är möjligt att manövrera sig runt dem med trovärdigheten i behåll”. Det var sannolikt detta Hamsten inte kunde och därför valde att avgå en dryg månad senare.

Som vikarierande rektor tillträdde nu professor Karin Dahlman-Wright. Hon skrev inom kort till Expertgruppen för oredlighet i forskning vid Centrala etikprövningsnämnden (CEPN) och bad om deras hjälp att behandla de anmälningar om misstänkt oredlighet som inkommit i juni respektive augusti 2014. Hon hävdade där att det i dokumentärserien ”Experimenten” framkommit nya uppgifter som tidigare inte varit kända för KI. Det hon syftar på och som Hamsten själv hänvisat till var Macchiarinis verksamhet i Ryssland. Att detta skulle vara en nyhet för KI är dock osanning. Macchiarinis närmaste chefer kände väl till denna aktivitet och hade i slutet av 2013 refererat till den i det rekommendationsbrev som resulterade i att Hamsten förlängde Macchiarinis förordnande vid KI (se nedan). De fyra läkare som ursprungligen anmält Macchiarini reagerade starkt på Dahlman-Wrights agerande och skrev ett brev till henne och tre andra av de högst ansvariga på KI där de menade att de nya bevis som påstods ha tillkommit endast marginellt adderade till den tunga bevisning som fanns i den ursprungliga anmälan och redan hade konfirmerats av Bengt Gerdin i hans granskning (se ovan). Av den anledning såg de hänvisningarna till ny information endast som ett försök från KI:s lednings sida att frånsäga sig ansvaret för tidigare tillkortakommanden och brist på moral i handläggningen av Paolo Macchiarinis förseelser.

I den nya granskning som nu gjordes kom de sakkunniga som Expertgruppen vid CEPN utnyttjade liksom Expertgruppen själv fram till att oredlighet förekommit i alla sju artiklar man fått att granska. Man bekräftade därmed både det som anmälarna framfört och det som den externe granskaren Bengt Gerdin konstaterat. I slutändan blev det därmed så att Dahlman-Wright den 20 december 2016 beslutade att oredlighet inom forskning förekommit i artikeln rörande transplantation av matstrupe på råtta. KI begärde också hos tidskriften Nature Communications att artikeln skulle dras tillbaka, vilket gjordes.

Det dröjde sedan fram till den 25 juni 2018 innan KI:s nytillträdde rektor, Ole Petter Ottersen, beslutade att samtliga sex artiklar rörande transplantation av en konstgjord luftstrupe på människa innehöll grava felaktigheter. Av totalt 43 författare dömdes förutom Paolo Macchiarini ytterligare sex för vetenskaplig oredlighet. Därutöver förklarades 31 stycken som klandervärda. I brev som dagen efter tillställdes de tidskrifter där artiklarna publicerats begärdes att de skulle dras tillbaka. Två av artiklarna var publicerade i Lancet. Därifrån meddelades den 7 juli att så skett.

Vid en adekvat anställningsprocedur inkluderande referenstagning, kontroll av CV och externa sakkunniga hade Macchiarini med stor säkerhet aldrig fått sina tjänster på KI och KS.

Utöver KI-rektorerna Harriet Wallberg och Anders Hamsten vilar ett stort ansvar för Macchiarini-ärendet på Li Tsai som chef (prefekt) för CLINTEC och Lars-Olaf Cardell som chef för ÖNH-enheten vid CLINTEC, det vill säga den institution och den enhet vid vilken Paolo Macchiarini kom att verka. Dessa två var tillsammans med professor Urban Lendahl (den som satt på pengarna och kunde garantera ekonomin) de drivande bakom det förslag om rekrytering av Paolo Macchiarini som den 4 juni 2010 lämnades till Rekryteringsutskottet vid KI med kopia till rektor Harriet Wallberg och sjukhusdirektör Birgir Jakobsson. De varningar om Macchiarini som läkare, forskare och person som inkommit och beskrivits ovan lämnades därhän. Några varningar nådde heller aldrig Rekryteringsutskottet, som utan någon kontroll värd namnet tidigare hade godkänt rekryteringen. Vid en adekvat anställningsprocedur inkluderande referenstagning, kontroll av CV och externa sakkunniga hade Macchiarini med stor säkerhet aldrig fått sina tjänster på KI och KS.

