Debatten om den medicinska forskningen i Sverige har ibland uppfattats som en konflikt mellan preklinisk och klinisk medicinsk forskning – så kallad ”patientnära” klinisk forskning inriktad mot uppenbara frågeställningar inom sjukvården ställs i motsats till en alltmer cellulärt och molekylärt inriktad preklinisk medicinsk grundforskning. Avståndet mellan dessa två forskningsinriktningar växer.

Vi behöver fler läkare inom
forskningen på alla nivåer
Om vi utgår från att målet för den medicinska forskningen är att på lång sikt förstå viktiga sjukdomstillstånd hos människan och hitta nya behandlingsmetoder, behövs en stark koppling mellan klinisk och grundvetenskaplig forskning.

Vi måste kunna gå från ett kliniskt problem till grundvetenskap och kunna applicera grundvetenskapliga upptäckter i sjukvården om vi på längre sikt skall kunna finna lösningar på våra stora hälsoproblem.

Vården och forskningen behöver en
närmare koppling mellan klinik och preklinik
Istället för en preklinisk naturvetenskaplig fakultet och en klinisk medicinsk fakultet vilket av vissa setts som en möjlighet förespråkar vi en närmare koppling mellan klinik och preklinik.

Grundforskning och patientnära forskning kräver insatser av flera forskande yrkesgrupper. Läkarprofessionen är central i denna forskningskedja, som starkt akademiskt skolade i vården och som medicinskt kompetenta inom medicinsk grundforskning – läkaren är länken.

Det är denna värdefulla koppling mellan klinik och preklinik som vi nu ser gå förlorad. Antagningen av läkare och läkarstuderande till forskning, både inom klinik och preklinik, sjunker kraftigt (se Sjukhusläkaren Nr 3/2003) och läkarprofessionens andel i medicinska forskningsanslag minskar.

Klinisk forskning löper risken att alltmer inriktas mot deskriptiv forskning, samtidigt som medicinsk grundforskning förlorar kontakten med medicinska frågeställningar. Vi måste nu arbeta för att skapa miljöer där länken mellan grundforskning och klinik stärks.

Staten bör bli huvudman
för universitetssjukhusen
För att ett land ska kunna ha internationellt sett konkurrenskraftiga medicinska lärosäten måste det, till varje fullvärdigt universitetssjukhus, finnas kopplat preklinik för såväl forskning som grundutbildning.

På den teoretiska institutionen måste det finnas lärare och doktorander från läkarprogrammet för att bibehålla den medicinska utbildningens särart, annars går akademin och sjukvården skilda vägar.

Mot denna bakgrund har Sjukhusläkarföreningen i sin opinionsbildning verkat för att universitetssjukhusen, liksom de medicinska fakulteterna, ska få staten som huvudman. Detta skulle ge en ökad tydlighet i ansvarsfördelningen gentemot regionklinikerna.

Otydligheter
i ALF-avtalet
En otydlighet i det nuvarande systemet exemplifieras i de aktuella och pågående regionala förhandlingarna om ALF-avtal som nyligen tecknats mellan staten och berörda landsting och regioner.

Avtalet som löper på fem år innehåller en rad frågetecken. För år 2004 tillskjuter staten 1 393 miljoner kronor att fördela på de sex regionerna.

Avtalet reglerar samarbetet om grundutbildning av läkare, medicinsk forskning och utveckling av hälso- och sjukvård. För grundutbildningen är detta tydligt och anges nu som ett fast belopp. Den del av avtalet som berör medicinsk forskning mellan regionerna och de medicinska fakulteterna är betydligt otydligare.

Hur ALF-medlen fördelas varierar i hög grad över landet. I Region Skåne är i princip alla medel konkurrensutsatta utom de som är undantagna för strategiska projekt.

Vid de flesta andra fakulteter finns basanslag till flertalet institutioner, vilket avses garantera en bred klinisk patientnära forskning. Idag ser vi alltmer en koncentration av forskningsresurser till mycket stora och starka forskargrupper, så kallade strategiska satsningar och programområden. Detta med förhoppning att dessa ska vara konkurrenskraftiga i ett internationellt perspektiv.

Vi tror på bredd
och mångfald
De mindre institutionerna dör i samma takt som de stora växer. Makten och visionerna koncentreras till några få.

