På kliniken arbetar 13 specialister. 11 är disputerade, inklusive verksamhetschefen. De två icke disputerade specialisterna är forskarregistrerade och halvvägs genom sina forskarutbildningar.

Här finns också två disputerade ST-läkare. På Rehabavdelningen är flera anställda (sjukgymnaster och arbetsterapeuter) aktivt forskande, varav två är disputerade. Ytterligare två läkare som forskar inom handkirurgi är associerade till kliniken.

Klinikens forskande läkare har också byggt upp ett omfattande nätverk med prekliniker och lab utanför kliniken.

I dag har cirka hälften av läkarna valt att forska på arbetstid.
Sjukhusläkaren har talat med en av dem, överläkaren Lars Dahlin. Han arbetar 50 procent kliniskt, har en 20-procentig adjungerad professur och forskar på resterande 30 procent av tiden, vilket finansieras av olika anslag, huvudsakligen ALF-medel. Lars Dahlin har preklinisk forskningsbakgrund på anatomiska institutionen i Göteborg hos Per Ingvar Brånemark och har också forskat i England.

Vilka är framgångsfaktorerna? Hur kommer det sig att handkirurgiska kliniken i Malmö lyckats åstadkomma ett så sjudande forskningsklimat?

– Vi har organiserat kliniken enligt en modell från en ortopedklinik i USA, där professor Göran Lundborg arbetade för många år sedan, som innebär att vi målmedvetet rekryterar läkare med olika bakgrund för att få en kreativ mix, samtidigt som vi söker folk med forskarbakgrund, säger Lars Dahlin.

– Alla ska vara så kompetenta som möjligt, men kanske lite superkompetenta på vissa saker.

Men det allra viktigaste menar Lars Dahlin är att klinikledningen är intresserad av forskning.
– Många gånger är det inte pengarna som avgör utan att det finns en verksamhetschef som förstår vad som krävs och ser till att de forskningsintresserade läkarna blir frikopplade från det direkta patientarbetet och kan utnyttja beviljad tid att forska.

– Idag är det mycket produktionstänkande inom sjukvården. Tiden är vanligen det stora problemet. Som kliniker ”sitter du fast i en schemaruta” och det kan vara svårt att utnyttja erhållen forskningstid, menar Lars Dahlin.

– Landstingsledningar delegerar oftast problemet till verksamhetsnivå. Då är verksamhetschefens inställning helt avgörande, menar Lars Dahlin.

Lars Dahlin tycker ändå att forskningsklimatet har förbättrats på många håll under senare tid.
– Vår nuvarande verksamhetschef, Sven Abrahamsson, är överläkare och disputerad på kliniken på experimentell forskning, så han har känsla för att forskning är en viktig del för ett långsiktigt bra patientomhändertagande.

En annan avgörande framgångsfaktor är att få till stånd ett samarbete mellan kliniker och prekliniker, menar Lars Dahlin.
– Vi har ett omfattande nätverk med prekliniker, bland annat samarbetar kliniken mycket med Martin Kanje, professor i zoofysiologi med lab i Lund, och docent Nils Danielsen som är heltidsforskare och lärare i Lund.

– Vi kliniker kan se problem som drabbar patienterna, medan preklinikerna behärskar en oerhörd massa experimentellt användbara metoder som kan användas i våra sjukdomsrelaterade studier, säger Lars Dahlin.

– Jag är väldigt intresserad av hur man reparerar nervstammar, vad som händer på cellnivå med en rad olika substanser och då har preklinikerna metoder där det går att mäta faktorer vars produktion ökar eller minskar i samband med olika typer av skador, vilket kan hjälpa mig i min forskning.

Det kanske största hotet mot den kliniska forskningen idag är att det är så väldigt få läkare som forskarregistrerar sig för att disputera på prekliniska institutioner, menar Lars Dahlin.

– Det måste man göra något åt, för jag tror att det måste finnas personer med kombinerad preklinisk och klinisk bakgrund för att kunna bygga ihop den kliniska och den prekliniska forskningen.

Om den prekliniska forskningen bedrivs uteslutande av andra yrkeskategorier än den kliniska forskningen tror jag att det blir svårt att få samarbetet att flyta effektivt mellan de olika grupperna.

Redan idag finns det mycket prestige och misstro mellan de olika konstellationerna, något som är väldigt olyckligt, menar Lars Dahlin. Ett bättre uttryck än klinisk forskning är egentligen ”forskning för kliniskt verksamma”, vilket inkluderar samarbetet med preklinik men också andra yrkeskategorier, menar han.

En till två gånger i veckan arbetar Lars Dahlin på labbet tillsammans med prekliniska forskare.

– Jag tror att det är viktigt att även kliniskt verksamma läkare får möjlighet att jobba med biologiska problem och långsiktig djurexperimentell verksamhet. Idag är samarbetet så etablerat att handkirurgen och preklinikerna har gemensamma doktorander.

Lars Dahlin påpekar vikten av personliga initiativ.
– Medicinska fakulteten har gjort satsningar på att få ihop programområden där man ger pengar för att flera forskargrupper ska slå sig ihop och skapa nätverk. Det är på sätt och vis vällovligt, men risken är att det blir väldigt formellt. Jag tycker att det fungerar bättre med informella nätverk där ett direkt forskningssamarbete främjas.

När det gäller nyrekryteringen av unga forskare skulle Lars Dahlin vilja att det satsades mer pengar på att skapa fler tjänster för de unga.
Det tar tid att bygga upp bra forskningsverksamhet. Idag finns problem med långsiktigheten, det finns alldeles för många unga forskare som saknar tjänster. Alla hade säkert tjänat på en bättre framförhållning därför att det tar lång tid att bygga upp forsknings- och kunskapsbanker. Vi har haft blivande handkirurger med sk forskar-AT och det har fungerat bra.

Men det rådande ekonomiska läget är en komplicerande faktor, menar Lars Dahlin.
– Tyvärr lönar det sig inte för de yngre läkarna att satsa på forskning idag. I många fall kan de få en överläkartjänst utan att ha disputerat även på en universitetsklinik. Den nya specialistindelningen gör också att det i vissa fall blir väldigt långa utbildningar. Handkirurgin blir nu en grenspecialitet till ortopedin, vilket innebär att en ung läkare först måste bli ortoped, sedan handkirurg, för att slutligen lägga på en forskarutbildning.

Lars Dahlin arbetar i dag i ett stort projekt kring handskador och nervskador med Göran Lundborg, professor i handkirurgi. De har hittills varit lyckosamma med att få tilldelade medel till sina forskningsprojekt.

Lars Dahlin tycker att det är nödvändigt att ALF-medlen konkurrensutsätts så att pengarna hamnar hos de som bedriver forskning, men att det är fel att ha fullständigt fri konkurrensutsättning.
– Då finns det en fara att systemet havererar. Risken är att de stora forskargrupperna ”äter upp de mindre” på grund av de begränsade resurserna.

