Sjukvården har nu utvecklat bytesstrategin till sin fulländning. Alla byter med alla i en glad karusell.Bytt är bytt och kommer aldrig igen! Den som har längst utbildning får nu göra mindre krävande uppgifter och de med kortare utbildning får göra svårare. Alla är ju lika betydelsefulla!

På Karolinska fick läkarna också tömma papperskorgar men det fick man sluta med för det blev ett arbetsmiljöproblem. Papperskorgarna vägrade bli bytta på av någon utan omvårdnadskompetens.
Nej, det var förstås ett skämt. Läkarna byter fortfarande papperskorgar.

En annan sak man också bytt är var patienter ska ligga. På postop ligger nu inte längre patienter som ska få vakna upp säkert efter en operation. Flertalet som ligger där är faktiskt mycket sjukare och hade tidigare istället legat på IVA. Men för patienterna är det ju positivt att inte behöva ligga på IVA. Det låter ju så dramatiskt. För personalen på postop är det ju också mycket bättre – dom får ju lite vila. En riktigt sjuk patient är ju tyst och fin.

”Silver är patient med inhalator – guld är patient i respirator” resonerar man.
Så dom patienter som tidigare skulle ha legat på postop ligger nu istället på vanlig avdelning medan de som skulle ha varit på vanlig avdelning är bytta till akuten.

Mycket bättre än alla dyra provtagningar och omständliga undersökningar för att ta reda om patienten kommer att överleva. Man kör liksom istället ”Survival of the fittest” i sjukhusmiljö in vivo.
Vilka ligger då egentligen på IVA undrar man. Läkarna?

I det unika beslutet taget av Arbetsmiljöverkets högsta ledning markerar myndigheten, med generaldirektören Mikael Sjöberg i spetsen, att verket inte tolererar att vårdplatsbrist skapar negativ stress som leder till ohälsa och andra arbetsmiljöproblem för läkarkåren.
I beslutet uppmanas landstinget att ”se till att det stadigvarande finns tillgång till vårdplatser och personella resurser i sådan omfattning att läkarna vid den medicinska kliniken på Falu lasarett uppnår en minskad arbetsbelastning så att man på ett märkbart sätt minimerar den negativa stress de upplever på grund av vårdplatsbristen.”

Senast den 30 november 2009 ska landstinget ha åtgärdat problemen. Arbetsmiljöverket kommer därefter att genomföra en uppföljning för att konstatera att den negativa stressen bland läkarna minskat.
Landstinget i Dalarna har valt att godta beslutet och inte överklaga.

Thomas Isaksson som var den arbetsmiljöinspektör som drev frågan ända upp till sin egen verksledning är också mycket glad att bristen på vårdplatser kan anses vålla oacceptabla arbetsmiljöproblem.
– Den här frågan har jag arbetat med så länge jag arbetat i myndigheten.

Vad innebär beslutet för framtiden?

– Det återstår att se, men Arbetsmiljöverkets högsta ledning har ju gjort en tydlig markering. Verket har också tillsatt en utredning som konsekvens av beslutet där jag och inspektörer från Göteborg, Malmö och vårt Härnösandsdistrikt ingår. Vi ska nu undersöka vad vårdsplatsbrist och överbeläggningar kan få för konsekvenser för olika yrkeskategorier.
Tanken är att Arbetsmiljöverket ska skaffa sig ett enhetligt synsätt inom området så att vi, kanske tillsammans med Socialstyrelsen, kan agera proaktivt med gemensamma tillsyner inom en inte för avlägsen framtid, säger Thomas Isaksson.

Christer Bark

Vad är det då som ska rapporteras?

En avvikelse är alla faktorer som går före att patienten får en bra vård. Tanken är att påvisa felaktigheter i den kliniska vardagen och konsekvent rapportera allt i det dagliga arbetet som försämrar, försenar och fördyrar vården.

Tänk på utrustning, lokaler, väntetider, transporter, bemanning, rutiner, kompetens, kontinuitet, tidsbrist,
platsbrist, IT-stöd, utbildning, budget, mm. Alltså, se med friska ögon på vad du gör på arbetsplatsen. Och hur du gör det. Och varför?

Vad är målet?

