Tidningen Sjukhusläkaren » 2008 – 3

“Vi kan tänka oss tuffare tag om bristen på vårdplatser hotar patientsäkerheten”

Christer Bark — Thu, 19 Jun 2008 15:08:32 +0000

Bristen på vårdplatser som hotar patientsäkerheten är en sådan fråga där Socialstyrelsen i framtiden kan tänkas skärpa tonen mot vårdgivarna, säger han.

Socialstyrelsens nye generaldirektör välkomnar Sjukhusläkarföreningens aviserade avvikelserapport-aktion.
– Det är bra och nödvändigt att rapportera avvikelser för att synliggöra brister och risker. Den informationen kan Socialstyrelsen sedan använda i sin tillsyn

Lars-Erik Holm har de sensaste 12 åren varit generaldirektör för Statens strålskyddsinstitut (SSI) där kulturen är annorlunda när det gäller hur länge det är meningsfullt med dialog.
– När jag talar med kollegor runt om i landstingen så tycker de att Socialstyrelsens tillsyn ofta inte är tillräckligt ”vass”. Istället hoppas man på Arbetsmiljöverket. Det är en kulturskillnad som jag vill ta tag i, säger Lars-Erik Holm.

– Jag var med när SSI stoppade vissa verksamheter inom inom interventionell radiologi på Lunds Universitetssjukhus tills de kunde visa att de hade ett tillfredsställande strålskydd.
– Man kan ha dialog en viss tid, men om den inte leder till någon förändring så måste myndigheten faktiskt agera, menar han. Myndigheten har alltid ett ansvar att värna om patientsäkerheten och en god och säker vård.

Kan tänka sig riktlinjer för satellitpatienter

När det gäller antalet vårdplatser och problemet med så kallade satellitpatienter. (Patienter som vårdas på fel avdelning på grund av brist på sängplatser) är Socialstyrelsens nye generaldirektör inte främmande för att införa någon form av riktlinjer.

– Myndighten borde kunna uttala sig utifrån patientsäkerhetsperspektivet och säga vad som är acceptabelt och inte acceptabelt. Om satellitpatienter utgör ett hot mot patientsäkerheten så har vi skyldighet att göra något. Om inte vi gör det, vem ska då göra det?

Inte okey

Lars-Erik Holm är öppen för förslag, men menar att ansvaret för vården ligger hos vårdgivaren, så en lösning skulle kunna vara att det blir vårdgivarens skyldighet att visa på vilket sätt satellitpatienter är förenligt med god och säker vård.
Att det är vanligt med satellitpatienter och att personalen inom sjukvården vant sig vid problemen betyder inte att det är okey, menar Socialstyrelsens nye generaldirektör.

– Har sjukvårdspersonalen en stressig arbetsmiljö och tvingas jäkta runt på olika avdelningar för att vårda sina patienter så är det klart att det sker till förfång för patientsäkerheten och när patienter vårdas av icke specialistkunniga ökar såklart patientsäkerhetsriskerna. Det finns kanske inget svart eller vitt, men Socialstyrelsen borde ändå kunna ha synpunkter på vad som är acceptabelt eller inte, menar han och ger de läkare som krävt ökat engagemang av Socialstyrelsen när det gäller satellitpatienter ett visst hopp inför framtiden.

Lars-Erik Holm vill att Socialstyrelsen ska arbeta ännu mer förebyggande.
– Idag är vi till stor del händelsestyrda, och vi måste bli mer proaktiva. Vi behöver tydligare kopplingar mellan våra föreskrifter och tillsyn, och fråga vårdgivarna: Vi har de här föreskrifterna, kan ni visa hur de är implementerade i er organisation?

Blev förvånad

Lars-Erik Holm avslöjar att det som förvånat honom mest under den korta tid som han suttit som generaldirektör på Socialstyrelsen är att han kommit till en myndighet som ger ut föreskrifter som inte alltid efterlevs eller ens är kända.
Han tar föreskriften 2005:12 som ett exempel. Föreskriften är tre år gammal och säger att vårdgivarna ska inrätta ett ledningssystem för kvalitet och patientsäkerhet och systematiskt arbeta för att förebygga vårdskador.

– Jag har fått veta av de regionala tillsynsenheterna att den ännu är långt ifrån genomförd, men ännu värre är att inte ens föregångaren som är 12 år gammal är tillräckligt känd inom vården och så kan vi inte ha det, menar Lars-Erik Holm.
– Fungerar inte dilalogen är myndigheten skyldig att använda sig av de maktmedel som finns för att sätta kraft bakom orden. Det är vårdgivarens ansvar att föreskrifterna efterlevs. Det finns inte någon ursäkt för att man efter tre år inte genomfört de föreskrifter som Socialstyrelsen har infört med stöd av lagen, menar han.

Lars-Erik Holm betonar att han anser att det är den högsta ledningen som har ansvaret. Det ska inte tryckas ner i organisationen. Däremot kan en delegationsordning visa hur var och en bidrar till patientsäkerheten, dvs vårdgivaren, verksamhetschefen och personalen.

Hoppas att kunna bidra till att avbyråkratisera vården

Ett problem är att Socialstyrelsen har drygt 110 föreskrifter för hälso- och sjukvården, menar Lars-Erik Holm.
– Det är på tok för många för att det ska kunna bli gripbart för hälso- och sjukvården. Därför gör Socialstyrelsen nu en översyn för att konsolidera antalet och få föreskrifterna mer pedagogiska så att de blir mer användbara vid tillsynen.

Det ska inte vara fult med avvikelserapporter

Lars-Erik Holm menar att dert är viktigt att inte regelverket har för stort individfokus.
– Repressivitet är ingen bra grogrund för en bra säkerhetskultur lärde jag på
SSI. Det får motsatt effekt.
Så istället för skärpta regler skulle Socialstyrelsens nye generaldirektör vilja ha en säkerhetskultur utan syndabockstänkande, där man ser avvikelserapporter som något positivt för att kunna undvika felaktigheter som leder fram till vårdskador.