– När jag arbetade med forskning i England bedrevs en politik som gick ut på att pressa ihop forskare i stora grupper även om de inte hade så mycket med varandra att göra. Pengarna gick nästan uteslutande till dessa grupper och inte till individuella mindre forskargrupper, vilket slutligen ledde till att många små grupper med bra forskning slogs ut. En sådan utveckling vill jag inte ha i Sverige.

– Det går inte att bara satsa på ”landslag eller allsvenska fotbollslag” och strunta i småklubbarna. Det måste finnas plats även för andra forskare och idéer och ibland är det nog ingen dum idé att satsa pengar på ”avdelningen vansinniga projekt” eftersom många stora upptäckter också görs slumpartat, menar Lars Dahlin.
– Man måste ha mångfald.

En sak som Lars Dahlin skulle vilja importera från USA är systemet att knyta en biologiskt skolad person till kliniken som tillsammans med de forskande kliniskt verksamma kollegerna sköter labverksamheten.
– Det hade varit optimalt.

Efter Marie Wedins besked om utfallet i Kronoberg var det kanske inte så konstigt att fullmäktige ställde sig bakom en motion till Läkarförbundet från Sjukhusläkarföreningen i Lund om att ännu tydligare understryka den traditionella förhandlingsmodellen i nästa års lönerörelse.

– Det är viktigt att det är den modellen som ska gälla om endera parten begär det, menade Marie Wedin.

Fullmäktige ville också ge förbundet i uppdrag att utbilda fackliga förtroendevalda i den traditionella förhandlingsmodellen.

– Det här kräver lokal förhandlingsvana om det ska fungera bra, sade Erik Dahlman från Lund.

Motionslusten hade varit stor inför 2006 års fullmäktigemöte så det gällde för delegaterna att hålla sig alerta.

Den hotbild som vilar över jouravtalet kom fram i en motion från Lund som krävde att läkare med stor klinisk erfarenhet och lokal förhandlingsvana ska kunna sitta med vid förhandlingsbordet i nästa års avtalsrörelse.

Hur den nya arbetstidslagstiftningen med 11 timmars sammanhängande dygnsvila och 48 timmars maximal veckoarbetstid ska tolkas rådde det delade meningar om.
– Det är inte självklart hur man ska kryssa mellan den nya svenska arbetsmiljölagen och EU:s arbetstidsdirektiv, sade Christina Spjut och menade att det behövs tydliga riktlinjer.

– Jag tyckte att det var viktig information till Läkarförbundets medlemmar att vice ordföranden och ordföranden inte drar jämt i den här frågan.
På frågan varför han som ansvarig utgivare offentliggjorde innehållet i de interna mail som han fick som bakgrundsinformation
när Marie Wedin vände sig till honom i egenskap av ledarskribent och medarbetare i Läkartidningen, svarar Jonas Hultkvist:

– Sjukhusläkarföreningens styrelse stod med på skrivningen och mailen hade gått till Läkarförbundets centralstyrelse och Läkarförbundets ordförande. Man kan säga att det hade givits offentlighet åt det här. Det var därför.

Det hade det ju inte. Alla de här personerna är ju interna.

– Jo, men är det ute på så många händer är sannolikheten stor att det snart skulle sitta på Dagens Medicins hemsida.

Och då ville du komma före?

Njaee, jag tyckte att det var värt att publicera detta för att informera medlemmarna.

På frågan om den som skriver en signerad ledare i Läkartidningen inte ska kunna känna sig trygg och säker på att inte bli förvanskad i efterhand svarar Jonas Hultkvist:

– Jo, självklart. Den som har signerat artikeln ska också vara den som skrivit den, eller godkänt den i varje fall. Det tycker jag.

Jonas Hultkvist vill poängtera att det inte fanns någon anledning för honom att misstänka att något skulle vara konstigt.

– Jag har utgått från att de som undertecknat artiklarna också skrivit dom. Det har inte funits någon anledning för mig att tro att det inte skulle vara så. Jag har aldrig hört talas om något liknande tidigare.

Så du känner inte till fler fall av maktmissbruk där signerade ledare ändrats i efterhand utan skribentens vetskap?

– Nej. Det har sagts mig att Bernhard Grewin styrde och ställde ganska hårt med ledarna, men att det skulle ändrats i signerade ledare i efterhand har jag aldrig hört talas om.

Som ansvarig utgivare måste du ju ha garantier att den som signerat ledaren står för innehållet. Kommer du att göra något åt problemet?

– Jag utgår från att frågan kommer upp i Centralstyrelsen, för det är naturligtvis inte bra att ha ett sådant här förhållande.

Söndagen den 2 april kl 19.48 sänder Eva Nilsson Bågenholm ett mail till Marie Wedin där hon kräver att Marie Wedin ska ändra sin åsikt om behovet av vårdplatser på sjukhus. Mailet avslutas med meningen: ”Hör av dig, per mail eller tele i kväll , Eva”.

34 minuter senare, klockan 20.22, får Eva Nilsson Bågenholm svar av Marie Wedin som sänder tillbaka sin ledare i ett mail där hon meddelar att hon tycker att den omstridda meningen inte går emot förbundets politik.

Därefter hör inte Marie Wedin av Eva Nilsson Bågenholm, vare sig på telefon eller mail före ledarens publicering.
När Sjukhusläkaren ringer upp Eva Nilsson Bågenholm och konfronterar henne med uppgifterna medger hon att hon fick ett mailsvar av Marie Wedin daterat kl 20.22 söndagen den 2 april.

Kontaktade du Marie Wedin efter det?

– Nej

Du fick ett svar, men mailade inte tillbaka. Det hade du ju kunnat göra.

– Javisst hade jag kunnat göra det.

Varför gjorde du inte det då?

– Klockan var sent på söndagkväll och vi hade hållit på med den här ledaren i fyra dagar. Jag var less på det.

Morgonen därpå lämnar Eva Nilsson Bågenholm in ledaren där Marie Wedins åsikt förvanskats till Läkartidningens chefredaktör och ansvarige utgivare Jonas Hultkvist.

Hon upplyser honom inte om att hon på eget bevåg ändrat åsikterna i Marie Wedins signerade ledare.

I Marie Wedins version av ledaren står att en satsning på närsjukvård ”minskar kanske inte behovet av vårdplatser på sjukhus i sig, men ökar tillgängligheten till sjukvård i samhället”.

Detta ändrar Eva Nilsson Bågenholm nu till: ”detta kan minska behovet av vårdplatser på sjukhus och samtidigt öka tillgängligheten till sjukvård i samhället”.