En patientsäkrare vård där bemötande och behandling ska komma i första rummet.
Resultaten ska sen gås igenom och diskuteras på arbetsplatserna och med ledningen på olika nivåer för att se vad som framkommit och hur man ska hantera
det.

Läkare ska hantera avvikelsesystemen på sin arbetsplats och att det ska kännas naturligt att avvikelserapportera vid de tillfällen uppstår. För skriver vi inga avvikelserapporter så är väl allt bra?

I veckan går ett mail ut till alla lokalföreningsordföranden om PS. Patientsäkerhetsprojektet. Aktion Avvikelse är en del av det.

Karin Båtelson, vice ordförande i Sjukhusläkarföreningen

Dessutom saknas idag detaljerade uppgifter på hur länge de som får vänta längre än 90 dagar i verkligheten får vänta.
SKL har dock under första halvåret i år drivit ett försök att klargöra när patienterna egentligen får sin behandling där sex mindre landsting försökt rapportera väntetider i 30-dagarsintervaller.

Socialstyrelsen pekar också på en annan anledning till varför det är svårt att tolka statistiken. Idag finns ingen tydlig koppling mellan väntetidsstatistik och det faktum att det finns stora skillnader i medicinsk behandlingspraxis både inom och mellan landstingen.
I vissa landsting opereras patienter på en viss indikation, i andra inte, vilket kan innebära att det landsting som opererar minst får bäst väntetidsstatistik, men kanske har en sämre vård. Socialstyrelsen exemplifierar problemet i sin rapport med urininkontinenta kvinnor där 70 kvinnor per 100.000 invånare opereras för urininkontinens i Norrbotten mot endast 8 per 100.000 invånare på Gotland.

Dålig inrapportering

När det gäller inrapporteringen menar Socialstyrelsen att det är ett stort problem att inrapporteringsfrekvensen fortfarande ligger under 90 procent i genomsnitt så många år efter reformens införande.

Enligt den s.k. tillgänglighetsöverenskommelsen från år 2001 skulle rapporteringen av de förväntade väntetiderna vara 100 procent redan år 2002 och vid utgången av år 2004 skulle även täckningsgraden för de faktiska väntetiderna vara 100 procent.
De stora skillnaderna där vissa rapporterar 100 procent och andra nästan noll gör det omöjligt att att säkerställa hur många patienter som väntar totalt och hur många som väntar mer än 90 dagar på besök eller behandling, menar Socialstyrelsen.

I Socialstyrelsens senaste utvärdering som publicerades i februrari 2008 framgår att vissa landsting har haft väldigt dålig inrapportering under lång tid. Bland dessa finns de stora regionerna Stockholm, Skåne och Västra Götaland som har haft svårt att komma till 90 procents rapportering.
Maarten Sengers, utredare på Socialstyrelsen som var ansvarig för rapporten, säger att siffrorna visserligen blivit något bättre de senaste åren men att de fortfarande är långt ifrån tillfredsställande.

Hösten 2007 var svarsfrekvensen för besök i specialistvården 64 procent för Stockholm, 76 procent för Skåne och 78 procent för Västra Götalandsregionen. Motsvarande siffror för operation/åtgärd var 75 procent, 82 procent och 89 procent.

Han är deltidsanställd som brandman och har även ett eget importföretag. Som egen företagare har han inte råd att vänta i en lång vårdkö och förlora arbetsinkomst och viktiga kundrelationer.
– Om jag inte själv hade varit aktiv och tillbringat massor av tid med att försöka få hjälp, hade jag kanske fått operera mig först i maj eller juni nästa år. Nu kommer jag sannolikt att opereras i september eller början av oktober. Det innebär att jag kan komma igång och arbeta på heltid igen och samhället slipper långa sjukskrivningskostnader.

Det är en politisk skandal med dessa långa köer och väntetider, säger Sten Jacobson.
Det var i april när han spelade tennis som han plötsligt drabbades av akuta smärtor i sitt högra knä. Han haltade av banan och sökte sig nästa vardag till sin vårdcentral.

Efter att ha fått inflammationsdämpande läkemedel skickades han hem igen med en deltidssjukskrivning och rekommendationen att vila. Men den akuta smärtan kom tillbaka och Sten Jacobson insisterade då på att få göra en MR-undersökning.
– Det fick jag inte, men vårdcentralens läkare skickade mig på en slätröntgen och efter det fick jag i början av augusti en remiss till Capio Lundby sjukhus, säger Sten Jacobson.