– Sälj inte ut patientsäkerheten

Christer Bark — Wed, 18 Jun 2008 17:05:23 +0000

Socialstyrelsen fick hård kritik av sjukhusläkarnas fackliga representanter för att vara alltför villig att förhandla bort patientsäkerheten och tillåta vanvård av äldre multisjuka patienter.

– Jag begriper inte den undfallenhet som Socialstyrelsen uppvisar år efter år mot att patienter blir vårdade på fel avdelningar av fel personal. När det gäller multiresistenta bakterier och det hot mot patientsäkerheten de utgör så lyckas Socialstyrelsen med kort varsel komma med föreskrifter hur läkarkåren ska klä sig, men när det gäller alla våra nödrop genom åren om patienter som får lida när de vårdas på fel avdelningar, kan man ingenting göra. Det förstår inte min hjärna, sade Bengt von Zur-Mühlen, styrelseledamot i Sjukhusläkarföreningen.

Han fick medhåll av Yngve Gustafsson från Umeå som menade att överbeläggningar och patienter som vårdas på fel avdelningar på grund av platsbrist (satellitpatienter) leder till en extrem vanvård av gamla och multisjuka patienter.

– I dag hinner vi bara ta hand om det mest akuta. Det är inte ändamålsenlig vård av gamla. Förutom patienternas lidanden kostar vanvården enorma summor, sade han.

Anders Lindblom, från Malmö, uttryckte åsikten att han inte kan köpa Socialstyrelsens resonemang att patientsäkerhet kan förhandlas bort.
– Luftfartsinspektionen kompromissar aldrig med SAS om säkerheten. Det är stenhårt. Det känns som att Socialstyrelsen inte använder de verktyg som finns.

Man har accepterat en långvarig successiv försämring som drabbar många, framförallt de äldre patienterna hårt. Vem står idag på deras sida? Ingen, menade Anders Lindblom som vädjade till Socialstyrelsens inbjudne gästtalare Thomas Tegenfeldt, ställföreträdande chef för Socialstyrelsens tillsynsavdelning, att lyssna till läkarkårens vädjande rop i öknen.

Evita Zoucas, överläkare från Lund, frågade hur många som måste ta skada eller dö innan Socialstyrelsen reagerar och framförde den allmänna uppfattningen bland sjukhusläkarnas fackliga representanter, att föreskrifter om patientsäkerhet måste vara någonting absolut och resurser någonting vid sidan om.
– Den som har betalat skatt hela sitt liv har rätt att kräva att Socialstyrelsen inte förhandlar bort en anständig vård bara för att arbetsgivaren säger sig vara fattig, menade hon.

Evita Zoucas fick stöd av Arbetsmiljöverkets inbjudne gästtalare, Thomas Isaksson, som hänvisade till förorden i Arbetsmiljölagen.
– Där står att man inte ska kunna sänka kraven på arbetsmiljön med hänsyn till den enskilda arbetsgivarens förutsättningar i ekonomiskt eller annat avseende. Så vi tar alltså inte hänsyn till ekonomin när vi ställer våra krav på arbetsgivaren.

Thomas Isaksson poängterade också att i lagen står det att arbetet ska planläggas och utföras i en sund och säker miljö och att arbetsgivaren ska vidta ALLA åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagaren inte utsätts för ohälsa eller olycksfall.

Thomas Tegenfeldt från Socialstyrelsen, som själv är narkosläkare, menade att läkarkåren inte ska tro att Socialstyrelsen är döv för läkarkårens synpunkter, men menade att Arbetsmiljöverket har en annan kultur och mer lagstöd för viten och tuffa ingripanden än vad Socialstyrelsen har.

– Vi kan utfärda viten och stänga avdelningar, men då handlar det om akuta patientsäkerhetsrisker. Det ska väldigt mycket till, det ska nästan vara så att någon ligger och dör hela tiden, menade han.

Ett problem när det gäller att agera mot bristen på vårdplatser, menade Thomas Tegenfeldt är att det faktiskt alltid varit ett problem.
– Det är svårt att säga att just nu har problemet nått den kritiska punkten, även om många förstås tycker att den har nåtts för längesedan. Det är inte heller så att vi inte är medvetna om problemen. Vi gjorde en undersökning 2003 som slog fast att satellitpatienter medför patientsäkerhetsrisker. Men vad ska vi göra? Vi kan ju inte säga till medicinkliniken i Falun att man ska ha tio vårdplatser. Vad i herrans namn ska vi grunda den siffran på?

Debatt om nya föreskrifter

– Vi kan ju inte utfärda en föreskrift som lyder: ”Det är förbjudet att utlokalisera patienter i sjukvården”. Var ska de patienterna ta vägen?
Här fick Thomas Tegenfeldt svar direkt från Sjukhusläkarföreningens förre ordförande Gunnar Sandberg i publiken, som på mötet företrädde Sveriges äldre läkares förening.

– Det vore en alldeles utmärkt föreskrift! tyckte han och fick medhåll av flera fullmäktigeledamöter.
Thomas Tegenfeld, framhöll att oavsett åsikt så går det inte att förneka att Socialstyrelsen och sjukvården lever i ett ekonomiskt sammanhang, Ställer man krav på en klinik så tar man från en annan.

