Tidningen Sjukhusläkaren » 2008 – 6

Kristina Wallman och Roger Skogman blev historiska pristagare

Christer Bark — Fri, 26 Dec 2008 11:49:27 +0000

Han tvingades lämna sitt jobb och flytta med familjen till annan ort, men för sjukvården och patienterna blev hans och kollegornas envisa kamp en seger. Vrinnevisjukhuset i Norrköping räddades.

Med de orden välkomnade Karin Båtelson, vice ordförande i Sjukhusläkarföreningen, ”Årets Visslare” överläkaren Roger Skogman från Falun, upp på Stora Scenen på Riksstämman i Göteborg.

– Vi har lyssnat på, professorn i statskunskap, Lennart Lundquist, som säger att vi måste värna och hylla våra sanningssägare för det är otäckt att vara visslare, sade Karin Båtelson.

Därför har vi inrättat priset ”Årets Visslare” till en person som stått upp för demokrati och yttrandefrihet i vården till gagn för patienter och läkare.

– Lennart Lundquist vill att vi ska skriva till kungen och regeringen och kräva en Serafimerorden för visslare som protesterar i det här landet. Därför kommer jag att behänga Roger Skogman med detta band i serafimerblått där det står ”Årets Visslare”, sade Karin Båtelson och citerade än en gång Lennart Lundquist:

– Det finns bara en enda samhällsvetenskaplig lag som gällt i alla tider och har en enorm kraft. Den onde makthavaren handlar olagligt, oetiskt eller olämpligt, den gode medborgaren, ämbetsmannen reagerar, den gode medborgaren, ämbetsmannen straffas hårt för sin kritik, den onde makthavaren fortsätter som förut och har en framgångsrik karriär.

Så skedde också i Roger Skogmans fall. Chefen som dömdes av JO för att ha kränkt Roger Skogmans yttrandefrihet fick efter en tid ett nytt toppjobb.
Prisceremonin avslutades av Karin Båtelson med en uppmaning till publiken.
– Glöm nu inte att vissla och stöd den som vågar säga ifrån. De behöver det.
Fotnot: Läs mer om fallet Roger Skogman i Sjukhusläkaren nummer 2/2005 och 5/2006 på www.sjukhusläkaren.se

Friska sjukvårdspriset
Historiens första ”Friska Sjukvårdspris” tilldelades överläkaren Kristina Wallman på medicinkliniken i Falun.

Prisutdelare var Sjukhusläkarföreningens ordförande Marie Wedin som överräckte statyetten ”Kvinna som vågar ta steget” av konstnären Mats Nilsson till Kristina Wallman på Stora Scenen på Riksstämman i Göteborg med orden:

– Vi är mycket glada att kunna dela ut detta pris till en person som både vågade ta steget och sätta ned foten. Kristina Wallmans enträgna arbete har lett fram till att Arbetsmiljöverkets ledning nu erkänt bristen på vårdplatser som ett oacceptabelt problem som landstingen måste ta itu med.

Med hot om vite på en miljon kronor tvingade Arbetsmiljöverket landstinget i Dalarna att göra något åt arbetsmiljöproblem på medicinkliniken i Dalarna.

Kristina Wallman riktade under prisceremonin ett tack till arbetsmiljöinspektören Thomas Isaksson som förstod frågan och drev den ända upp till sin egen verksledning.
Fotnot: Läs mer om Kristina Wallmans insats i Sjukhusläkaren nr 2/2008 och 4/2008

”Vården av äldre jämförbar med lobotomeringen av psykiskt sjuka på 50-talet”

Christer Bark — Thu, 25 Dec 2008 14:05:41 +0000

– När vi tittar tillbaka kan vi med förskräckelse se hur vi på 50-talet lobotomerade människor med psykiska sjukdomar. Jag tror att vi år 2050 på ett liknande sätt kommer att blicka tillbaka på den tid vi lever i och betrakta läkare som kemiska lobotomister av äldre.

Det finns en stor avsaknad av kunskap och respekt för hur läkemedel måste hanteras i praktisk klinisk vardag, säger Finn Bengtsson.
Han är moderat politiker och den ende yrkesverksamme läkaren i riksdagen. De senaste 25 åren har han ägnat sig åt läkemedelsforskning och är specialist i klinisk farmakologi med inriktning på psykiatri. Sedan 2002 innehar han en professur i psykiatrisk behandlingsforskning vid Linköpings universitet.

Han har disputerat i psykofarmakologi, det vill säga läran om hur signalsubstanser, läkemedel och droger påverkar nervsystemet.
– Mycket av min forskning har handlat om läkemedel och hur man ska kunna erbjuda patienter rätt och evidensbaserad behandling, säger Finn Bengtsson.

En av hans doktorander heter Maria Chermá; hon är läkare och specialist i klinisk farmakologi, verksam vid Laboratoriemedicinskt Centrum i Östergötland. Hon gjorde sin läkarutbildning i Valencia i Spanien och flyttade 1994 till Sverige och till Universitetssjukhuset i Linköping där hon fick en ST-tjänst i klinisk farmakologi.

I augusti i år publicerades hennes studie om antidepressiv behandling av äldre i särskilda boenden i Östergötland. Studien som publicerades i den vetenskapliga tidskriften Journal of Clinical Psychopharmacology, omfattar 71 patienter (80 procent kvinnor och 20 procent män) vid åtta särskilda boenden, framförallt i Norrköping.