Men att vänta minst tre månader på ett första besök i specialistvården, och sedan ytterligare en lång väntan på operation, det kunde inte Sten Jacobson tänka sig.
– Jag tyckte att det var jättejobbigt. Jag kunde gå, men haltade och hade smärtor i knäet. Det påverkade min arbetsförmåga, men också mitt humör. Jag kände mig nedstämd och bestämde mig för att på egen hand försöka fixa mitt knä, säger Sten Jacobson.

Han vände sig till OrthoCenter i Göteborg, en privat ortopedisk specialistklinik som tidigare drevs under namnet IFK-kliniken.
Sten Jacobson betalade 1.000 kronor ur egen ficka för en undersökning och fick av en ortoped veta att han sannolikt drabbats av en meniskskada.
– Det var fantastiskt skönt att komma till en duktig knäspecialist. De remitterade mig snabbt vidare till en privat MR-klinik för att fastställa diagnosen, säger Sten Jacobson.

Han fick beskedet att kostnaden för MR-undersökningen skulle han få betala privat, även den eventuella operationen. Totalt cirka 20.000 kronor.
Sten Jacobson var beredd att ta kostnaden, även om det skulle svida ekonomiskt. Men i samma veva blev han tipsad av en privatläkare att vända sig till Vårdslussen i Västra Götalandsregionen.

– Jag hade ingen aning om vad det var. Men när jag väl ringde dit fick jag veta att jag hade möjligheter att få hjälp. Kostnaderna för MR-undersökningen skulle jag själv få betala, men sedan kunde jag på egen hand söka kliniker med ledig kapacitet och få operationen betald via Vårdslussen.

Jag blev jätteförvånad, jag trodde att man bara kunde få hjälp om vårdgivaren inte uppfyllde vårdgarantitiden på 90 dagar, säger Sten Jacobson.
Han började leta på webbplatsen www.vantetider.se och hittade flera kliniker i Stockholm med möjlighet att ta emot honom med kort varsel.

– Men en handläggare på Vårdslussen tipsade mig istället om Movement, en privat ortopedkirurgisk klinik i Halmstad som har avtal med landstinget i Halland och som konstigt nog inte fanns med på förteckningen på webben. Jag fick veta att det var närmare dit och att de var skickliga och hade korta väntetider, säger Sten Jacobson.
I slutet av augusti gjorde han sin MR-undersökning vid en privat klinik i Göteborg. Han fick med sig en faktura på 2.800 kronor som han skulle betala privat.

– Jag kände mig besviken på min vårdcentral så jag ringde dit igen och efter påtryckningar lovade de att betala min MR-undersökning. Hade jag inte varit kritisk och legat på, hade jag med stor sannolikhet fått betala allt själv, säger Sten Jacobson.

Resultatet från MR-undersökningen har nu skickats till Movement i Halland och nu väntar Sten på en operationstid. Det preliminära beskedet är att han ska opereras i slutet av september eller i början av oktober.
– Min läkare på vårdcentralen trodde som jag, att man inte kunde få hjälp annat än om vårdgivaren inte uppfyllde vårdgarantin. Men nu har jag fått både MR-undersökningen och snart min operation betald långt innan vårdgarantin börjat gälla, säger Sten Jacobson.

Han är förvånad att hans vårdcentral redan från början inte informerade honom om Vårdslussen.
– Utan tips från en privatläkare hade jag i värsta fall tvingats betala 20.000 kronor ur egen ficka. Nu får jag snabb hjälp inom den privata vården, och slipper betala ur egen ficka. Så här borde det inte få gå till, säger Sten Jacobson.

Störst skillnad mellan landstingen var det i juni 2008 inom gynekologin där 71 procent av patienterna i Sörmland hade väntat längre än 90 dagar på en operation/ätgård, medan alla patienter i Blekinge och Jönköping fått sina behandlingar inom 90 dagar.