Till Sjukhusläkaren säger Eva Nilsson Bågenholm om sitt handlande att ändra Marie Wedins ledare mot hennes vilja och vetskap.

– Jag uppfattade att vi inte kom längre.

Och då får du ändra den själv?

– Ja, jag gjorde ju det.

Bör inte den som signerar ledaren kunna stå för innehållet.

– Absolut.

Hur får du det att gå ihop att du tycker att den som signerar ledaren ska stå för den och så ändrar du den så att den som skrivit ledaren inte kan stå för det som står där?

– Eftersom jag inte tyckte att den var okey så såg jag två alternativ, om det nu är jag som är ordförande, antingen att ändra eller inte publicera.

Bakom Eva Nilsson Bångeholms uppseendeväckande handling att ändra Marie Wedins åsikter utan hennes vetskap låg delade meningar om behovet av vårdplatser på sjukhus när närsjukvården byggs ut.

I Läkarförbundets sjukvårdspoltiska program antaget av fullmäktige 2004 (se faktaruta) står att det kommer att krävas fler vårdplatser inom närsjukvården, men också inom sjukhusvården.

När Eva Nilsson Bågenholm får frågan om hon har någon annan åsikt än den som uttrycks i programmet svarar hon nej samtidigt som hon säger att meningen om både fler vårdplatser inom närsjukvården och på sjukhusen i programmet inte går ihop.

– Med dom meningarna önskar vi alltihop på en gång, både äta kakan och ha den kvar.

På frågan om det är Läkarförbundets politik eller inte svarar hon:

– Jo, visst absolut.

Men då gick ju inte Marie Wedins åsikt stick i stäv med Läkarförbundets politik?

– Jo, min bedömning var att den gjorde det.

Det är din bedömning, men det här är ju en politik som beslutats på ett fullmäktigemöte. Är det inte den som gäller?

– Jovisst är det det.

Hur kan då Marie Wedins åsikter gå emot Läkarförbundets politik?

– Jo, för man kan inte göra både och. Man kan inte både bygga ut närsjukvården och samtidigt säga att det inte löser något av problematiken på sjukhusen.

– Sedan vet man ju inte när vi pratar vårdplatser om det är så att det är brist på vårdplatser på sjukhusen eller på särskilda boenden i den kommunala vården, det kan ju vara antingen eller, eller både, en kombination. Det kan vi bara spekulera om. Det vet vi inte. Det får vi rapporter om både och.

– Vad jag menar är att många gamla människor ligger kvar på sjukhusen trots att man inte behöver akutsjukhusens vård eftersom det finns inte platser på särskilda boenden i kommunerna.

I ditt sista mail till Marie Wedin före publiceringen skriver du också att hon ska ändra den omstridda meningen eftersom det enligt dig inte stämde med ”närsjukvårdsprogrammet”, men ni har ju inget närsjukvårdsprogram:

– Nej, vi jobbar med det.

Du menar det program som är ute på remiss?

– Ja, det som vi ska ta upp nästa vecka.

Men hur kan Marie Wedins politik gå emot något som inte finns. Programmet måste väl först beslutas.

– Jovisst, men vi har ju skickat ut det på remiss. Att föra politik innebär ju att man måste ha en linje vad man vill åstadkomma. Då måste man köra en konsekvent linje.

I remissförslaget står ingenting om vårdplatsbehovet.
Är du säker på att den konsekventa linjen blir att man drar ner på vårdplatser på sjukhus innan ni diskuterat frågan i Läkarförbundets centralstyrelse och genomfört den demokratiska processen?

– Nej, men det jag säger är att om vi ska ta av de sjukhusspecialister vi har och flytta ut dem i närsjukvården så kommer inte de resterande sjukhusläkarna att klara av belastningen. Det blir en omöjlig situation i sjukhusvården. Vi kan inte göra både och.

Göteborg:
1 000 kr för disputaion. 500 kr för docentur.
(Pengarna tas utanför revisionspotten).

Stockholm:
1 500 kr för disputation. 3 000 kr för docentur för medlemmar i Läkarförbundet.
(Pengarna tas utanför revisionspotten).

Örebro:
1 500 för disputation. 2 000 kr för docentur.

Lund:
Varierar från klinik till klinik. Allt från noll till 2 500 kr.

– Det skulle vara en olycklig utveckling och en tudelning som ingen av oss har glädje av. Forskningen börjar bli så komplicerad att sakkunskapen från flera olika håll är helt nödvändig. I dag rekryteras få läkarstudenter och legitimerade läkare som doktorander till teoretiska institutioner. Det här är ett stort problem, säger Mikael Elam, professor i klinisk neurofysiologi.

Vid sidan av sin forskning är han chef vid avdelningen för klinisk neurofysiologi vid Sahlgrenska universitetssjukhuset. Den kliniska vardagen handlar till stor del om att utreda patienter med olika neurologiska sjukdomar, som exempelvis epilepsi.

– Avdelningen ansvarar för all funktionell neurodiagnostik i Västsverige. Vi tar emot patienter i en laboratoriemiljö där vi bland annat registrerar och tolkar elektrisk aktivitet i hjärnan. Vi undersöker också perifera nervers ledningshastighet och förmåga att aktivera muskler, säger Mikael Elam.

Han har mångårig erfarenhet av preklinisk forskning och har stor nytta av sin tidigare bakgrund i den kliniska vardagen. Mikael Elams avhandling kom 1985 och handlade om styrningen av det autonoma nervsystemet och regleringen av autonoma reflexer.

– Det finns data som tyder på att de skador som uppkommer vid exempelvis stroke ökar risken för hjärtkärlsjukdomar och plötsligt död. Sannolikt handlar det om att skadorna orsakar störningar i det autonoma nervsystemet, säger Mikael Elam.

Tillsammans med Johan Wessberg, lektor i fysiologi och legitimerad läkare, leder han en grupp av forskare som har ett tätt samarbete kring prekliniska och kliniska frågeställningar.

Johan Wessberg arbetar i sin forskning med grundläggande frågor som handlar om hur hjärnan tar hand om sinnesintryck från huden, och var och hur de tolkas i hjärnan.

– Vi har ett känselsystem i huden som förmedlas av särskilda nerver, så kallade omyeliniserade hudafferenter. Det systemet är direkt kopplat till våra emotionella upplevelser av en beröring. Exakt var och hur detta system fungerar är inte helt kartlagt, säger Johan Wessberg.
Han är också lektor i tillämpad neurocybernetik. Det vill säga ett vetenskapligt område som använder sig av matematiska modeller av hjärnan för att kartlägga styrningen av olika system.

– Rent konkret kan det handla om att närmare studera hur vi kan styra olika typer av utrustningar med hjälp av signaler direkt från hjärnan, och man hoppas att i framtiden kunna utveckla tekniska hjälpmedel för exempelvis funktionshindrade människor, säger Johan Wessberg.

