Av samtliga specialistläkare som svarade på stressbarometern, uppgav 21 procent att de var trötta eller nedstämda flera gånger i veckan, 13 procent sade att de lider av värk och 15 procent har sömnsvårigheter flera gånger i veckan.

”Måste analyseras”

– Att specialistläkare i öppenvården mår sämre än andra har vi inte känt till tidigare. Det måste vi analysera och diskutera närmare, säger Viktoria Hjalmar. Det är dock välkänt att distriktsläkare rapporterar om en stressig arbetsmiljö.

– Sjukhusläkarföreningens enkät visar att specialisterna i öppenvården inte har sämre löneläge. Det skiljer inte heller på möjligheterna till fortbildning och utvecklingssamtal, vilket tyder på att det är arbetssituationen som är betungande, menar Viktoria Hjalmar.

Eftersom det är något som inte belysts tidigare efterlyser nu Viktoria Hjalmar synpunkter och erfarenheter från läkare runt om i landet.

– Är arbetsbelastningen högre inom öppenvården, är mottagningarna sämre organiserade, eller är det ensamarbetet som är belastande? undrar Viktoria Hjalmar. Snedrekrytering med en större andel kvinnor kan också vara del av förklaringen.

Stressbarometern visar nämligen också att kvinnliga läkare mår sämre än manliga.

29 procent av de kvinnliga läkarna svarade att de är trötta eller nedstämda flera gånger i veckan mot 16 procent av männen. 19 procent av kvinnorna och 10 procent av männen har värk flera gånger i veckan och nästan dubbelt så många kvinnor jämfört med män, 21 procent mot 12 procent, uppger att de har sömnsvårigheter.

– Att kvinnliga läkare tenderar att ha mer stressrelaterade besvär, så som i samhället i övrigt, måste också analyseras vidare och åtgärdas. Jämställdhetsaspekten måste genomsyra alla villkor som berör läkarens arbete, menar Viktoria Hjalmar.

När det gäller ålder visar specialistenkäten ingen större skillnad mellan äldre och yngre läkare.

– Att småbarnsföräldrars dubbelarbete inte slår igenom i de yngre grupperna är positivt, men kan bero på att få av våra medlemmar har riktigt små barn. Kanske är arbetet i sig så pass betungande att åldern har mindre betydelse, vilket ju i så fall inte är positivt, menar Viktoria Hjalmar.
Det spelar heller ingen större roll på vilken typ av sjukhus man arbetar, även om något fler specialistläkare på privatsjukhus säger sig vara trötta eller nedstämda, ha värk och koncentrationessvårigheter.

Men många mår också bra visar Sjukhusläkarföreningens specialistenkät. Cirka en fjärdedel har aldrig värk, sömn-eller koncentrationssvårigheter.

– Det är glädjande, säger Viktoria Hjalmar, som dock oroas av att var femte specialistläkare rapporterar besvär flera gånger per vecka och att bara nio procent av läkarna kan svara att de aldrig känner sig trötta eller nedstämda.

Knappt en halv miljon kronor kostade det att arrangera den första Skandinaviska kursen om barnfrakturer med 82 deltagare och tio föreläsare, där många av ”de stora elefanterna” inom området ställde upp och föreläste.

Bakom arrangemanget stod Nordisk Barnortopedisk Förening och Nordisk Ortopedisk Förening.

Hälften av intäkterna, som finansierade seminariet, kom från sponsring, den andra hälften togs in i form av kursavgifter, i de flesta fall bekostade av deltagarnas arbetsgivare.

Men för att arrangera seminariet krävdes 100-tals gratistimmar av entusiasterna, överläkarna Göran Hansson från Halmstad och Georg Hirsch från Stockholm.
Under två års tid förberedde de seminariet utan hjälp av någon professionell ”kongressbyrå”.

En insats som sparade in mellan 100.000 – 150.000 kronor.

Inkomster:
Göran Bauer´s fond 41.916 kr
Nordisk Ortopedisk Förening 50.000 kr
Sponsring från företag 131.634 kr
Kursavgifter (troligtvis betalda av arbetsgivaren) 228.745 kr
(82 deltagare betalade i snitt 2.789 kr per person).
Summa: 452.259 kr

Utgifter:
Säröhus 216.320 kr
Resekostnader för föreläsare 70.000 kr
Kostnader för förberedelse 42.000 kr
(Ersättning för att täcka 2,5 veckors tjänstledighet plus sociala avgifter)
Diverse övriga kostnader 94.407 kr
(Kursböcker, kopieringar, cd-skivor till kursdeltagarna, fotografering till Ortopediskt Magasin, reskostnader för förberedelser, telekostnader, datorkostnader, språkgransking av texter, med mera.)
Summa: 422.727 kr
Överskott: 29.532 kr
Uppskattat ideellt arbete (150.000 – 200.000 kr)
(Arrangemang och gratis föreläsningar)

Men det var inte bara Göran Hansson och Georg Hirsch som offrade sig ideellt och snålade med resurserna.

Göran Hansson:

– Samtliga föreläsare ställde upp utan arvode och samtliga accepterade att flyga turistklass, vilket sparade oss enorma summor. Tre föreläsare ordnade till och med själva med betalning av sina flygresor, så de kostade oss ingenting.

– Det gjorde att vi faktiskt gick med en liten vinst som betalades tillbaka till Nordisk Ortopedisk Förening som var en av sponsorerna.

Göran Hansson tycker att det är viktigt att försöka hålla låga kursavgifter för att få så många deltagare som möjligt. Jag har varit med om ett annat arrangemang där vi försökte ta igen en förlust genom att höja avgifterna året därpå, men då kom det betydligt färre deltagare.

Göran Hansson menar att alla bidrag är viktiga:

– Utan industrins sponsring hade vi inte haft en chans i världen att arrangera den här kursen och utan att arbetsgivaren betalat kursavgifterna och deltagarnas förlorade arbetsinkomster hade det inte heller gått, även om det kan vara väldigt olika vad landstingen betalar.

– Här i Halland är det vanligt att läkaren får tjänstledigt med lön för halva tiden och får ta jourkompledighet resten av tiden. Det är mycket varierande policy i de olika landstingen.

Läkemedelsindustriföreningen dokumenterade i en enkät till sina medlemmar i slutet av 90-talet att de under ett år producerade ca 2.000 kurser.

