– Hon är mångsidig, kunnig, alltid påläst och så är det ett nöje att samarbeta med henne, säger Sjukhusläkarföreningens avgående ordförande Gunnar Sandberg.

Men det är en annan egenskap som framhålls gång på gång när Sjukhusläkaren ställer frågor om Marie Wedin.
”Hon är rak och helt främmande från intrigmakeri”.

När Sjukhsläkaren tar upp frågan om ordförandeskapet i Läkarförbundet svarar hon:
– Sakta i backarna. Det är en fråga för valberedningen. Läkarförbundets ordförande ska väljas efter en demokratisk process. Nu är det Sjukhusläkarföreningen som gäller.

Men Marie Wedins raka sätt och kompromisslösa öppenhet har inte alltid varit av godo. Det har också betytt att köldforskaren och polarresenären Bertil Wedins dotter då och då hamnat ordentligt ute i kylan.

Som ortoped och ensam kvinna i en machovärld har hon haft det tufft, menar några av hennes kvinnliga kollegor.
– Hon har fått kämpa hårt och tvingats skaffa sig skinn på näsan. Det finns nog en del kollegor som inte tycker om att hon tar upp saker som man inte vill se, så hon har fått känna på hur det är att bli orättvist behandlad.

Trots detta och trots att Marie Wedin under lång tid varit en av förkämparna för ökad jämlikhet, och i flera sammanhang utmanat det manliga etablissemanget, så har hon aldrig anklagats för att vara oresonlig eller gå till ytterligheter.

När Sjukhusläkaren ber henne om en kommentar till att hon blir den första kvinnliga ordföranden efter 108 år svarar hon:
– Det ligger i tiden och det var på tiden, men jag är väldigt tacksam att jag inte är vald till ordförande bara för att jag är kvinna.

Marie Wedin tillhör inte dom som i första hand vill ha en speciell jämställdhetsansvarig (JÄMA) på Läkarförbundet, även om hon inte avvisar tanken.
– Jämställdhetsfrågorna ska ligga med i varje övervägande, överallt. Det är för enkelt att ge alla jämställdhetsfrågor till en person, menar Marie Wedin.
För Marie Wedin är arbetsmiljön Sjukhusläkarföreningens viktigaste fråga.

– Arbetsmiljön med allt vad det innebär i form av jourer, ledarskap, arbetstider och arbetsinnehåll står i centrum för oss. Sjukvårdsstrukturen och förhandlingsfrågorna är också viktiga för att vi ska få en god arbetsmiljö.

• Om vi tar jourerna. Tror du att det kan uppnås enighet om joursystemet inom läkarkåren ?
– Absolut, jag tror att läkarkåren kan enas om att det behövs flexibla system. Jag tror på frivillighet i mesta möjliga utsträckning. Det måste finnas utrymme för dom som vill jobba mycket och för dom som vill jobba mindre.

– Men bra joursystem har inte bara med antalet timmar att göra utan också med arbetets innehåll. Med ett visst innehåll kan du kanske arbeta 25 procent mer än du gör idag, om det ordnas bra. Det måste jouravtalen lämna utrymme för.

• Du har erfarenhet från både
förvaltningsstyrd vård och bolagiserad vård. Hur ser du på de olika vårdformerna?
– Sjukvård passar bra att driva i bolagsform. Bolagsdriften sätter fokus på produktion av god sjukvård. Beslutsvägarna blir kortare och målen tydligare. Vården betraktas som en intäkt istället för en utgift och personalen ses som en tillgång mer än en kostnad. Nu får vi mål att vi ska beta av köerna, att vi ska producera hur mycket som helst, samtidigt som det ska kosta mindre. Det blir väldigt otydliga mål.

– Men bolagiserad vård ställer kanske högre krav på ledningen. Du måste ha en ledning som är bra på sjukvård om det ska fungera. På Helsingborgs lasarett hade vi en ledning som var väldigt bra på aktiebolagslagen, men som inte hade något begrepp om sjukvård. Därför sprack det. En annan fördel med bolagsformen är att politikerna kommer längre bort från den dagliga vården.

