IPULS har också bytt ett flertal styrelseledamöter och det har rests farhågor att den ”nya generationen” i styrelsen inte är lika engagerad och drivande som pionjärstyrelsen var.

Så här kommenterar IPULS nye VD, Kristian Borg, oron:
– Vi hade ett tapp i kurser förra året när Magnus Sederholm slutade som VD innan jag tillträdde. Då hängde IPULS inte med i debatten och visade inte upp sig i tillräcklig utsträckning, men nu saluför vi vår kärnverksamhet igen och ligger på samma siffror som tidigare, så vi tar tillbaka tappet. Vi klarar oss ekonomiskt under detta året.

Efter snart fem år är det fortfarande ett faktum att IPULS saknar stöd av vissa grupper inom läkarkåren och även om Kristian Borg försäkrar att läget är bra och moralen är hög på IPULS så är han den förste att påpeka att IPULS största utmaning fortfarande är att få en allmän acceptans i läkarkåren.

– Även om de flesta av Läkarsällskapets sektioner stöder oss är det jätteviktigt för IPULS att vi får med de sektioner som nu står utanför. Vi kan inte bara vara en annonspelare för kurser utan vi måste få en plats där vi aktivt kan ta del i läkarnas professionella utveckling, säger Kristian Borg. Vi vill vara en allmännytta för hela läkarkåren.

Kritiska sektioner
Problemet för IPULS är att vissa av Läkaresällskapets sektioner, som exempelvis allmänläkarna, anestesiologerna och gynekologerna menar att de har egna kursverksamheter och kvalitetssystem och att IPULS inte behövs för deras del.
De kritiska sektionerna vill ha en hårdare styrning av IPULS kursutbud efter sjukvårdens behov och menar att IPULS granskningskrav inte alltid är tillräckligt vassa. Kritiken mot granskningsavgiften på minst 6.900 kronor har inte heller tystnat med åren.

Annika Eklund-Grönberg, ordförande i Svensk förening för allmänmedicin, tillhör de som är negativa till IPULS.

– Vår främsta kritik är att IPULS inte tillhandahåller det våra medlemmar behöver, en reell kvalitetsgranskning av fortbildningsaktiviteter. Vi anser att kvaliteten på en kurs bestäms av innehållet, alltså av vad kursgivarna förmedlar i kontakten med kursdeltagarna. IPULS granskar inte detta, utan bara formerna för kursen.

– Vi anser också att de granskningsavgifter som IPULS tar ut försvårar för små och oberoende kursgivare (exempelvis lokala grupper av läkare som gör utbildning utifrån sin egen kunskap om vilka behov som finns) och gynnar resursstarka enheter (exempelvis läkemedelsbolag). Det gör att det blir svårare för oberoende kurser som behandlar annat än läkemedelsbehandling att få en rimlig plats i kursutbudet säger Annika Eklund-Grönberg.

– Vi har gått igenom kriterierna och diskuterat dem med allmänläkarna. Vi tycker att vi har kriterier som tillgodoser deras krav, men vi är öppna för fortsatta diskussioner, kommenterar IPULS VD Kristian Borg kritiken.

Mikael Bodelsson, vice ordförande i SFAI, Svensk Förening för Anestesi och Intensivvård menar att IPULS behöver en helt ny struktur för att styra kurserna bättre efter sjukvårdens behov.

Behövs kommitté av läkare
– I dag håller sig IPULS med enstaka granskare för varje specialitet. De gör i och för sig ett bra jobb. men det räcker inte. Vi tycker att det behövs minst en kommitté av läkare för varje specialitet för att styra kursutbudet rätt. Vi har svårt att se att styrningen kan ske av några andra än just läkarna inom specialiteterna.

Mikael Bodelsson säger också att föreningen har dåliga erfarenheter av kvaliteten på den interna granskningen.

– Vi har flera exempel på att den kvalitetskontroll som IPULS var tänkt att utgöra inte fungerat. IPULS centrala organisation har vid upprepade tillfällen kört över de externa granskare som man anlitat och anordnat kurser trots att granskarna satt ned foten och sagt att kurserna är dåliga eller vinklade. Det är bara några exempel, men det har stärkt oss i vår uppfattning att IPULS måste bli bättre om vi ska stödja institutet.