Paolo Macchiarinis anställning som gästprofessor på KI och överläkare vid KS gällde initialt för tre år med möjlighet till förlängning i ytterligare två år. När de första tre åren hade passerat blev det inte något fortsatt förordnande på KS. En bidragande orsak till detta var att verksamhetschefen vid Thoraxkliniken, som fått ta hand om offren från Macchiarinis verksamhet, helt enkelt hade fått nog. På KI och vid institutionen CLINTEC hade man däremot uppenbarligen inte förstått vilka problem som förelåg. Den 26 september 2013 skrev sålunda prefekten Li Tsai och enhetschefen Lars-Olaf Cardell ett brev till Rekryteringsutskottet där man rekommenderade att Macchiarinis anställning som gästprofessor och överläkare skulle förnyas. Utskottet tillstyrkte förslaget och rektor Anders Hamsten beslutade den 14 januari 2014 att förnya anställningen av Macchiarini som gästprofessor vid KI. Någon fortsatt tjänst vid KS blev det som sagt däremot inte.

Vad var det då som Tsai och Cardell skrev i sitt rekommendationsbrev? Jo bland annat följande: ”Bland det mest uppmärksammade som gjorts inom ACTREMs ram (Macchiarinis avdelning) är en serie stamcellsbaserade trakealtransplantationer. Bland dessa märks den första operationen där en människa erhöll ett stamcellsbaserat helt konstgjort transplantat. Detta ingrepp gjordes på Karolinska Universitetssjukhuset. Sedan dess har ytterligare sju operationer genomförts enligt samma koncept, tre i Stockholm, en i Peoria, Illinois, USA samt fyra i Krasnodar, Ryssland”.

Det man däremot inte redovisade var att en av de patienter som opererats i Stockholm hade avlidit ett och ett halvt år tidigare och att de två övriga patienterna vårdades för livshotande komplikationer på KS. Beträffande ingreppet på den två och ett halvt år gammal flicka som opererats i USA nämns att hon avled några veckor senare vid en annan operation. Gällande de tre patienter som vid denna tid hade transplanterats i Ryssland hade en fått genomgå en ny transplantation efter ett år på grund av uppkomna problem (därav uppgiften om fyra transplantationer i Ryssland). Alla dessa tre patienter kom att ha avlidit inom ett år efter det att Tsai och Cardell skrivit sin entusiastiska rekommendation om att förlänga Macchiarinis förordnande.

Som angetts tidigare vilade ett avgörande ansvar för Paolo Maccharinis försök att på KS transplantera en konstgjord luftstrupe på tre patienter (mänskliga försökskaniner) på de tre som under tiden för hans anställning på ÖNH-kliniken var verksamhetschefer där: Richard Kuylenstierna, Mats Holmström och Bo Tideholm. Bland annat i den större utredning som på uppdrag av Melvin Samsom, sjukhusdirektör vid KS, utfördes av professor Kjell Asplund (tidigare bland annat chef för Socialstyrelsen) slogs fast att dessa ingrepp var att betrakta som klinisk forskning. Att man då låtit dem ske (1) utan en verklig teoretisk bas, (2) utan tidigare djurförsök och (3) utan att införskaffa lagstadgade tillstånd från Läkemedelsverket och Etikprövningsnämnden är högst uppseendeväckande.

Vilka är då de kännbara påföljder de högst ansvariga på Karolinska Institutet och Karolinska Universitetssjukhuset fått vidkännas som resultat av denna skandal?

Harriet Wallberg blev efter sin tid som rektor på KI Universitetskansler och chef för Universitetskanslersämbetet. Hon avsattes i september 2016 från denna post av Regeringen på grund av sin inblandning i Macchiarini-affären och övergick istället till en anställning som generaldirektör vid Regeringskansliet med en årslön om 1,6 miljoner kronor fram till den 31 maj 2020.