IPULS har för närvarande ett inflöde av ca 15 utbildningar per vecka, varav ca 30 procent är ansökan om godkännande för upprepade utbildningar (s.k. konceptgodkännande), vilka i genomsnitt hålls 5 ggr per år. Nuvarande trend motsvarar ca 1950 kurstillfällen för 2005 (780 godkännanden).

I det nya avtalet mellan LIF och Sveriges Kommuner och Landsting (f.d. Landstingsförbundet), SKL, ska industrin högst betala 50 procent av kostnaderna för deltagarens resor, kost och logi. Industrin får stå för hela kursavgiften.

Enligt en enkätundersökning gjord av Läkarförbundet använder svenska läkare i medeltal 8 dagar för extern utbildning och kongresser per år. Det fortsatta resonemanget utgår från att extern utbildning förbrukar 6 dagar, vilket är något över vad ovanstående enkät redovisar, men ligger i underkant enligt andra bedömningar.

Av samma enkätundersökning framgår att huvudmannen täcker 89 procent av produktionsbortfallet i form av deltagande läkares tjänstledighet med lön.

I IPULS katalog är industrin inblandad i en eller annan form i ca 80 procent av utbildningarna som producent, arrangör eller sponsor.

Inga begränsningar finns hur stor del av produktionskostnaden för utbildningar som tillåts komma från kommersiella aktörer (läkemedels- och medicinteknisk industri m fl).

Kursavgifternas storlek och fördelning berörs inte heller av avtalet LIF – SKL, utan sätts efter någon form av marknadsbedömning. I en tidigare analys utförd av IPULS låg kursavgiften per dag och läkare runt 900 kr. En marknadsmässig avgift ligger i intervallet 4-8.000 kr.

Huvudmännen skall fatta beslut i fråga om täckande av kostnader för kursdeltagare. Många har utsett verksamhetschefen, men det finns också landsting som har en delegation där sjukhusdirektör eller landstingsdirektör fattar beslut, t ex om deltagande vid utlandsresor.

Ca 30.000 läkare går utbildningar varje år.

Antaganden:

Varje svensk läkare går i medeltal 6 kursdagar per år (se enkät Läkarförbundet). Totalt förbrukas 180.000 läkarkursdagar. Vid ett antagande att 33 procent av deltagarna reser och övernattar på annan ort till ett pris av 2.000 kr för resor och 1.200 kr/dygn för kost och logi blir summan för resa, kost och logi = 10.000 x 2.000x 2.5 + 0.33 x 180.000 x 1200 kr = 121 mkr.

Kursavgiften beräknas i modellen vara 5.000 kr per kurstillfälle. 6 kursdagar/läkare och år fördelas på i genomsnitt 2.5 kurser. Kostnad = 30.000 x 2.5 x 5.000 = 375 mkr. I realiteten är sannolikt kursavgiften väsentligt lägre, dvs. inte anpassad till en marknadsmässig nivå.

Enligt en annan beräkning ges 2880 externa utbildningar varje år (se nedan). Med 25 deltagare per kurs, och 5.000 kr i kursavgift blir summan på årsbasis 360 mkr.

Produktionsbortfallet för att svenska läkare ska kunna delta i utbildningarna kostar antal dagar 180.000 x kostnaden/dag ur produktion, vilken i exemplet har satts till 6.000 kr/dag. Enligt Läkarförbundets enkät svarar arbetsgivaren för 89 procent av denna summa genom tjänstledighet med lön. Ger då en total kostnad på 961 mkr kr. Vid full täckning (vilket vore rimligt) är kostnaden 1.1 miljard kronor, vilket används i sammanställningen nedan.

De direkta produktionskostnaderna för en 2-3 dagars utbildning består av föreläsararvoden, lokal och praktiska arrangemang, material och administration.
IPULS, och tidigare SoS har under en lång rad av år upphandlat kurser, där snittkostnaden år 2005 ligger på cirka 120.000 kr, och inkluderar ca 25 deltagare.
Dessa siffror bygger på att en del av arbetstiden inom sjukvården används för planering, och även genomförande av kurser på betald arbetstid – eller obetald fritid! Vid mer marknadsanpassade arvoden, lokalhyror och kostnader för förberedelser är de direkta kostnaderna i nivån 180.000 kr.

För att producera 180.000 läkarkursdagar, där det genomsnittliga deltagarantalet är 25 läkare och kurslängden är 2.5 dagar, behöver 2880 kurser produceras per år.
Produceras alla dessa (stöds av statistik från LIF och IPULS, där ännu inte alla kurser återfinns) kurser per år blir den totala kostnaden givet nivån för en SK-kurs 345 miljoner kr, givet den högre nivå 518 mkr. I modellen har nivån 500 mkr används.

För att upprätthålla en pedagogisk kompetens inom sjukvården med inom sitt ämnesområde uppdaterad kunskap har följande beräkningsgrund används.
I varje kurs som produceras är offentliganställda läkare med pedagogisk kompetens engagerade på sin arbetstid. Antag att varje kurs för sitt genomförande är beroende av 10 arbetsdagars engagemang från offentliganställd läkare, motsvarande 10 x 6.000 kr. Att upprätthålla pedagogisk-medicinsk kompetens för att producera 2880 kurser kostar sjukvården 172 mkr.

För att upprätthålla en kompetens att planera, förbereda och arrangera kurser från industrin har motsvarande siffra x 80 procent används för industrin (medverkar i 80 procent av utbudet) = 137 mkr.

Under 2005 tas en granskningsavgift ut från IPULS på 6.900 kr för engångsgodkännade och 15.000 kr för konceptgodkännande. I enlighet med fördelningen ovan är 30 procent av 780 godkännanden sk konceptgodkännande för i medeltal 5 kurser. Den totala kostnaden för granskning i systemet blir 7.3 mkr. Av detta betalar industrin 80 procent.

I modellen har även inkluderats 10 mkr för att annonsera, marknadsföra och administrera kursdeltagandet, fördelat på 80 procent industrin och 20 procent huvudmannen. Beloppet är lågt satt, men ska spegla de verkliga utgifterna.

Modellen utgår vidare från att enbart två stora kassor finns för finansiering av läkarnas externa utbildningar, nämligen kommersiella aktörer (fr a läkemedelsindustri, medicinteknisk industri är i modellen t.v. exkluderad) och sjukvårdshuvudmannen. Läkarnas egna producenter av utbildningar, som sektioner och specialitetsföreningar, tar antingen ut kursavgift, som i slutänden betalas av sjukvårdshuvudmannen, eller finansierar utbildningen med hjälp av samarbete/sponsorering från industrin.