I övrigt menar Mikael Bodelsson att det inte är något fel på IPULS, men att SFAI redan har en fungerande struktur för behovsstyrning, administrativt stöd, annonsering, utvärdering av specialitetens kursverksamhet, egen tidning och en egen hemsida och att en anmälan av en kurs till IPULS inte innebär något mervärde utan bara en kostnad.

– Men våra kursgivare får fritt avgöra om de vill låta sina kurser granskas och annonseras av IPULS, däremot kan SFAI inte tänka sig att stödja IPULS om inte granskningsavgiften tas bort, och granskningen blir hårdare, samtidigt som styrningen av kursutbudet blir bättre, säger Mikael Bodelsson.

IPULS vd Kristian Borg håller med kritikerna om att IPULS kursutbud behöver bli mer behovsstyrt.

– Det är det vi prioriterar mest just nu. Vi har sedan en tid tillbaka behovsprojekt på gång där vi ser över hela vårt IT-system för att kunna matcha det egentliga behovet mot utbildningar. Vi snabbar på det nu.

Kristian Borg poängterar att IPULS ambition är att vara lyhörd för den kritik som finns och att gå kritikerna till mötes så långt det går. När det gäller påståendena att externa granskare blivit överkörda av IPULS säger han att han håller på och tittar på vad som hänt.

– Vi litar på externgranskarna och är inte intresserade av att köra över dem, men våra interngranskare är alla läkare och väldigt noga med att följa de basregler som gäller för IPULS kurser enligt avtalet mellan Läkemedelsindustriföreningen och Sveriges Kommuner och Landsting.

Däremot tror Kristian Borg inte att det är möjligt att differentiera granskningsavgifterna.
– Jag förstår att 6.900 kronor kan vara dyrt för ensilda läkare som arrangerar kurser, men minskar vi avgiften för läkare och ökar dem för bolagen så hamnar vi i ett läge där vi hamnar i knät på läkemedelsindustrin och det vill vi inte.

IPULS förre vd, Magnus Sederholm, menar att avgiften är viktig om IPULS ska kunna stå på egna ben. Det är farligt att vara sårbar för anslag. De kan dras in. Se på Fammi som inte finns längre, som spenderade mellan 60-80 miljoner kronor av skattebetalarnas pengar. IPULS har kostat 9 miljoner kronor.

Magnus Sederholm, menar att de sektioner inom Läkaresällskapet som inte stöttar IPULS begår ett stort misstag och att det blir många förlorare om det går dåligt för IPULS.

– Läkarnas företrädare måste sluta att agera som ett skrå och förstå att det är nödvändigt att agera som samhällsaktörer. Samhället kräver insyn och öppenhet. Tyvärr är min erfarehenhet att det inte är alla inom läkarkåren som vill ha det, säger Magnus Sederholm.
Om IPULS skulle tvingas lägga ned har industrin inte någon möjlighet att fortsätta att stötta läkarnas utbildningar och det kommer att drabba alla, även de sektioner som inte anser att IPULS behövs för deras del, menar han.

– Det är fortfarande så att 80 procent av pengarna till läkarnas fortbildning kommer från industrin, så det är mycket resurser som kan gå förlorade säger Magnus Sederholm. Men egentligen är det jätteenkelt tycker han.

– Det är bara för ägarna att sätta ner foten. SKL kan kräva att kurserna ska vara granskade av IPULS. Jag är rädd för att om ägarna inte backar upp IPULS finns det risk att det här snubblar så småningom. Ägarna måste se till det stora perspektivet. SKL kan inte säga att det är Läkaresällskapets sak att få med sektionerna på tåget. Alla måste dra åt samma håll.

Ellen Hyttsten, chef för vård och omsorg på SKL och styrelseledamot i IPULS:
– Vi skulle önska att alla landstingsdirektörer gör som Lars Andåker i Sörmland och säger att samtliga kurser ska granskas av IPULS, men vi kan inte tvinga någon. Men jag kan garantera att vi som ägare är väldigt angelägna att huvudmännen utnyttjar IPULS. Vi diskuterade IPULS på senaste landstingsdirektörsmötet och påminner ständigt om vikten av att utnyttja institutet.