– Det är väldigt känsligt att ge sig in i resursfrågan i en politiskt styrd organisation. Vad Socialstyrelsen kan göra är att ställa krav på hur vårdgivaren tar hand om situationen när det blir överbeläggningar och att det finns system för att hantera situationen så att inte patienterna tar skada.
Thomas Tegenfeldt betonade dialogens betydelse, men medgav att om både landsting och kommuner har sparbeting så är det inte så lätt att få ut några förbättringar av samtalen.
Han menade också att förklaringarna till bristen på vårdplatserna är komplicerad
– En stor bakomliggande orsak är det dåliga omhändertagandet av multisjuka äldre i primärvården och kommunerna plus att geriatriken rustats ned de senaste 20 åren. Är man 20 år och har akut leukemi så får man en vårdplats på minuten, men är man 87 år och multisjuk och inte klarar sig hemma så är det väldigt svårt att hitta en plats, sade Thomas Tegenfeld som tyckte att problembeskrivningen borde differentieras lite grann.

– Den här gången ska väljarna få säga sitt

Christer Bark — Wed, 18 Jun 2008 09:57:56 +0000

Så kommenterar Cecilia Widegren, personvald moderat riksdagsledamot från Skaraborg, regionutredaren Jan-Åke Björklunds slutrapport till regeringen om hur Sverigekartan ska ritas om.

Cecilia Widegren delar inte Jan-Åke Björklunds uppfattning att det finns ett dokumenterat stort folkligt stöd för storregioner.
– Det beror väldigt mycket på hur frågorna ställs. Vem säger nej om frågan lyder: Tror du att det skulle vara bättre om ni var fler och jobbade i ett större geografiskt område för att lösa dina bekymmer?

Cecilia Widegren tycker att Jan-Åke Björklunds uppmaning till regeringen att ”nu är det bara att köra” är dåligt underbyggd och förhastad.
– Jan-Åke Björklund har talat med kommunstyrelseordföranden och landstingsordföranden runt om i Sverige. När statsministern varit ute och talat om att det behöver föras in ett underifrån-perspektiv i den här frågan så har han inte menat den representativa demokratins makthavare utan att väljarna ska få säga sitt i val.

– Det finns ingen anledning att skynda på. Erfarenheten från Västra Götaland avskräcker. När storregionen Västra Götaland bildades körde man på med ilfart för att förhindra folket från att säga sitt. Så får det inte gå till. Det blir inte bra, menar hon.
Cecilia Widegren som aldrig trott på storlandsting som lösning på hälso- och sjukvårdens problem blev i valet 1998 den mest kryssade politikern i Västsverige när hon gick emot planerna på en storregion.

– Det tycker jag var en tydlig indikator på vad folket i regionen tyckte. Här bor 1,5 miljoner människor, men jag har under alla år aldrig hört något som säger sig vara Västragötalänning. Här är man skaraborgare, älvsborgare och göteborgare och kommer att så förbli. Därtill har SOM-institutet vid Göteborgs Universitet följt väljarnas synpunkter sedan regionbildningen och endast ett handfull är positiva.
Cecilia Widegren menar att storregionen Västra Götaland inte betytt något gott för sjukvården.

– I stora organisationer blir det för många mellannivåer och mellanhänder, vilket leder till att beslut aldrig tas och ansvar aldrig utkrävs. Det är inte organisationsförändringar som människorna önskar sig mest utan det är att politikerna tar ett steg tillbaka i sjukvårdsapparaten och att medarbetarna och patienterna får mer inflytande. Då är inte den rätta lösningen att skapa ny politiska plattformar, menar hon.

– Det vore bättre om man koncentrerade sig på att jobba med produktion av sjukvård och diskutera sakfrågor. Tänk så mycket onödig tid som nu går åt till att diskutera organisationsförändringar istället för att att diskutera hur sjutton vi ska klara av vårdgarantin.

Cecilia Widegren menar att hela upplägget för Ansvarskommitténs arbete när det gäller hälso- och sjukvården varit ett enda stort feltänk.
– Man har börjat i fel ände och fokuserat på ”hur-frågorna” i stället för ”vad-frågorna”. Det är väldigt beklagligt.
– Istället för att diskutera vad svensk sjukvård ska innehålla, hur prioriteringarna ska se ut och vad som behöver göras för att uppnå målen så har Ansvarskommitténs arbete endast handlat om hur man ska organisera sig. Ingen företagsledning skulle göra så, menar Cecilia Widegren.

Politiker tycker att det är skönt att slippa det fulla ansvaret

– En bidragande orsak till att så många regionala och kommunala politiker stöder Asvarskommitténs förslag tror hon handlar om att politiker tycker att det skulle vara skönt att komma undan det besvärliga ansvaret för sjukvården. Lokala politiker tycker att det vore bra om någon annan högre upp kunde ta sig an de svåra sjukvårdsfrågorna. Blir det fel så slipper jag stå som ansvarig, tänker man.

Cecilia Widegren skulle istället vilja att politikerna släppte ifrån sig ansvaret och tilllät mer mångfald.
Istället för storregioner skulle hon vilja se mer av frivilliga samarbeten och att landstingens beskattningsrätt avskaffades.

Hon tycker att det vore bättre om sjukvården var statligt finansierad och skulle helst vilja att det endast fanns en pengapåse som följde patienten.
En sak som oroar Cecilia Widegren är att hon tycker sig ha sett att allt fler politiker kopplar ihop ideologi med en speciell organisatorisk lösning.
– När man tänker så är man inne på farliga vägar. Då har man tappat fotfästet i verkligheten.

Vad händer nu med Ansvarskommitténs förslag om storregioner tror du?

– Jag tror att frågan kommer att avgöras i riksdagsvalet 2010. Nu har vi lyssnat in vad landstingsstyrelsernas ordföranden och kommunalråden sagt. Nu vill vi veta vad väljarna tycker.
Här har vi moderater varit väldigt tydliga. Storregioner ingick inte i Alliansens 16 nationella vallöftsprogram.
Vi är inte till för landstingsråd och kommunalråd, vi är till för väljarna och det perspektivet hoppas jag att ingen tappar, säger Cecilia Widegren.