Sedan den 1 januari i år tillhör Mikael Elam och Johan Wessberg Institutionen för neurovetenskap och fysiologi. De har ett gemensamt forskningsintresse att närmare kartlägga och förstå sambanden mellan det sensoriska och det autonoma nervsystemet.

– De känselintryck som Johan arbetar med förmedlas och bearbetas i ett område av hjärnan som också är viktigt för styrningen av det autonoma nervsystemet, och kontrollen av exempelvis hjärta och kärl. Genom vårt samarbete hoppas vi kunna knyta ihop ett nervsystem som är viktigt för regleringen av några av våra mest livsupprätthållande funktioner, säger Mikael Elam.

Förhoppningen är att samarbetet ska leda till en utveckling och förbättring av nuvarande diagnostikmetoder, men också modernare och bättre behandlingar för patienter med neurologiska sjukdomar och funktionshinder.
Varje fredag förmiddag träffas forskargruppen som består av ett tiotal seniora forskare, doktorander, biomedicinska analytiker och ingenjörer, i gemensamma seminarier. Där tas olika forskningsfrågor med såväl preklinisk som klinisk relevans upp.

– Spännvidden är stor och kräver medverkan av folk från olika håll. Samtidigt måste gruppen ha en hanterbar storlek för att få ett öppet diskussionsklimat. Det här är en avvägning som vi och många andra grupper brottas med, säger Mikael Elam.

Det finns många fördelar med att tillhöra samma institution menar Mikael Elam. Vid sidan av gemensam budget och en större möjlighet att kostnadseffektivt utnyttja resurser i form av lokaler, personal och teknisk utrustning, delar gruppen även en gemensam metodologi.

Även om forskarna kommer från olika håll arbetar de med frågor som handlar om hela människan och gruppen har samma metodik i form av exempelvis mikroneurografi, funktionell magnetresonansavbildning och EEG.

– Närheten till kliniken innebär att vi kommer åt andra typer av signaler än vad vi skulle ha gjort om vi endast arbetat experimentellt. Under en operation kan vi till exempel registrera EEG-signaler från hjärnytan och ibland i från djupare delar av hjärnan, säger Mikael Elam.

För att kunskapen inom den prekliniska forskningen ska komma kliniken till del, behöver andelen läkare inom preklinik öka, menar Johan Wessberg. Vid den medicinska fakulteten i Göteborg är ungefär 60 procent av dem som disputerar inte läkare, och andelen är betydligt mindre vid de teoretiska institutionerna.

– För att det ska vara en hög nivå på forskningen krävs den sakkunskap som till exempel biokemister, molekylärbiologer och ingenjörer kan tillföra. Men det behövs också en ökad rekrytering av medicinare till doktorandtjänster vid teoretiska institutioner, säger Johan Wessberg.

– Det har varit otroligt tillfredsställande. Jag har ägnat all min forskningstid åt detta, för jag vill inte vara med om den dagen då våra barn och barnbarn står utan behandling vid helt vanliga banala infektioner.

I tre år har Inga Odenholt varit med att driva världens största antibiotikastudie, bland annat studerat antibiotikainducerad diarré, antibiotikakoncentration i lungvävnad och vilka kliniska kännetecken som finns för att upptäcka svår blodförgiftning.

I dag består Inga Odenholts forskagrupp, förutom henne själv av; Peter Lanbeck, överläkare, Marlene Wullt, specialistläkare och doktoranden och specialistläkaren Jonas Ahl. Alla i gruppen är anställda på infektionskliniken på Malmö allmänna sjukhus.

Deras forskningsprojekt som kallas ”Rationell antibiotikaanvändning med särskild hänsyn till effekt och resistensutveckling” är ett föredömligt exempel på basal patientnära klinisk forskning som gett snabb nytta till sjukvården.

Världens största antibiotikastudie
2003 påbörjades världens största antibiotikastudie. Under en veckas tid registrerades 13.000 patienter som stod på antibiotika på cirka 80 procent av alla sjukhus i Sverige. Forskargruppen undersökte bland annat diagnos, om patienterna fick rätt antibiotika, hur antibiotikan gavs och varför.

2004 upprepades studien och 2005 analyserades svaren.
Fyra problemområden identifierades som Inga Odenholt och hennes kollegor nu sprider information om till läkarkollegor runt om i Sverige.

Inga Odenholt:
– Det kommer inte en massa ny antibiotika så vi måste rätta till felanvändningen av de vi har så att vi kan behålla dem.

Här är de fyra stora felen som görs som måste rättas till enligt Inga Odenholt.
• Användningen av cefalosporiner måste minska vid samhällsförvärvad lunginflammation. Där bör man hellre använda vanligt penicillin.

• Det ges alldeles för mycket antibiotika förebyggande vid kirurgisk bukkirurgi. Det räcker med en dos, men det visade sig att i 60 procent av fallen fick patienten antibiotika mer än ett dygn.

• Vi använder alldeles för mycket antibiotika av en grupp som heter kinoloner. Det är inte bra eftersom kinoloner ger antibiotikaresistens inte bara inom den egna gruppen utan även inom andra grupper.

• Vi har alldeles för hög andel av vårdrelaterade infektioner. Patienterna får sina infektioner när de ligger inne på sjukhuset och så får det inte vara.

Omedelbart efter det att forskningsresultaten var klara påbörjades ett upplysningsarbete där läkarkollegorna runt om i landet informerades om hur de bör ändra på saker och ting.

På Malmö allmänna sjukhus har Inga Odenholt idag besökt i stort sett alla kliniker från kirurgklinikerna till kvinnokliniken och presenterat data från studien.

– På plastikkirurgen har vi exempelvis gått igenom all antibiotikaprofylax som gjorts inför samtliga operationer och efter tre möten kommit fram till en handlingsplan underskriven av mig och chefen på plastikkirurgen. Så nu har plastikkirurgen ett pm som säger hur läkarna ska göra som alla är överens om.

Under 2006 ska en ny stor studie göras för att se om informationen nått fram och antibiotikaanvändningen ändrat sig något inom de områden som studien pekade ut.
Förutom ALF-medel har Region Skånes beställarnämnd skjutit till pengar till Inga Odenholts STRAMA-arbete på infektionskliniken.

Utan ALF-medel i år
Men nyttiga och lyckosamma projekt är ingen garant för nya ALF-medel så i år blev Inga Odenholts projekt ”Rationell antibiotikaanvändning med särskild hänsyn till effekt och resistensutveckling” utan pengar.

– Det är de här jättestora grupperna som får pengarna. Det behövdes 16 poäng. Vi fick 15,5 poäng och hamnade under gränsen. Det är jättetråkigt och känns konstigt att inte få avsluta ett påbörjat projekt.