Mats Bauer, Läkaresällskapets nye ordförande och ny styrelseledamot i IPULS, hur ser du på IPULS framtid och vad tror du krävs för att få de kritiska sektionerna att stödja institutet?
– Vilken väg man ska gå måste vara varje sektions eget ställningstagande, men vi uppmuntrar till en vidareutveckling av IPULS verksamhet och att IPULS ska ha direktkontakt med sektionerna för att höra vad de efterfrågar, så att IPULS kan bli attraktivare. Sedan måste man komma ihåg att IPULS är en relativt nystartad verksamhet, som undan för undan utvecklar formerna. Diskussion och skilda åsikter behövs för att driva utvecklingen framåt.

Vad kan IPULS tillföra tycker du?
– Överskådlighet över utbudet och så har IPULS lett till att vi fått ett bra samarbete och stöttning från huvudmännen när det gäller läkarnas fortbildning. IPULS granskningar har också gjort att det kommit till stånd någon form av likformighet.

En fråga som aktualiserats för att gå vissa av Läkaresällskapets sektioner till mötes är om IPULS ska ge CME-poäng på svenska kurser.

Men när det gäller CME-poäng är Sveriges kommuner och Landsting principiellt emot. SKL:s ståndpunkt är att poängen inte står för något reellt värde och tar bort fokus från det som är viktigt, samtidigt som man hävdar att kostnaderna inte står i proportion till den eventuella nyttan.

Läkarförbundet har historiskt varit kraftigt emot, även om förbundet velat att IPULS ska ta över administrationen av de CME-poäng som delas ut på internationella kurser som hålls i Sverige.

För att utreda vilken inriktning IPULS ska ha i frågan tillsattes på det senaste styrelsemötet en arbetsgrupp, bestående av representanter för ägarna och IPULS vd Kristian Borg.
– Men IPULS har ingen egen åsikt i frågan. Hur vi ska hantera CME-poäng får ägarna komma överens om. Vi tar fram de verktyg som behövs, säger Kristian Borg.

Och frågan är om CME-poäng är så eftertraktat längre, ens bland Läkaresällskapets sektioner.
– CME-poäng är oviktiga. Vi har tagit fram ett eget alternativ som kallas ”Det livslånga lärandet”, som är en lista på de områden en specialist inom specialiteten bör behärska kopplat till ett självskattningsinstrument för att identifiera eventuella luckor, säger Mikael Bodelsson, vice ordförande i Svensk Förening för Anestesi och Intensivvård.

Svensk kirurgisk förening som tidigare drev frågan om CME-poäng hårt och testade CME-poäng i Karskrona för fem år sedan tror inte längre att poängräknandet är någon framkomlig väg. Idag tror föreningen mer på ackreditering och utvecklingssamtal.

Och så här svarar Annika Eklund-Grönberg, ordförande i Svensk förening för allmänmedicin på frågan om CME-poäng är viktiga.

– CME-poäng är ett medel inte ett mål. Det är viktigt för oss att hålla vår kompetens på en stadigt hög nivå. För att klara detta anser vi att det är viktigt med en kontinuerlig kompetensvärdering under hela yrkeslivet. En sådan värdering måste, för att fungera väl, vara obunden av andra intressenter än professionen, ha vetenskapligt stöd, och ha tagit tillvara erfarenheterna från andra försök att uppnå det målet.

Toppmötet den 14 december, som Europaunionens läkarförbunds samarbetsorganisation (CPME) var huvudarrangör för stöddes av EU-kommissionen och Ministerrådets ordförandeland Finland.

– Slutdokumentet (hämta slutdokumentet som pdf) innebar en stor framgång för en modernare syn på läkares fortbildning, menar Läkarförbundets förre ordförande Bernhard Grewin, nyligen avgången ordförande i CPME.