Modellen exkluderar dessutom SK-systemet, som i produktionsledet omsätter 17 mkr.

I procent betyder det att arbetsgivaren står för 71 procent av kostnaderna och industrin för 29 procent.
Magnus Sederholms modell bygger på en rad fakta och antaganden, samt uppskattade siffror, men har testats på bl a landsting och då visat sig stämma med landstingens egna kostnader för fortbildning av läkare.

– Vi har gjort vissa överslagsberäkningar i Stockholms läns landsting och kommit fram till att Magnus Sederholms siffror stämmer ganska väl, att nivån förefaller rimlig, men jag vill betona att det är inga exakta beräkningar, säger Göran Stiernstedt, biträdande landstingsdirektör.

– Slutsatsen är att det faktiskt finns gott om pengar i systemet till kvalitetsgranskade utbildningar och att både arbetsgivaren och industrin tar stort ansvar, säger Magnus Sederholm.

I modellen ingår inte kongresser som uppskattas kosta cirka 600 miljoner kronor årligen. Räknas även de pengarna in finns en extern utbildningspott på tre miljarder kronor om året för läkarkåren.

Magnus Sederholm menar att debatten om läkarnas fortbidlning har saknat underlag för att kunna uppskatta hur mycket pengar som finns i systemet, var de finns och till vad de används.

Många läkarorganisationer som länge bedrivit ett professionellt arbete med att producera utbildningar, särskilt inom den egna specialiteten, har upplevt att det nya etikavtalet mellan Sveriges kommuner och landsting och Läkmedelsindustriföreningen kommer att leda till stora svårigheter att få kursproduktion och omkostnader för deltagarna finansierade.

– Syftet med min modell är att stimulera till en mer saklig diskussion om vilka resurser som finns och hur de kan utnyttjas, säger Magnus Sederholm, som menar att mycket av oron efter det nya avtalet mellan Sveriges Kommuner och Landsting (tidigare Landstingsförbundet) och Läkemedelsindustriföreningen nog är överdriven.

– Just nu upplever vi ett systemskifte där läkarnas vidare- och fortbildningar alltmer kommer att bedrivas med tydligare nationella regelverk och knytas mer till huvudmannens agenda, men det finns goda möjligheter för den som accepterar förändringen, menar Magnus Sederholm.

– Genom att använda systemets resurser klokt kan 80.000 kronor användas per läkare för extern kursverksamhet årligen om beloppet fördelas jämnt på läkarkåren. Det är i jämförelse med andra yrkeskategorier ett högt belopp, säger Magnus Sederholm, men menar att summorna är motiverade med tanke på den kunskapsintensiva verksamhet läkare bedriver.
Magnus Sederholm tycker att för många stirrar sig blinda på begränsningarna i det nya etikavtalet. Det har också lett till ekonomiskt positiva effekter menar han.

– När huvudmannen får ökat ansvar och styr utbildningen för att åstadkomma maximal nytta för sjukvården, samhället och patienterna ökar också intresset att satsa på fortbildning. Flera landsting har redan nu tagit på sig en delvis ny roll och ger stöd till produktion av utbildningar som man inte gjort förut.

Den ekonomiska modellen klargör också, enligt Magnus Sederholm att det bara finns två ”kassor” i utbildningssystemet – huvudmannens och industrins.

– Sektioner och specialitetsföreningar har inga egna finansiella resurser i någon större omfattning. Mycket av arbetet att förbereda och producera utbildningar görs på betald arbetstid och betalas av arbetsgivaren eller så är det ideellt arbete på fritiden. Sponsorpengarna kommer från industrin.

Allt sedan IPULS startade har kritik riktats mot att IPULS kursavgifter är för höga.

– IPULS granskning kostar systemet 0,25 procent av den totala investeringen, vilket de flesta huvudmän bedömer vara snabbt intjänade pengar genom att resurserna går till rätt utbildningar. Vissa
landsting finansierar också granskningavgiften till IPULS för egenproducerade kurser, säger Magnus Sederholm.

– En mås i ena motorn till det flygplan som skulle ta en del skånska ledamöter från Ängelholm till Stockholm gjorde att planet inte kunde lyfta.

Det skånska manfallet späddes på ytterligare av flygledarstrejk på Sturup. Fullmäktigesalen på Klara Södra Kyrkogata blev ändå välfylld.

Förutom att Thomas Zilling, förste vice ordförande, gjorde en intressant exposé i ord och bild om Sjukhusläkarföreningens 110-åriga historia (mer om detta i nästa nummer) och gästtalare Harriet Wallberg-Henriksson, rektor på Karolinska institutet, gav sina framtidsvisioner för sjukvården och forskningen, var det tre motioner som stod i centrum för årets fullmäktigemöte.

Sjukhusläkarföreningen i Uppsala är oroad över den ökade sjukskrivningen bland läkare. Eftersom läkarnas arbetsmiljö kontinuerligt försämrats menar föreningen att behovet av arbetsmiljöcertifiering blivit allt tydligare.
Sjukhusläkarföreningens styrelse hade valt att avslå motionen och hänskjuta frågan till Läkarförbundets arbetslivsgrupp där Marie Wedin är ordförande.

Men det opponerade sig flera fullmäktigeledamöter mot. Christina Spjuth från Stockholm pläderade för att styrelsen själv skulle jobba med frågan och tyckte inte alls att det var något bra förslag att skicka frågan vidare till Läkarförbundet. Vid den senare omröstningen vann dock styrelsens förslag

Från Lund fanns två motioner. I den ena krävdes att styrelsen skulle verka för att Läkarförbundet lämnar SACO.

Styrelseledamoten Torbjörn Karlsson från Uppsala svarade:

– Vi delar helt motionärernas vrede och förtvivlan över det förlorade statliga avtalet och känner oss svikna av SACO. Av politiska och taktiska skäl anser vi dock att vi i nuläget inte kan lämna SACO.

– Men vi kommer under avtalsperioden att följa utvecklingen noga och överväga om vi ska vara med i SACO-S eller ej. Men i dagsläget är det svårt att se något annat naturligt avtalsområde.

I debatten betonade Hans Hjelmqvist från Stockholms Sjukhusläkarförening att det är viktigt att varje SACO-förbund har en egen förhandlingsrätt för sina medlemmar och att man lokalt bevakar detta.