Resultaten visar att 38 procent av de äldre behandlades med minst ett antidepressivt läkemedel, främst citalopram.
– Det är i och för sig inte så konstigt, många äldre lider av depressioner och siffran är jämförbar med vad som visats i andra studier. Men förvånande är att 70 procent inte visste att de behandlades med antidepressiva medel. Och hos 73 procent var läkemedelshalten som vi mätte med blodprov mycket högre än vad vi förväntade om man ser till de administrerade doserna, säger Maria Chermá.
Studien visar kort sagt att patienterna är neddrogade och att läkemedelsbehandlingen inte är anpassad till rätt patient och i rätt dos.

– Det är patetiskt att man i debatten pratar om onödiga och farliga läkemedel när det handlar om brist på kunskap och engagemang från förskrivare. Läkemedelsindustrin och ansvariga myndigheter har också ett stort ansvar då man inte har agerat tillräckligt för att komma tillrätta med problemen, säger Finn Bengtsson.

Planlös behandling

Studien visar att så gott som alla patienter hade en indikation för behandling med antidepressiva läkemedel, men i 34 procent av patientjournalerna fanns inga anteckningar om när behandlingen startade eller hur länge den skulle pågå.
Så många som 77 procent uppvisade också biverkningar av sin läkemedelsbehandling; patienterna hade i genomsnitt 11 läkemedel sammanlagt. De vanligaste biverkningarna var yrsel, förstoppning och muntorrhet.

I dag ges läkemedel slentrianmässigt till äldre. Inte förrän man upptäcker eventuella biverkningar sänker man dosen eller sätter ut läkemedlet. Det är ett beteende som hör hemma i tiden för den läkemedelsbehandling man gav för ett halvt sekel sedan, menar Finn Bengtsson.

Genom ökad kunskap och satsningar på läkemedelsanalytiska laboratorier skulle patienter kunna få en bättre dos- och individanpassad läkemedelsbehandling.

Tekniken finns

– Tekniken och möjligheterna finns. Variationen hur olika individer omsätter läkemedel är stor. Man behöver därför ta blodprover och kolla njurfunktionen. Alla patienter borde även få genomgå en genetisk analys för att lägga grunden för en korrekt läkemedelsdosering. Kostnaden som är ett engångsbelopp på cirka 1 000 kronor per individ skulle i längden kunna bespara samhället mångmiljonbelopp, säger Finn Bengtsson.

– De studier som görs inför registrering av ett nytt läkemedel bygger på en hårt selekterad grupp av patienter, vilket innebär att det knappt finns en patient ute i den kliniska vardagen som är representativ för vad studierna kommit fram till, säger Finn Bengtsson.

Utbildningen i farmakologi behöver stärkas

Den farmakologiska utbildningen för läkare på grund- och specialistnivå behöver stärkas, menar han. Varje läkare med förskrivningsrätt måste få en mycket större förståelse för det ansvar man har för ordinationer.

– Om ingenting görs för att höja kompetensen, kvaliteten och säkerheten kring hur läkemedel hanteras, så kanske vi behöver se över vilka som ska ha förskrivningsrätt och vilka krav som behöver ställas på den som ska ordinera läkemedel, säger Finn Bengtsson.

Allvarliga läkemedelsbiverkningar

I en studie från Karolinska universitetssjukhuset Huddinge, har forskare med Esbjörn Paul i spetsen, visat att patienter som läggs in akut på geriatrisk klinik i genomsnitt hade åtta läkemedel vid inskrivning, och 10 läkemedel vid utskrivning.
Hos en tredjedel av patienterna bedömdes läkemedelsbiverkning vara ensam eller bidragande orsak till inläggningen. Majoriteten av patienterna hade också måttligt eller kraftigt nedsatt njurfunktion.

Ofantliga kostnader

– Statens direkta kostnader för läkemedelsförmånen uppgår till 21,6 miljarder kronor i år och beräknas stiga till 21,8 miljarder kronor nästa år. Lägger man till merkostnaderna för den misslyckade läkemedelsbehandlingen så är utgifterna betydligt högre för samhället.

– Det är en ofantligt stor kostnad, felaktiga förskrivningar innebär onödiga inläggningar och ett stort lidande för patienterna med fallolyckor och frakturer som följd. Ur patientsäkerhetssynpunkt är läkemedelshanteringen den viktigaste frågan som vi behöver lyfta politiskt. Min förhoppning är att jag via motioner och mitt arbete i socialutskottet, ska medverka till en förändring och förbättring vad gäller läkemedelshantering och läkemedelsanvändning, säger Finn Bengtsson.

– Nu måste ”Aktion Avvikelse” tas på allvar även av landstingens ledningar

Karin Båtelson — Sat, 20 Dec 2008 11:40:41 +0000

Aktion Avvikelse på Sahlgrenska blev succe med flerfaldigt ökad rapportering mot normalt. När många av läkarna verkligen tog sig tid att rapportera felaktigheter femdubblades antalet avvikelserapporter på Sahlgrenska Universitetssjukhuset, från 62 i snitt under de första nio månaderna 2008 till 307 stycken under oktober månad.

Hur ska femdubblingen av rapporteringen tolkas?
Jo, att läkarna inte är nöjda med arbetsmiljö, arbetsinnehåll och hur vården bedrivs. Budget, rutiner och styrning måste ses över och anpassas efter patienterna.