(Så stora är ojämlikheterna – tabeller, pdf)

Ojämlikheterna kritiseras av Socialstyrelsen i den senaste utvärderingen av vårdgarantin:
”Olikheterna i hanteringen av vårdgarantin, i kombination med de stora skillnader som finns i medicinsk praxis, gör att förutsättningarna för att få vård inom vårdgarantins tidsgränser varierar för kraftigt mellan landstingen för att kalla vårdgarantin nationell”.

Hon är 66 år. Den 18 december, bara några dagar före julafton, genomgick hon en knäprotesoperation på Motala lasarett.
– Det tar så lång tid innan man väl blir uppsatt på en väntelista. Man tror ju att det ska gå fort från första besöket tills att man får hjälp, men så är det ju inte i sjukvården idag, säger Birgitta Dahlqvist.

I januari 2007 fick hon efter lång väntan en tid för artroskopi på Motala lasarett. I samband med den opererade man bort menisken.
– Det blev inte bra. Jag fick jätteont och kunde inte gå på benet. Jag kom därför ganska snabbt tillbaka till sjukhuset. I efterhand tycker jag ju att specialisterna borde ha insett att jag redan från början hade behövt en operation, mitt knä var så förslitet, säger Birgitta Dahlqvist.

Från januari till december 2007 fick hon tålmodigt vänta. När hon blev upplyst om att hon kunde sättas upp på en väntelista för återbud, tvekade hon inte en sekund.
– Jag hade så besvärligt och kunde inte gå. Jag fick använda mig av rullstol för att överhuvudtaget ta mig fram. Även om det inte var så kul att bli inkallad strax före julafton, så upplevde jag att ingenting var viktigare än att få operationen gjord. Jag visste ju att jag skulle få vänta minst ett halvår eller år till om jag inte tackade ja till platsen, säger Birgitta.

Att leva med smärta och ovisshet är psykiskt påfrestande; för Birgitta har sömnen rubbats och hon har känt sig starkt begränsad i sitt vardagliga liv. Birgitta som annars är van att motionera och röra på sig, tappade successivt sin muskelstyrka och kondition på grund av att hon tvingades sitta i rullstol.
– Jag skulle önska att politikerna verkligen förstod och att de gjorde något för att lösa problemen med de långa väntetiderna, säger Birgitta Dahlqvist.

Det var när Judith och hennes man var på väg hem från en semesterresa i april i år som hennes ena bröst blev svullet och inflammerat.
– Jag förstod inte riktigt vad det var, men så snart inflammationen lagt sig, kände jag knölen i bröstet, säger Judith Rosklint.
Väl hemma vände hon sig i juni till Capio Diagnostik, där hon redan hade en mammografikontroll inbokad i slutet av augusti, men kliniken meddelade då att verksamheten var begränsad under sommaren och att det inte fanns någon möjlighet att få tid omgående.
Därefter följde en besvärligt tid med dålig bevakning av remisser och mycket krångel med sjukvården.

– Om jag inte hade varit så aktiv och pådrivande skulle jag ha fått vänta ännu längre på både mammografi och operation. När jag väl kom till Sahlgrenska fick jag världens bästa bemötande, men vägen dit har varit lång och svår, säger Judith Rosklint.
Hon önskar att politikerna förändrar rutinerna så att resultat av upptäckt bröstcancer går direkt till specialistvården.
Judith Rosklint menar också att villkoren borde vara lika för alla med cancer över hela landet och att semestertider aldrig ska kunna hindra cancerpatienter från att få vård och behandling.

I det EHCI-index (European health consumer index) som analysföretaget tar fram varje år ingår bland annat väntetider för behandling där institutet mäter fem indikatorer:
1.Tillgång till ”husläkare” samma dag.
2. Direkt tillgång till specialist.
3. Om större icke akuta operationer kan göras inom 90 dagar.
4. Möjlighet att få cancerbehandling inom 21 dagar
5. Tillgång till MRI-scanning inom sju dagar.

Bäst år 2007 var Belgien som fick 15 av 15 möjliga poäng, en poäng före tvåan Österrike.
Sverige delade jumboplatsen med Irland på sex poäng, långt efter länder som Slovakien och Tjeckien.