På toppmötet deltog alla viktiga intresseorganisationer inom hälso- och sjukvården – arbetsgivare, industri, nationella myndigheter, försäkringskassor med flera, som samtliga med acklamation ställde sig bakom slutdeklarationen.

Toppmötet hade också samlat de ledande experterna inom medicinsk pedagogik. En av huvudtalarna var Hans Asbjörn Holm, som arbetat i över 20 år med utbildningsfrågor inom Norges Läkarförbund.

– För tio år sedan talade man mest om fortlöpande medicinsk utbildning, CME, som då var synonymt med formella, oftast externa, utbildningsaktiviteter. Idag har vi insett att bästa sättet att förbättra sjukvården och behandlingsmetoderna är att fortbildningen sker i anslutning till verksamheten, i teamen och är individuellt anpassad.

Insikten har lett fram till ett nytt sätt att se på recertifiering av läkare, menar Hans Asbjörn Holm.

– I dag är de medicinskt pedagogiska experterna eniga om att vi i framtiden måste gå från ett system med poängräknande till att dokumentera de lärande aktiviteterna och göra dem mer skräddarsydda efter arbetsplatsens och individens behov. Det bästa sättet att hålla sig ajour är att binda ihop teori och praktik i samarbete och reflektion med kollegor. Därför är en av sjukvårdens viktigaste uppgifter att se till att läkarna får arbeta i lärande organisationer och får tid och resurser, menar Hans Asbjörn Holm.

– Det är då man får till stånd en utveckling. Nu talar vi istället om kontinuerlig professionell utveckling, CPD, (Continuing Professional Development) som innebär en helhetssyn.
Hans Asbjörn Holm menar att modern sjukvård är så komplicerad att den kräver läkare som kan lära i mångdisciplinära team, kan sätta patienten först, kan utöva bra ledarskap, är socialt kompetent och tycker om sitt arbete.

Med på toppmötet var ordföranden i WFME (World Federation for Medical Education), Hans Karle från Danmark. Han delar Hans Asbjörn Holms synsätt:

– Alltför ofta är läkarnas fortbildning organiserad efter ett förenklat system av poängsamlande via ett stelbent deltagande i kursbaserade aktiviteter, trots att signifikansen av detta synsätt på läkarens kompetens och uppträdande aldrig kunnat dokumeneteras, var hans budskap till mötesdeltagarna.

Stor framgång för Sverige läkarförbund
och förre ordföranden Bernhard Grewin
Toppmötet i Luxemburg blev en stor framgång för Sveriges läkarförbund och förbundets förre ordförande Bernhard Grewin, som under sina år som ordförande i Europaunionens läkarförbunds samarbetsorganisation drivit frågan att kontinuerlig professionell utveckling är mycket mer än kontinuerlig medicinsk utbildning.

Thomas Zilling, vice ordförande i Sjukhusläkarföreningen och andre vice ordförande i Europeiska Överläkarföreningen (AEMH), som var en av talarna på toppmötet har också engagerat sig hårt för att komma bort från fokuseringen på CME-poäng.

Europas läkare har svängt
Thomas Zilling menar att slutdokumentet visar att Europas läkare hare svängt i synen på hur bra fortbildning ska utformas.

– I ursprungsförslaget till slutdeklarationen fanns en formulering om CME-poängs betydelse i dokumentationsprocessen som ströks. Det var framförallt Österrike och Tyskland som ville ha in dessa skrivningar för att få sina nationella system sanktionerade av EU. Nu blev det ett slutdokument som kraftfullt stöder en modernare syn på fortbildning som accepterades av alla länder, där krav på CME-poäng inte finns med överhuvudtaget. Det är mycket glädjande.

– Om 10-15 år tror jag att vi kan titta tillbaka på det här toppmötet och se det som en milstolpe för en modernare fortbildning av läkarkåren i Europa, säger Thomas Zilling.

Stöd av EU-kommissionen
Men det kanske allra viktigaste var att mötet stöddes av EU-kommissionen, menar han.