• Nämn tre saker som du tycker är bra inom dagens sjukvård?
– Ett, att det finns så många duktiga och trevliga människor inom vården, på alla nivåer.
– Två, att alla i stort sett får vård på lika villkor.
– Tre, att det är så snabb och spännande utveckling inom medicinen.

• Nämn tre saker som du tycker illa om inom dagens sjukvård?
– Den försämrade arbetsmiljön. Det är plågsamt med resursbristen och köerna. Det är väldigt tråkigt att jaga vårdplatser och förklara för patienter varför de inte ska få den operation som man borde ha gjort direkt. Det är riktigt trist. Den tredje saken är att politikerna är inne och petar på förutsättningarna hela tiden.

• Vad hoppas du uppnå?
– Att sjukhusläkarnas frågor kommer mer i centrum. Ett mål blir att hålla sjukhusläkarna så pass enade att vi kan hålla igång den diskussion som krävs. Nu har vi diskuterat en nationell handlingsplan som går ut mycket på primärvård, medan sjukhusen och sjukhusläkarnas frågor hamnat i skymundan.
Det förutsätts att vi ska hålla den standard på vården som vi alltid gjort och samtidigt producera mer. Dessutom ska vi hålla oss a jour med utvecklingen och erbjuda rätt nivå på sjukvården för alla patienter. Det kommer vi inte att kunna i framtiden om vi inte får mer pengar.

• När det gäller den nationella
handlingsplanen för primärvården fanns tydliga mål. Det skulle bli ett visst antal läkare per invånare och det avsattes resurser. När det gäller den nationella handlingsplanen för den högspecialiserade vården har det inte lovats några resurser. Hur ser du på det?
– Den är ändå ett fall framåt. Det är bra att man tar sig tid att inventera vården så att man får en bild av hur det ser ut och kan diskutera fram gemensamma mål. Det kommer att göra det tydligt att det behövs mer pengar om man ska uppnå de mål som sätts upp. Kan man bestämma vilken sjukvård man vill ha är det lättare att se hur mycket pengar som krävs.

– Du är inte rädd att det kan vara ett sätt för regeringen att politiskt detaljstyra den
högspecialiserade vården och att det blir ekonomi och inte kunskap som styr?
– Det kan mycket väl bli så, men alternativet att man inte skulle ha ett projekt som tittar på den högspecialiserade vården är sämre. Vi har en viss summa pengar och dom måste vi satsa på rätt ställe för att få bra sjukvård. Alla projekt som syftar till att hitta denna rätta nivå och de mål vi vill ha måste vara bra. Sedan kan det så klart missbrukas av politiker, men den risken finns alltid.

• Tycker du att det finns balans mellan
primärvård och slutenvård idag?
– Nej, väldigt många av primärvårdens patienter befinner sig just nu på sjukhusen. Det är inte bra. Det är inget bra omhändertagande och det är ingen bra resursanvändning. Det är inte heller bra för patienterna att befinna sig på sjukhusen när de kan befinna sig hemma. Primärvården skulle behöva mer resurser, det håller vi sjukhusläkare med om.

• Läkarförbundet har många föreningar,
är det bra eller dåligt. Vad tycker du om Läkarförbundets organisation?
– Jag tycker att den är bra. Styrkan i den är att den är lätt att anpassa efter olika verkligheter. Tyvärr finns det krafter som vill avskaffa obligatoriet och Sjukhusläkarföreningen. Jag tycker att vi skulle kunna få vara ifred med vårt mål att skapa debatt om sjukhusläkarnas frågor utan att vara hotade av våra kollegor från olika håll.
Sjukhusläkarnas frågor skiljer sig från andra läkares på många områden och vi är i alla fall ungefär 16.000 sjukhusläkare vars frågor kan specialgranskas och stötas och blötas i Sjukhusläkarföreningen på ett mer djuplodande sätt än vad man kan i Läkarförbundet, som måste ägna sig åt helheten på ett annat sätt.

• Kan man inte göra det utan
ett obligatorium?
– Nej, om man tog bort obligatoriet kommer så mycket kraft att gå åt att skaffa och behålla medlemmar att det blir för lite energi kvar till sakfrågorna.
Läkarförbundets organisation med yrkesföreningar och specialitetsföreningar som tänker specifikt på sina grupper och ovanpå det en övergripande struktur är perfekt. Det ger en väldigt bra anpassningsförmåga, vilket behövs eftersom arbetsgivaren hela tiden ändrar kartan. Rycker man sönder organisationen genom att ta bort obligatoriet måste vi börja att konkurrera om varandras medlemmar och det är inte konstruktivt.

