– Vi har ringt och gjort ideliga försök att få träffa dem som sitter vid makten och framföra, våra som vi tycker välgrundade åsikter, men vi släpps inte fram. Vi har fått beskedet att man tar inte emot oss förrän förslaget är spikat politiskt.

Hur tolkar du det?
– Att man inte är intresserad av att ändra så mycket i förslagen. Man vill helst att de går igenom i stort sett oförändrade. Hela processen har varit mycket märklig, menar Thomas Flodin.

– Vi fick reda på den så kallade ”snabbspårslistan” med 30-talet punkter efter att vi tjatat oss till ett mötestillfälle och i samband med detta lästes vissa saker som tjänstemännen jobbade på upp för oss muntligen. Vi fick alltså inte ens ett papper.

– Det skedde ingen direktkontakt med läkarföreningen från arbetsgivarpartens sida. Det togs inga initiativ att informera oss om vad som var på gång. Vi träffades ett par gånger till, men beskeden var att tjänstemännen jobbar på det här. I samband med ett centralt samverkansgruppsmöte fick vi höra ungefär hur listan skulle se ut, men fick inte heller då någon förhandsinformation skriftligt.

– Patienterna kommer nu att få betala ett högt pris, säger Thomas Flodin.

– Det är direkt upprörande att landstinget med öppna ögon säger upp läkare och försämrar de kvarvarandes arbetsmiljö. Särskilt i en tid när det behövs kraftsamling för att komma tillrätta med ohälsan. Vi läkare både vill och kan ge skattebetalarna den vård de så väl behöver och också efterfrågar, men vi ges inte längre den möjligheten, säger Thomas Flodin.

– Läkarna måste nu bli delaktiga i det fortsatta arbetet med att forma länets nya sjukvård. Vi är beredda att ta vår del av ansvaret. Det är bara när vår kompetens och våra kunskaper tas tillvara som fortsatt hög patientsäkerhet kan garanteras.

Thomas Flodin betecknar omvandlingen av sjukhusen i Norrtälje och Södertälje till s.k. närsjukhus som ett experiment med patienter vars konsekvenser är svåra att överblicka.

– Jag tror att det blir svårt att garantera invånarnas akuta omhändertagande.

Stockholms läkarförening och Thomas Flodin vänder sig också mot effekterna av skatteutjämningssystemet:
– Jag kan inte tänka mig att invånarna accepterar att länets skattebetalare genom höjd skatt skall vara med och finansiera vården i andra landsting samtidigt som man själv får sämre vård.

I det sparpaket som presenterats ingår att landstinget ska införa remisstvång från årsskiftet.
Enligt Thomas Flodin skapar det en onödigt byråkratiserad vård.
– Innebörden av det föreslagna remisstvånget är att alla länets invånare ska tvingas att först besöka den redan nu underbemannade och hårt ansträngda primärvården innan man eventuellt kan få remiss till annan vårdgivare.

• I Södertälje väntade, enligt DN, klinikchefer och överläkare den 28 oktober på politikerna som skulle förklara beslutet att omvandla sjukhuset till ett närsjukhus. Politikerna dök aldrig upp.

• Den 28 oktober kallades de som ansvarar för landstingets verksamheter till information.
På plats fick de beskedet att det fanns ingen information att få. Snopna fick de åka hem för att via webb-TV få reda på vad som skulle hända med de verksamheter de är satta att sköta. Inte en sekund före de anställda som de har ansvar för eller de journalister vars frågor de skulle besvara.

• Den 28 oktober kallades facken i Stockholm till MBL-förhandling. Förhandlingen ajournerades då arbetsgivaren inte kunde prestera ett underlag till den kanske största omstruktureringen i Stockholms sjukvårds historia det senaste decenniet.

• I slarviga analyser kommer nu politiker och tjänstemän fram till att svensk sjukvård mår bäst av att avskeda läkare och sjuksköterskor.
…men nu är det viktigare än någonsin att göra rätt, än fort och fel, som sjukhusdirektör Curt Brandt på Södertälje sjukhus uttrycker det till Sjukhusläkarens redaktör.