Patientsäkerhet är på modet i det politiska rummet. Efter höstens larmrapporter, att 8,6 procent av patienterna skadas i vården varje år, att vårdplatsbrist har blivit normaltillstånd och att överbeläggningar och vårdplatsbrist är erkänt som både misshushåll av kompetens och en arbetsmiljöfråga, diskuteras detta mycket på högsta nivå. Detta dock utan större effekt i verkligheten…

Det är ju landstingen som håller i plånboken och flertalet av dessa fortsätter oavbrutet sin nedrustning av sjukvården. Hälso- och sjukvårdslagens påbud om krav på adekvata lokaler, utrustning och kompetens står sig slätt i jakten på kostnader och sjukhusen kämpar med neddragna budgetar.

Eftersom landstingen inte heller rapporterar in siffror på till exempel utlokaliseringar, är aktionen ett sätt att dokumentera och påvisa att de goda intentionerna från politiskt håll inte följs.

Avvikelserna på Sahlgrenska rör de flesta fel som vi dagligen ser i vården. Nu ska vi haka på för att följa upp på olika nivåer så att förbättringar kommer till stånd så att inte rapporteringen var förgäves.

Ett par reflektioner efter aktionen är att systemen inte är utformade för läkarna som rör sig runt över sjukhusets olika delar.
Ett annat är att vissa saker som man tidigare påtalat utan resultat, till exemepl att få en dörrstopp på en dörr av sekretesskäl, eller ordentligt skåp vid ombyte på operation, blev åtgärdade omedelbart efter rapporteringen. En avvikelse kan alltså vara ett sätt att snabbt få resultat. Men vi måste uppenbarligen också vara tydligare och kunna kräva förbättringar – även utan att behöva avvikelserapportera om det!
Våga kräva förändring! Våga vägra om inget händer! Vi är den yrkesgrupp som har mest utbildning i det medicinska och måste se till att ändra det som är fel. Ingen annan kan göra det lika bra.

Varför Aktion Avvikelse när det är lagfäst att vi alltid ska rapportera avvikelser och verksamhetscheferna är tvingade att följa upp?
Ja, att anmäla när en ”skada uppstått” görs nog idag i stor utsträckning, men för den andra delen ”risk för skada” är det sämre och det är det aktionen vill komma åt.

En negativ inställning till själva avvikelsesystemet med praktiskt krångel, en känsla av meningslöshet att rapportera om felaktigheter som är permanentade, bristande återkoppling på resultat, rädsla för att rapport kan leda till anmälning till HSAN och så en allmän ovilja för att framstå som gnällspikar… Men vi hoppas att effekten blir att man anmäler mer även i fortsättningen.

Är ni redo att avvika på din arbetsplats?
Beställ Avvikelsestickan och hämta förslag på informationsbrev till kollegor, ledning och chefer från Läkarförbundets hemsida!
Aktionen kommer att mottas positivt på alla nivåer.

Fackligt arbete, dåligt för lön och karriär

Christer Bark — Fri, 12 Dec 2008 18:56:53 +0000

Enligt avtal har man fyra timmar ledigt per anställd per år. På en normalsjukhusklinik med ca 30 medarbetare blir det 3 veckor per år. Det kanske låter mycket och det är det också.

Min erfarenhet är att det blir väldigt svårt att ta ut denna ”ledighet” eftersom scheman läggs med betydligt längre framförhållning än de fackliga mötestiderna, kurserna etc.
Därtill kommer problemet att om man är divisionsombud, dvs representerar 150 medlemmar kommer större krav på fackligt engagemang och ännu mer ledighetskrav.

Detta ses med oblida ögon av arbetsgivaren som undrar med viss rätt om hemmakliniken skall betala ledig tid för övriga klinikers representation. Dessutom ”producerar” man mindre för kliniken.

På min arbetsplats, Karolinska Sjukhuset, vill HR (tidigare PA avdelningen) att läkarecheferna ska gradera medarbetarna i låg-medel-högpresterande inför årets löneförhandling. Lågpresterande får då en lägre löneökning, medel får den förhandlade summan och högpresterande ska få en större del. Man kan ana vad de fackliga företrädarna lägger sig för kategori.
Det värsta är nog känslan av vanmakt. Jag stod utanför facket i många år eftersom jag upplevde att den årliga ökningen av fackavgiften motsvarade min reella löneökning under samma period.
I samband med sammanslagningen Solna- Huddinge gjordes så många och dumma beslut att man kunde välja på att knyta näven i fickan eller engagera sig.

Det samverkansavtal som arbetsgivaren förhandlat fram med Läkarförbundet innebär dock att de fackliga mötena med arbetsgivaren får en karaktär mer som informationsmöten än som beslutsförhandling.
Andra beslutande kanaler, såsom profileringsgrupper, linjechefsmöten m.fl fattar de reella besluten och detta presenteras som färdiga paket i samverkan.

Visst kan man motsätta sig besluten, det blir då en anteckning i marginalen på protokollet. Det visar sig ofta att besluten är fattade på olika nivåer och det är sällan rätt nivå när man motsätter sig ett beslut.
Bestämmer man sig för en rörig organisationsmodell på t ex Infektionskliniken så är det ett beslut som fattas i lokal samverkan och inte på divisionsnivå.

På den lokala samverkan beaktas inte kritiken mot förslaget alls utan man lutar sig mot en organisationmodell som är beslutad på sjukhusledningsnivå, ja ni fattar…
Man måste ändå beundra alla som utan särskillt mycket engagemang från medarbetare eller sympati från arbetsgivaren fortsätter att engagera sig fackligt. All heder åt er alla.