Jan-Åke Björklund har sagt; ”Politikerna måste våga gå före. Ska man bara göra som folket vill får vi inte se några storregioner”. Det finns många med honom som menar att frågan om storregioner är en för svår fråga för väljarna. Vad säger du om det?
– Jag tror inte att väljarna har några problem att förstå frågan. Jobb, sjukvård och välfärdsfrågor är alltid stora frågor i alla valrörelser, så jag tror att frågan blir väl genomdiskuterad. Här delar jag också statsministerns uppfattning att ska man omorganisera en så stor del av sjukvården så bör väljarna få säga sin mening i ett allmänt val och rösta på det parti som bäst företräder ens åsikter. Det gjordes tyvärr aldrig när regionbildningen beslutades i Västra Götaland.

Protester i Halmstad mot förslag att avskaffa verksamhetschefer

Christer Bark — Tue, 17 Jun 2008 19:50:02 +0000

– Förslaget som är väldigt genomgripande kom som en blixt från klar himmel. Det presenterades den 19 maj för verksamhetscheferna och ska vara klubbat av sjukhusets driftsledning på bara en månad, den 19 juni.

– Det sägs nu av sjukhuschefen att målen om tillgänglighet, kvalitet och effektivitet inte uppfylls, men vi har inte sett någon analys varför och vilka åtgärder som vidtagits för att lösa problemen på de kliniker som sägs misslyckas med målen.

Den andra juni hölls med anledning av förslaget ett extrainkallat styrelsemöte i Hallands läkarförening, lokalavdelning i Läkarförbundet där de fackliga representanterna beslutade sig för att gå emot sjukhusledningens planer på en omfattande omorganisation av sjukhusets ledning.
– Vi förstår inte hur målen kommer att uppnås bättre bara för att man omorganiserar ledningsorganisationen. Sjukhuschefen har inte heller lyckats förklara det för oss. Min personliga uppfattning är att det bästa som hänt urologin är att vi knoppades av till en egen klinik.

Det som Tord Berggren vänder sig mest emot är att ledningen föreslår ett splittrat chefsskap på kliniknivå.
– Här hoppas jag att ledningen backar hela vägen och behåller verksamhetscheferna, för det nu lagda förslaget kommer att skapa svårigheter i befälsordningen.

Tord Berggren menar att produktiviteten varierar mellan klinikerna.
– Många kliniker fungerar utmärkt. Urologin går bra, infektionskliniken och ögonkliniken går bra. Produktiviteten på allmänkirurgin och ortopedin har gått ner, men det kan bero på att man har haft stora avgångar av överläkare som man inte lyckats ersätta. Idag finns också en ortopedisk privatklinik vid sidan av sjukhuset som tagit en hel del patienter från landstinget.

– Sjukhuschefen hävdar att omorganisationen inte kommit till för att spara pengar, samtidigt har han sagt att om förslaget inte genomförs så blir han tvungen att dra in en vårdavdelning, så det är svårt att förstå de egentliga avsikterna med omorganisationen, menar Tord Berggren.
Staffan Weiber, verksamhetschef på kirurgen hoppas att ledningen tar sig samman och bordlägger förslaget och gör de konsekvensanalyser som behövs, innan man fattar förhastade beslut.

Tord Berggren säger att han trots allt är förvånad att ledningen nu eftersträvar att divisionalisera sjukhuset.
– Det har inte varit ett framgånsgsrikt koncept någonstans att slå ihop fungerande enheter till jättekolosser. Tyvärr har det blivit ett svensk fenomen som man inte hittar i övriga Europa.

Vad kommer ni att göra nu?
– Vi kommer att vända oss till driftsstyrelsen som är sammansatt av politiker och försöka att få dem att inse att det är ett dåligt och oöverlagt förslag.

Så här ser förslaget till ny organisation ut

Sjukhusledningen på Halmstads länssjukhus föreslår att sjukhuset divisonaliseras på så sätt att det högst upp under sjukhuschefen inrättas sex verksamhetsområdeschefer som får det övergripande ansvaret för olika verksamhetsområden och de kliniker som ingår i dem.

Från början var det meningen att alla nuvarande verksamhetschefer skulle sägas upp som chefer. I dag föreslås att antalet reduceras från 17 till 10.
På kliniknivå, där verksamhetschefskapet avskaffats, vill ledningen inrätta en position som avdelningschef för läkare i linje med övriga linjechefer på kliniken. Dessutom föreslår sjukhusledningen en nyordning med en position som specialitetsansvarig läkare på kliniken med ansvar för specialitetens medicinska utveckling.

Cirka 100 föreskrifter, men inga mot negativ stress och hög arbetsbelastning

Christer Bark — Tue, 17 Jun 2008 17:31:30 +0000

Därför är kravet vi ställt i Falun att landstinget måste göra något åt vårdplatsbristen på medicinkliniken, som Sjukhusläkaren berättade om i förra numret, kontroversiellt, berättade Thomas Isaksson, arbetsmiljöinspektör på Arbetsmiljöveket i Faludistriktet, när han gästtalade på Sjukhusläkarföreningens fullmäktigemöte I Stockholm.

– Fallet ligger nu på Arbetsmiljöverkets generaldirektörs bord för avgörande eftersom det griper in så radikalt i landstingets verksamhet. Normalt tar det en vecka att gå ut med en underrättelse till vårdgivaren vad vi tänker göra, nu tog det ett halvår inom vår egen organisation, sade han.

– Hade det funnits föreskrifter mot negativ stress eller hög arbetsbelastning hade läget varit annorlunda, menade Thomas Isaksson och påtalade det faktum att det finns föreskrifter om belastningsergonomi, där det står att det ska vara minst 80 centimeter mellan sängplatserna, att det finns föreskrifter som handlar om utrymning, om smittorisker, hur städpersonalen ska agera, men märkligt nog ingenting om vådan av hög arbetsbelastning och negativ stress som är en konstaterad patientsäkerhetsrisk.