Styrelseledamoten Viktoria Hjalmar undrade om det även gällde de statliga verken.

– Nej, så är det inte och därmed finns det en betydande risk för att icke läkare kommer att förhandla våra medlemmars löner, svarade Hans Hjelmqvist.

Evita Zoucas från Lund tyckte dock att tre år var för lång tid att vänta med utvärderingen av SACO-samarbetet.
Torbjörn Karlsson lovade att styrelsen redan till nästa fullmäktigemöte skulle avrapportera vad som hänt under det kommande året.

Göran Holmberg riktade till sist en uppmaning till styrelsen att även inleda ett samarbete med Svenska Militärläkarföreningen, som i allra hösta grad berörs av frågan.

Den andra motionen från Lund om att avskaffa signeringstvånget bifölls av såväl styrelsen som fullmäktige. Det innebär bl a att Sjukhusläkarföreningen ska verka för att man istället inför lokala bestämmelser om vilka handlingar som måste signeras och att ”tvånget” ersätts med rutiner som främjar patientsäkerheten.

Medlemsavgiften blir oförändrad 450 kronor år 2006. Det fastställde fullmäktige. Medlem som betalar reducerad avgift till Läkarförbundet kommer att debiteras 20 procent av medlemsavgiften för 2006.

Val

Thomas Zilling omvaldes som förste vice ordförande i Sjukhusläkarföreningen fram till fullmäktigemötet 2007. Omval för samma period blev det även av styrelseledamöterna Viktoria Hjalmar, Lars Nevander och Torbjörn Karlsson.

Vad blev då resultatet?

Ja, som sjukhusläkare med jämställdhetsperspektivet för ögonen tvingas man konstatera att av vår intention blev det ett resultat som i år och framgent fordrar mycket lokalfackligt extraarbete för att ens marginellt lyfta kvinnliga kollegers löner.
Förhandlingen gav en garantinivå för kvinnor i vissa namngivna specialiteter där de antalsmässigt är över 50 procent.

Den räknekunnige förstår snabbt att detta inte är till någon reell hjälp eftersom åtskillig lönediskriminering föreligger inom icke kvinnodominerade specialiteter – där vi således saknar några som helst garantier för utfallet.
Vid granskning av lönestatisktiken står det också klart att det ofta är i de specialiteterna som löneskillnaden är störst mellan könen. Vidare valde arbetsgivaren ut ett antal grupper som ändå har en konkurrensmässigt gynnad situation – något som knappast gör avtalet mer värdefullt.

Nu får vi ta jämställdhetslagen till hjälp

Hur kan vi då hantera hela jämställdhetsproblemet fackligt? Inte genom den modell vi tvingats på i årets förhandlingar! Vi har i avtalet en något luddig formulering i jämställdhetsfrågan, och vi har i vår lagstiftning ett direkt konkret förbud mot lönediskriminering beroende av kön.

Således får vi med systematik och envishet fortsätta att ifrågasätta alla differenser vi inte förstår, granska meritering, erfarenhet och med lagens bokstav som främsta hjälpmedel driva frågan om jämställdhet.

Om inte det lokala fackliga arbetet hjälper måste frågan lyftas. Arbetsgivarens vilja till reell lösning kan ifrågasättas mot bakgrund av det avtal vi fick. Om de abdikerar från jämställdhetsperspektivet för läkargruppen får vi väl nyttja andra medel! Lagen är på vår sida!

Slag i ansiktet på tungt jourarbetande specialister

Några substantiella tillskott för beredskapen fick vi inte! Inte heller några synpunkter på jouravtalet. Det senare en ”defensiv framgång”, som någon i FD uttryckte sig, det förra ett slag i ansiktet på tungt arbetande specialister med en hård tillvaro sönderhackad av sömnstörningar, nattliga insatser och bristande möjlighet till ostörd sömn.

Bundenheten i en beredskapsjour är fortfarande katastrofalt dåligt ersatt ekonomiskt, arbetsgivaren får mycket hög kompetens med kontinuerlig tillgänglighet för ett underpris som bara kan finnas kvar i ett system med en monopolarbetsgivare.

Frågan måste – liksom den föregående – drivas lokalt, eftersom arbetsgivaren centralt inte ens är villig att diskutera frågan!

Frågan är dock om vi idag har tillräckliga fackliga muskler för att kunna sätta tryck på att vi måste ha förbättrade villkor för vår jourtjänst? Kanske vi måste bygga nya kraftfullare strukturer regionalt för att möta arbetsgivaren där de konkreta besluten fattas.

Vi har fortfarande makten

Vi fick behålla makten över vår lönebildningsprocess lokalt! Genom skrivningar i vårt nya löneavtal är vi garanterade valfrihet avseende förhandlingsmodell.

I tillfällen när vi vill och bedömer läget gynnsamt kan vi tillämpa individuella lönesamtal, men i vår tolkning tror vi oss ha den största möjligheten till en fortsatt god löneutveckling genom en förhandling mellan lokala fackliga företrädare och arbetsgivaren.

Många modeller finns kvar att testa – om vi kan nå enighet om dem – men att lämna över makten helt till arbetsgivaren skapar ett orimligt utrymme för medlöperi, nepotism och godtycke.

Vi tror att förhandlingsmodellen är en viktig positiv del i avtalet. Något vi kan bygga på för att tillförsäkra äldre arbetstagare och eftersatta individer en rimlig löneutveckling.

Anledningen att skriva under detta avtal, med dess magra innehåll och tveksamma specialkonstruktioner, kan ses i den lägstgaranti vi fick för kollektivet nästa år. Där är vi som grupp garanterade ett lägstutfall på 2 procent. Vi hoppas naturligtvis att detta inte ska vara något problem att överträffa lokalt, men finner att det i den aktuella situationen kan vara av stort värde för framför allt läkare vid de stora sjukhusen.

Vad hände då med forskningsmeriterna?

Jo, en liten, liten hasning framåt blev det i denna fråga. I avtalet framgår numera att forskning med relevans för verksamheten ska vara en lönemässig merit. För en akademiskt bildad person framstår det som en fullkomlig självklarhet att en doktorsexamen eller en docentur ger en väsentligt ökad förmåga att förstå vetenskap, kritiskt granska rapporter och utvärdera egen produktion och resultat. Dessutom ger det möjlighet att konkret delta i sjukvårdens utveckling och förbättring, handleda andra i relevanta projekt etc.