Buster Sandgren, Karolinska Sjukhuset, Solna. Avgående klinikrepresentant för ortopedkliniken, avgående divisionrepresentant för MK2.

Dr Snake om patient-by-pass?

Christer Bark — Fri, 12 Dec 2008 17:13:26 +0000

Psykvården dras fortfarande med alltför många och dyra vårdplatser, men allmänhetens envisa påståenden om vissa brister i själva vården, har tyvärr gjort det politiskt omöjligt att minska ytterligare. Alltså även för en aldrig så välmenande ledning.

I ett kreativt försök att komma runt detta och samtidigt minska skador och självmord bland inneliggande patienter, har man nu på de flesta avdelningar installerat dubbla lås på dörrar och fönster. Detta hindrar effektivt de flesta patienter från att ta sig in.

Inom övriga sektorer fortsätter man frejdigt fortsätta minskning av personal och vårdplatser. Avsked för 1000-tals personer väntar efter årsskiftet över landets sjukhus, vilken handlingskraft! Den hägrande skattesänkningen blir en tröst för alla uppsagda vikarier, som naturligtvis hela tiden varit helt överflödiga.

De som är kvar får fortsätta skoja till det på jobbet och leka ”Hela landstinget stormar” på dagarna. Man minskar alltså antalet sängar undan för undan men låter antalet cirkulerande patienter vara oförändrat.

”Hårdbantning på SU” var en av tidningsrubrikerna i veckan och syftade just på förestående mycket genomtänkt minskning av vårdplaster och personal. Såå orättvist att beskriv detta nytänkande på detta sätt! Självklart rör det sig inte om någon simpel hårdbantning.
Nej, den konstruktiva ledningen har anammat den senaste tekniken inom övervikts-kirurgi. Vården ska helt enkelt fungera som efter en fetmaoperation. Alltså en sjukvårdslig gastric-by-pass.

Patienterna hamnar i sjukvården och efter snabb passage genom akuten åker de omedelbart ut i andra ändan.
Odigererade.

Dr Snake

Hallå, hur mår du? Bra så klart…eller?

Christer Bark — Fri, 12 Dec 2008 15:50:16 +0000

Kongressen arrangerades för nittonde gången av läkarförbunden i USA, Canada och Australien och var nu förlagd till Europa med ambitionen att bilda såväl ett internationellt, som ett europeiskt nätverk för läkares hälsa och välbefinnande.
Dr Garelick, som förestår ett behandlingscenter för läkare i London, hävdade att läkare ofta har dominant personlighet med krävande ego. Läkare är fulla av tvivel, skuldkänslor och har förstorad ansvarskänsla. De är perfektionister, överdrivet hängivna i sitt arbete och har svårt att ta tid för avkoppling.

Socialt värdefulla egenskaper som dock har ett personligt högt pris. De förändringar som speciellt stör läkare är minskad auktoritet, försämrade relationer med kollegor och patienter, ökad industrialisering och minskat professionellt inflytande i den medicinska verksamheten, tilltagande ”vårdshopping” och en växande illusion av riskfri sjukvård.

Professor Janet Grant, talade om problem med att utbilda nästa generation läkare när den industriella synen brer ut sig i sjukvården.
Ett problem är att utbildningen alltmer ses som en produktionslinje för arbetskraft och den medicinska kunskapsbasen urholkas för att få utbildat läkare snabbare och billigare. Läkare blir därigenom ett yrke av sammansatta kompetenser istället för en akademiskt skolad profession.

Läkares auktoritet ses, med det tänkandet, som oacceptabel elitism och styrningen över standardisering och kvalitetskontroll flyttas från läkarprofessionen till andra. Då frodas en kultur av skuldbeläggande av läkare som behandlare och utbildare vilket leder till att rädslan för straff ökar hos de unga läkarna på bekostnad av deras personliga engagemang. Detta kostar ökad ohälsa hos såväl läkare som deras patienter.

Reidar Tyssen, professor och psykiater från Norge, har i 15 års tid följt de norska studenter som 1993 inledde sina medicinstudier respektive de som samma år tog läkarexamen. En longitudinell studie där 60 procent av gruppen fortfarande kan följas.
Han visar att det skedde en minskning av ”lifesatisfaction” när studenterna kom in på medicinarutbildningen. Den minskningen har bestått över åren så att färre läkare nu är nöjda med livet och fler är missnöjda, än andra jämförbara yrkeskategorier.
Samboskap och socialt stöd är de viktigaste parametrarna för nöjdheten med livet hos läkarna.

Sjukskrivningarna ökar

Läkare i Sverige har traditionellt haft låga sjuktal men är den yrkesgrupp som ökat sin sjukskrivning mest de senaste åren. Förra året var exempelvis motsvarande tio procent av distriktsläkarna i Skåne sjukskrivna, enligt regionens egen uppföljning. 100 vakanta tjänster och ett gränslöst åtagande där läkarna har svårt att känna sig tillräckliga, är roten till allmänläkarnas ohälsa och primärvårdens svikt.
Att utbilda en läkare kostar miljoner, företag tar 345.000 kronor för att rekrytera en läkare, men värdet av läkares hälsa och välbefinnande diskuteras sällan i Sverige, trots att det är en nyckelfråga för patientsäkerheten!

Hur skall vi kunna hjälpa andra om vi inte kan hjälpa oss själva?