Föreskrifter har röstats ned – Föreskrifter, både mot hög arbetsbelastning och negativ stress, har varit på förslag flera gånger. För några år sedan fanns färdiga skrivningar uppe i Arbetsmiljöverkstes verksstyrelse för beslut, som arbetstagarorgan.
isationerna var positiva till. De skrinlades i sista stund efter att arbetsgivarsidan varit emot under remssrundan, berättade Thomas Isaksson
– När det gäller medicinkliniken i Falun som nu blivit ett pilotfall planerar inte Arbetsmiljöverket att ställa krav på landstinget om ett visst antal vårdplatser utan istället att landstinget visar att att man kan lösa situationen så att det frigörs slutenvårdsplatser inom medicinkliniken för de patienter som behöver läggas in. Hur landstinget hittar lösningar med de 15 kommuner som berörs lägger vi oss inte i, sade Thomas Isaksson.

Fortsatt ras för icke sponsrade kliniska prövningar

Christer Bark — Tue, 17 Jun 2008 15:23:07 +0000

Läkemedelsverkets statisitk visar en oroväckande nedåtgående trend speciellt för de icke sponsrade kliniska prövningarna de senaste fem åren.

Statistiken visar att antalet icke-sponsrade prövningar mer än halverats från toppåret 2003 då det gjordes 162 icke sponsrade kliniska prövningar mot 79 år 2007.

1998 gjordes 531 kliniska prövningar i Sverige, Tio år senare hade antalet sjunkit till 440.

Så här har utvecklingen av kliniska prövningar i Sverige varit sedan 1995:

1995: Sponsrade: 428. Icke sponsrade: 128. Totalt: 556
1996: Sponsrade: 450. Icke sponsrade: 117. Totalt: 568
1997: Sponsrade: 442. Icke sponsrade: 136. Totalt: 578
1998: Sponsrade: 424. Icke sponsrade: 107. Totalt: 531
1997: Sponsrade: 442. Icke sponsrade: 136. Totalt: 578
1999: Sponsrade: 386. Icke sponsrade: 137. Totalt: 522
2000: Sponsrade: 375. Icke sponsrade: 119. Totalt: 449
2001: Sponsrade: 360. Icke sponsrade: 126. Totalt: 486
2002: Sponsrade: 346. Icke sponsrade: 125. Totalt: 471
2003: Sponsrade: 291. Icke sponsrade: 162. Totalt: 453
2004: Sponsrade: 307. Icke sponsrade: 114. Totalt: 464 (43 icke sponsrade ej angivna)
2005: Sponsrade: 300 . Icke sponsrade: 91. Totalt: 394 (3 icke sponsrade ej angivna)
2006: Sponsrade: 332 . Icke sponsrade: 93. Totalt: 435 (10 icke sponsrade ej angivna)
2007: Sponsrade: 354. Icke sponsrade: 79. Totalt: 440 (7 icke sponsrade ej angivna)
Källa: Läkemedelsverket

– Statens bristande stöd ett oerhört slöseri

Christer Bark — Mon, 16 Jun 2008 15:07:37 +0000

Problemet är försummat. Det anser Hans-Gustaf Ljunggren, professor vid Institutionen för medicin vid Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge.

– Det handlar om att inse att detta är ett problem. Jag vill inte sälla mig till den grupp som säger att det forskningsfinansiella läget i Sverige i alla avseenden är dåligt. Men när det gäller förutsättningarna för att hitta finansiering för kliniska prövningar i fas-1 och fas-2 så har vi ett svart hål i det svenska forskningsfinansieringssystemet, säger Hans-Gustaf Ljunggren.

Han menar att det behövs skapas tid och ekonomiska möjligheter för att driva och genomföra studier som inte direkt intresserar bioteknikföretagen och läkemedelsindustrin. Det finns ett ackumulerat antal vetenskapliga upptäckter som skulle kunna bära frukt om de fick testas i kliniska prövningar, menar Hans-Gustaf Ljunggren.

Fallar utanför ramarna

Men kliniska prövningar är dyra och kostar mellan tre till tio miljoner eller mer att genomföra. Och det finns inga självklara finansiärer för den här typen av studier.

Eftersom grundforskningen redan är gjord faller ofta en ansökan till Vetenskapsrådet och till många andra statliga myndigheter utanför ramarna. Vinnova vill gärna att studien involverar industrin, och bioteknikföretagen vill i regel vänta med att investera tills studien når en senare fas.

Staten borde lära av NIH och satsa på speciella tjänster

– Eftersom det är svårt att föra upptäckterna vidare mot kliniska prövningar, väljer många forskare idag att hellre fortsätta med sin grundforskning i förhoppning att någon annan sedan kan ta vid.

Finansieringsproblem är en orsak, menar han. En annan orsak är att långsiktig forskning som involverar tidskrävande kliniska prövningar inte är särskilt befrämjande för karriären.
– En forskare som ger sig in i detta och försöker ta en upptäckt till prövning går igenom en omfattande apparat och det tar många år. Och så som systemet ser ut idag halkar man som forskare inte sällan efter i karriären, säger Hans-Gustaf Ljunggren.

Han tycker att staten genom Vetenskapsrådet eller Vinnova bör satsa på särskilda tjänster för forskare som vill ägna sig åt att föra grundvetenskapliga upptäckter vidare mot kliniska prövningar.
– Det skulle kunna vara längre tjänsteprogram på cirka sex år. Vid National Institute of Health har man den här typen av program som är specifikt inriktat mot forskare som har en ambition att driva en fas 1 – eller fas-2 studie. Personligen tycker jag att det borde finnas ett liknande program i Sverige, säger Hans-Gustaf Ljunggren.