Rätt tolkat har vi numera i vårt avtal en partsgemensam uppfattning om att forskning ska löna sig i lönekuvertet! Nu återstår det för arbetsgivaren att bevisa detta i praktiken.

Sammanfattningen då…

”En defensiv framgång” sa en medansvarig. Undertecknad (medansvarig) säger nog; det gick inte att komma längre med en arbetsgivarpart som verkar ha slut på idéer, sakna visioner, mandat och tydligen helt är ointresserad av sjukvårdens centrala drivande kraft.

Nu återstår för oss att utifrån vårt perspektiv tolka avtalets otydliga skrivningar om jämställdhet så att vi lokalt kan avlöna människor efter insats och inte efter könstillhörighet. Kanske vi också kan få våra lokala arbetsgivare att förstå att vi inte tänker stå ut med att vara tillgängliga dygnet runt för en spottstyver?

Min tolkning av avtalet blir inte att vi vunnit, men möjligen att vi kunnat förebygga eller fördröja vissa förluster. Bra kan avtalet bli först om vi lokalt och regionalt mot våra arbetsgivare kan få förnuftet att segra.

Vi accepterar inte att mötas igen om 2 år och tre månader med samma löneskillnader mellan könen! Vi accepterar inte att kompetens värderas lägre än opportunism! Vi vill ha rimlig lön för att utföra högt kvalificerat arbete nattetid och helger!

Nio kliniska farmakologer delar på uppgiften att besöka vårdcentralerna två gånger om året och att under resten av året stå till förfogande för frågor om läkemedelsanvändning. Varje vårdcentral får sin ”egen” informationsläkare som de kan vända sig till vid behov.

Lennart Jungersten och hans team har valt att inte utnyttja farmaceuter i arbetet som är vanligt på många håll.

– Vi vill vara mer flexibla. Det är ju sällan som någonting är helt rätt eller fel. Vår information bygger på dialog. Det är mycket som är ställningstaganden. Som läkare till läkare kan vi gå in i en diskussion om den kliniska problematiken och diskutera vad som kan göras. Vi kommer inte ut till vårdcentralerna med färdiga svar och lösningar.

Lennart Jungersten tycker att det är viktigt att sjukvården till fullo utnyttjar den interna resurs som specialiteten klinisk farmakologi är.

– Apoteket AB är ju ett vinstdrivande företag som egentligen står utanför sjukvården. Att utnyttja deras tjänster är ju inte gratis.

Finns det läkare som känner sig kritiserade när ni kommer och tittar på deras förskrivningsmönster?

– Nej, det har vi inte märkt. Vi har känt oss väldigt välkomnade och efterfrågade. Många tycker att det är skönt att det kommer någon som ger obunden läkemedelsinformation, som de kan diskutera med, någon som inte talar för ett speciellt preparat. Från början var också syftet att vi skulle vara ett alternativ till läkemedelsindustrins information.

Inför varje vår och höst utarbetar Lennart Jungersten och hans team nya utbildningsprogram i aktuella frågor som rör läkemedelsbehandling.

– Vi har exempelvis haft utbildning kring läkemedel vid astma, höga blodfetter och hjärtsvikt. I våras hade vi något vi kallade ”god hushållning” som gick ut på att rikta förskrivningen inom vissa terapiområden mot ekonomiskt bra val.

Informerar ni om rekommendationslistan?

– Det följer med när vi talar om ett speciellt terapiområde. Talar vi om höga blodfetter så talar vi om de läkemedlen på listan. Vi har ett förberett program med oss, men oftast kommer vi in på andra saker och har läkarna på vårdcentralen andra frågor tar vi upp dem.

Lennart Jungersten tycker att informatiosarbetet till primärvården är oerhört stimulerande, men tycker att det ibland är frustrerande att se hur mycket bra som han och hans team skulle kunna göra med lite mer resurser.

– I dag köper primärvården motsvarande en halv tjänst av den kliniska farmakologin på Sahlgrenska Universitetssjukhuset, men de pengarna räcker ju inte så vi får låta informationsverksamheten flyta in i den övriga verksamheten. Det arbete vi utför för att informera vårdcentralerna motsvarar minst en heltidstjänst.

Våra utbildningsprogram bygger också på att det finns en verksamhet med kunnigt folk. De program vi går ut med görs ju inte över en natt, men här är det svårt att få förståelse för att även detta kostar, säger Lennart Jungersten som hoppas på mer pengar nu när Landstingens fortbildningsansvar ökat efter det nya etikavtalet.

– Intresset för fortbildning bland läkarna är jättestort, i synnerhet nu då industrins roll minskat och det uppstått ett tomrum. Vi kliniska farmakologer är ju ansvariga för biverkningsrapporteringen i regionen och här finns det väldigt mycket att göra, menar Lennart Jungersten.
Underrapporteringen är betydande. Det beror delvis på den stora arbetsbördan som läkaren har, men även på okunskap om vad som ska rapporteras och hur det ska rapporteras.

På frågan vad han tycker om de försök som pågått med apotekare på Sahlgrenska Universitetssjukhuset svarar Lennart Jungersten:

– Ska man tillföra mer resurser till sjukvården så ser jag helst att pengarna i första hand går till sjukhuspersonal som läkare eller sköterskor.

– När vi går ut till allmänläkare på vårdcentraler så går vi ut med specialutbildade allmänläkare och apotekare. När vi går ut på sjukhusen går vi mer ut tillsammans med kliniska farmakologer eller andra specialister. Det är skillnad att informera en allmänläkare och en kardiolog.

Bodil Ericsson som är administrativ chef för Läkemedelsrådet i Skåne menar att det viktiga är processen, att få igång en positiv dialog om läkemedelsanvändningen.

– Vi försöker att bygga upp en verksamhet som motsvarar det upplevda behovet i vården och inte komma med kliniska farmakologer som säger att så här ska det vara. Det är faktiskt också så att det finns läkare på enheter, framförallt privata, som bara vill ha besök av apotekare. De vill inte att vi ska ha med någon läkare alls.

Vad är motivet till det?

– De tycker att det är lättare att föra en diskussion med apotekare. Om det finns en läkare med kan man uppfatta det mer som att man får kritik.

Men är inte det ett problem? Bör det inte vara en läkare med?

– Nej det tycker jag inte är nödvändigt. Faktum är att det fungerat bra på de enheterna också. Vi följer upp läkemedelsanvändningen och då ser vi ju om det fungerar. Syftet är att få igång en aktiv uppföljning av den egna förskrivningen ute på arbetsplatserna och då är vägen ointressant. Det är resultatet som räknas. Om det är en klinisk farmakolog, en primärvårdsläkare eller apotekare som ger informationen spelar ingen roll, menar Bodil Ericsson.