– Det innebär att det inte lär komma krav från EU-kommissionärer på att samla CME-poäng för recertifiering eller relicensiering av läkare. Det kan förhoppningsvis leda till att myndigheterna i fler och fler länder så småningom överger det obligatoriska samlandet av poäng som bevis på läkares skicklighet.

– Det värsta scenariot hade varit om Europas läkare förordat system med obligatorisk recertifiering i en värld med fri rörlighet för läkarna, samtidigt som det råder stora skillnader i krav mellan länderna, menar Thomas Zilling.

– Det hade kunnat skapa mycket bekymmer och kaos för Europas sjukvård.

Men läkarkåren måste väl på något sätt visa upp för samhället och patienterna att läkaren lever upp till samhällets krav på kompetens?
– Jo, men CME-poäng ger inte det förväntade resultatet. Jag tror att Danmark kan vara en förebild. Där ska samtliga sjukhus ackrediteras. Det har visat sig från erfarenheter i i Köpenhamnsregionen att det var först när man började ackreditera verksamheten som man fick igång processen med utvecklingssamtal och en fortbildning värd namnet. Genom att starta dessa lokala processer höjs kvaliteten och patientsäkerheten, menar Thomas Zilling.

Vilken betydelse kommer slutdokumentet att få? Det är ju en sak att komma överens om vackra formuleringar på toppmöten och en annan sak att omsätta dem i verkligheten?
– Ur ett svenskt perspektiv är det viktigt att betona att det är arbetsgivarens ansvar att garantera att läkaren erbjuds tillräckligt med resurser i form av tid och pengar för att säkra kompetensutvecklingen. Mycket hänger nu på att huvudmännen tar sitt ansvar och budgeterar för fortbildning i verksamheten, menar Thomas Zilling.

– Dokumentet är ett politiskt dokument som handlar om reglering och myndighetsutövning. Vilka instrument vi skall använda för att garantera att läkaren bibehåller sin kompetens och förmedlar en för patienten säker vård.

– Slutdokumentet stöder den svenska synen och är helt i linje med IPULS verksamhet att granska och godkänna kurser, vilket förhopppningsvis kan ge ökat stöd åt IPULS arbete.

Många är oroliga att amerikanska läkare och forskare uteblir från kurser och konferenser i Europa om de inte får CME-poäng? Vad är din kommentar till det?
– Det har aldrig varit tal om att internationella kurser och konferenser inte ska poängsättas. Syftet med det Europeiska ackrediteringsinstitutet, EACCME, som skapades av de europeiska specialistföreningarnas organisation UEMS, är att ge läkare från länder med obligatoriska CME-system, som exempelvis USA, möjlighet att delta i kurser och kongresser utanför det egna landet. Men även UEMS motsätter sig tvingande CME-poängsystem, men det är en annan fråga.

Betyder Luxemburg-deklarationen att CME-poängdiskussionen nu är död i de europeiska sammanhangen?
Bernhard Grewin:
– Nej, det är den inte eftersom det finns länder som har obligatoriskt poängsamlande för recertifiering av läkare, men jag tror att om fortbildningspolitiken, i enlighet med deklarationen, kan vinna insteg och förankring i fler länder så kommer CME-fokuseringen och CME-diskussionen så småningom att falla.

Den svenska läkarutbildningen ifrågasätts idag av USA och även av länder i Europa. Numera kräver exempelvis Finland att en svensk läkare som just erhållit svensk legitimation, måste arbeta ytterligare 18 månader under handledning innan han eller hon får arbeta självständigt som läkare i Finland.

5,5 års läkarutbildning och AT-tjänstgöring duger inte, menar det finska utbildningsministeriet.

Stefan Lindgren, professor vid Institutionen för kliniska vetenskaper, samt tidigare programdirektör för läkarutbildningen vid medicinska fakulteten i Lund, tycker att det är dags för de ansvariga i Sverige att inse att läkarutbildningen måste förlängas till sex år.

– Vi är skyldiga våra studenter att den svenska läkarutbildningen är gångbar internationellt. Min bedömning är att den dispens som Sverige har, inte kommer att hålla i längden. Utan anpassning kommer en svensk läkare inte att kunna påbörja en specialistutbildning i till exempel Holland, säger Stefan Lindgren.