Han tar forskaren Kalle Malmberg som ett exempel på de svårigheter som finns idag att bedriva kliniska prövningar.
– Under cirka femton år har vi tagit fram kunskap som gör det möjligt att nu göra en den typen av prövning som nu Kalle Malmberg ska starta. Projektet har ett väl genomtänkt koncept som förtjänar att prövas och som skulle kunna leda fram till en ny behandlingsstrategi för patienter som idag står utan behandling, säger Hans-Gustaf Ljunggren.

Han är en av de vetenskapliga drivkrafterna vid Centrum för infektionsmedicin, CIM, vid Karolinska Universitetssjukhuset.

Centret är inriktat på både experimentell grundforskning och translationell verksamhet; det vill säga, de kliniska problemen är utgångspunkten i de experimentella frågeställningarna på laboratoriet. Placeringen av centret i nära anslutning till kliniken, skapar stora möjligheter att föra över kunskap från laboratoriebänken till sjuksängen och tillbaka.

Hälften av gruppledarna är läkare

Hälften av de vetenskapliga gruppledarna vid CIM är läkare. Det finns ett nära samarbete mellan flera av forskargrupperna, och till centret är även internationellt framstående forskare knutna som vetenskapliga rådgivare. De hjälper till med prioriteringar av projekt, ger konstruktiv kritik och kan också lämna förslag på nya forskningsinriktningar.

– Vi har en unik närhet till patienter, prover, operationer och kliniska problem, säger Hans-Gustaf Ljunggren

På bara några få år har CIM fått ett både nationellt och internationellt erkännande. Här finns ett 60-tal forskare i ett tiotal forskargrupper verksamma inom basal immunologi, infektionsmedicinsk och cancerrelaterad forskning. CIM blev 2003 utnämnt som nationellt strategiskt forskningscentrum och finansieras av Stiftelsen för Strategisk Forskning.

– Satsa på klinisk forskning utanför universitetssjukhusen

Christer Bark — Sun, 15 Jun 2008 16:37:50 +0000

Det menar Jerzy Leppert, professor i allmänmedicin vid Uppsala universitet, som också är chef för Centrum för klinisk forskning (CFK) i Västerås.
– Min vision är att vi ska vara ett framgångsrikt forskningscentrum, det bästa utanför universitetssjukhusen. Jag vill testa gränser, se hur långt vi kan nå. En utmanande och drivande tanke är att kunna visa att det vi håller på med kan förändra delar av sjukvården, säger Jerzy Leppert.
Sedan 1999 leder han en tvärvetenskaplig verksamhet som bedriver forskning på hög internationell nivå, och som bygger på ett nära samarbete mellan Landstinget Västmanland och Uppsala Universitet.

Hög vetenskaplig produktion

Vid centret som har cirka 15 anställda, finns en samlad kompetens inom vetenskapsmetodik, biostatistik och epidemiologi. Forskare inom olika områden som psykiatri, primärvård, sjukhusvård och tandvård är knutna till centret, och den vetenskapliga produktionen är hög.
På några år har Jerzy Leppert och hans medarbetare placerat CFK på såväl den nationella som den internationella kartan.
– Under 2007 publicerades 48 artiklar från CFK i nationella och internationella vetenskapliga tidskrifter. Den så kallade ”medelimpactfaktorn” var 2,8, vilket är minst i paritet med vad den medicinska fakulteten i Uppsala rapporterade, säger Jerzy Leppert.

Forskning i den kliniska vardagen

Forskningen som bedrivs vid centret har stark klinisk inriktning; forskningsprojekten härstammar från dagligt patientarbete och omfattar områden som exempelvis bröstcancer, sömnapné, diabetes, hjärt-kärlsjukdomar samt magtarm- och leversjukdomar.
– För närvarande är jag huvudansvarig för en stor studie, Survey of Atherosclerosis in Vastmanland, som ska inkludera 1 000 konsekutiva patienter med hjärtinfarkt, samt lika många kontroller. Vi beräknar att det kommer att ta ytterligare två år innan vi har lyckats rekrytera samtliga patienter och kontroller, säger Jerzy Leppert.

Målsättningen med studien är att identifiera specifika markörer för utvecklingen av arterioskleros och hjärtinfarkt. Ett annat syfte är också att undersöka hur omhändertagandet och behandlingen av patienter med hjärtinfarkt fungerar idag och hur det kan förbättras.
Studien som förväntas pågå i fyra år kostar cirka två till tre miljoner kronor om året. Genom externa fonder och anslag från bland andra Swedbankens fond, Svenska Läkaresällskapet och lokala FoU-fonder, finansierar CFK ett tiotal studier, utan industrisponsring.

Vill vara oberoende

– Vi har medvetet valt att inte involvera läkemedelsindustrin eftersom jag gärna vill att rapporteringen ska vara objektiv och ha hög trovärdighet. Jag är inte emot att industrin finansierar studier, men jag skulle i så fall önska att det fanns oberoende fonder där man kan söka forskningsmedel, utan att det ska vara förenat med krav på att man ska fokusera på läkemedelsprövningar, säger Jerzy Leppert.

För att skapa förutsättningar för kostsamma studier har CFK också valt att utnyttja rutiner och resurser som redan finns inom den dagliga sjukvården. Genom ett nära samarbete med sjukhusklinikerna och en anpassning av studieprotokollen till sjukhusets rutiner, kan rutinmässiga prover tas på de patienter som ingår i studierna, utan att debitering sker.