• Så invänta underbyggda konsekvensanalyser annars kan besparingarna stå oss alla dyrt.
Thomas Zilling, ansvarig utgivare

Att det finns en direkt koppling mellan samhällets resurser till sjukvård och resultat är självklart, men belyses återigen i en nyligen publicerad artikel i British Journal of Surgery.

En undersökning av Bennett-Guerrero och medarbetare visar att risken att dö vid stora kirurgiska ingrepp var fyra gånger större i England jämfört med USA för jämförbara patientgrupper.

Förklaringen finner man i den stora skillnaden i sjukvårdsresurser, där England efter Thatchereran idag bara använder 5,8 procent av BNP till sjukvård mot 13,7 procent i USA. Erfarenheterna från England är avskräckande.

Med hårda besparingar råder idag brist på intensivvårdsplatser, kompetenta läkare och sjuksköterskor.

Detta kan också bli resultatet i Sverige på några års sikt om inte löftena om 10 procent av BNP till sjukvården uppfylls.

Finns det någon evidensbaserad kunskap bakom de presenterade budgetförslagen i Stockholm, Uppsala, Östergötland, Västra Götaland, Skåne med flera?

Det finns en mängd bra forskning i hälso- och sjukvårdsekonomi. Har kunskaperna i denna forskning något inflytande över besluten eller är det tjänstemännen som agerar efter eget huvud när förslagen växer fram?
Vem hörsammar forskningsrapporten från de bolagiserade sjukhusen i nordvästra Skåne?

När dessa avbolagiserades sa den pågående regionledningen att man skulle ta tillvara de positiva erfarenheter man gjort under bolagsåren.

Rapporten visar hur vårdköerna kunde kortas och vi-känslan förstärkas av tydliga incitament och ett ledarskap som satsade på utveckling snarare än avveckling.
Tar man hänsyn till de erfarenheterna i Region Skånes ledning när man nu lägger nya tuffa sparkrav på sjukhusen?

Sjukhusläkarföreningen anser att det krävs en omfördelning av de offentliga resurserna till förmån för sjukvården om samhället ska kunna svara upp mot medborgarnas rimliga krav på säker och högkvalitativ vård.

Staten måste ta ett större ansvar för styrningen för att kunna erbjuda en jämlik hälso- och sjukvård i enlighet med hälso- och sjukvårdslagen.

Det är läge att stanna upp och se över sjukvårdens finansierings- och organisationsformer innan man gör ytterligare panikartade neddragningar.

Det kommer att krävas förändringar, men klokt vore att invänta de av regeringen beställda utredningarna angående översynen av den högspecialiserade vården och ansvarsutredningen innan man åstadkommer oreparerbara skador på sjukvården.

Låt läkarna vara delaktiga i arbetet med att utforma den framtida ”kunskapstyrda” sjukvården.

Baserat på en ekonomisk prognos av okänd kvalitet ser man det nödvändigt att ”spara” 100 miljoner kronor i Uppland till priset av risker för vår regions svagaste grupper, de människor som drabbats av ohälsa och har behov av kvalificerad läkarhjälp.

I insinuanta kommentarer anges att läkarkåren sysslar med fel saker under sin arbetstid. Detta samtidigt som vi åläggs en allt större börda av manuell dokumentation, remisshantering och ett administrativt ansvar för att skapa sängplatser i en vårdapparat som sedan lång tid brottas med för få vårdplatser.

Visst är en stor del av arbetet under jourer och helger icke-medicinskt, men om man vill undvika det får man se till att vi får möjligheter att vårda de patienter som behöver läggas in på grund av allvarlig sjukdom.

Stoppa neddragningarna av vårdplatser och riv bort trösklarna mellan olika vårdansvariga.

En allt äldre befolkning medför med självklarhet ett större vårdbehov. Primärkommunerna sviktar i sitt vårdansvar – landstingen förefaller ha kommit in i en akut krissituation.