– Våra uppföljningsenkäter visar att läkarna är nöjda med informationen och då tar de till sig den. Det är ju det viktigaste.

Apotekarna är ordentligt skolade

Bodil Ericsson påpekar också att många av apotekarna är ordentligt skolade:

– Flera är disputerade och vi kör stora utbildningssjok med dem. De är med på alla våra interna utbildningar och de utbildas av våra terapigrupper. Vi har informationsdagar både för våra läkare och apotekare. Det görs gemensamt.
Informationsapotekarna är med i våra terapigrupper för att vi faktiskt ska kunna föra över resonemanget till informationssituationen. All information som vi går ut med godkänns av terapigrupperna där det ju huvudsakligen sitter specialistläkare. Det är alltså deras arbete som förs ut till vårdcentraler, privata läkarmottagningar och sjukhuskliniker.

I Skåne har Läkemedelsrådet till uppgift att informera om de läkemedelsrekommendationer som rådet ger, kallad ”Skånelistan”. Rådet ska också informera om nya läkemedel, behandlingsrekommendationer och de vårdprogram som tas fram med jämna mellanrum.

För att klara uppgiften köper rådet idag in fyra informationsapotekartjänster och 1,5 läkartjänst, som är fördelad på 6-7 läkare. Ett av Skånes fem sjukvårdsdistrikt, det sydvästra distriktet, har valt en egen modell och sköter sin information med en klinisk farmakolog och apotekare.

Förutom Läkemedelsrådet köper hälso- och sjukvårdsledningen i Region Skåne in ytterligare två apotekartjänster för att följa upp läkemedelsanvändningen i regionen med hjälp av läkemedelsstatistik och uppsökande verksamhet där informationsapotekare går ut till arbetsplatserna och diskuterar enheternas förskrivning.

– Analyserna av hur läkemedlen används läggs i databaser, som är tillgängliga via Internet, för alla verksamheter allt från privata läkarmottagningar till offentliga sjukhus och vårdcentraler.

– Här har Apoteket erbjudit oss ett utvidgat paket med uppföljning och dialog med enheterna, men vi har övervägt förslaget och tackat nej. Vi tycker att det är bättre att informera utifrån de behov som finns. Vi vill inte komma uppifrån och säga att det här ska vi göra.

– Förutom detta bedriver Läkemedelsrådet i Skåne även läkemedelsgenomgångar på äldreboenden.

Hur kommer det sig att ni valt att använda så många apotekare och få läkare?

– Det har inte funnits läkare att tillgå. Efter fem års rekrytering söker vi fortfarande efter läkare med ljus och lykta. Vi skulle åtminstone vilja ha ytterligare en halv till en läkartjänst. Det fanns informationsläkare på 1990-talet. Sedan försvann de på grund av att det saknades medel, men sedan år 2000 försöker vi att bygga upp verksamheten igen, men det är inte lätt att få tag i läkare. Det är dessutom en ekonomisk fråga. Farmaceuter är billigare, säger Bodil Ericsson.

– Ett närmast otroligt faktum, menar Ulf Malmqvist och får medhåll av Edward Högestätt:

– Vi är den enda utbildningsort i landet som inte har en sammanhållen farmakologikurs, såg jag till min förvåning. Målsättningen har varit att klinisk farmakologi ska integreras med andra ämnen i utbildningen och att klinikerna i de olika specialiteterna tar upp farmakologi, men de har ju så mycket annat de vill förmedla som sjukdomslära och diagnostik, så det har tyvärr lett till att läkarstudenterna inte får särskilt mycket farmakologiundervisning.

– Händer det ingenting så finns det ingen klinisk farmakologi i Lund om ett par år, menar Edward Högestätt och Ulf Malmqvist.

Frågan om vem som ska utbilda primärvårdens och sjukhusens läkare i Skåne i farmakoterapi ställdes på sin spets förra året då Apoteket AB gick på offensiven och erbjöd regionen en färdig ”läkemedelsplan” med utbildning för läkare.

Skrev ett brev till regiondirektören

När Ulf Malmqvist fick reda på detta i en artikel i Läkemedelsvärlden skrev han ett brev till regiondirektören där han uttryckte sin förvåning att man inte först frågade om det fanns kapacitet inom den egna organisationen att ta på sig ett sådant uppdrag.

– För fem miljoner kronor, som det talades om, är det möjligt för oss att anställa sju specialistläkare i klinisk farmakologi som kan gå ut med läkemedelsinformation och ansvara för fortbildningen i farmakoterapi.

Ulf Malmqvist är mycket förvånad över satsningen på farmaceuter från Apoteket.

– Vi är sjukvårdens specialister i farmakologi. Apotekarna är jätteduktiga när det gäller farmaceutiska frågor, men vår erfarenhet är, när vi tittar på de frågor som kommer till vår läkemedelsinformationscentral, att det i mer än 80 procent av fallen behövs klinisk farmakologisk kompetens.

– Vi kan föra en kollegial dialog med läkarna. Det är inte konstigare att kollegorna ringer hit och konsulterar oss när det gäller farmakologiska frågor än att man som distriktsläkare konsulterar medicinkliniken, när det gäller internmedicinska frågor.

Ulf Malmqvist tycker att det är mycket beklagligt att huvudmannen inte förstår vikten av att bygga upp en egen långsiktig farmakologisk verksamhet och att det behövs en stabil bas med resurser.

– För att hålla en aktuell hög kunskapsnivå krävs att det finns ett tillräckligt stort antal personer som arbetar med och driver läkemedelsfrågorna. Det går inte om var och en sitter på sin lilla isolerade ö. Utbildning i farmakoterapi är ju ingenting som kan göras i perioder, det krävs kontinuitet.

– Det är ett oerhört slöseri att år efter år utbilda nya kliniska farmakologer som sedan tvingas flytta på grund av att det saknas tjänster, speciellt när det finns ett behov av välutbildat folk som kan ge den här utbildningen till andra kollegor, menar Ulf Malmqvist och Edward Högestätt.

– För tilllfället har vi på avdelningen för klinisk farmakologi fyra underläkare som är under specialistutbildning. En är betald via regionen och tre via externa forskningsanslag. De skulle kunna användas i läkemedelsinformationsarbetet, men ingen har frågat oss, säger Ulf Malmqvist.