Även Sjukhusläkarföreningen i Lund anser att läkarutbildningen behöver utökas, men av andra grunder. Föreningen motionerar till Sjukhusläkarföreningens fullmäktigemöte att läkarutbildningen antingen förlängs med ytterligare två undervisningsveckor per termin, eller att den förlängs och blir sexårig. Föreningen är orolig för att det annars blir för lite klinisk utbildning när läkarutbildningen nu anpassas till Europa.

Bakgrunden till förändringarna av den svenska läkarutbildningen är att riksdagen i mars förra året ändrade högskolelagen för att anpassa de högre utbildningarna till den utveckling som sker i Europa och som går under namnet Bolognaprocessen.

Sverige ska följa Bolognaprocessen
Tanken med den är att Europas länder ska få en mer likriktad och jämförbar utbildningsstruktur så att det blir möjligt för läkarstudenterna att kunna påbörja en utbildning i ett europeiskt land och fortsätta den i ett annat land och att efter avslutad läkarexamen kunna söka arbete i samtliga Europas länder.

All högre utbildning i Europa ska fortsättningsvis delas in i tre cykler eller nivåer: grundnivå, avancerad nivå och forskarnivå. Det är en av grundpelarna i Bolognaprocessen.
Läkarutbildningen i Sverige och i flera europeiska länder kommer dock att avvika en del från den strikta indelningen i tre nivåer.

– Den svenska läkarutbildningen kommer även fortsättningsvis att vara en sammanhängande yrkesutbildning på avancerad nivå, säger Karin Järplid Linde, utredare vid Högskoleverket.

– I den nya svenska examensordningen står det emellertid att alla kurser på läkarutbildningen ska nivåbestämmas. Det innebär att kurserna de två-tre första åren är på grundnivå och de sista två och ett halvt åren på avancerad nivå.

Det har under lång tid rått oklarhet om vad som ska gälla för den svenska läkarutbildningen, eftersom det är frivilligt för varje land att ansluta sig till Bolognaprocessen. Sverige var ett av många europeiska länder som sommaren 1999 undertecknade deklarationen i Bologna om ett europeiskt samarbete kring högre utbildning. Deklarationen har sedan legat till grund för ny lagstiftning och en ny svensk högskoleförordning.

Vid de medicinska fakulteterna arbetas det nu febrilt med att lägga om utbildningsplanerna som kommer att se helt annorlunda ut redan i höst.

De huvudsakliga förändringarna blir ett nytt poängsystem, att projektarbetet blir dubbelt så långt som tidigare, att kraven för forskarbehörighet höjs och att kursplanen skrivs om med betoning på förväntade studieresultat.

För att söka till forskarutbildning krävs i fortsättningen en examen på avancerad nivå (läkarutbildning) eller minst fyra års heltidsstudier (varav minst ett år på avancerad nivå), det vill säga 240 högskolepoäng.

I dag kan man till exempel i Umeå påbörja en forskarutbidning efter två år. Det kommer inte att vara möjligt i fortsättningen.

Det nya poängsystemet som kallas ECTS (ECTS- European Credit Transfer System) börjar gälla från och med den 1 juli 2007. I fortsättningen ger en termins studier 30 ECTS (högskolepoäng).

I den svenska examensordningen i högskoleförordningen finns beskrivningar av vilka mål som studenterna ska uppnå utifrån ”förväntade studieresultat”.

– Det här är något vi har arbetat länge med i Lund. Det handlar om att ge studenterna den baskompetens de behöver för att bli framgångsrika och internationellt konkurrenskraftiga, säger Stefan Lindgren.

Förväntade studieresultat sorteras i examensordningen under rubrikerna: kunskaper och förståelse, färdighet och förmåga samt värderingsförmåga och förhållningssätt. Alla kurser på läkarutbildningen ska nu omformuleras med utgångspunkt från dessa tre områden.

Men vad betyder det rent konkret?
– Hittills har kunskapen om hur man åstadkommer bestående utbildningseffekter varit otillräcklig. Hos engagerade lärare är det vanligt med en önskan om att avgränsa sitt ämnesområde, medan intresset för ett livslångt lärande är mindre, säger Stefan Lindgren.