Larmsignaler hörs från alla landsting! Gävleborgs landsting ska klara av en besparing på 250 miljoner kronor, Västmanlands län räknar också med siffror på hundratalet miljoner. Stockholms har sparkrav i miljardklassen.

Redan för två år sedan var läkarkåren tydligt ute och proklamerade behovet av att tillföra reella ekonomiska resurser till svensk sjukvård, detta för att vi ska kunna hålla samma klass som våra västeuropeiska grannar.
I valrörelsen rådde det politisk enighet om att vården behöver kraftfulla tillskott av resurser för att möta befolkningens behov.

Trovärdigheten i de politiska budskapen blir med naturlighet ifrågasatt när minnet är så kort att man bara året senare går ut med gemensam landstingspolitik och nedrustar vården.

Åtgärderna är dessutom präglade av bristande insikt om konsekvenser när man tror sig kunna vidmakthålla produktionen med en reell minskning av resurserna med 10 procent. En reduktion av antalet läkare får allvarliga konsekvenser för mötet mellan läkare och patient.

Vem behöver man när man blir sjuk? Vem vill patienten ha hjälp av? Vem kan utreda en sjukdom på ett kvalificerat sätt? Vem kan utföra en korrekt kirurgisk åtgärd, ordinera en effektiv och relevant medicinsk behandling? Vem kan övervaka patientens tillstånd under operationen eller den kritiskt sjuka perioden i dess anslutning?

Svaret på frågorna är naturligtvis att det genom utbildning och erfarenhet är den specialiserade läkaren som kan fullgöra uppdragen.

I svensk sjukvård har det framförts kritik mot att läkarkåren inte är villig att åta sig ledningsuppdrag. På Akademiska sjukhuset har läkarkåren sedan länge försökt axla dessa uppdrag, vilket medfört att sjukhuset hittills klarat av att styra i någorlunda rätt riktning.

Nu framförs kritik mot att vi gör fel saker. I vad mån ledningsuppdragen räknas dit är ännu oklart, men en stark oro kan fästas vid de yttranden som framförts från ledningen för sjukhuset. Att leda sjukvård fordrar kompetens och tydliga visioner!

I läkarkåren finns båda dessa faktorer. Vilken vision man från landstingets och sjukhusets ledning arbetar efter är numera ännu mer höljt i dunkel.
Strukturförändringar och anpassning till nya behandlingsmetoder sker ständigt, även om vissa av förändringarna är både smärtsamma och medför att arbetstillfällen flyttas.

I de produktionstal som man väljer att redovisa finns det en viktig förklaringsfaktor som man väljer att förtiga. Nya metoder innebär att andra mått behövs på vilken produktion av sjukvård som förelegat.

I undervisningssjukhusens roll ligger att bedriva klinisk forskning och att utbilda både läkare och övriga personalkategorier. Det uppdraget är finansierat via statliga anslag, vilka också sjunkit drastiskt under senare år.

I dag saknar de kliniska institutionerna i vissa fall även pengar till den anställda lärarresursen. Allt samverkande till att forma bilden av välfärdens kris!
Slutsatsen är att vi inte längre kan ha en landstingsstyrd sjukvård!

Över hela landet är situationen likartad. I Uppsala län väljer man att angripa och misstänkliggöra den mest centrala och kompetenta länken i sjukvårdskedjan!
Kanske behövs det klarspråk snart!

Är det slut på tesen om lika rätt till sjukvård för alla invånare? Ska vi sluta behandla vissa patientkategorier? Är det dags för penningstarka kategorier i vårt samhälle att skaffa sig privata vårdförsäkringar som garanterar rimliga väntetider och mindre inkomstbortfall?

Läkare skall bort, samtidigt som vi med förvåning konstaterar att arbetsgivaren Akademiska sjukhuset fortfarande inte ens förmår att följa de arbetstidslagar som stiftats av vår riksdag. Fortfarande pågår en rovdrift på läkare vilka tvingas till orimligt långa och intensiva arbetspass med alltför låg ersättning och för liten dygnsvila.