Läkare bör vara goda exempel på hälsosamt leverne för att förmå sina patienter att bli det. Läkare som själva intresserar sig för sin hälsa har lättare att tala med sina patienter om deras, men många läkare missköter sina fysiska åkommor som hjärtproblem, diabetes mm.
Det är först när vi kan erbjuda god behandling av läkares fysiska sjukdomar som vi kan komma åt de psykiska som depressioner, missbruk etc. Det är bättre att satsa på tidig intervention än att behöva straffa ut sjuka läkare när skadan redan skett, var konferensen enig om. Att som läkare behandla andra läkare är dock svårt: ”Det är som att bjuda hem kockar på middag”, sa en talare med egen erfarenhet.

Specialbehandling en nödvändighet

Läkare måste kunna söka hjälp och få behandling i en speciell gräddfil, vilket inte är elitistiskt utan ändamålsenligt. Det krävs ”supersekretess” för läkare som mycket väl vet hur den vanliga sekretessen läcker och som också vet vilken skada ett sådant läckage kan ställa till med, för dem.

På professor Garelicks ”läkare för läkaremottagning” finns bara intern journalhållning för uppföljning och ingen del av denna sprids vidare utanför kliniken.

En annan erfaren läkarterapeut från England berättade att trots att det kändes som ett steg tillbaka, så hade hon lämnat datajournalen och återgått till papper, av hänsyn till sina patienter. ”I don´t trust the system” sa hon och fick medhåll av många.
Min rapport om hur Stockholms landstings administratörer föreslås få insyn i det svenska kungahusets sjukjournaler väckte viss berättigad förundran.

“Do it for yourself. Do it for your patients.” är en kampanj kanadensarna arbetar med för att få läkare att tänka på sin egen hälsa. ”Det är sanden i skorna som gör läkarna uppgivna” och det är viktigt att frågan om läkares hälsa aktualiseras, på såväl den svenska, som den internationella arenan.

”It`s possible to change but we need an Obama effect” var konferensens konklusion. Läkarprofessionen erbjuder enorma möjligheter och det gäller att få läkarna att komma ihåg varför de valde att bli läkare. Det är viktigt att vidmakthålla den kontinuerliga kollegiala dialogen, ha uppsikt över läkare som blir isolerade och återupprätta kontinuiteten mellan läkare och patienter som basen i den medicinska verksamheten.
Det handlar om oss!

PS. Läkarförbundets rådgivande kollegiala nätverk fungerar utmärkt och förtjänar allt beröm och mer marknadsföring. Läkare som behandlar Läkare finns listade på förbundets hemsida för de av oss som inte känner sig bekväma med att bli behandlade av lunchkompisar.

Marie Wedin, ordförande i Sjukhusläkarföreningen.

65 procent av landets befolkning saknar yttrandefrihet på jobbet

Christer Bark — Fri, 12 Dec 2008 12:15:33 +0000

65 procent av alla anställda gör klokt i att hålla tyst på jobbet där de har sin huvudsakliga verksamhet under dagtid! Gör de inte det så åker de ut och de har inget sätt att skydda sig. Yttrandefrihet finns enligt lagen bara för de 30-35 procent som är offentligt anställda, men även för dem är det idag farligt att använda sig av yttrandefriheten.

Lennart Lundquist, professor i statskunskap vid Lunds universitet var mycket kritisk till hur Sveriges beslutsfattare skyddar demokratin då han talade inför en fullsatt sal på Sjukhusläkaren och Sjukhusläkarföreningens seminarium om yttrandefrihet inom sjukvården i Läkaresällskapets lokaler för en tid sedan.

Oppositionslandstingsrådet Ingela Nylund Watz (s) ville ändra lagstiftningen så att alla som arbetar i offentligt finansierad verksamhet får meddelarfrihet och yttrandefrihet.
– Avtalen mellan landstingen och privata entreprenörer är bara ett slag i luften! Vilken gläjde har den anställde av att vårdgivaren får betala skadestånd eller att landstinget säger upp avtalet? Den anställde förlorar ju jobbet i vilket fall som helst.

– Ska man gå avtalsvägen måste avtalen göras mellan arbetsgivaren och den anställde, men allra bäst är det om någon av Sveriges sjukvårdshuvudmän går i bräschen och kräver lagstiftning, tycker Ingela Nylund Watz.

Roger Skogman, “Årets Visslare”, riktade viss kritik mot de centralt aktiva fackliga företrädarna för deras njugga engagemang.
– Det är viktigt att få stöd från facket centralt. Det är tufft för de lokala fackliga företrädarna att ställa upp för personer som utmanar ledningen på arbetsplatsen, menade han. Roger Skogman önskade också hårdare sanktionsmöjligheter mot de som kränker yttrandefriheten.

– JO:s utlåtanden är alldeles för tandlösa och får ingen som helst effekt.

Lojalitetsklausuler inom offentlig verksamhet är inget man behöver följa, inte heller direktiv att endast en person får framföra huvudmannens åsikter.
– Arbetsgivaren kan utse en person att exklusivt framföra arbetsgivarens åsikter, men den anställde har alltid rätt att framföra sina egna åsikter offentligt, klargjorde, Carl Gustaf Spangenberg, universitetslektor på juridicium på Uppsala universitet.

Ska det införas kommunöverläkare med ansvar för vården av äldre?

Christer Bark — Fri, 12 Dec 2008 11:59:41 +0000

Demensförbundet: Bra förslag, kommunerna förstår inte att de har ansvar för multisjuka

Stina-Clara Hjulström, ordförande Demensförbundet:
– De stora bristerna ute i kommunerna handlar ju om att man inte får tillräckligt med sjukvårdskompetens. Vi ser gärna att man utser någon som tar ansvar för det och att det är en person med geriatrisk kompetens.