HCP konstaterar uttryckligen att den svenska sjukvården är riktigt dålig och till och med blivit sämre när det gäller tillgänglighet och service.
I summeringen av årets ranking skriver Health Consumer Powerhouse att om svenska politiker och sjukvårdsansvariga hade kunnat titta utanför landets gränser och ”stjäla” goda idéer från sina EU-grannar är chansen stor att Sverige snabbt skulle kunna åstadkomma förbättringar för patienterna och bli Europas bästa sjukvårdsland, eftersom Sverige idag ligger i topp när det gäller goda medicinska resultat.

HCP konstaterar också som en fingervisning att de fem högst rankade länderna år 2007 – Österrike, Nederländerna, Frankrike, Schweiz och Tyskland – samtliga har någon form av sjukförsäkringssystem och mångfald av vårdgivare.

Men den danska vårdgarantin på en månad fungerade före strejken bra i cirka två år tyckte både patienter och läkare.

Den danska vårdgarantin, som fortfarande formellt gäller enligt lag, innebär att patienten inom en månad ska komma in på sjukhuset och bli undersökt. “Enmånadsgarantin” gäller alla sjukdomar utom cancersjukdomar. Misstänks cancer är kraven tuffare. Då ska ska patienten oavsett cancersjukdom och tillstånd undersökas inom 48 timmar, från och med nästa år.

Den danska vårdgarantin säger att om inte den offentliga sjukvården, där patienten bor, klarar tidskraven på en månad har patienten rätt att söka vård i en annan region, privat eller utomlands.

I Sverige hävdar många att det skulle vara ekonomiskt omöjligt med en så kort vårdgaranti. Vad är dina erfarenheter och kommentar till det Erik Kristensen?
– De som hävdar att det är för dyrt med så kort vårdgaranti har fel. Tvärtom är det oacceptabelt att patienterna i så rika länder som Sverige och Danmark ska tvingas vänta längre. Men en kortare vårdgaranti får vissa konsekvenser. Det uppstår en privat sektor.
Men Erik Kristensen menar att frågan man ska ställa sig i det sammanhanget är om inte den privata sektorn skulle uppstått ändå på grund av utvecklingen inom EU där man nu fokuserar på att utöka patientens rättigheter.

Har vårdgarantin lett till att sjukvårdskostnaderna ökat?
– Omsättningen har ökat och även kostnaderna, men det är inte så att kostnaderna exploderat och fördubblats. Så är det inte alls. Danmark hör fortfarande till de länder som har de lägsta sjukvårdskostnaderna inom OECD.

Vårdgarantin i Danmark säger att patienten har rätt att bli undersökt inom en månad, men det innebär ju inte att det inte kan dröja flera månader, som i Sverige, innan patienten blir behandlad eller opererad?
–Nej, i Danmark går det inte att bara ta in patienten och säga att nu har du fått din undersökning så nu får du vänta några månader på behandling. Här får patienterna sin behandling mycket fortare. Samtidigt måste sägas att många patienter väljer att frivilligt vänta längre för att komma till det närmaste sjukhuset. Det är väldigt få som vill behandlas i en annan region eller utlandet även om möjligheten finns, säger Erik Kristensen.

Vad tycker du efter dessa år är mest positivt med vårdgarantin?
– Att väntelistorna kortats och att patienterna har fått ökade frihetsgrader och rättigheter.

Finns det något som är negativt?
– Ja, många gånger är inte vårdgarantin det riktiga sättet att prioritera resurserna på. Sjukvården har det ekonomiskt pressat och att låta en generell vårdgaranti styra hur pengarna ska används är mycket diskutabelt.

Vad tycker patienterna efter dessa två år?
– Jag tror att de är rätt begeistrade över garantin.

Vad säger läkarna?
– Vi tycker att det är i sin ordning att det finns de här patienträttigheterna, men en generell garanti på fyra veckor för alla sjukdomar tycker vi är för stelbent. Vi vill ha ett flexiblare system där det kommer in en professionell värdering av läkarna vem som ska vänta hur länge. Samtidigt är det bättre med en månads garanti än ingen alls, även om den är stelbent.

Vilka har blivit vinnare och förlorare i det danska vårdgarantisystemet?
– Jag tror att alla är vinnare. Ekonomiskt sett är det den privata sektorn som är den stora vinnaren, men jag är inte övertygad om att den offentliga sektorn blivit förlorare, även om vissa hävdar det. Men störst vinnare är så klart patienterna som fått utökade rättigheter, menar Erik Kristensen.