Läkarkåren har inte några krav på berömmande ord för sin lojalitet och hängivenhet, däremot förväntar vi oss att slippa bli angripna för att vi utför det arbete som våra patienter behöver och det som vi ålagts av vår arbetsgivare. Hittills är vårt uppdrag att svara för en god sjukvård till alla. Om detta fordrar mer resurser måste dessa resurser öka.

Torbjörn Karlsson,
ordförande i Upplands Allmänna Läkarförening och ledamot i Sjukhusläkarföreningens styrelse

Resonemanget bygger alltså på att läkarna gör fel saker nu och ska göra rätt saker framöver, varför har ni inte gjort det tidigare i så fall?
– Under den press vi nu är så har vi tagit i frågan på ett annat sätt. Vi har som alla andra sjukhus haft ett antal sparprogram gående som inte fått den effekt som vi förväntat oss. Landstinget har skjutit till medel till sjukhuset de senaste fem åren och nu har man från politiskt håll tröttnat och kräver mer radikala åtgärder för att sänka kostnaderna.

Kunde ni inte gjort något annat än att göra er av med 100 läkare?
– Frågan är berättigad, men min bedömning är att det är rätt ände att börja i.

Varför?
Här finns det en resurs som inte är optimalt uttnytjad.

Är neddragningen tecken på att det görs för mycket vård eller är det brist på resurser?
– Det är mer en fråga för politikerna. Vi har väl nått vägs ände i Sverige när det gäller möjligheten att fortsätta att ge alla patienter all den vård som finns möjlighet att ge. Vi måste helt enkelt inse att det offentliga åtagandet måste begränsas.

På Akademiska sjukhusets hemsida sägs att läkarkostnaderna ökat med 43 procent sedan 1998, samtidigt som produktionen av sjukvård inte ökat under samma period. Hur har det kunnat bli så, om siffrorna stämmer?
– Det undrar jag också.

Ni vet inte?
Nej, men vi har den här utvecklingen över hela Sverige med ökade kostnader utan att vi i avsevärd grad ökar produktionen.

Och ni vet inte varför?
Nej, men det vi sett är att läkarkollektivet fått överta arbete som inte är det man är utbildat att göra. Den senaste undersökningen jag såg kom från Komrev och visade att mellan 30-35 procent av läkarnas arbetsuppgifter är av administrativ art och kanske inte är direkt hänförbara till läkarjobbet.

Samtidigt ser vi att läkarna arbetar mer och mer och sliter mer och mer ont och ändå kan vi inte visa på någon avsevärd ökning av produktionen. Och då ställer man sig frågan; Gör verkligen läkare och övrig personal rätt saker?

Fast Komrev-undersökningens slutsatser är ju att professionen utnyttjas felaktigt beroende på ett splittrat ledarskap och okordinerad styrning, att det finns för många beslutslinjer och att ingen har helhetsansvar.
– Ja.

Frågan blir då varför inget gjorts åt problemet från ledningens sida?
– Det är väl ett tillkortakommande naturligtvis från vår sida som sitter i ledningen av sjukvården, men vi har ju heller inte upplevt att förändringsbenägenheten varit så våldsamt stor i organisationen, vi har haft svårt att få gehör för de förändringsförslag som vi haft.

När jag tittar på Akademiska sjukhusets hemsida känns det som att ni vältrar över ansvaret på läkarcheferna. Där sägs att de ska göra översynen och sjukhuset ska bistå. Men ska inte sjukhuset ha en plan och vara den aktiva, så att man får en enhetlig ledning? Är det inte ledningens ansvar?
– Vi har jobbat väldigt mycket med att utveckla chefsskapet på alla nivåer på sjukhuset, men lite till min besvikelse upplever jag att läkarna inte tar till sig chefsansvaret på ett professionellt sätt alla gånger.

– Vi har haft svårt att få gehör hos läkarkollektivet och speciellt slutenvårdsläkarna. Där har våra öppenvårdskollegor varit bättre på att vara med, vilket också gör om vi tittar på de datajournaler vi har, så fungerar de sannolikt något bättre i öppenvården än de gör i slutenvården.