Ekonomiskt starka forskargrupper kan givetvis på sikt generera en stor forskningsproduktion. Emellertid är det inte säkert att stora forskargrupper eller strategiska projekt baserade på aktuella problem, politiska satsningar eller de grupperingar som är starka idag, är de som har störst potential att generera värdefulla medicinska upptäckter framöver. Patientnyttan kan ibland ifrågasättas.

Eftersom en medicinsk forskning och akademisk kompetens måste ha en viss bredd tror vi inte på enbart koncentration utan även på mångfald. Ur bredden föds en elit, inte tvärt om.

Medicinsk forskning behöver en forskande läkarkår på alla stadier. Minst lika viktigt är att om en välfungerande evidensbaserad sjukvård ska kunna fortsätta att utvecklas så ställs stora krav på en forskarutbildad läkarkår med möjlighet att gå in och ut i forskarrollen under det livslånga lärandet. Den aktuella utvecklingen passar dåligt för läkarkarriären och de särskilda krav som läkaryrket ställer.

Utan prekliniskt forskarutbildade
kliniker blir forskarsverige fattigt
Idag avlövas våra prekliniska institutioner alltmer från lärare och forskare med läkarbakgrund. Utan lärare med medicinsk kompetens på våra prekliniska institutioner kommer den medicinska grundforskningen att få svårt att kunna fokusera på medicinskt relevanta problem.

Om lärarkåren under grundutbildningen alltmer ersätts av andra än läkare måste man fråga sig om vi kan genomföra en adekvat läkarutbildning, där teoretiska och medicinska aspekter integreras. Förlorar vi prekliniskt forskarutbildade kliniker kommer sjukvårdssverige att bli fattigt. Redan idag saknas handledarkompetens på många kliniker. Denna utveckling måste stoppas.

Många hävdar att grundforskningen idag flyttat in på kliniken. I de fall detta fungerar är det bara att gratulera, men exemplen på motsatsen är många och flera av dessa kliniska grupper har ett lågt antal forskande läkare, saknar en långsiktighet i tjänstestrukturen och deltagande i grundutbildning.

Konkurrensutsatta ALF-medel går till stor del till större forskarkonstellationer där forskande läkare snart är i minoritet. Det finns en risk att läkaren alltmer marginaliseras och att vi framöver kommer att få mycket svårt att hitta kompetenta sökande till kliniska professurer.

Vi utbildar idag ett stort antal yngre forskare med icke-medicinsk backgrund inom kliniska ämnen. Visserligen kan vissa av dessa framöver gå in i industri eller stanna kvar inom klinisk forskning, men högre akademiska tjänster för icke-läkare inom de kliniska ämnena är begränsade och tjänster inom preklinik kräver ämneskompetens inom basala medicinska ämnen.

Den kliniska forskningen riskerar att framöver ledas av biologer och naturvetare på professurer i experimentell klinik. De forskande läkarna är för få och saknar i många fall en fördjupning i forskutbildningen.

Vi måste acceptera
olika förutsättningar
En vanlig och framgångsrik karriärgång för läkare är att först genomföra forskning inom preklinik för att därefter gå över till klinik och i sin forskning angripa kliniska frågeställningar.

Ju tidigare man börjar forska ju högre blir verkningsgraden och det finns flera exempel på kliniska forskare som efter en preklinisk forkarutbildning gjort viktiga upptäckter inom sin kliniska forskningsverksamet och varit av stort värde i den kliniska forskarmiljön.

En annan karriärgång är en klinisk avhandling. Flera kliniska forskare startar sent i sin karriär. Snittåldern för disputation är 31 år på preklinik och 38 år på klinik i Lund. Motsvarande siffror för docentur är 37 respektive 44 år.
Till exempel en specialistutbildad neurokirurg som blir docent och bildar en egen forskargrupp har därför knappast möjligheter att konkurrera på samma villkor som en nydisputerad prekliniker.

Klinikern är inte längre yngre och lovande och den vetenskapliga produktionen är kanske publicerad i kliniska tidskrifter med lägre så kallad ”impact factor” men patientnyttan är ofta relevant och betydande.

Medicinsk forskning måste sträva efter hög kvalitet och anslagstilldelning bör vara utsatt för konkurrens, men vi måste skapa kriterier som även väger in den kliniska relevansen, skapar bredd i forskningen och accepterar de speciella villkor som gäller för forskade läkare.