• Hur tycker du att en facklig ledare ska vara?
– För det första är det viktigt att ha roligt, så jag tycker att en facklig ledare ska försöka sammanväva olika intressen. Sedan ska en ledare kunna hjälpa till att formulera de mål som gruppen har i sig.

• Om du fick vara headhunter och söka en facklig ledare, vad skulle du leta efter?
– Det får inte vara någon som är lättköpt, det måste vara en person med integritet. Sedan får det inte vara någon som är lättskrämd heller, för det blir ju lite konflikter runt en facklig ledare och så måste det vara någon som är intresserad av de frågor som organisationen ska ägna sig åt och gärna har lite erfarenhet. Det är aldrig fel.

Vad ska man göra åt det faktum att de äldre och trogna läkarna inte belönas tillräckligt lönemässigt?
– Man måste uppvärdera erfarenheten, det går inte bara att säga att en läkare är en läkare. En läkare med erfarenhet är oerhört mycket mer värd än en läkare utan erfarenhet. Det kommer alla arbetsgivare att bli väldigt varse snart när 40-talisterna går i pension. Det är oerhört liten löneskillnad mellan den som har 30 års erfarenhet och den som har tre månaders erfarenhet. Så kan man inte ha det.

Det är precis den situationen vi har här i Helsingborg. Vi får in massor av nya läkare, men eftersom de inte har någon erfarenhet så klarar de sig ingenstans utan en äldre kollega, som handleder och som går bakjour och som rättar till.

Nu hamnar det ett så stort ansvarsmässigt och tidsmässigt lass på de äldre kollegorna att de hoppar av.
Men det är inte säkert att det bara är lönen som ska förbättras. Går du kvar efter 55 år och ställer upp på att vara telefonbakjour på nätterna kanske du ska slippa en eller två dagars jobb på dagtid eller några timmar varje dag. Man måste kanske erbjuda läkaren en tillrättalagd arbetstid.

• I besparingstider uppstår lätt konflikter mellan stora och små sjukhus, hur ska de lösas?
– De ska lösas genom en livgivande dialog inom professionen. Politikerna ska sätta ramarna när de sparar, men hur det ska dras ner ska läkarna tillsammans med sjukvårdsledningen avgöra.

• Klarar läkarna det, slåss de inte var och en för sin sak och sitt sjukhus?
– Klarar man inte av att lösa problemen av bypolitiska skäl, måste de lösas på nästa nivå. Naturligtvis inte bara av läkare, men läkarna måste ha stort inflytande i strukturdiskussionen för sjukvården, annars kommer inte läkarna på golvet att köpa lösningarna och då kommer det aldrig att fungera.

• Behöver det göras något åt läkarlönerna och i så fall vad?
– Lönerna är alldeles för låga. Jag tror fortfarande att lönerna behöver differentieras och jag tror också att lönen ska sättas i förhållande till det mål man har i sitt arbete. Det målet ska man diskutera fortlöpande med sin chef, sedan är jag fullständigt medveten om att det på många ställen fungerar uruselt, men jag tror ändå att det är den linjen vi ska fortsätta att gå på.

• Är du inte rädd att skillnaderna mellan manliga och kvinnliga läkare består med ett individuellt lönesystem?
– Det uppstår hela tiden orättvisor mellan manliga och kvinnliga läkare och mellan läkare, men det ligger i systemet. Den orättvisan är också en slags drivkraft i systemet, så den är inte bara fel.

Varför finns det trots allt löneskillnader mellan manliga och kvinnliga läkare?
– Det beror på att det är de manliga egenskaperna som är normen inom sjukvården. Det måste man komma tillrätta med genom att utse chefer av olika kön, föra diskussioner mellan fackliga företrädare och arbetsgivare och mellan kollegor och arbetsgivare. Diskussioner som syftar till att komma fram till vilka egenskaper som behövs i olika situationer. Kvinnliga egenskaper måste värderas lika tungt, som det är nu så tenderar de manliga egenskaperna att ge bättre betalt.