– Vi har haft svårt att värva läkare som chefer på många nivåer. Vi har haft svårt att få in managementkunskap på våra utbildningslinjer, vi har haft svårt att fylla kurser som rört ledarskap och vi läkare har inte stött våra egna chefer på ett bra sätt.

– Jag tycker att vi, jag är själv läkare, på ett olyckligt sätt dragit oss ur chefsskapet i svensk sjukvård under 60, 70 och 80-talen. Det har varit till stort förfång för oss läkare.

– Läkarna lade låg status på att vara chef och lite grann gick snacket att är man dålig operatör kan man ju alltid sitta och vända papper.

– Du får gärna återföra allt på ledningen för det kan man man göra, men man kan också säga att det kan finnas ett ansvar i kollektivet och hos individen att komma med förslag och att ha en positiv attityd i förändringsarbetet. Så vi har nog ett delat ansvar i den här situationen.

Vilka förslag har ni haft?
– Vi har haft ett antal diskussioner kring ändrade arbetsrutiner, schemaläggning, en massa sådana saker.

Det förändrar väl inte de administrativa
uppgifterna?
– Jag har just diskuterat med 40 överläkare under förmiddagen och när man tittar på de administrativa rutinerna så är det så att när vi har utarbetat olika datarutiner, när vi utarbetat datajournaler, när vi har utarbetat nya administrativa system så har det nästan alltid varit så att läkarna inte har ställt upp i de grupper där man utvecklat de här instrumenten.

– Även läkarna bejakar att de på ett olyckligt sätt ställt sig utanför utvecklingen av många av de administrativa systemen, så den utvecklingen har i mångt och mycket kommit att styras av andra personalkategorier och nu står man där med instrument som inte är riktigt bra ur läkarperspektiv.

Du säger att läkarrollen ska renodlas. Vad ska bort och hur ska läkarens arbete se ut?
– Jag tror att man seriöst bör se över hur läkarens vardag ser ut, vad är patientnyttan i de olika momenten. Jag tror att man kommer att hitta uppgifter som läkaren gör nu som kan göras billigare och bätre av andra kategorier, så att läkaren hamnar bredvid patienten istället. Jag tror att man kommer att hitta arbetsuppgifter, nu när man är under press, som kanske till och med inte behöver göras.

Så säger Curt Brandt, sjukhusdirektör vid Södertälje sjukhus som är upprörd och arg över förslagen att omvandla Södertälje sjukhus till ett närsjukhus utan akutavdelningar.

– Det kan inte vara vettigt att man ger sig på vården och patienterna och fortsätter att lägga massor av pengar på administration och beställarkontor, som inte längre har den uppgift som var tänkt från början. – Det är tydligt att tjänstemän och politiker handlat i desperation, säger Curt Brandt.

– Det har gått för fort. Tjänstemännen har haft trycket på sig att leverera besparingar, men när det går fort blir både utredningar och analyser slafsiga och mediokra.

– Sjukhusen har blivit överkörda. Det togs fram en lista på ett antal punkter, en så kallad “snabbspårslista”, sedan har tjänstemännen utrett själva utan att ta hänsyn till den analys och kritik vi haft mot de siffror som lagts fram.

– Men tjänstemannaförsalget är inget snabbspår. Hur vården ska struktureras långsiktigt bör komma in i 3S-diskussionen som pågår i Stockholm och som kommer med förslag nästa vår. Det är då de här besluten ska tas efter kloka överväganden.
(3S-utredning ser över Stockholms framtida sjukvårdsstruktur).

– Tyvärr blir det ju så att om man inte lyssnar på professionen kommer bristerna att visa sig ändå, längre fram och då är det patienterna som drabbas.

Men kanske det allvarligaste menar Curt Brandt är att det snabbt framtagna tjänstemannaförslaget inte kommer att spara de miljoner som påstås.
– Förslaget handlar om att flytta patienter som läggs in på sjukhus. Det är sjukhussängar som flyttas, men de sängar som man har redovisat i förslaget räcker inte för att klara vårdvolymen.