Fokus i den nya kursplanen, menar han, är inte på vad varje kurs innehåller, utan mer på vad varje student förväntas uppnå och klara av utifrån specifika mål.

Alla ska behärska vissa kärnkompetenser
– Alla studenter ska behärska vissa kärnkompetenser, core curriculum.
Det har tidigare varit lätt att nå goda resultat efter en koncentrerad kurs med efterföljande examination. Men det har visat sig att utbildningseffekterna sällan är bestående.
Det vi nu gör är att vi inte i första hand definierar utbildningen med utgångspunkt från tid, utan från de studieresultat vi ska uppnå under grundutbildningen och som också blir föremål för examination, säger Stefan Lindgren.

I examensordningen lägger man också stort fokus på vilka generella färdigheter studenterna förväntas utveckla; till exempel förmågan att kommunicera, arbeta i team, jobba vetenskapligt.

Lund går längst
De medicinska fakulteterna i landet går olika långt i anpassningen till Europa, vilket kan vara viktigt att känna till för den som påbörjar sina läkarstudier.

Längst går Lund. Utöver det obligatoriska examensarbetet på 20 veckor (30 ECTS poäng), har man dessutom infört ett tio veckor obligatoriskt examensarbete mot slutet av de första tre åren (grundnivån).

Masterexamen
– Därefter bygger vi vidare med de obligatoriska 20 veckorna i självständigt arbete på den avancerade nivån. Därmed kommer alla studenter i Lund att erhålla en generell masterexamen som är internationellt gångbar, säger Göran Thomé, universitetslektor och ordförande för Bolognagruppen vid medicinska fakulteten i Lund.

Utöver 10 + 20 veckor av projekt- och examensarbete, har Lund även i slutet av läkarutbildningen ytterligare 20 veckor med breddnings- och fördjupningsstudier, så kallade ”selectives” (valbara kurser). Av den totala utbildningslängden på 220 veckor kommer därmed 50 veckor att läggas på vetenskapliga studier och fördjupningskurser.

Förändringen får kritik
Kritiker menar nu att risken är stor att läkarprogrammet i Lund kommer att utbilda studenter med stor vetenskaplig och teoretisk kunskap, men med brister i klinisk färdighet.
Många befarar att studenterna inte kommer att vara tillräckligt kliniskt förberedda inför AT.

– Det säger sig självt att det blir sämre förberedda studenter som kommer ut till AT, om man inför 50 veckor med examensarbete och breddnings- och fördjupningskurser. Studenterna får mindre klinisk undervisning, vilket innebär att baskunskaperna reduceras. Den här utvecklingen är djupt olyckligt, säger Anders Biörklund, tidigare verksam som universitetslektor och överläkare vid Universitetssjukhuset i Lund.

Han menar att många ämnesföreträdare och kliniskt verksamma läkare känner ett stort motstånd mot den pågående utvecklingen vid medicinska fakulteten i Lund.

Anders Biörklund refererar till en artikel i Dagens Medicin där Anders Niméus, ansvarig för psykiatridelen på Läkarutbildningen i Lund, beskriver utvecklingen som katastrofal. Studenterna får endast fyra veckors utbildning i psykiatri och har därmed alltför dåliga kunskaper i psykiatri när de går ut på sin AT, menar Anders Niméus.

Det är en ohederlig artikel, menar Stefan Lindgren.
– Psykiatri finns med genom hela utbildningen och särskilt under de sista terminerna. Studenterna kommer att få tre månader psykiatri, något som inte gäller alla kliniska områden. Vi har också satsat på ett nytt utbildningsmoment kring beroendelära, så totalt sett har inte omfattningen av psykiatriutbildningen minskat.

Psykiatrins dilemma handlar mer om ett resursproblem än att vi ändrar kursplanen, säger Stefan Lindgren.
Även Göran Thomé avvisar påståendet att studenterna i Lund kommer att vara sämre förberedda inför AT med den nya utbildningsplanen.