– Vad som kommer att hända med dem när de är färdigutbildade är det ingen som vet, men om inte regionen anställer dem kommer de snabbt att försvinna till industrin. Som det ser ut nu har vi inga möjligheter att försörja dem. Nu har vi klarat bemanningen vid kliniken tack vare att de är konkurrensmässiga när det gäller att få forskningsanslag och externa stipendier och att de självmant förlänger sina ST-utbildningar genom att ha halvtid forskning och halvtid klinik.

Mellan 1999-2001 försvann fem-sex läkare från avdelningen för klinisk farmakologi på Universitetssjukhuset i Lund på grund av brist på tjänster. Ulf Malmqvist menar att huvudmannen nu måste agera, speciellt sedan landstinget fått ökat ansvar för läkarnas fortbildning i och med det nya etikavtalet med läkemedelsindustrin.

– I Stockholm har man konsekvent byggt upp en organisation kring klinisk farmakologi. Informationsläkarna och informationsapotekarna har den kliniska farmakologin som hemmabas och kunskapsbas.

Edward Högestätt:

– Man borde fundera på att göra något liknande här i Skåne så att vi inte förlorar alla läkare vi utbildar. När de är färdiga specialister bör det finnas en organisation inom sjukvården där de kan ingå. Behoven finns ju. På många håll i landet finns det ett intresse för läkemedelsfrågor. Umeå satsar, Linköping satsar, Göteborg satsar, Stockholm satsar, även om lösningarna är olika, men här finns ingen som tar ett samlat grepp och görs det inga långsiktiga strategiska satsningar så kommr det att få konsekvenser.

– Med de miljoner som nu satsas på att köpa tjänster från Apoteket skulle vi kunna ge mycket utbildning tillsammans med andra specialister med kunskaper i klinisk farmakologi och även apotekare. Dessutom skulle vi kunna utveckla ett nödvändigt samarbete med universitetet för att skapa långsiktiga lösningar, säger Ulf Malmqvist, som efterlyser navet i informationshjulet.
Han får medhåll av Edward Högestätt:

– Som det ser ut nu går universitet och sjukvården åt skilda håll. Vi inom universitetet lever under tuffa ekonomiska förhållanden, så intresset från vår sida att delta i utbildning av läkare på AT-nivå eller specialistnivå är inte särskilt stor för tillfället, men jag tror att om man sätter fokus på de här frågorna skulle sjukvården och universitetet mycket väl kunna samarbeta och bygga upp en organisation där vi levererar oberoende läkemedelsinformation. Men då måste man vara beredd att satsa långsiktigt, säger Edward Högestätt.

”Om regionen tycker att det är bra med farmaceuter ska de så klart anställas”

Ulf Malmqvist:

– Jag förstår inte varför huvudmannen betalar Apoteket AB för dyra konsulttjänster. Man ska ha klart för sig att inom Apoteket finns en division som heter ”Tjänster och utveckling” som drivs för att tjäna pengar. Om regionen tycker att det är så väldigt bra att ha farmaceuter som informerar, så ska de så klart anställas inom sjukvården. Men då ska kostnaden för detta ställas mot andra behov inom sjukvården. Man måste fråga sig om det blir mest nytta för pengarna om en apotekare anställs istället för en läkare eller sjuksköterska.

Han menar också att man kanske ska fundera på om en av förklaringarna till att läkemedelsnotan ligger över riksgenomsnittet i Skåne kan bero på bristande utbildning- och fortbildning i farmakoterapi som gör det svårt för läkarna att kritiskt värdera den information de får från olika intressenter.

”De stora pengarna finns att tjäna på rationell läkemedelsanvändning av de nya läkemedlen”

– Läkemedel är komplicerade produkter, så det krävs hög utbildningsnivå för att kunna göra rationella val. De stora pengarna finns att tjäna på en rationell läkemedelsanvändning av de nya läkemedlen där det är viktig att välja rätt patientgrupper och utvärdera om de nya läkemedlen har bättre effekt än de gamla, plus att deras säkerhet måste följas upp då alla biverkningar inte är kända när de blir godkända för försäljning. När det gäller läkemedel där patentet gått ut så finns det idag ett regelverk där Apoteket byter till det billigaste.

Avdelningen för klinisk farmakologi på Universitetssjukhuset i Lund är idag ansvarig för den regionala biverkningsenheten.

– Vi skulle även här kunna samarbeta mer med Läkemedelsrådet och få ett bättre och aktivare biverkningsarbete vilket bör ledda till en förbättrad patientsäkerhet då 10 procent av inläggningarna vid en medicinakut är biverkningsrelaterade, menar Ulf Malmqvist.

Jakt efter pengar styr forskningen

Ett annat problem menar Edward Högestätt är att lärarna på universitetet själva måste finansiera stora delar av sina tjänster på grund av universitetets kärva ekonomi.

– Då blir det så att krutet läggs på de aktiviteter, som har bäst förutsättningar att generera intäkter. Det handlar då i första hand om spjutspetsforskning eftersom det är det som anslagsgivarna främst är intresserade av. Det betyder tyvärr för sjukvårdens del att fokus vrids mot frågeställningar som ligger 15-20 år framåt i tiden, säger Edward Högestätt, som också är kritisk till hur Alf-pengarna fördelas.

– I dag kommer bara en mindre del den patientnära forskningen tillgodo. Det finns många läkemedelsrelaterade frågeställningar som om de besvarades i vetenskapliga studier direkt skulle kunna komma sjukvården och patienterna till nytta, men där det inte finns något ekonomiskt incitament för industrin att medverka.

Som systemet ser ut idag har doktorerna inga möjlighter att få pengar till sådana studier som kanske kostar flera miljoner kronor och tar lång tid att genomföra. Det gäller alla kliniska specialiteter och är ett stort grundproblem, menar Edward Högestätt.

– Jag vill att våra yngre läkare ska prestera bäst i landet, säger Anne Hiselius, som själv drillats hårt av den idag internationellt kände smittskyddsprofessorn Otto Cars och professorn Margareta Udenaes, som plockade hem idéerna om klinisk farmaci från USA och England.

– Otto Cars är en prestigelös människa. Det spelade ingen roll vem man var. Den som kunde något fick vara med i hans team. Du får lära mig det du kan, så ska jag lära dig vad jag kan, så kan vi tillsammans prestera storverk trots små resurser, var hans inställning.