– Södersjukhuset som ska ta våra patienter räknar med att korta vårdtiderna, vilket är helt orealistiskt.
Vårdtiderna kommer att förlängas när nätverket som finns mellan kommun, sjukhus och primärvård i Södertälje slås sönder.

Curt Brandt vill inte kommentera Södersjukhusets beräkningar, men menar att de täcker 60 procent av de patienter som Södertälje sjukhus tar emot.
– Resten antar man väl ska försvinna, men det brukar inte vara så med akut sjuka som måste läggas in.

– Jag är rädd för att vi kommer att få samma kaos som på 90-talet med bilar som går på vägarna när det inte finns vårdplatser och patienter som vi får ringa återbud till när det inte finns resurser.

Curt Brandt säger sig inse landstingets besvärliga situation, men menar att det då är ännu viktigare att göra rätt, än fort och fel.

– Har man problem måste man börja med budgetdisciplin. Vi har haft nollresultat de senaste åren och efter årets första åtta månader ligger vi på ett överskott på 22 miljoner kronor. Vi har försökt hålla ihop ekonomin samtidigt som vi planerat och utvecklat sjukhuset när det gäller utrustning och kompetens.

Curt Brandt tror inte att en koncentration till Stockholm kommer att göra landstingets ekonomi bättre.
– Vi har försökt att ta ansvar för det som vi är satta att ta ansvar för. Den kulturen finns inte och har aldrig funnit på storsjukhusen i Stockholm. Att stänga mindre väl fungerande sjukhus som sköter ekonomin och göra de större sjukhusen ännu större tror jag inte på, säger Curt Brandt, som hoppas att den politiska processen ska stoppa förslagen.

– Jag har varit sjukhusdirektör i Södertälje i 13 år och jag har aldrig mött en sådan ilska bland befolkningen som nu och på sjukhuset är man förutom att man är oroliga ordentligt förbannade.

– Så säger sjukhusdirektör Curt Brandt, som menar att det krävs intensivvård och att den är omöjlig utan andra verksamheter runt omkring. Vi kommer att få världens dyraste förlossningar. Jag tror att det blir svårt att upprätthålla narkosjour och operationslag, som i princip är där för att klara ett kejsarsnitt varannan dag. Det blir lite äventyrligt, säger sjukhusdirektör Curt Brandt.

– Men jag tror inte sista ordet är sagt.

Bo Hellström, klinikchef för kirurgkliniken på Norrtälje sjukhus, är mycket kritisk till hur det gått till när Stockholms läns landstings tjänstemän i en snabbutredning kommit fram till att göra Norrtälje sjukhus till närsjukhus och cirka 290 personer övertaliga.

– Det skrämmer mig att man presenterar något för politikerna som är så dåligt underbyggt, säger Bo Hellström, som tillsammans med två andra klinikchefer lanserat ”Roslagsmodellen” där akutsjukhuset och primärvården skulle gå ihop med kommunen.

– Vårt förslag är betydligt bättre för patienterna än det förslag tjänstemännen på landstinget lagt och vårt förslag, som sparar några tiotal miljoner kronor, är i motsats till tjänstemännens förslag en säker besparing, dessutom med bibehållen patientsäkerhet. De avstånd som skapas nu innebär risker för patienterna.

– Politikernas förslag är väldigt luddigt formulerat. Ärligt talat vet jag inte vad det innebär för Norrtälje sjukhus, säger Per Anders Flordal, vd för Norrtälje sjukhus.

Per Anders Flordal, vd för Norrtälje sjukhus.

– Förslaget är ofullständigt och motsägelsefullt.
Per Anders Flordal, vd för Norrtälje sjukhus, håller med Bo Hellström i kritiken mot utredningsprocessen.

– Är man intresserad av hur det går till när viktiga beslut för sjukvården ska tas, så har man ett mycket intressant praktikfall här.