– När vi räknar antal veckor av klinisk placering så hamnar vi ungefär på 110 veckor både i den gamla och den nya utbildningsplanen. Det blir alltså inte mindre av klinisk undervisning eller placering, säger Göran Thomé.

Sjukhusläkarföreningen i Lund är av en annan åsikt. Föreningen menar att kliniskt verksamma kollegor inom ett flertal specialiteter vittnat om att kunskaperna bland studenterna blivit sämre.

I en motion pläderar föreningen för utökad tid för klinisk utbildning på det svenska läkarprogrammet: ”samtidigt som tiden för den kliniska tjänstgöringen minskat, har det tillkommit andra ämnen såsom examensarbeten och så kallade selectives. Det har trängt ut tiden för klinisk utbildning inom olika specialiteter”.

– Momenten examensarbeten och selctives ska inte ses som något som stjäl tid från annan utbildning. De är i stället metoder för att uppnå de resultat som specificeras i högskolelagen och högskoleförordningen och som också uttrycks i Bolognaprocessen, resultat som har att göra med vetenskaplighet, muntlig och skriftlig kommunikation, förmåga att diskutera och ge kritik, och att fördjupa sitt kunnande vid behov, säger Stefan Lindgren.

”Farmakologin får stryka på foten”
Många kritiker i Lund menar även att farmakologin vid medicinska fakulteten har fått stryka på foten och att undervisningen i farmakologi urvattnats.

Även detta påstående tillbakavisar Stefan Lindgren:
– Naturligtvis har vi med farmakologi, men inte som en ren ämneskurs som vi hade tidigare. Basal och klinisk farmakologi kommer in flera gånger under utbildningen. Men precis som med psykiatrin går det inte att säga att farmakologin ligger på termin ett eller sju, den integreras i läkarprogrammet.

Att bara räkna veckor och avgränsa kurser som utgångspunkt före en diskussion om kvalitet duger inte och hör till en förgången tid, säger Stefan Lindgren.

”Inte vad studenterna vill ha”
Edward Högestätt, professor i klinisk farmakologi, är dock kritisk. Utvecklingen i Lund är sannolikt inte vad studenterna efterfrågar, menar han:

– Studenterna efterfrågar god undervisning om de vanliga folksjukdomarna, hur man diagnostiserar och behandlar dem när man väl kommer ut som läkare, säger Edward Högestätt.

Hans upplevelse är att studenterna får för lite farmakologi, ett av de viktigaste verktygen, menar han, för en läkare.
– Risken är uppenbar. Den farmakologi som nu förmedlas behöver inte vara på avancerad nivå utan undervisningen kan bedrivas av specialister i kirurgi, medicin eller psykiatri utifrån respektive kunskapsområde.

Risken som jag ser det, är att vi i framtiden får läkare med sämre farmakologikunskaper, säger Edward Högestätt.
Han är också oroad över att det sannolikt kommer att bli svårare att finansiera och upprätthålla tjänster, när olika ämnen ligger som en strimma över hela utbildningen.

– Den utveckling som nu äger rum mot starka forskarmiljöer, kommer sannolikt också att avgöra vilka som i framtiden söker sig till läkarprogrammet, säger Edward Högestätt.

Många kritiker, menar Stefan Lindgren och Göran Thomé, tycks mena att Sverige helt bör bortse från den internationella utvecklingen och de överenskommelser som gjorts i Europa.

– Hur menar man att Lund bör förhålla sig till den internationella utvecklingen och till den växande kunskap om hur djuplärande sker?

Vad ska man då skära ned eller plocka bort på läkarutbildningen i Lund, för att få plats med 50 veckor av examens- och fördjupningsarbeten?
Att få ett konkret svar av Stefan Lindgren är inte helt enkelt. Efter några envisa försök svarar han till slut:
– Det är svårt att definiera, vi har inte tagit bort hela områden. Om vi ska ta ett exempel, när det gäller sjukdomar så handlar det om att förstå de bakomliggande mekanismerna, inte att exakt i detalj kunna redogöra för behandling av en viss sjukdom. Det får studenterna lära sig under sin AT, säger Stefan Lindgren.