– STRAMA-arbetet klarar vi med beställarnämndens pengar, men exempelvis lungprojektedelen hotas och det blir svårare att hålla ihop forskargruppen. Värst drabbas min doktorand som inte kan frikopplas. Nu får han forska på fritiden, men det är svårt att samla ihop tillräckligt med patienter om man inte är ledig en längre tid.

”Det borde finnas två nivåer för ALF-medlen”
Inga Odenholt tycker att det är synd att ALF-medlen som ska vara en ersättning för intrång i sjukvården delas ute efter samma principer som anslagen från Vetenskapsrådet.

– Nu anses inte vår forskning tillräckligt ”fin” eftersom vi inte forskar på molekylärnivå eller bedriver genetisk forskning, men någon måste göra de basala saker som vi gör och till det måste det finnas pengar. Jag tycker att det borde finnas två nivåer så att en större del av ALF-medlen verkligen går till patientnära klinisk forskning.

Från och med 2005 ökar Stockholm andelen ALF-medel till forskningsprojekt i öppen konkurrens. Tidigare fördelades merparten av medlen schablonmässigt som en aktivitetsersättning till klinikerna.

ALF-avtalet omfattar för år 2006, totalt 525 miljoner kronor. Av dessa går 220 miljoner kronor till verksamhetsfördelade medel och cirka 103 miljoner kronor till grundutbildning.
Britt Conninger, FoU-samordnare,
Stockholms läns landsting:

– Vi upplevde inte att ALF-månaderna användes tillräckligt effektivt. Genom konkurrensutsättning hoppas vi få ett större tryck i satsningarna. Det nya är att vi nu anslår 138 miljoner kronor till sökbara projektmedel. Det är en tuff konkurrens, det visar den senaste sökomgången. Då beviljades 282 av 680 ansökningar ALF-medel, säger Britt Conninger.

Bakgrunden till beslutet att successivt övergå till projektmedel är att uppnå:
• En tydligare konkurrensutsättning.
• Att kvaliteten på forskningen stärks.
• En ökad tvärvetenskap och ett större samarbete över professionsgränserna.
• Att stärka genusperspektivet och jämställdheten.
• Att öka kunskapsspridningen.

Behörig att söka är forskare med anställning vid Stockholms läns landsting, Karolinska institutet eller vid en vårdenhet med annat huvudmannaskap som utför vård åt Stockholms läns landsting. Huvudsökande ska vara disputerad. Minst en medsökande ska ha sin anställning inom landstinget.

Storleken på anslagen har varierat mellan
200 000 kronor och 1 miljon kronor.

Ungefär 50 miljoner kronor av ALF-medlen går till särskilda satsningar. Det är till exempelvis ekonomiskt stöd till kvinnliga forskningsledare, genusmedicin och postdoktorala forskartjänster.

En annan nyhet i det regionala avtalet är att ALF-medlen och landstingens FoU-medel ska hanteras i samråd mellan Karolinska Institutet och landstingen på alla nivåer. Ett av syftena är att få en tydligare gruppering med lika många representanter från respektive organisation.

Britt Conninger önskar att det så småningom utvecklas ett nationellt system för bedömning av projekt som sökt anslag. Tidigare fanns stora problem med jävsituationer. I den nya modellen anlitas en expertgrupp med sakkunniga från olika fakulteter i landet. Gruppen bedömer projekten efter metodik, kvalitet och kompetens, patientnytta och tillämpning.

Skåne: Nästan alla medel söks i fri konkurrens – kravet att endast läkare får söka har slopats

Region Skåne får totalt 363,2 miljoner kronor. Nästan alla ALF-medel söks i konkurrrens. Inga pengar går direkt till klinikerna. Ett fåtal specialsatsningar görs. Kravet att endast läkare får söka har slopats.

Region Skåe har från och med i år infört ett nytt system. Kravet att den som söker ALF-medel måste vara kommunalt anställd läkare eller ha en kombinationstjänst har slopats. Nu räcker det med att vara anställd i Region Skåne eller på medicinska fakulteten. Även prekliniker och sjuksköterskor har nu rätt att få ALF-medel.

För första gången har också en sjuksköterska tilldelats ALF-medel till ett forskningsprojekt.

Hannie Lundgren FoU-strateg i koncernledningsstaben i FoU-enheten.
– Vi har haft en del bulvanprojekt, i och för sig bra ALF-projekt, där läkare stått för ansökan, när det egentligen varit prekliniker som varit projektledare. Vi märkte också att det blev väldigt många konstiga kombinationstjänster där prekliniker hade ett par timmar i vården för att kunna söka ALF-medel. Vi tycker att det är bättre att spela med öppna kort. Det är ärligare att man står för det man gör.
För oss är det viktigaste att det blir rätt typ av forskning och att den bedrivs i vår verksamhet, med regionens resurser och folk.

I och med att vi infört ett nytt system så kommer vi att kontrollera alla nya projekt, men även titta extra noga på äldre projekt med prekliniker. Vi kommer att granska deras budgetar så att de verkligen är trovärdiga och inne i sjukvården.

Med det har jag inte sagt att vi inte värdersätter preklinikernas forskning och att de inte ska få ALF-medel, men eftersom pengarna är en ersättning för intrång i sjukvården så måste vi se till att de delas ut till kliniskt inriktad medicinsk forskning med betoning på den patientnära forskningen. Vi är ju från vår sida intresserade av att det är våra doktorer som involveras.

Hur kontrollerar ni att det inte blir för få läkare som får ALF-medel?
I tidigare avtal var det inskrivet att minst ett antal timmar skulle gå till forskande läkare. Det är slopat i det nya avalet, men vi kommer att göra kontroller. Historiskt sett har antalet läkartimmar legat på mer än dubbelt så många timmar jämfört med ALF-avtalets miniminivå.

– Den grupp som förlorat på att alla ingår i samma system är faktiskt preklinikerna.

Det är ju fortfarande möjligt med bulvanprojekt. Hur ska ni förhindra det?
– Bulvanprojekt är möjliga, men i så fall måste verksamhetschefen sanktionera projektet eftersom verksamhetschefen ska skriva på både ansökan och budget.

Så här fördelas ALF-medlen i Skåne:
• Stora potten till forskning som söks i fri konkurrens: 202, miljoner kronor.

• Speciell satsning på yngre forskare, som har eller kommer att disputera, men inte har några chanser till postdoktorala tjänster för att de ska kunna bygga upp egna grupper: 23,8 miljoner kronor.

• Särskilda åtgärder – reserver: 28,4 miljoner kronor (kan vara pengar till centrumbildningar, teknikplattforma, mm).

• Reserv för nyrekryteringar: 4 miljoner kronor. (Till nya forskare som kommer in i systemet. Kan få pengar de tre första åren).

• ST-utrymme för läkare som vill kombinera forskning med klinik: 6 miljoner kronor.