Fortfarande är det så att många kommuner inte har förstått att det är svårt multisjuka som de har ansvar för.
I dag pratar man inte om patienter, utan om boende, kunder och klienter. Den här språkändringen har inneburit att man inte fokuserar på att många äldre som faktiskt är svårt sjuka behöver resurser i form av sjukvård.

Många av dem och deras anhöriga ringer till oss och vet inte vart de ska vända sig. I kommunerna säger man att de får så bra vård i hemmet. Men om det var så, hur kan vi då ha så många vårdskandaler och varför åker så många gamla in till sjukhus felmedicinerade och svårt uttorkade?

I dag vårdas många gamla i ambulansen och när de är medicinskt färdigbehandlade så skickas de hem för att efter några dagar åka in akut igen.
Vi vill se fler läkare med geriatrisk kompetens i kommunerna. Det skulle kunna vara en kommunöverläkare, under förutsättning att det inte blir en pappersmänniska. Det är också viktigt hur tjänsten utformas och att tillräckligt många tjänster tillsätts.

SKL tycker tanken är god men tror inte på förslaget

Maj Rom, läkare och handläggare vid Sveriges kommuner och landsting:
– Det är en god tanke, men om det skulle fungera och leda till några förbättringar i verkligen ställer jag mig ytterst tveksam till.
Man lyfter bara in ytterligare en person i systemet. Det är oerhört viktigt att man har en respekt för att detta handlar om ytterst komplexa frågor. Jag tycker att man ska tänka igenom förslaget ytterligare i alla dess delar.

Redan idag har läkare alla möjligheter att kontakta varandra och ordna vårdplaneringsmöten. Det görs inte i någon särskilt stor utsträckning.

”Det finns redan medicinskt ansvariga sjuksköterskor”

Anna- Karin Eklund, ordförande Vårdförbundet:

– Jag har inte sett någon närmare presentation av förslaget, men spontant tycker jag inte att det låter som en bra idé.
t Vi har ju ordnat det så att varje människa som vårdas i särskilda boenden har ett fritt val att välja en fast läkare inom primärvården. Inför man en kommunöverläkare så försvinner den här möjligheten för de äldre.

Vi har ju redan en medicinskt ansvarig sjuksköterska med rutiner och system för en kvalitetssäker vård.
De satsningar som behöver göras handlar om att skapa ett fungerande system för läkemedelsgenomgångar och fler genomarbetade vårdplaneringar där olika kompetenser ingår.

– Vi är rädda, men vi måste slå larm innan det är för sent

Christer Bark — Fri, 12 Dec 2008 11:31:15 +0000

Så skriver 15 anställda på Lidingö sjukhem i ett brev daterat den 25 september 2008 (se nästa sida) där de vädjar om hjälp från Lidingö kommun.

– Situationen på Lidingö sjukhem har blivit ohållbar. Många är rädda. Begreppet ”illojalitet mot företaget” hamras in hos de anställda vid möten. Det har pratats om arbetsdomstolen och om vilket allvarligt brott det är med illojalitet. Även ordet tystnadsplikt används väldigt tveksamt, skriver de anställda.

I brevet slår de 15 sjuksköterskorna, undersköterskorna och vårdbiträden larm om vad de menar är katastrofal brist på personal och dåligt ledarskap och ställer frågan:
– Måste en boende dö av vanskötsel för att det ska hända något. Bemanningen har varit på smärtgränsen länge nu. Det finns inga marginaler när något händer, om två boende skulle ramla samtidigt är det kris. Ordet kontinuitet som från alla håll sägs vara en grundpelare i vården existerar inte. Men värst är den psykosociala arbetsmiljön, skriver anställda.

– Alla ska kontrolleras, alla kan misstänkliggöras när som helst för minsta småsak. Det finns bara förebråelser och dolda hot.

De anställda menar att verkligheten friseras vid inspektioner.
– Inför planerade besök från kommunen eller länsstyrelsen förbereds det i dagar, cheferna hetsar upp alla, alla papper ska vara i perfekt ordning. Och när kontrollanterna kommer ska det vara musik i hallen, blommor på borden, alla boende ska tas upp och sitta.
Brevet avslutas: Betyder det något att personalen (många också Lidigöbor) mår dåligt, att de tystas och är rädda för att få sparken för minsta sak?…Detta kommer att bli väldigt jobbigt för oss…men vi har inget val, vi känner att vi kan inte arbeta här längre utan att säga något.

Fosiya Aqli sade upp sig efter tio år på Lidingö sjukhem ”Boende fick ligga och dö ensamma på grund av personalbrist”

Fosiya Aqli är en av undertecknarna av brevet till Lidingö kommun. Hon har nu sagt upp sig efter att ha arbetat tio år på Lidingö sjukhem.

– Jag kunde inte jobba kvar. Det hände till och med att man inte tog in någon extra om någon var döende. Boende fick ligga och dö ensamma på sina rum.

– Fosiya Aqli som arbetat 10 år på Lidingö sjukhem och också arbetat där då det var kommunalt säger att sedan Attendo Care tog över har det nästan hela tiden var för lite personal.

– Jobbar man inom vården vill man ju kunna hjälpa människor, men arbetsbelastningen blev så hög att det inte var fråga om vård längre. Jag delade själv ut fel medicin vid ett tillfälle, men när jag ville skriva rapport om det sade chefen att vi skulle dra ett streck över det hela. Det kändes hemskt. Jag ville inte ta på mig att någon fick fel medicin och dog. Jag ville att det skulle komma fram.