Inrätta forskarskola
för forskande läkare
Vi måste öka läkarkårens forskningskompetens. För att vända utvecklingen krävs kraftfulla åtgärder – nu.

Stimulera antagning av medicinare till preklinisk forskarutbilning. Viktiga åtgärder är att inrätta sommarstipendier, skapa kontakter med forskande prekliniska läkare, verka för adekvat lönesättning och fullfinansierade studerandeplatser till medicinare.

Värdet av preklinisk forskarutbilning måste stärkas inom kliniken. Ge de forskande klinikerna möjligheter att forska och konkurrera om medel på rimliga villkor.

Stärk handledarkompetensen inom kliniken.

För att fokusera på den forskande läkaren, som länk mellan grundforskning och klinik, borde medel i ökande utsträckning kunna ges som individuella anslag till forskande läkare som en ryggsäck av medel under forskarutbildningen att användas både inom klinisk och preklinisk forskning.

En intressant möjlighet vore att använda en del av LUA/ALF-medlen till att inrätta en forskarskola för forskande läkare.
En dylik konstruktion skulle ge bättre möjlighet för integration preklinik-klinik och kunna ge en bredare och mer kompetent bas inom handledningen.

Genom att ge individuella långsiktiga lönegarantier för forskning, stärkt forskarhandledning, integration mellan klinik, preklinik och utbildning kan vi kanske skapa professorer som är läkare med bred kompetens för framtiden.

Minst 5o procent medicinare inom preklin
och 75 procent inom klinik
För att motverka den sjunkande rekryteringen av läkarstuderande bör de medicinska fakulteterna införa konkreta mål för antagningen. En rimlig fördelning kan vara att minst 50 procent av doktoranderna till preklinisk forskning skall tas in från läkarprogrammet. När det gäller den kliniska forskningen bör minst 75 procent av doktoranderna komma från läkarprogrammet.

Skapa tydlig karriärgång
för forskande läkare
Incitamenten inom karriärgången för läkare måste skapas. Vi vill lyfta fram två saker.

Den första är vår egen syn på forskning. Om inte vi och våra verksamhetschefer ser och värdesätter akademisk meritering och till och med väljer bort den kompetensen då har vi ett problem.

Den andra saken vi vill lyfta fram är att det är nödvändigt att skapa en tydlig karriärgång för forskande läkare och skapa förutsättningar för att detta även ska löna sig ekonomiskt.

Sedan flera år driver Sjukhusläkarföreningen tanken om en ny befattningskategori som tar hänsyn till forskningskompetens och som ska ligga efter överläkare.
I en motion till Läkarförbundets fullmäktige föreslogs namnet klinisk professor, ett namn som fick halva professorskollegiet på barrikaderna. Ytterligare namnförslag har varit forskningsöverläkare, docentöverläkare eller disputerad överläkare. Inget har dock fallit i god jord.

Vid senaste mötet för Universitetsorternas läkarföreningar (ULF-gruppen) förankrades dock förslaget om att till nästa centrala avtal föra fram tanken om att skapa nya statistikgrupper kopplade till centrala avtalet där man för med dr respektive docent till respektive befattningskategori. Vi är övertygade om att detta är ett bra instrument för att tydliggöra forskarkompetens som därmed på sikt kommer att lönesättas högre.

Precis som inom sjukvårdssverige är krisen inom den medicinska forskningen till stor del kopplad till resurser.
Professor Harriet Wahlberg Henriksson från Vetenskapsrådet har presenterat siffror som visar att Sverige per capita satsar 40 kronor per invånare och år på medicinsk forskning. I Norge och England är motsvarande siffror 60 respektive 100 kronor. Och enligt uppgift satsar USA 1000 kronor per medborgare.

Avskaffandet av Medicinska forskningsrådet till förmån för Vetenskapsrådet har även inneburit potentiell risk att den medicinska forskningen förlorar resurser till förmån för andra forskningsgrenar.

Idag fördelas stora medel från stora finansiärer, till exempel de strategiska stiftelserna, utan öppen utlysning och peer-review.

För att vi framöver skall kunna finna botemedel eller behandlingar för våra allvarliga sjukdomar, för att vi skall kunna bromsa kostnaderna för sjuklighet i samhället och för att svenska forskare skall kunna generera nya medicinska upptäckter av värde för svensk industri, krävs en kraftfull satsning på svensk medicinsk forskning och en större tydlighet i medelstilldelningen.