• Vilka manliga egenskaper är det?
– Det kan vara att hela tiden tala om hur mycket man arbetar och hur mycket man åstadkommer. Det kan vara att man åtar sig arbetsuppgifter som man egentligen inte hinner med eller klarar av, som ger bättre betalt.

Läkaryrket i sig bygger på handledar–gesällsystemet: ”Jag ska lära dig allt jag kan om du liknar och bekräftar mig”. Är kulturen grabbig och chefen manlig kan man som kvinna inte vara sig själv. Det gäller jargong, inlärningsstil, beslutsfattarstil, intressen, och även i bemötanden av patienter.

Så länge det är ett kön som är överreprenterat så är det lätt att det sätts upp normer som bara ett kön passar i. Kvinnors tankar betraktas som undantag och felaktiga.
1994 gav sjukuschefen i Helsingborg tillåtelse till ett projekt med kvinnligt nätverk.

Jag var med där och de saker jag lärde mig i nätverket har jag haft med mig hela tiden. Från början trodde jag ju att det berodde på mig själv att jag inte klarade mig så bra i yrket som de manliga kollegorna. Jag lade skulden på mig själv.

Sedan visade det sig att alla kvinnorna i nätverket hade samma känsla, att de inte räckte till. Efter några år såg man mönstret och att det inte berodde på en själv utan att det ligger inbyggt i systemet.

• Du har förhandlat löner lokalt i många år. Kan man förstå lönepolitik utan den erfarenheten?
– Jag tror faktiskt inte det. Det krävs att man är i verksamheten för att man ska kunna se vilken bäring de olika löneavtalen kan få i praktiken. Det är ju så att det som fungerar i Helsingborg kanske inte fungerar i Stockholm. Det måste man tänka på när man ska utforma en lönepolitik som ska fungera i hela landet.

• Är du pessimist eller optimist när det gäller arbetsmiljön med tanke på alla besparingar och rapporter som visar att det inte blivit bättre?
– Jag är inte säker på att botten är nådd, men jag är optimist inför framtiden, för så här kan vi inte hålla på. Vi kommer inte att kunna rekrytera nya personer till vården om vi inte drastiskt förbättrar arbetsmiljön.
– Jag tror att försämringarna som ägt rum under senare år också kan föda något bättre eftersom det lett till ett nytt medvetande om arbetsmiljön.

• Slutligen, varför blev du fackligt aktiv?
Jag har alltid varit med i olika styrelser i idrottsföreningar. Sedan tycker jag om människor och processer och så tycker jag om att påverka. Många läkare tror att man behöver inte vara med i facket, men jag har sett hur väldigt lite det krävs för att putta en människa över kanten. Det gör en väldigt ödmjuk inför sin egen osårbarhet.

Råkade ut för förtvining? Min idé om frivilliga jourer för alla. Men idén kommer igen, var så säker.

Bullrigast? Dagens Medicin.

Utlöste empatisk reaktion? Allt slitet för många av läkarna på våra akutsjukhus med brist på både vårdplatser och medarbetare. Det är vårt viktigaste arbetsmiljöproblem. Här måste radikala ändringar till.

Bästa kirurgiska ingreppet? Namnbytet till Sjukhusläkarföreningen.

Krävde en Panodil? Rondenartiklarna i Sjukhusläkaren. De var skickligt gjorda men sanningen är inte alltid bekväm.

Högst? Det är väl Kaknästornet?

Mest grumligt? Navelskåderiet om Framtidens förbund.

Gav mest ”förhoppningshormon”? De yngre och äldre kollegor som satsar på att jobba för Sjukhusläkarföreningen. De är ovärderliga för våra medlemmar på och utanför sjukhusen.

Gav mest ”lust och glädjehormon”? Jobbet tillsammans med kamraterna i styrelsen. Det har nästan alltid varit konstruktivt och roligt. Det kommer jag att sakna.

Mest urvattnat? Arbetsgivarens reaktioner när läkarna gör allt bättre ifrån sig i arbetsmiljöfrågorna. Fast ibland drar arbetsgivare och läkare åt samma håll. Hoppas det blir vanligare.

Bästa diagnosen? Kunskapsstyrd sjukvård.

