De sjuka får ta smällen
Har med intresse läst det Sjukhusläkaren skrivit om Försäkringskassans ökade krav på kompletteringar. Det är något SALO har sett ända sedan Alliansregeringen försämrade reglerna för sjukpenning och sjuk/aktivitetsersättning 2008. Detta var början på en utförsäkringsprocess som slog som hårdast mot de allra sjukaste. Med hjälp av byråkratiska åtgärder ville man minska kostnaderna i sjukförsäkringssystemet.
De flesta förstår att det inte gör människor friskare om man gör det svårare för dem att överleva i systemet. När byråkrater får i uppdrag att minska antalet människor i sitt system använder de byråkratiska åtgärder för att stävja inflödet och öka utflödet, inte medicinska åtgärder för att göra folk friskare. Häri ligger en stor del av konflikten mellan handläggare och läkare. Man har helt enkelt olika fokus. FK förstår inte att det inte går att kvantifiera allting som inryms i en diagnos. Läkarkåren behöver förstå att det inte enbart handlar om en medicinsk bedömning utan att även kunna skriva så FK förstår.
Det är lätt för en politiker att kräva kostnadsnedskärningar när man har popularitetssiffror att ta hänsyn till oavsett höger eller vänster. Det är så enkelt att stå i TV och hävda att det endast går ut över 1-2 % och att majoriteten får vad de behöver. Omkring en halv miljon sjukskrivningar påbörjas varje år. Det är alltså omkring 5000 – 10 000 personer vi talar om och då är inte alla ifrågasatta sjukersättningsärenden inräknade. Att nonchalera dessa med argumentet att man tagit bort den så kallade bortre gränsen är orättfärdigt och i det närmaste osmakligt.
Det är märkligt att det i samhället alltid är de mest utsatta som får ta smällen när det ska sparas. Detta är en konsekvens av förskjutningen av syftet med systemet. I stället för syftet att ge människor rätt behandling för sina behov är fokus på överskottsmål och andra monetära faktorer. Människor som trott på idén om att arbeta hårt är det rätta, överges av systemet när de blir sjuka på grund av denna idé. Det är samma förhållningssätt som riskkapitalister har då vinsten är viktigare än att långsiktigt ta ansvar för anställda.
Jag anser också att försäkringskassan gör fel men samtidigt ser jag många läkare som inte förstår systemet. På kort sikt måste samverkan öka mellan försäkringskassan och läkarna. Man kan inte bara gräva ned sig i skyttegravarna. Konsekvensen är att sjuka får ta smällen. Opinionsbildning är bra på lång men inte på kort sikt.
Nu handlar det om hur sjuka ska få underlag som håller. Nedan följer några tips:
Det måste finnas en stringens mellan diagnos och aktivitets/funktionsnedsättning.
Om rehabilitering är aktuell måste syftet framgå ifall arbetsförmågan är nedsatt 100 %. För sjukersättning måste alla rehabiliteringsmöjligheter vara uttömda och om det andas om rehabilitering måste det framgå om syftet enbart är att klara den dagliga livsföringen hemma. Vid oklarhet om rehabiliteringens syfte kommer FK tolka det som rehabilitering för att återfå arbetsförmåga.
Varaktigheten är viktig att specificera. Om det inte går att bedöma tiden för att eventuellt återfå arbetsförmåga är det ”under överskådlig tid” som gäller.
Att specificera nedsättningen av arbetsförmågan i relation till vanligt förekommande arbeten eller alla (även anpassade) arbeten är avgörande. Om den medicinska bedömningen är att inte ens anpassade arbetsuppgifter skulle fungera måste det framgå. Annars blir det avslag på sjukersättning.
Även om det upplevs som ogörligt måste aktivitet och funktion anges främst i termer av vad patienten inte klarar av. Inte bara vad denne klarar av. Att exempelvis skriva att patienten har svårt att utföra något är som att be om komplettering. Det måste konkretiseras. Eftersom byråkrati bygger på den absurda tron att systemet fungerar klanderfritt så får läkaren helt enkelt förhålla sig till det och göra en uppskattning i mer kvantitativa termer.
Allt för många läkare låter patientens egna ord genomsyra underlaget. Det är viktigt att förstå att det är läkarens ansvar att ta ställning i underlaget istället för att luta sig mot patientens berättelse, mer än i bedömningen av patientens problem inför ställningstagandet.
Försäkringskassan har som myndighet en skyldighet att informera läkarkåren och allmänheten om vad som gäller. Tyvärr brister det på den fronten. SALO har lång erfarenhet av individstöd där bland annat försäkringskassan varit inblandad så vi vet vad vi talar om. Jag hoppas på ökad ödmjukhet från alla parter och ett förhållningssätt som präglas av lösningsfokusering med individen i centrum. Samtidigt måste det kamerala förhållningssättet hos politiker bytas ut mot en syn där människan är det mest värdefulla i samhället, inte överskottsmålet. Vi kommer annars gå mot ett mycket obehagligt samhälle.
Henrik Lund,
Riksordförande Sveriges Anställningslösas Landsorganisation