Anders Hamsten, som meddelade sin avgång i ett dramatiskt inlägg på DN Debatt i februari 2016, blev anställd på Regeringskansliet med en lön av 1,6 miljoner kronor per år fram till början av 2019.

Li Tsai var prefekt vid CLINTEC, den institution där Macchiarini fick sin tjänst på KI, och en av de drivande bakom rekryteringen av honom och förlängningen av hans förordnande. Hon har avgått från posten som prefekt och istället blivit chef vid institutionens enhet för ortopedi och bioteknologi.

Lars-Olaf Cardell var vid sidan av Li Tsai en av de drivande i rekryteringen av Macchiarini och förlängningen av hans förordnande vid KI. Han var också Macchiarinis närmaste chef och den som bland annat godkände att denne endast någon eller några dagar varje månad infann sig på sin arbetsplats och dessutom fick sina flygresor till och från hemmet i Barcelona betalda av KI. Lars-Olaf Cardell är än idag chef för enheten för öron- näs- och halssjukdomar.

Richard Kuylenstierna var verksamhetschef på ÖNH-kliniken vid KS när Macchiarini anställdes och senare kontaktman i frågor rörande dennes verksamhet. Han är idag pensionerad.

Mats Holmström var verksamhetschef vid ÖNH-kliniken när de två första transplantationerna av en konstgjord luftstrupe utfördes under ledning av Macchiarini. Han är idag senior forskare på CLINTEC och fortsatt även överläkare vid ÖNH-kliniken.

Bo Tideholm var verksamhetschef vid ÖNH-kliniken vid tiden för de två transplantationerna på den tredje patienten. Han fick i september 2016 lämna posten som verksamhetschef men är fortfarande i tjänst vid Karolinska Universitetssjukhuset och vid KI-institutionen CLINTEC.

Är detta en rimlig ordning som gör att allmänheten kan känna förtroende för två av de mest centrala institutionerna inom svensk medicinsk forskning och sjukvård?

Sammanfattningsvis måste man fråga sig om de påföljder som utkrävts i efterdyningarna av Macchiarini-skandalen – i den mån de överhuvudtaget existerar – har stått i proportion till de skador som orsakats inte bara drabbade patienter utan även vårt lands anseende som en nation med god medicinsk forskning och god sjukvård?

Tidigare fanns i Sverige ett ämbetsmannaansvar som innebar att straffrättsligt ansvar kunde utkrävas vid tjänstefel, till exempel i form av underlåtenhet att följa gällande regler. På 1970-talet avskaffades detta. Enligt Thomas Bull, tidigare professor i konstitutionell rätt och idag justitieråd i Högsta förvaltningsdomstolen, var anledningen till detta att det inte minst inom regeringen fanns en inställning att ”allvarliga fel inte förekommer i någon ökad utsträckning inom den offentliga förvaltningen och att straffrättsliga sanktioner inte borde användas annat än i speciella fall” (citat från 2013). Som filosofiprofessorn Erik J Olsson skrev i en nyligen publicerad bok om ”de svenska universitetens sönderfall” var kanske anledningen till att grövre förseelser förr inte förekom inom våra myndigheter just det att ett ämbetsansvar med straffrättsliga påföljder fanns. Idag är det istället upp till myndigheterna själva att internt vidta disciplinära åtgärder när missbruk av makt och grövre överträdelser skett.

I det aktuella fallet har det genom externa granskningar slagits fast att grava fel begåtts av högt uppsatta tjänstemän inom offentlig förvaltning. I några fall har det lett till att de fått ny arbetsplats men med oförändrad lön i miljonklassen. I andra fall har inga reella åtgärder alls vidtagits. Är detta en rimlig ordning som gör att allmänheten kan känna förtroende för två av de mest centrala institutionerna inom svensk medicinsk forskning och sjukvård?

Johan Thyberg, leg. läkare och pensionerad professor vid KI.

Vill du debattera? Skicka ditt inlägg till debatt@sjukhuslakaren.se

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2018-04

SKL bluffade med väntetider/Här hamnade professionsmiljarden/ För sjuka patienter skickas till närakuten/ Stora framgångar för sjukvårdspartier i valet

Prenumerera