Fosiya Aqli menar att det hela tiden hände olyckor på grund av personalbristen, men att ledningen inte brydde sig om det.
– Vi fick veta att det fanns tillräckligt med personal. Istället för att göra något åt problemen hotade de oss att vi skulle bli stämda om vi gick ut i media och uttalade oss.

”Situationen har varit knepig – men vi välkomnar öppenhet”

– Utan att gå in på alltför mycket detaljer så kan vi konstatera att det inte är ens fel när två träter.

Vi har haft en väldgit knepig situation på Lidingö sjukhem där vissa bland pesonalen inte kommit överens med vissa i ledningen och tvärtom och situationen blev till slut ohållbar.
Så säger Attendo Cares informationschef Jonas Morian, som vill framhålla att företaget i princip inte kommenterar pågående personalärenden.

Enligt honom har företaget gjort mängder med insatser för att komma tillrätta med situationen på Lidingö sjukhem.
– De kritiserade cheferna har nu slutat, men de har inte omplacerats. De har själva valt att byta arbetsuppgifter och en av cheferna skulle i vilket fall som helst slutat vid årsskiftet, säger Jonas Morian.

Anställda hävdar att larm inte förts vidare, vad säger du om det?
– Det hävdas, men vi bestrider det.

Personalen hävdar också att de hotats av stämning om de uttalar sig.
– Jag vet inte vad jag ska säga. Det är inte så vi jobbar. Vi välkomnar öppenhet, vi har inget att dölja. Det är den kultur vi vill ha.

”Kommunen ser allvarligt på personalens rädsla, men vi har inget personalansvar”

– Vi ser allvarligt på det här från stadens sida. Vi har tagit tagit kontakt med Attendo Cares högsta ledning – VD, vice VD och regionschef och att sagt att det här är ocacceptabelt och att de måste jobba på ett annorlunda sätt för att skapa förtroende mellan personal och ledning, säger Eva Frykler, chef för äldre- och handikappomsorgen.

Lidingö kommun reagerade snabbt på brevet från de anställda på Lidingö sjukhem och krävde att Attendo Care skulle komma in med en handlingsplan inom en vecka efter det att kommunen nåtts av brevet.

– Attendo Care har vidtagit ett flertal åtgärder redan nu och det pågår fler processer där de anställda är involverade, så min förhoppning är att man ska komma tilllrätta med det här och komma överens, säger Eva Frykler.

Vad är det ni tycker måste åtgärdas?
– Det är själva klimatet att man inte kan ha dialogen internt med sin ledning. Det är allvarligt att man känner att man är rädd och skräms till tystnad och att personalen hävdar att avvikelserapporter inte kommer fram, menar Eva Frykler, men poängterar att det är en fråga mellan arbetsgivaren och de anställda. Kommunen har inget arbetsgivaransvar.

Hur skyddad är personalen? Vad finns det för avtal när det gäller yttrandefrihet och meddelarfrihet mellan kommunen och Attendo Care?
– I förfrågningsunderlaget till anbudsgivarna har vi skrivit in att meddelarfrihet ska gälla.

Räcker det juridiskt sett?
– Ja, enligt Riksrevisionen, men det handlar om att man har ett förtroendefullt samarbete. Är man en seriös utförare inom vård och omsorg så måste man följa de lagar och regler som finns på alla områden. Visar det sig att man inte lever upp till det och inte är en seriös utförare så får man inga nya uppdrag. Det blir en form av självsanering. Vi kan inte reglera allt till punkt och pricka. Det ligger väldigt mycket i utförandet. Jag kan inte ha egen personal 24 timmar om dygnet för att kontrollera att uförarna sköter sig.

Vad finns det för skydd för de anställda? De blir ju inte skyddade av att kommunen säger upp avtalet. De förlorar kanske de jobb de haft i tio år och trivts med tidigare?
– Jag kan inte ge något bra svar på det faktiskt. Jag vet inte vad de har för skydd egentligen. Vi har skrivit in att det ska finnas meddelarfrihet i förfrågningsunderlaget, sedan kan jag inte se att staden skulle ha något ytterligare ansvar, det handlar ju ändå om att man någonstans tar sitt ansvar som utförare och arbetsgivare.

Det finns en debatt om det behövs en ny lag och att sådana här avtal kanske inte fungerar. Har du någon synpunkt på det?
– Nej, det har jag inte.

Läkare behöver stöd för att kunna bli chefer

Christer Bark — Fri, 12 Dec 2008 11:17:12 +0000

– Läkare som blir chefer kan inte klara alla uppgifter på egen hand utan måste få tillräckligt med administrativt stöd.
Det är en olycklig utveckling för Sverige om vi inte kan rekrytera läkare med erfarenhet av forskning på grund av att de måste ägna så mycket av sin tid åt ekonomi och administration.

– Det här problemet skulle man kunna lösa genom att anställa controllers för ekonomi och kvalitet på kliniknivå så att chefer får ett bra stöd i sitt arbete och kan ägna sig åt att styra och utveckla sjukvården, säger Gunnar Németh.

Under de senaste åren har läkare dragit sig tillbaka från ledande befattningar inom sjukvården. Det är synd, menar Gunnar Németh som ser att läkare på chefspositioner har flera styrkor i såväl prioriterings- som utvecklingsarbeten i hälso- och sjukvården.
– Genom att kliva fram och ta ansvar för chefskapet kan läkare få ett större inflytande över både yrkesrollen, men också över utvecklingen av svensk sjukvård. Genom att lämna ifrån sig ansvaret lämnar också läkare ifrån sig möjligheten att vara med och påverka, säger Gunnar Németh.