– Det finns flera rationaliseringsvinster att hämta som gynnar både patienten och sjukvården. Från centret har vi forskningssjuksköterskor som jobbar i studierna och som vi delvis finansierar. Vi tar hand om all datainsamlig, monitorering och alla transporter av prover själva, det som annars läkemedelsindustrin eller andra företag brukar sköta. Vi tar även hand om ansökningar till etikkommittéer och andra myndigheter. Om man har den här typen av Centrumbildningar är det mycket man kan ordna i egen regi till rimliga kostnader, säger Jerzy Leppert.
Centrumbildningen är en av flera i landet. Sedan början på 2000-talet finns liknande verksamheter även i Dalarna, Gävle och Eskilstuna. Samtliga är knutna till den medicinska och farmaceutiska fakulteten vid Uppsala Universitet.

– Centret i Västerås har en oberoende ställning och är en ”egen institution” som är lokaliserad utanför universitetet, säger Jerzy Leppert.
Trots att de flesta skulle hålla med om att sjukvård är en kunskapsintensiv verksamhet, satsar staten och landstingen en krympande andel av sin budget på klinisk forskning. Inom landstinget Västmanland går cirka tre promille av den totala budgeten till Centrum för klinisk forskning.
Som ett jämförande exempel anslår telekommunikationsföretaget Ericsson 14 procent av sin budget till utveckling av mobil telekommunikation.
– Vårt landsting satsar inte mer än andra på forskning. Men genom att vi på centret utnyttjar resurserna mer rationellt och har ett tydligt fokus på forskning, kan vi bedriva den typ av oberoende studier som vi gör. Min erfarenhet är att många landsting satsar väldigt spretigt på många olika områden, utan ett tydligt forskningsfokus, säger Jerzy Leppert.

Han disputerade 1989 vid medicinska fakulteten i Uppsala på en avhandling om Raynauds fenomen. Han har arbetat som forskningschef och haft flera tunga administrativa poster. Hans forskningsområden är epidemiologi, kardiovaskulära sjukdomar, urologi och allmänmedicin.
Jerzy Leppert menar att man i Sverige har varit dålig på att uppmärksamma och ta tillvara den stora potential av outnyttjat intellektuellt kapital som finns bland de anställda inom landstingen och som kan bidra till att stärka klinisk forskning i Sverige.

I dag sker huvuddelen av all medicinsk forskning på universiteten och inom läkemedelsindustrin; man har i Sverige haft en tendens att negligera verksamheter som äger rum utanför universiteten.
– De flesta patienter som kan ingå i stora studier finns inte längre på universitetssjukhusen. Därför är det paradoxalt, menar Jerzy Leppert, att man på politisk nivå pratar om att centralisera den kliniska forskningen till några universitetskliniker när patienterna i själva verket finns i allt större utsträckning inom primärvården och länssjukvården.
Förslaget att koncentrera forskningen till några enstaka universitetskliniker skulle sannolikt ytterligare förstärka klyftan mellan forskning och klinik, menar Jerzy Leppert.

Det tips han skulle vilja skicka till landets politiker är:
– Skapa fler liknande centrumbildningar med inriktning på klinisk forskning i landstingen. Det är ett stort fokus i Sverige på preklinisk laboratorieforskning, men vill vi ha bra kliniska prövningar måste ett visst antal forskare och även resurser flyttas ut till periferin. Genom ett nära samarbete med universiteten kan vi skapa förutsättningar för korsbefruktning och en slagkraftig forskning som kan återge Sverige en ledande plats internationellt, säger Jerzy Leppert.

15 års bra forskning riskerar att aldrig komma till nytta

Christer Bark — Sun, 15 Jun 2008 16:35:11 +0000

– Den studie vi nu ska sätta igång på patienter med svår blodcancer är min första kliniska prövning. Jag har en positiv syn på att detta ska gå att genomföra, det känns oerhört angeläget, men den stora svårigheten är finansieringen, säger Kalle Malmberg.

Han är ST-läkare och forskare vid Hematologiskt centrum och Centrum för Infektionsmedicin, CIM, på Karolinska Universitetssjukhuset.

Under sin läkarutbildning tog han ett uppehåll för att forska och disputerade år 2003 på en avhandling om immunterapi hos Rolf Kiessling, professor i experimentell onkologi. Samma år blev han legitimerad läkare och delar nu sin tid mellan forskning och en ST-tjänst på halvtid.

Inom ett år hoppas han kunna starta den kliniska prövningen på patienter med akut myeloisk leukemi, en svår form av blodcancer som varje år drabbar cirka 100 personer i Sverige. Vissa av dessa patienter svarar inte på de terapier som finns tillgängliga.

Kalle Malmberg och hans forskarkollegor hoppas nu kunna utveckla en ny behandlingsstrategi för patienter med akut myeloisk leukemi som idag står utan behandling.
– Den långsiktiga tanken är ju att vi ska kunna utveckla en mer specifik och riktad cellterapi som innebär att vi i framtiden inte ska behöva byta ut hela immunförsvaret, vilket är konsekvensen av en transplantation, säger Kalle Malmberg.

Ambitionen var från början att inkludera cirka 40 patienter. Kostnaden för studien beräknades till cirka fyra miljoner kronor.

Forskargruppens experimentella projekt har haft god finansiering, men det har varit långt svårare att hitta medel till den kliniska prövningen.
En tredje ALF-ansökan är nu inskickad. Skulle den beviljas skulle kostnaderna för den här typen av klinisk prövning ändå inte täckas.

Börjar förstå betydelsen av NK-celler

– Forskningen har i högsta grad en klinisk relevans även om vi har en experimentell bakgrund. Under de senaste tio åren har vi samlat en kunskap som nått ett skede där i nu börjar förstå betydelsen av så kallade NK-celler och deras viktiga roll i immunsystemet. De utgör en viktig del av kroppens skydd mot bland annat cancer, säger Kalle Malmberg.
Om han var säker på att forskargruppen fick äga sina forskningsresultat och att de kunde publiceras vetenskapligt, så ser han inga direkta hinder för sponsring från läkemedelsindustrin.