• Små innovativa projekt: 1,5 miljoner kronor
(10 nyskapande mindre projekt får 150.000 kronor var).

• Infrastruktur: 30 miljoner kronor (8 miljoner kronor till grundutbildning, 22 miljoner kronor till forskning).

• Administration: 0,5 miljoner kronor (prioriteringskommittéernas ledamöter).

• Grundutbildning: 67 miljoner kronor (varav 62,5 miljoner kronor till läkare.)

Uppsala: Alla kliniker garanteras ALF-medel

Uppsala får drygt 323,2 miljoner kronor i ALF-medel av staten.
229,3 miljoner kronor fördelas inom Akademiska sjukhuset.
Cirka 2,9 miljoner kronor går till primärvården.

Uppsala har ett system där huvuddelen
(67 procent år 2005) av ALF-medlen först delas ut på kliniker eller sammanslagna kliniker, så kallade ALF-grupper, enligt vissa forskningsmerit-nycklar (antal professorer, doktorander, publikationer mm). År 2005 hade sjukhuset 28 sådana enheter.

När enheterna fått sina tilldelningar ska minst 60 procent av varje enhets ALF-medel fördelas mellan forskargrupperna inom enheten i öppen konkurrens.

Beslut om vilka forskargrupper som får vad fattas av klinikchefen i samråd med prefekten, som ska vara eniga. Till sin hjälp har de en rådgivande nämnd. Om klinikchefen och prefeken inte kommer överens får en ALF-nämnd avgöra frågan.

År 2005 fanns också en pott på drygt 25 miljoner kronor till riktade strategiska satsningar som forskarna kunde söka pengar från i fri konkurrens. Målsättningen är att öka de strategiska satsningarna från nuvarande 14 procent av ALF-medlen till 20-25 procent under de närmaste åren.

Uppsala-systemet garanterar att alla kliniker får ALF-medel. Trenden går dock mot att mer av ALF-medlen ska sökas i helt fri konkurrens.

Ulf Haglund, professor i kirurgi och FoU-direktör i sjukhusledningens stab:
– Fördelen med vårt system är att inga enheter utestängs från ALF-medel, vilket medför att sjukhuset har möjlighet att utvecklas väldigt brett forskningsmässigt.
– Vi har också satt igång en process för att identifiera områden som behöver stöd för att komma igång med forskning.

Lars Wiklund, prefekt för Institutionen
för kirurgiska vetenskaper:
”Lund är ett avskräckande exempel. Där har mycket av den patientnära kliniska forskningen strypts av vildsinta satsningar inom den teoretiska s.k.spjutspetsforskningen, ett förhållande som riskerar att försätta systemet i konkurs, vilket hotar inte bara den kliniska forskningens existens utan också finansieringen av medicinsk forskning i dess helhet.

Hittills har vi kliniker kunnat påverka prioriteringarna här i Uppsala, men fakultetsnämnden som domineras av teoretiker vill ha en enda fördelning som de kan styra. Fram till nu har vi kunnat stå emot.”

Så här fungerar systemet med forskningsmerit-nycklar:
Fördelningen av ALF-medlen mellan enheterna på Akademiska sjukhuset sker efter en modell där den akademiska nivån på enhetens anställda (kallad enhetens struktur) och forskningsaktiviteten poängsätts.

Enhetens ”struktur” ger 40 procent och aktiviteten 60 procent.

Så här fördelas strukturpoängen:
Först ugår 200.000 kr per utnämnd/befordrad professor förenad med överläkartjänst.

Sedan sker en poängfördelning där varje registrerad doktorand ger 1 poäng, varje disputerad 3 poäng, docent 4 poäng, klinisk lektor 6 poäng och professor/öl 8 poäng.
Vid fördelningen av aktivitetsmedel fördelas först medel för docenter och därefter resterande medel efter examina, vetenskapliga arbeten och externa forskningsmedel, med vikterna 40 procent 30 procent, och 30 procent.

För varje docent som fått full docentpoäng erhålls 100.000 kronor. Ersättningen ges under fyra år. Poängfördelningen för examina och vetenskapliga arbeten är utformad i detalj.

Maximipoängen för en doktorsexamen är 1 poäng, för externa induistridoktorer ges minst 0,15 poäng, licentiatexamen ger 0,5 poäng. Anställda inom sjukvården som avlägger medicine doktorsexamen premieras med faktorn 1,5 gånger examenspoäng för att uppmuntra sjukhuset medarbetare att disputera.

Likaså sker en snårig värdering av vetenskapliga arbeten där publikationer med impactfaktor mindre än 0,2 inte räknas, medan värdet för publikationer i tidskrifter med impactfacktor 1 eller mer får värdet kvadratroten ur impact för tidskriften.

De externa forskningsmedlen differentieras så att anslag från Vetenskaprådet, FORMAS, FAS och Cancerfonden får en omräkningsfaktor på 1 och övriga anslag 0,6.

Vilka beslutar om ALF-medlens fördelning till ALF-grupperna?
I Uppsala fattas beslut om ALF-medel av Alf-styrelsen. Den är sammansatt av representanter för universitet och landsting. Universitetet representeras av sin högsta ledning (rektor, universitetsdirektör) av ledande inom det medicinska området (vicerektor, dekanus) av en forskare och av en student.

Landstinget representeras av sin högsta ledning; tre landstingsråd varav en representerar oppositionen, landstingsdirektör, sjukhusdirektör och FoU-direktör).

Under denna styrelse finns en ALF-nämnd, som har beredande och verkställande uppgifter. I nämnden sitter ledande representanter från universitetet och landstinget

Så här fördelades ALF-pengarna inom
Akademiska sjukhuset 2005
• 52,5 miljoner kronor gick till grundutbildning.
• 179, 6 miljoner kronor till forskning och utveckling
Av dessa gick:
• 120,3 miljoner kronor till sjukhusets ALF-grupper (Se ovan).
• 25,3 miljoner krornor till strategiska satsningar.
• 34 miljoner kronor till hyror.

Göteborg: Hård konkurrens om 200 miljoner kronor – ingen skillnad görs på klinisk eller preklinisk forskning

Sedan i början av 90-talet har Sahlgrenska universitetssjukhuset haft ett system med ansökningsförfarande. Av de cirka 377 miljoner per år som fördelas i ALF-medel är 200 miljoner direkt konkurrensutsatta.

Medelbidraget är omkring 700 000 kronor, den lägsta tilldelningen är 300 000 kronor.

Man gör ingen skillnad mellan preklinisk och klinisk forskning, alla som har docentkompetens och är knuten till sjukvården i Västra Götalandsregionen och/eller medicinska fakulteten inom Sahlgrenska akademin, får ansöka om ALF-medel.