Han är professor i ortopedi och har en lång karriär som chef vid bland annat Karolinska universitetssjukhuset. Han har också en Master of Business Administration-utbildning från Handelshögskolan i Stockholm (MBA).
2004 blev han medicinsk chef för Europa inom Capiokoncernen. Tre år senare blev han VD på Capio S:t Göran och i juli i år blev han vd för hela Capiokoncernen.

– Jag avvecklar nu arbetet vid Capio S:t Görans sjukhus och kommer sedan att dela min tid mellan Sverige och övriga europeiska länder. Min ambition är att utveckla verksamheten både i Sverige och utomlands och verka för att lyfta fram ledarskapsfrågor med S:t Göran som en av förebilderna, säger Gunnar Németh.

Att hitta kompetenta ledare inom läkarkåren är svårare än inom andra yrkesgrupper, menar han. Det räcker inte med att vara disputerad överläkare. Många saknar ofta formell kompetens i ledarskap när de tillträder sina chefstjänster och får därmed svårt att axla sin roll.
– Kompetens är extremt viktigt inom sjukvård och som läkare tar det lång tid att bli senior i sin yrkesroll. Man kan därför förstå att många kollegor är väldigt fokuserade på sin medicinsk professionella utveckling. Ibland så till den grad att de glömmer att det behövs annan kompetens också för att driva vården.

Att klara ett chefsuppdrag inom hälso- och sjukvården, särskilt vid universitetssjukhusen, ställer höga krav på såväl medicinsk kompetens som ledarförmåga. Men det ställs dessutom krav på ett aktivt deltagande i forskning, utveckling och utbildning. Ett uppdrag som närmast kan beskrivas som ett sisyfosarbete.

Vem som är bäst lämpad att vara ledare i hälso- och sjukvården är en ständigt aktuell och infekterad diskussion som skapat skarpa gränser mellan fackförbunden. Gunnar Németh tycker att debatten är olycklig, men kan samtidigt förstå att såväl Läkarförbundet som Vårdförbundet kämpar för sina medlemmar.
Själv anser han att det ”i princip” bör vara läkare på ledande positioner.

– En stor del av sjukvården har blivit så komplicerad att man behöver en gedigen medicinsk grund att stå på för att kunna leda verksamheten. För att kunna ta ett helt ansvar är det ofta bra med en läkarutbildning eller specialistutbildning i botten. Men personen måste självklart också i grunden ha bra ledaregenskaper och en gedigen ledarutbildning, säger Gunnar Németh.

Det finns enstaka exempel i sjukvården på hur till exempel ekonomer kan lyckas som ledare i hälso- och sjukvården med en medicinskt ansvarig läkare vid sin sida. Det dubbla ledarskapet är dock inget Gunnar Németh vill rekommendera.
– Det finns exempel på verksamheter som klarat detta, men inte så många. Det går, men det är ingen optimal lösning. Det kräver dels en organisation som är så mogen att den klarar ett dubbelt ledarskap, dels att personerna är så trygga i sig själva att de kan sätta verksamheten i främst rummet.

Det finns också verksamheter inom specialistsjukvården med kulturer som är näst intill är omöjliga att leda om man inte är läkare, menar Gunnar Németh.
– Det är kliniker där verksamhetsinnehållet och kravprofilerna sållar fram individer med starka viljor och ett fokus som inte alltid tar hänsyn till helheten.

Framtidssatsning

Tillsammans med SYLF har han tillsammans med sjukhusledningen utarbetat en ledarskapsmodell som introducerades på S:t Göran under 2008.
– Programmet har vi infört för att attrahera, utveckla och behålla duktiga personer som är intresserade av ledarskap och vill vara med att driva och utveckla sjukvården, säger Gunnar Németh.

Sjukhuset har rekryterat fyra blivande specialistläkare i ortopedi, kirurgi, internmedicin och anestesiologi. I deras specialistutbildning med inriktning på ledarskap ingår en kortare MBA-inspirerad utbildning. Det är en modulbaserad utbildning som varvar teori med praktik och som omfattar följande områden: omvärlden, organisation, management samt verksamhetsutveckling. ST-läkarna får därutöver möjlighet att driva kvalitetsarbete och delta i verksamhetsledning. De får också en handledare som kan vara ett stöd i ledarskapsfrågor.
Ledarskaps-ST-utbildningen förlängs med ett år, men specialistlön ges efter fem år.

– Internationellt är det vanligare att man kompletterar sin medicinska utbildning med ledarskapsutbildning i en vidare mening som även inkluderar verksamhetsutveckling och ekonomi. Det innebär att läkare får möjlighet att växla karriär mellan att vara kliniker och att hoppa in på ledarpositioner. Här har Sverige en hel del att lära, säger Gunnar Németh.

Hur är det då med läkares attityder mot andra chefer som inte har läkarutbildning i botten? Erfarenheten visar att läkare har svårt att lyssna till andra chefer än från den egna professionen. Den bilden stämmer, menar Gunnar Németh och pekar på den särskilda kultur som råder under läkarutbildningen.
Studenterna blir hårt skolade i en jargong och ett hierarkiskt tankesätt som gör det svårt att senare i karriären tänka sig en chef som inte är lika eller högre meriterad.