– Det har förekommit viss dialog, men tjänstemännen har agerat helt självständigt. Jag nästlade mig in för att få insyn i arbetet och jag såg att det inte fanns underlag i dessa mycket optimistiska kalkyler. Tjänstemännen vill visa på besparingar, för då har de gjort sitt jobb.

Per Anders Flordal, menar att tjänstemännens snabbutredning visar att paniken är stor.
– De har haft för bråttom för att få fram bra underlag och kalkylerna håller inte. Det finns mängder av kostnader som de inte tagit hänsyn till.

– De har till exempel räknat med att 20 procent av den slutenvård som vi ger inte skulle uppstå någon annanstans, men det finns inget underlag för det antagandet. Påståendet är en grov överdrift. Det kanske är någon som inte söker för att det blir så himla långt till sjukhus, men å andra sidan kanske man är sjukare när man söker, så att man blir väldigt resurskrävande.

Per Anders Flordal påpekar också att tjänstemännen glömt bort vård som ges.
– Vi bedriver mycket barnsjukvård här eftersom det är långt till barnsjukhus. Vi gör ganska mycket barnkirurgi och vi har mycket barn i slutenvård på iva, intoxer och annat, så det kommer att bli en belastning för Astrid Lindgrens sjukhus, men det har man inte räknat med.

– Vi ger ganska mycket vård till Uppsalabor också, eftersom de har bättre tillgänglighet här, det är en intäkt som bortfaller för Stockholms län. Halva Norrtälje kommun har närmare till Uppsala än till Danderyd och kommer säkert att vända sig till Uppsala för sin akutvård och det blir dyrt. Det har man inte heller räknat med.

Per Anders Flordal menar också att tjänstemannaförslaget går emot utvecklingen inom sjukvården.
– Det är viktigt att centralisera högspecialiserad vård och lågfrekevent vård som kräver speciell utrustning eller speciell kompetens till ett fåtal sjukhus. Men lika viktigt är det att decentralisera vanlig vård som blir dyrare och inte bättre på de stora sjukhusen. Man vet att sådan vård är 8-10 procent dyrare på de högspecialiserade sjukhusen. Förutom att det blir längre bort för patienterna blir det dyrare och inte bättre.

– Man bör inte stänga akutsjukhus i utvecklingsregioner och man bör inte stänga sjukhus som är billiga och bra och välfungerande. Man bör ha ett akutsjukhus på en ort som Norrtälje som är en stor stad sommartid. Förutom att staden växer just nu är Norrtälje det enda akutsjukhuset i norra halvan av Stockholms län. Det finns sex akutsjukhus i södra halvan. Det blir väldiga avstånd för patienterna som bor längst norrut i länet.

Per-Anders Flordal tycker sig ha märkt att det finns en dold agenda.
– Den öppna agendan har varit att spara pengar, men jag tror att det finns en dold agenda som går ut på att förändra vårdstrukturen i Stockholms län. Man vill inte ha så många akutsjukhus, men här borde man avvakta 3S-utredningen som ser över Stockholms sjukvårdsstruktur innan man ändrar någonting när det gäller sjukhusen.

– Enligt en WHO-rapport är den optimala storleken för ett sjukhus som bedriver vanlig vård 100-200 sängar och då vore det ju dumt att lägga ned i Norrtälje för att sedan kanske komma fram i 3S-utredningen att man bör återuppliva sjukhuset.

Detta var en ny strategi som byggde på införandet av beställar-utförarmodellen och en vilja att pröva alternativa driftsformer.

Ambitionen var också att införa nya principer för ekonomistyrning och att uppnå ekonomisk balans.
Det blev nu inte riktigt så utan bolagens ökade produktion ledde till ökade kostnader för regionen som en del i ett oacceptabelt stort budgetunderskott.

Därför beslutade en socialdemokratisk majoritet vid regionstyrelsens möte november 2002 att återföra verksamheten vid Helsingborgs lasarett och Ängelholms sjukhus till förvaltningsform inom Region Skåne.

Man beslöt samtidigt, klokt nog, att uppdra åt regiondirektören att sammanfatta erfarenheterna av sjukhusdriften i bolagsform och särskilt redovisa dess positiva erfarenheter.