Och inställningen att alla får vara med i laget råder också bland läkarna på länssjukhuset Ryhov.

– Det fascinerar mig. Jag trodde att läkarkåren skulle vara skeptisk, men jag har mött väldigt lite av det, säger Anne Hiselius.

För Anne Hiselius är det viktigt att inte bara kunna kemi utan även att bemästra det svåra ämnet personkemi.

Nyckelordet är service – inte Fass

Nyckelordet för att göra ett bra farmaceutjobb i vården är inte Fass utan service, menar hon. Den kliniska farmaceuten ska underlätta vardagen för dem som hon eller han arbetar åt.

– Det fick jag lära mig från allra första början av sjukhusets narkosläkare. De ”tvingade” mig att hjälpa dem att lösa problemet även om det inte blev perfekt. Det vanliga beteendet från farmacins sida är att titta i en bok och om en sak inte är testad så går det inte. Men man kan inte fastna i Fass. Det handlar ofta om att hitta den minst dåliga lösningen, fick Anne Hiselius inse redan från början.

Därför har Anne Hiselius också kritiserat Apoteket AB:s ledning vid ett flertal tillfällen, trots att hon är anställd av Apoteket.

– Idag har Apoteket AB en tendens att komma med färdiga paketlösningar. Man försöker lyfta in färdiga metoder för farmaceuter i vården istället för att anpassa sig efter förhållandena. Det är något som jag inte tycker om. Man tänker inte på att det kan vara kaos vissa dagar på en vårdavdelning och då fungerar inga standardlösningar. Då kan man inte komma och säga att här kommer vi och den här metoden ska vi köra. Dessutom är förhållandena kanske olika i Småland och Stockholm.

Anne Hiselius har också kritiserat Apoteket AB:s ledning för att vara för fokuserade på att ”utveckla kundmötet” och ”marknadsmässigt ta betalt för tjänster” och ”hitta nya logistiklösningar”, istället för att arbeta för att farmaceuterna får göra bäst nytta där de bäst behövs, vilket enligt Anne Hiselius är bland patienterna i vården med tillgång till läkemedelsjournaler och med möjlighet att samråda med läkare och sjuksköterskor.

Anne Hiselius menar att tiden då apotekslokalen kunde vara utgångspunkten för att möta människors behov av farmaceutisk service är över.

”Apoteket AB behöver ett nytt uppdrag”

– Det är hög tid att politikerna ger Apoteket AB ett nytt uppdrag. Uppdraget bör enligt min mening vara att dela kostnadsansvaret för läkemedlen med landstingen, samt i övrigt agera som partner snarare än ett privat konsultföretag gentemot landstingsanställda läkare och sjuksköterskor.

Det räcker inte med de 10-tal farmaceuttjänster som idag är placerade på sjukhus eller på vårdcentraler i Sverige och som på grund av bristande finansiering ständigt får arbeta under hot om nedläggning, menar Anne Hiselius.

– Det behövs åtminstone 100 farmaceuter ute i vården.

Efter tio år på länssjukhuset Ryhov tror Anne Hiselius ännu mer på sin ”man-hjälps-åt-metod” än någonsin.

– Vi arbetar inte så systematiskt som man gör på andra ställen, men vi är oerhört väl integrerade med både sköterskor, läkare och patienter.

Får mer och mer läkemedelsansvar

Beviset för att hennes metod fungerar är att idag överlåts allt mer av läkemedelsansvaret till Anne Hiselius och hennes tre kollegor.

På IVA har hon tillsammans med läkarna byggt upp ett system med beredningskort som fungerar som lathundar för att få en mer standardiserad och säkrare ordination med rimliga doser och strukturer.

Kirurgerna överlåter idag gärna åt Anne Hiselius att sköta en del av introduktionen av läkemedelsrutiner åt de yngre läkarna.

I dag ligger hjärtvårdens alla pm och rutiner på intranätet och när det gäller att hålla reda på vilka ACE-hämmare som behövs är det Anne som håller koll och föreslår förändringar och driver läkemedelsfrågorna för kardiologgruppen. Med överläkaren på medicinkliniken Carsten Fich har Anne Hiselius arbetat med rutiner för utsättning av läkemedel och med att medvetandegöra interaktioner, biverkningar och dosanpassningar.

Tillsammans med kirurgen Bengt Asking håller Anne Hiselius idag i läkarnas lunchmöten. Ja, listan kan göras hur lång som helt.

– Anne Hiselius och hennes kollegor har betytt en rejäl standardhöjning och fört fram frågor som vi inte skulle gjort, säger Carsten Fich, överläkare och ställföreträdande verksamhetschef på medicinkliniken.

Anne Hiselius är väldigt noga med att aldrig diskutera diagnoser eller eventuella fel i läkemedelsbehandlingen med patienterna.

– Inte ens om jag tror mig veta säkert eller om jag ser något som är helt åt pipsvängen säger jag något. Jag tar det med läkaren i enrum. Det är viktigt att läkarna kan lita på oss till 100 procent.

En inställning som kanske förklarar varför Anne Hiselius aldrig haft några problem med intermedicinarna som kan läkemedel bäst.

– Det är faktiskt dem som vi arbetar allra bäst med, säger Anne Hiselius.

Varför ska man anställa farmaceuter och inte fler läkare tycker du?

– Vi är bättre hjälpredor. Det vanligaste skälet till att en läkare gör fel vid ordination av läkemedel är enligt min mening att läkaren inte har ett korrekt underlag att ordinera på. Det behövs någon som är lite detektiv och kontrollerar patienternas läkemedel bakåt.

– Vi går in i en städande roll och det jobbet vill inte internmedicinare eller kliniska farmakologer ägna sig åt. Det handlar om vad man har fokus på och det märker patienterna.

– Jag är mer på samma nivå som dom när det gäller diskussioner om hur tabletterna och förpackningarna ser ut. Dessutom har jag enbart fokus på läkemedel och patienten har inte samma respekt för mig som för läkaren. Att diskutera patientens intag av receptfria läkemedel och naturläkemedel kan också vara lättare för oss som är mer vana vid sortimentet än för läkare under utbildning.

Hur bevisar Anne Hiselius då nyttan av sitt jobb?

– För att visa att vi är värda en eller två miljoner kronor per tjänst brukar vi beskriva några interventioner som vi gjort och visa hur mycket vi sparat åt sjukhuset genom minskad kassation av läkemedel. Det brukar räcka.