– Den erfarenhet jag har av kontakter med företag är att de är beredda att satsa om de kan förvänta sig ny kunskap och nya metoder som går att patentera och kommersialisera. Men där är vi ännu inte, säger Kalle Malmberg.

Från Söderbergs stiftelse har forskargruppen nu fått knappt en miljon kronor. Även Barncancerfonden, Tobiasstiftelsen och Cancerföreningen har anslagit medel till experimentella förarbeten till studien.

Tvingats krympa studien

Men det fattas fortfarande medel för att kunna genomföra den ursprungliga prövningen. Istället har forskargruppen krympt studien från planerade 40 till 12 patienter i en första prövning. Rekryteringen av patienter förväntas starta i början av 2009.

– För en miljon kronor kan vi finansiera ganska omfattande prekliniska projekt. En klinisk prövning är så mycket mer kostsam och det innebär också att vi tar stora vetenskapliga risker. Fem års arbete kanske endast leder till någon enstaka publicerad vetenskaplig artikel.

Men vi tycker ju att detta är jätteviktigt och vill verkligen hitta vägar för att genomföra studien, säger Kalle Malmberg.

Studien görs i samarbete med Jeffrey Miller, professor i medicin och chef för Masonic Cancer Center vid University of Minnesota. Han är är co-investigator och har tidigare genomfört en studie på cancerpatienter som varit refraktära, men som gått i komplett remission efter behandling med NK-celler.

– Några av dem har sedan kunnat genomgå en transplantation och lever än idag. Vi är hoppfulla, även om det är lite för tidigt att dra några stora slutsatser i det här skedet. I första hand vill vi försöka förstå hur de här NK-cellerna som vi injicerar fungerar och vilka faktorer som är avgörande för att de inte ska stötas bort, säger Kalle Malmberg.

Han skulle önska att det skapades bättre förutsättningar för forskare som vill försöka föra över grundvetenskaplig kunskap till kliniska prövningar. Det finns, menar han, till exempel många läkemedel idag som skulle kunna testas på helt nya indikationsområden.

– I grundforskning kanske man upptäcker att ett visst läkemedel som redan är etablerat skulle kunna vara intressant på ett annat indikationsområde. Det skulle både vara billigt och effektivt att göra en interventionsprövning. Men inget läkemedelsföretag skulle vara intresserat.

Det ligger heller inte inom intresseområdet för till exempel Cancerfonden, och ALF-medlen har svårt att täcka för kostnaderna, säger Kalle Malmberg.
Vid icke-sponsrade studier måste forskargruppen dessutom betala dyra pengar för varje undersökning och prov som tas på patienterna, kostnader som industrin annars tar ansvar för.

För cellterapistudier tillkommer dessutom dyra kostnader för framställning av cellproduktion i enlighet med de strikta GMP-krav som gäller vid framställning av läkemedel.

Trots att förutsättningarna för klinisk forskning och kliniska prövningar är begränsade, tycker Kalle Malmberg att han är priviligierad.
Efter disputationen har han haft olika postdoc-tjänster som finansierats av bland andra Cancerfonden och Svenska Sällskapet för Medicinsk Forskning. För närvarande innehar han en femårig forskartjänst på halvtid som finansieras av Kungliga Vetenskapsakademien med stöd av Tobiasstiftelsen.
Och han har haft ett starkt stöd av sin chef och samarbetspartner, professor Hans-Gustaf Ljunggren vid Institutionen för medicin, Huddinge.

”Den som satsar på forskning bestraffas”

– Man skulle ju önska att villkoren var jämställda för de läkare som satsar på att bli kliniker jämfört med dem som satsar på att bygga upp en parallell forskarkarriär. Så är det oftast inte. Man hamnar efter både lönemässigt och karriärmässigt. Lönesteg i samband med erhållandet av specialistkompetens och eventuell överläkartjänst förskjuts cirka fem till tio år framåt. Forskning borde vara en naturlig karriärväg som inte bestraffas på det sätt som det görs idag, säger Kalle Malmberg.

Missa inte Doktorsguiden.se – Här finns alla möjligheter för en kreativ doktor

Christer Bark — Sat, 14 Jun 2008 09:56:35 +0000

Man kan bara gå in där och skriva in vad som helst, om vem som helst och när som helst! Mer sånt!
Detta kan man utnyttja på många sätt i sin vardag. Om man exempelvis har för hög belastning på sin mottagning så kan man skriva om sig själv nåt i stil med ”Gå gärna till denna doktorn om du har bråttom, han lägger aldrig mer än 20 sek per besök” eller ”Gå inte dit om du vill ha nån diagnos, hon kan nämligen inte se.”

Det borde verkligen startas fler såna informativa och väl underbyggda siter med personinformation för olika grupper som man vill hålla koll på.

Ur arbetsmiljösynpunkt borde man i rättvisans namn kanske starta Sjukhusdirektörsguiden.se! Det finns nämligen en stor okunnighet bland fotfolket på vissa sjukhus hur svårt det egentligen är att styra sjukvårdens kärnverksamhet, alltså budgeten.
Med en egen guidesite kan en missförstådd direktör efter det sista besparingsmötet på kvällen gå in på nätet och skriva fullt med jagstärkande positiva omdömen. Om sig själv.

Och varför inte Patientguiden.se!? Där skulle man kunna ge lite tips och råd eller i förekommande fall, allmänna varningar om patienter man har mött. Tex ”Ger alltid blommor”, ”Rättar alla stavfel i journalen” eller ”Har En Hemsk Fru ” och annat matnyttigt som kan komma väl till pass för andra kollegor som ska träffa samma patient första gången.

En annan variant när Guide.se-yran slagit till är siten ”Ekonomistudent(som-startar-oseriösa-Doktorsguide-siter-bara-för-att-tjäna-pengar-själv)guiden.se”. Där finns nog också ett och annat att skriva…