Conny Persson FoU-chef vid Sahlgrenska
universitetssjukhuset i Göteborg
– Är man prekliniker behöver man göra en ansökan tillsammans med en medsökande som är landstingsanställd.

ALF-medlen kategoriseras i tre delar:
• Projektmedel. Fördelas efter ansökan och vetenskaplig värdering. Stödjer främst klinisk medicinsk forskning inom sjukvårdens organisation. För att ansökan ska vara giltig krävs att berörda verksamhetschefer stödjer och signerar ansökan.

Cirka 200 miljoner kronor per år anslås till projektansökningar.
• Starta-upp-bidrag. Kan sökas av nyligen disputerade specialistläkare som vill utveckla en egen forskningslinje som har klinisk relevans. Syftet är att stärka och bygga upp nya forskningsmiljöer. Bidraget är 250 000 kronor per år under två år och kombineras med en halvtids forskartjänst.
Cirka 4 miljoner kronor per år anslås till Starta upp bidrag.

• Program för mervärde. Syftet är att stärka befintliga eller nya forskningsmiljöer.
Det är Sahlgrenska univ
ersitetssjukhuset tillsammans med Sahlgrenska akademin som bedömer vilka strategiskt viktiga områden man vill satsa på.

Det kan till exempel vara satsningar på den fysiska miljön, utveckling av nya metoder, projektledning eller koordination av flera forskningsprojekt, program för seminarier och föreläsningsserier.
Projektmedlen är inte konkurrensutsatta och kan endast sökas av nytillkomna forskare, de forskare som inte erhöll anslag den senaste omgången samt emeriti med ettårigt projektanslag.

Cirka 40 miljoner kronor per år anslås till mervärdesprogrammen.
De medel som anslås till grundutbildning är cirka 62 miljoner kronor per år.

Göteborg använder sig av ett kritiserat bedömningssystem med olika skalor. Den första omgången värderas den vetenskapliga kvaliteten utifrån en femgradig skala, i ett andra steg bedöms sedan den kliniska relevansen.

– Vi har överlåtit åt Sahlgrenska akademin att göra de vetenskapliga bedömningarna. Vi har också tagit in externa bedömare i form av fyra professorer från Lund för att minska risken för jäv, säger Conny Persson.

Han tycker att nuvarande system fungerar bra och att det ger en frihet och stimulans till forskare att ta eget ansvar.
– Jag kan inte se några nackdelar, däremot kan vi alltid utveckla systemet och förbättra det, säger Conny Persson.

Östergötland använder kameral ”stuprörsmodell” för att fördela ALF-medlen

Östergötland utgår ifrån den så kallade ”stuprörsmodellen” vid fördelning av ALF- medel som totalt uppgår till cirka 162 miljoner kronor. Av dem går cirka 60 miljoner direkt till forskning.

– Stuprörsmodellen innebär att vi har en tydlig uppdelning och redovisning av de olika posterna. Den bygger på en modell som vi har haft sedan 1998. Systemet tycker vi fungerar bra, men visst, kanske har vi en något överdriven kameral inställning, säger Göran Atterfors, ordförande för ALF-gruppen Landstinget Östergötland
Nytt från och med 2006 är att ALF-medel kan fördelas och sökas över hela landstinget.

Medlen fördelas enligt följande modell:
Klinik: Två tredjedelar, cirka 45 miljoner kronor, fördelas mellan olika kliniska verksamheter enligt en särskild poängskala. Den värderar antalet avlagda avhandlingar och vetenskapliga publikationer.

Ansökan kan göras av disputerade landstingsanställda specialistläkare samt läkare med kombinationstjänster vid Hälsouniversitetet i Linköping.

Det är projektledaren som ansvarar för redovisningen av tilldelade medel. Men både verksamhetschef samt ämnesföreträdare ska pröva projektansökan innan den kan godkännas.

Central pott: Av de 12,5 miljoner kronor som anslås går 10 miljoner till centralt sökbara projekt. Behöriga att ansöka är anställda som är disputerade vid Hälsouniversitetet eller inom Landstinget i Östergötland.

Både prekliniker och kliniker kan stå som huvudmän. Störst chans att få medel är de projekt som är kliniskt relevanta i ett långtidsperspektiv.

Resterande 2,5 miljoner går till nydisputerade forskare (0,5 miljoner), ALF-forskartjänster (1,6 miljoner) samt till forskningssvaga kliniker (0,4 miljoner).

Beslut om tilldelning av medel fattas av ”Samverkansberedningen” som utgår ifrån utlåtanden av externa sakkunniga.

Strategimedel: En ny satsning på fem strategiska områden som i konkurrens väljs ut av medicinska fakulteten samt landstinget i Östergötland. Totalt anslås 11 miljoner kronor per år till områden som ska vara tvärvetenskapliga, ämnesövergripande och prekliniskt övergripande.

Ansökningarna prioriteras utifrån såväl interna som externa bedömningar.
– Tidigare var det primärt läkare som kunde söka ALF-medel, men genom strategimedlen är även sjuksköterskor behöriga att ansöka, säger Göran Atterfors.

Han önskar att systemet med ALF-medel kunde bli än mer attraktivt i framtiden. Pengar är inte det huvudsakliga problemet, menar han, utan svårigheten att locka hälso- och sjukvårdsanställda till forskning.

– Det är en krass verklighet, det finns säkert en stark vilja att forska, men samtidigt är kraven från huvudmännen att producera sjukvård stora. Det här är en attityd- och ledningsfråga. Det behövs mer schemalagd tid för forskningsaktiviteter för att få en större kraft i systemet, säger Göran Atterfors.

Västerbotten: Kvinnor och yngre forskare missgynnas

Sedan 2005 avsätter Västerbottens läns landsting en mindre del av ALF-medlen till en central pott för projektansökningar. Genom konkurrensutsättning vill man höja kvaliteten i den ALF-finansierade kliniska forskningen.

Brita Erixon Enfält, Forskningsadministratör vid FoU-staben, Västerbottens läns landsting:
– Erfarenheten är tyvärr att seniora och etablerade forskare tog hem storpotten, vi såg också att unga forskare förfördelades och att det blev en snedfördelning mellan könen.

Det totala ALF-anslaget uppgår till cirka 209 miljoner kronor, av dem går cirka 70 miljoner direkt till forskning.
Sedan förra året använder man sig av två modeller.

Modell A omfattar cirka 60 miljoner kronor och fördelas i första hand till kliniker som bedriver kliniskt inriktad forskning med betoning på patientnära forskning.

Storleken på anslaget bestäms till två tredjedelar av redovisade forskningsaktiviteter föregående år, samt till en tredjedel av nyckeltal som baseras på andelen anställda lärare och universitetslärare med kliniska kombinationstjänster.