Skapa ett medicinskt
forskningsinstitut
En primär åtgärd är att den statliga tilldelningen måste ökas markant. Ett intressant förslag, som bl.a. framförts av professorerna Catharina Svanborg och Lennart Philipsson i en artikel i Sydsvenska Dagbladet 23/9 2003, är att införa ett svenskt nationellt hälsoforskningsinstitut i likhet med Amerikanska National Institute of Health (NIH).

En samverkan mellan olika medicinska forskningsfinansiärer, bl.a. social- och utbildningsdepartement, inom ett svenskt forskningsinstitut med en tydlig struktur för medelstilldelning och ett fokus på medicinska problem kan utgöra den plattform som behövs för att länka klinik och preklinik.

Så ser huvuddragen ut i utredningen om den högspecialiserade vården, som nu överlämnats till regeringen.
– Vi har utgått från patientens behov att få högspecialiserad sjukvård av hög klass till så låga kostnader, som möjligt, säger Per Bengtsson (bilden) som lett projektgruppens arbete.

Nej till statlig sjukvård
Många har undrat om utredarna skulle föreslå statligt ägande och finansiering via statsskatten.
Svaret är ett rungande nej till statliga sjukhus.

– Vi ser inga som helst fördelar med att staten tar över sjukvård. Det finns en falsk bild idag att landstingen misslyckats. Den högspecialiserade vården i Sverige är av hög internationell klass, menar Per Bengtsson som lett utredningen om den högspecialiserade sjukvården.

– Det är viktigt för patienten att vårdkedjan inte bryts med olika huvudmän och därmed följande problem. Däremot så behövs det ökad styrning av rikssjukvården och ökad stordrift. 21 huvudmän är för mycket. Ett problem är också att det idag inte finns någon som tar ansvar för stora rikssjukvårdssatsningar.

Per Bengtssons säger att det är viktigt att vara varsam och långsiktig när man förnyar sjukvården.
– Vi ser inga värden i att störa vården genom att förstatliga delar av den. Vi kan hålla med om att det ligger mycket i argumentet att ha ett enat huvudmannaskap för forskningen, men då får vi problem mot landstingen och det är viktigare att det löser sig smidigt och enkelt ur patientens perspektiv.

Istället föreslås nu att staten styr rikssjukvården via Socialstyrelsen som får rätt att avgöra vad som ska vara rikssjukvård och vem som ska utföra den.
Besluten ska grundas på kvalitativa och ekonomiska jämförelser mellan kliniker

”Det ska bli möjligt att jämföra olika kliniker”
– Går våra förslag igenom kommer du att kunna jämföra olika sjukhus och se vilka som erbjuder kvalitativt bra vård och hur den sköts ekonomiskt, säger Per Bengtsson.

– Idag finns det spridd statistik och basfakta, men inget system som gör att det går att jämföra kliniker. Vi har med viss förvåning konstaterat att det inte heller finns systematiserad kunskap om volymernas betydelse för kvaliteten, trots att det finns många undersökningar gjorda, främst utomlands, som pekar på att ökade volymer ger ökad kvalitet.

Socialstyrelsen får nu i uppdrag att skapa system för sådana mätningar.

Utredarna vill också ge ”Rådet för kommunala analyser” i uppdrag att hjälpa Socialstyrelsen att ta fram system med enkla ekonomiska nyckeltal så att det ska bli möjligt att välja mellan sjukhus på ett mer objektivt sätt.

– Vi hoppas att Socialstyrelen ganska lätta ska kunna ta beslut när man får objektiva och sakliga faktaunderlag. Idag är det mycket tyckande och flummiga beslut, säger Per Bengtsson.

”Landstingen borde bara bedriva primärvård”
Trots att utredningen om den högspecialiserade vården lovprisar landstingsvården och föreslår att produktionen ska kvarstå i landstingsregi, så tycker Per Bengtsson att den bästa lösningen vore om landstingen koncentrerade sig på primärvård och överlät all sluten vård inom regionerna till gemensamma produktionsbolag.

– Det skulle ge stora vinster både kvalitativt och ekonomiskt, dessutom skulle landstingen om de fokuserade på primärvård få en mängd incitament att inte lägga in folk på sjukhus. Man skulle kunna rikta in kraften på att effektivisera primärvården. Det här är en lösning som jag tror är mycket effektivare än ett förstatligande.