Av detta skäl föreligger nu en vetenskaplig studie av Helsingborgs Lasarett AB och Ängelholms sjukhus AB kallad ”Erfarenheter från bolagsåren”.

Författare är Professor Lars Lindkvist och Ek.dr Lars-Göran Aidemark från ekonomihögskolan, Växjö Universitet.
Rapporten som omfattar personalens perspektiv och resultatet av en produktivitetsanalys presenterades vid en pressträff den 17 oktober. Tidningen Sjukhusläkaren var på plats.

Rapporten är baserad på drygt 100 intervjuer med personal från de två sjukhusen.
Uppfattningarna skiljer sig åt både inom samma personalgrupp och mellan fackliga organisationer inom ett och samma sjukhus. Dessutom skiljer sig uppfattningarna åt mellan de bägge sjukhusen.

Författarna inledde med att berätta att de är förvånade över att personalen, trots de starka professioner de företräder, tillmäter ledningen så stor betydelse.

Lärdomen är att man måste ge ledarskapet en chans att verka, säger Lars Lindkvist och Lars-Göran Aidemark.
Ledningarna i bolagen lade stor vikt vid att skapa en förstärkt identitet bland de anställda, en större vi-känsla.

Ledningarna för bolagen fick större frihet att fatta egna beslut och det fanns incitament för utveckling snarare än avveckling. Den känslan var starkast i Ängelholm där man dessutom, utanför parsjukhusets ram inte längre behövde rätta sig efter det större sjukhuset Helsingborg.

Med bolagiseringen skapades gemensamma målsättningar genom att sätta fokus på produktionen. ”Producera mera, ni får betalt för allt ni gör” var meddelandet från politikerna.

Det skedde en medveten och tydlig satsning på produktionsvolymer för att beta av köer. Volymerna ökade och upprepade mätningar visade att bolaget var på rätt väg.

Bolagsledningarna talade om personalen som en resurs snarare än en kostnad. Visserligen skedde en produktivitetsförsämring i bägge bolagen i två år, men det var en mindre försämring än vid jämförbara sjukhus i Kristianstad och Ystad.

Det fanns en skillnad i känslan av delaktighet mellan Ängelholm och Helsingborg. I Ängelholm upplevdes det positivt att få en professionell bolagsledning med näringslivsrepresentanter från bygden.

Sjukhusledningen jobbade på dialogen med personalen och personalens kompetens framhävdes som bolagets största resurs.

I Helsingborg blev förhandlingar och medbestämmande inte längre honnörsord och det infann sig en känsla av toppstyrning och en rädsla för att säga vad man tyckte.
Vilka slutsatser kan man dra av experimentet med sjukhusbolag i Nordvästskåne?

Vilken betydelse har ledningsstrukturen i sjukvården?
Rapporten har inte funnit några skillnader i organisatoriskt engagemang eller i kostnadsmedvetenhet som kan härledas till bolagsformen.

Däremot är man i bolagen mer delaktig i budget- och beslutsprocessen. Ekonomisystemet är av vital betydelse för verksamhetschefernas kostnadsmedvetenhet och för deras organisatoriska engagemang.

I rapporten läser man: ”Det kanske är så att det inte är den associationsrättsliga formen (AB) som är allena saliggörande utan känslan av frihet från en alltför detaljrik styrning som gör att de bolagiserade sjukhusen utvecklades positivt.

Detta är en viktig lärdom att ta med sig in i förvaltningsformen, vikten av att inte allt ska likriktas i regionen, utan att frihet under ansvar ska råda.”

Snopna tvingades de återvända hem och, de som kunde, fick följa presskonferensen på webb-TV, samtidigt med journalister och alla andra.

– Det säger en hel del att vi, som ansvarar för verksamheterna och personalen, fick informationen på det sättet. Här gällde det den största omstruktureringen av länets sjukvård på ett decennium. Det är anmärkningsvärt att det får gå till så här, säger en irriterad Per-Anders Flordal, vd för Norrtälje sjukhus.