Endast forskarutbildade läkare vid den enhet som omfattas av ALF-avtalet kan stå som huvudsökande. Dit räknas även läkare med kombinationstjänster.

Vilka projekt som ska prioriteras utifrån Vetenskapsrådets kriterier, beslutas lokalt vid de olika klinikerna samt vid institutionerna.

Vid oenighet fattar ALF-kommittén beslut om prioritering
Fördelningen av ALF-medel beslutas sedan av den lokala ALF kommittén

Modell B omfattar cirka 10,6 miljoner kronor centralt sökbara ALF-medel. Behöriga att söka är disputerade läkare inom norra sjukvårdsregionen och verksam i forskning med anknytning till medicinska fakulteten vid Umeå universitet.

Anslagens storlek varierar från 150 000 till maximalt 750 000 kronor. Samtliga är ettårsanslag och omfattar inte preklinisk forskning.

Grupper med seniora forskare granskar ansökningarna och lämnar sedan förslag på vilka projektansökningar som bör prioriteras. De kriterier man använder vid bedömning utgår ifrån gruppens frågeställningar, metodik, kompetens enligt Vetenskapsrådets kriterier, samt relevans, det vill säga hur nära knuten projektet är till patientnära klinisk forskning.

Beslut om fördelning sker i den lokala ALF-kommittén.
Statistik visar att fördelningen av konkurrensutsatta ALF-medel missgynnade kvinnorna, trots att sex av femton ledamöter i prioriteringsgruppen var kvinnor. Endast 26 procent av ansökningarna med kvinnliga huvudsökanden beviljades anslag.

Jämförande siffra för män var 48 procent. Sämst utfall fick ansökningar från kvinnliga läkare med landstingsanställning.

– Det pågår nu diskussioner om hur man ska kunna styra pengarna bättre så att yngre forskare inte förfördelas.
Vi vill även komma tillrätta med den sneda könsfördelningen. En arbetsgrupp kommer att presentera ett förslag förhoppningsvis före sommaren, säger Britta Erixon Enfält.

Ett oroande faktum var också att de osponsrade prövningarna endast var 91 stycken. Även det ett rekordlågt antal.

Sjukhusläkaren har talat med företrädare för den forskande läkemedelsindustrin som inte är förvånade över statistiken.

– Vi har märkt ett allmänt sänkt intresse för klinisk forskningsverksamhet under senare, säger Göran Karlsson, medicinsk direktör på GlaxoSmithKline (GSK). Det har definitivt blivit svårare för kliniska forskare att få pengar.
Göran Karlsson tycker inte att det gått så långt så att den kliniska prövningsverksamheten är hotad, men den är definitivt i gungning menar han.

– Bakom nedgången ligger minskade anslag till klinisk forskning, men också en allt större koncentration på ren produktion inom den svenska sjukvården och att meritvärdet på forskning är för lågt i dag i Sverige, menar Göran Karlsson.

– Ibland har jag till och med fått känslan när jag talat med verksamhetschefer på landstorten att forskning har ett negativt meritvärde, något som mest inkräktar på produktionen.

Göran Karlsson vill dock påpeka att den kliniska forskningen har en traditionellt stark ställning i Sverige.
– Vi har fortfarande många kliniskt internationellt erkända experter. Vi har det förhållandevis bra internationellt sett när det gäller att rekrytera patienter till kliniska prövningar.
Vi har goda IT-baserade system. Vi har kompetent personal och duktiga forskningssjuksköterskor, det ska vi inte glömma, men samtidigt måste vi förstå att konkurrensen från utlandet hårdnat och att våra historiska fördelar håller på att urholkas i takt med att forskningen blir mer internationell.

– Vi är idag inte på något sätt ensamma om god kvalitet. När vi tittar globalt inom mitt företag så är det väldigt marginella skillnader mellan exempelvis östra, södra och norra Europa numera, säger Göran Karlsson.

– Det blir allt tuffare för oss att motivera varför våra stora organisationer ska förlägga forskningsprojekt i Sverige. Vi måste komma ihåg att vi är en ynka liten del av världens befolkning och bara har 0,7 procent av världsmarknaden för läkemedel.

Göran Karlsson har sett nya oroande tecken dyka upp under senare år.
– När vi väl fått igång våra studier så följs inte avtalet alltid. Vi betalar men kliniken avsätter inte tillräckligt med resurser för att se till att få in patienterna i prövningarna och få jobbet gjort på rätt sätt och inom rätt tid, vilket är det sätt som vi mäts på. Det innebär att vi får svårare att argumentera för att vi ska få nästa prövning till Sverige.

Göran Karlsson säger sig också ha märkt en ny tendens under ytan inom sjukvården som säger. ”Vi kan nog klå industrin på lite till”.
– Det är långt ifrån vanligt, men det förekommer oftare än för några år sedan och det är något vi reagerar mycket starkt emot, eftersom vår koncernledning pressar oss mer och mer att att hålla ner kostnaderna.

– Inom GSK finns idag ett begrepp som kallas ”value driven allocation”. Det betyder i korthet att den som gör jobbet billigast är snubblande nära att få projektet. Det är inte genomfört konsekvent, vi kan fortfarande argumentera, men möjligheterna är mindre idag. Det måste sjukvården förstå.

Niklas Prager, VD för Pfizer i Sverige, håller med Göran Karlsson att de ekonomiska förutsättningarna blivit tuffare. Han menar att det idag överhuvudtaget inte finns några ekonomiska motiv att lägga en klinisk prövning i Sverige.
– Vi måste visa att om studien läggs i Sverige så finns det också en vilja att använda läkemedlet i större utsträckning i den kliniska vardagen om resultaten av prövningen är goda.

Niklas Prager poängterar vikten av att finnas med internationellt.
– En avgörande faktor för att få kliniska studier till Sverige är deltagande i internationella ”advisory boards”. Begränsar vi möjligheterna för våra svenska läkare och experter att delta i de här centrala beslutsprocesserna med krångliga byråkratiska regler så kommer vi garanterat att begränsa den kliniska forskningen i Sverige. Det gäller mest den industrifinansierade forskningen, men den hänger ju ihop med den akademiska så all klinisk forskning kommer att påverkas negativt.

Landstingen satsar allt mer på forskningscentra. Kan inte det vara en bra lösning för den kliniska forskningens problem?

Richard Bergström, VD för Läkemedelsindustriföreningen:
– Det är jättebra med forskningscentra, men de räcker inte. De är komplement. Det går inte att ersätta den patientnära kliniska forskningen med specialbyggnader och kontor där man med farmliknande metoder kör igenom en viss mängd patienter.

Hela poängen med bra klinisk forskning är att den sker ute i vårdens vardag med deltagande av läkare som förstår de kliniska frågeställningarna.

Industrin måste alltid ha möjlighet till direktkontakt med rätt läkare. Det är då det blir bäst resultat.