Skulle det kunna vara privata produktionsbolag?
– Visst, det skulle kunna vara vad som helst. Det viktiga är att de producerar bra sjukvård till låg kostnad med hög kvalitet. Däremot kan man aldrig privatisera de större sjukhusen, de behövs som noder i den offentliga infrastrukturen. Det vore absurt att sälja dem, menar Per Bengtsson.

– Men landstingen skulle till exempel kunna upphandla en viss typ av höftledsoperationer, där man nödvändigtvis inte behöver handla hos de närmast belägna och då har du helt plötsligt någonting som liknar en marknad, säger Per Bengtsson.

– Men vi kan inte tvinga fram en sådan lösning. Det är inte politiskt gångbart än.

– Fast skulle alla sjukvårdsregioner köpa idén så skulle man kunna diskutera att förstatliga universitetssjukhusen, säger Per Bengtsson.

Hur menar du?
– Jo, om du har 12 sjukhus i en region och några är landstingsägda, några ägda av föreningar, några av kooperativ, så kan ju något vara ägt av staten, men det kräver pluralism. Sedan vill jag poängtera att detta inte är ett huvudspår i utredningen, men vi vill gärna lyfta upp frågan till diskussion.

Ni föreslår att landstingen frivilligt ska samarbeta om regionvården i en regionsjukvårdsnämnd.
Varför stärker ni inte regionerna mer? Är det inte risk att det blir svårt att bygga en långsiktig sjukvård när landstingen ska förhandla om allt?
– Vi har funderat på att vara vassare och tvinga fram fler åtgärder, men vi tror inte att det är realistiskt att gå hårdare fram. Det vi gör nu är att vi sätter lite press. Vi tror också att de kvalitativa och ekonomiska jämförelserna som ska göras leder till positiva effekter.

Vad händer om man inte lyckas att enas om gemensamma vårdprogram ?
– Då får regeringen gå in och fundera på det här igen.

Varför finns det inget styrmedel om man misslyckas?
– Därför att vi tror att det kommer att gå väldigt bra. Sedan kan vi inte ta i för hårt och jag ska inte försöka dölja verkligheten med tjusiga floskler. Det är helt enkelt politiskt omöjligt tror jag. Skulle man obstruera mot våra förslag så får man ompröva flera saker i det vi säger.

Vilka ska sitta i den rådgivande rikssjukvårdsnämnden som ska vara regionernas röst inom Socialstyrelsen?
– Det får regionerna själva avgöra, men ett stalltips är att det blir politiker, fast det är ingenting som säger att det måste bli så.

Det finns ju fattiga landsting och rika landsting. Hur ska det regleras?
– Redan idag är de små som Gotland, Blekinge och Jämtland i händerna på de större och har oerhört svårt att påverka exempelvis prissättning. Förhoppningsvis blir vården billigare när det nu ska tas fram ekonomiska jämförelser.

Varifrån ska Socialstyrelsen och SBU få sina pengar?
– Vi har inte gjort något förslag om finansieringen, men det är inte så mycket pengar så jag tror inte att det blir något problem.

Socialstyrelsen blir både beslutande myndighet och tillsynsmyndighet och ska alltså granska sig själv. Blir det inte fråga om jäv?
– Jo, men vi har helt enkelt konstaterat att av de myndigheter som finns är Socialstyrelsen med sin hälso- och sjukvårdsavdelning bäst lämpad för uppgiften. Det hade varit för stort för oss att se över hela myndighetsstrukturen i sjukvården.

– Men är det en spridd uppfattning under remissrundan att det bör vara någon annan organisation som ska styra rikssjukvården så får vi väl ompröva förslaget, fast Socialstyrelsen har med sina nationella riktlinjer dubbla roller redan idag, menar Per Bengtsson.

Kommer det att bli mer rikssjukvård?
– Det tror jag. Utecklingen går mot det. Vi lämnar också 50-talets synsätt att det måste vara hela specialiteter som plastikkirurgi, neurokirurgi, thoraxkirurgi som ska utföras regionalt eller på riksnivå. I dag ser vi mer vårdaktiviteter som högspecialiserade, inte hela specialiteter. Ta ”ögon”, till exempel, där har du idag mycket avancerad kirurgi, men också ren primärvård i dess allra enklaste form.

Ni tar inte i den heta potatisen om det ska få finnas fler än ett regionsjukhus i en region, varför?
– Vi tycker att det är positivt när Sahlgrenska och Lund konkurrerar om att vara bäst i barnhjärtkirurgi, men vi ser ingenting positivt i den konkurrens som funnits mellan KS och Huddinge, Örebro och Uppsala eller mellan Lund och Malmö. Det har varit rivalitet och bevakande av revir, som inte har varit till patienternas bästa. En del läkare har agerat väldigt oprofessionellt.

– Här är vi oeniga i utredningen. Mina läkarkollegor har sagt att det skulle uppfattas som för mycket våld att tvinga ihop de här sjukhusen, men klarar landstingen inte frågan så får väl regeringen gå in och ompröva landstingens ansvar.

I stora tättbefolkade länder med hög läkartäthet blir detta ett mindre problem, men för länder som Sverige med omfattande glesbyggd kommer de nya direktiven att leda till att sjukhus måste läggas ner.

Följden blir orimliga resvägar för många av våra patienter.
I det stora hela är Sverige en liten aktör i EU-familjen där mycket av beslutsprocessen föregås av intensiv lobbying i korridorerna i Bryssel.

Men vilket inflytande har den medicinska professionen på de beslut som tas och hur är vi representerade ute i Europa?

Inte helt oväntat har The Standing Committee of European Doctors (CPME) en lobbyist anställd som sin generalsekreterare, Lisette Tiddens – Engwirda.
Lisette är holländska med examen både i juridik och politik. Innan posten som generalsekreterare i CPME hade hon motsvarande post i organisationen för Europas farmaceuter.

|CPME|
• CPME vill vara paraplyorganisation för samtliga professionens olika organisationer ute i Europa. Generalförsamlingen består av delegationer från de nationella förbunden inom EU, de stora professionella organisationerna, samt observatörer (främst länder som sökt EU-medlemskap).

Sverige har för tillfället stort inflytande i organisationen då Läkarförbundets nuvarande ordförande, Bernhard Grewin, i våras valdes till ordförande.

Viktigt är att den medicinska professionen kan agera som en enad part politiskt mot EU-kommissionen. Men något formellt inflytande i EU-kommissionen eller ministerrådet har vare sig CPME eller någon av de andra organisationerna i Europa.

EU bidrar inte heller med några pengar till verksamheten som finansieras via avgifter från medlemsländerna.

CPME arbetar med flertalet sjukvårdspolitiska frågor, men den kanske viktigaste frågan är den fria rörligheten av läkare i Europa.

Här är det så kallade ”sektorsdirektivet”
(EU-direktiv 93/16) som trädde i kraft 1976 centralt. Det garanterar att medlemsländerna accepterar specialistbevis sins emellan, vilket skapar förutsättningar för fri rörlighet av läkare i Europa.

Med beslutet om sektorsdirektivet 1976 bildades även Advisory Committee on Medical Training (ACMT).
Organisationen som ligger i träda sponsrades av EU och jobbade med frågan kring harmonisering av specialistutbildning i Europa. Ett antal rapporter från gruppen har dock fått dåligt genomslag och Kommissionen har varit missnöjd med arbetet.

Verksamheten har dessutom varit fruktansvärt dyr för EU och med tanke på de nya medlemsländerna så är nog tanken på en fortlevnad långt borta även om behovet nog aldrig varit större.

| AEMH |
Sjukhusläkarföreningen är på Europanivå representerad i European Association of Senior Hospital Physicians (AEMH).

I AEMH är flertalet EU-länder representerade utom Holland, Finland och England. Holland och Finland är inte med av ekonomiska skäl, vilket kan förklaras av att detta är länder i Europa som avsätter förhållandevis lite av BNP till sjukvård. Sverige är representerat via Sjukhusläkarföreningen och den svenska delegationen leder två arbetsgrupper; en om patientsäkerhet och en om fortbildning.

AEMH har sitt kontor i Bryssel och ordförande är, sedan många år, kirurgen Raymond Lies från Luxemburg.
Då AEMH representerar sjukhusläkare i senior och ledande ställning blir frågor som sjukvårdsekonomi, anställningsvillkor, patientsäkerhet, CPD, östutvidgningen av EU centrala.

Vidare är erfarenhetsutbytet mellan de olika EU-länderna viktigt.
| UEMS |
European Union of Medical Specialists (UEMS) är den professionella organisation som är mest känd som europeiska specialistorganisationen. Huvuduppgiften för UEMS är utbildningsfrågor.

Men det finns betydande spänningar i organisationen och inom vissa sektioner finns krafter som vill att UEMS skall spänna över fler områden och även ta över delar av CPME:s roll som ledande organisation i Europa.

UEMS är en mycket komplex organisation. I generalförsamlingen som beslutar om politiken sitter representanter för de nationella förbunden. Man jobbar med olika arbetsgrupper där den mest aktiva är den som driver fortbildningsfrågan.

Under den beslutande församlingen finns idag närmare fyrtio sektioner som utgörs av de olika europeiska specialitetsföreningarna.

Sverige bidrar med en representant i varje sektion, vald av respektive specialitetsförening. Flera av sektionerna ger så kallade ”board exam” eller europeisk specialistexamen. Dessa examina har ingen legal status i Europa och beviset ger ingen rätt att verka som specialist inom EU. Dock visar godkänt prov på goda teoretiska kunskaper inom ämnet.

Kopplat till UEMS finns även European Accreditation Council for Continuing Medical Education (EACME). Ett institut för ackreditering av fortbildningsaktiviteter i Europa.
Priset för att få en kurs ackrediterad varierar mellan 100-1000 euro beroende på antalet deltagare. Vissa sektioner vill ha en egen ackrediteringsverksamhet då detta kan genera betydande intäkter till sektionerna.

| UEMO |
The European Union of General Practitioners (UEMO), är distriktsläkarnas organisation på Europa- nivå. Sedan ett år är Sverige värdland och ordförande är distriktsläkaren Kristina Fabian.

Den viktigaste frågan för UEMS idag är att få till stånd ett enat europeiskt krav om en specialistutbildning om minst tre år, ledande till specialistbevis i allmänmedicin. I många länder är det fortfarande så att man efter avslutad grundutbildning antingen blir specialist eller så är man allmänläkare.

| PWG |
Yngre läkare organiseras genom PWG, en relativt ung organisation som bildades i Tyskland 1976 under namnet Permanent Working Group of European Junior Hospital Doctors. Då man organiserar även unga kollegor som inte ska bli sjukhusläkare togs hospital bort i namnet 1996. Organisationen består idag av 23 medlemsländer.

| FEMS |
The European Federation of Salaried Doctors (FEMS), är en organisation, för anställda sjukhusläkare, med säte i Paris. Sverige har ingen representation i denna organisation vars medlemsländer består av; Österrike, Belgien, Kroatien, Frankrike, Tyskland, Italien, Portugal, Slovenien och Spanien.

| CEOM |
CEOM – Conférence Européene des Ordres des Médécins – även den är en Paris-baserad organisation som jobbar med frågor kring migrationsstatistik, professionell etik och läkarkårens yrkesmässiga skyldigheter. President är Österrikes Reiner Brettenthaler och Sverige är representerat via Läkarförbundet.

| EMSA |
Uniting Medical Students across Europe (EMSA), bildades i Brüssel 1991 och är studenternas organisation. De viktigaste områdena för organisationen är grundutbildning, forskning och medicinsk etik. I EMSA är det inte de nationella organisationerna som är representerade utan de medicinska fakulteterna.

Privatläkarnas organisation heter EANA som står för Europäische Arbeitsgemeinschaft für Niedergelassenen Ärtzte.
| NORDISKA LÄKARFÖRENINGEN
OCH NORDISKA LÄKARRÅDET |
Även om frågorna på Europanivå blir allt viktigare så är skillnaderna mellan nord och syd så omfattande att man stundtals tycks leva i skilda världar.

Mer spännande blir då samarbetet i närmiljön. De nordiska länderna har alla liknande sjukvårdsstruktur och här blir erfarenhetsutbytet viktigt.

Ett exempel på detta är förstatligandet av sjukhusen i Norge, en process som nu följs med stort intresse av de nordiska grannländerna.

Sjukhusläkarföreningen representerar Sverige i Nordiska Överläkarföreningen som träffas informellt årligen för att utbyta erfarenheter.

Mer formellt är arbetet i Nordiska Läkarrådet, som träffas vartannat år för så kallat Rådsmöte med de nationella förbunden.
| WHO |
World Health Organisation (WHO) är sammanslutningen för läkarförbunden över världen.
Viktigaste uppgiften är upprättande av globalt accepterade etiska regler för professionen.
Mycket av arbetet rör ulandsproblematik och krigszoner.