Gav mest ”lugnande hormon”? Leif och Gunilla och sista året Gunilla och Cickie på kansliet.
Kompetenta, pålästa och med på noterna. Men också konstruktivt ifrågasättande.

Mest smärtsamt? Rondensatsningen.

Mest inflammerat? En period var det namnfrågan.

Fick pulsen att stiga? Kanske ledaren jag fick en timma på mig att skriva. Jag hade glömt alltihop. Den blev dock inte den sämsta.

Bästa receptorn? Lokalavdelningarna, ibland förbundet och någon gång politikerna.

Gladde organum gustus? Köket på Villagatan.

Bästa synapsen? Kontakterna med lokalavdelningarna.

Aktiverade T-lymfocyterna? Hustruns påpekanden om att huset blev dränkt i papper kunde få mig i försvarsställning – oftast helt omotiverat. Nu slänger jag allt.

Beskast? ”Fakiren” (första planet eller tåget) till Stockholm på mornarna.

Sötast? Mina barnbarn.

Gav bäst bouquet? När vi fick sjukvårdens resursfråga att lyfta i förbundet.

Gav sämst bouquet? Att ragga vårdplatser som bakjour i Mölndal efter en tuff arbetsvecka i Stockholm.

Rödast? En del siffror i föreningens budgetuppföljning, fast nu går det åt rätt håll.

Saltast? Min hustru som stått ut.

Tydligast? Budskapet i programskriften Kunskapsstyrd sjukvård.

Tystast? Lönnhöjden, Värmland.

Hårdast? När ingen förstår och stödet i Centralstyrelsen sviktar.

Skönast? En lugn seglats med segelbåten ”Sola” av Hönö lyssnande till havets skvalp.

– Det kanske passar om man har ett överskott på läkare. I dag känns det som vi aldrig kommer tillbaka till det systemet igen. Men vi måste ändå vara öppna i sinnet och flexibla för här kan hända saker mycket snabbt, som att vi till exempel börjar få in mer utländsk arbetskraft.

Roger Edin hävdade att den modell som passar bäst för dagen är att man förhandlar individuellt långt ut i verksamheten, men behåller möjligheten att sluta lokala kollektivavtal.

– För det är bara i den stunden facket har kontroll på hela situationen och kan rätta till de fel och brister som alltid uppkommer, menade Roger Edin.
Under flera år har man arbetat med en lägstanivå för att kunna lyfta just de trogna ”vingårdsarbetarnas” löner, men det förutsätter att det hela tiden förs in pengar i systemet.

I år har dock situationen radikalt förändrats. Landstingen brottas med stora ekonomiska problem och garantisumman som finns till förfogande ligger bara kring två procent.

– I det läget kan man inte lyfta några ”vingårdsarbetare”. Och då måste man fråga sig om vi ska ha något garantiutrymme eller inte, undrade Roger Edin.

Lars Nevander, Lund, ville lyfta ytterligare en fråga till debatt:
– Hur individuellt ska systemet egentligen vara, undrade han, eftersom de flesta arbetsgivare redan från början arbetar med bestämt kostnadsutrymme vid förhandlingarna om läkarnas löner.

– Det här är ett stort dilemma, för om man har ett helt individuellt system så är det definitivt de starka som kommer ut bäst. Och då får man verkligen svårigheter med ”vingårdsarbetarna” och de som inte är så populära hos sina chefer, menade Lars Nevander, som föreslog att om individen och chefen inte kommer överens så måste det finnas någon möjlighet till överprövning eller regler för hur man ska agera.

Sven Holmer, Kronoberg, pekade på den orättvisa lönesättningen i hans landsting.

Att redan nu bestämma sig för en lägsta procent i kommande förhandlingar tyckte Gunnar Green, Jämtland, var lite för tidigt.
– Jag tycker att man ska vänta och ta beslut när man sett utfallet om några år. Då kan man avgöra om det är bra eller dåligt att ha en procentsats.

Han trodde heller inte på ett helt individuellt lönesystem med tanke på den ekonomi som råder i landstingen. Gunnar Green varnade för att ett sådant system också skulle skapa större löneskillnader mellan män och kvinnor.

Inte heller Per Nellgård, Göteborg, hade några högre tankar om ett renodlat individuellt lönesystem och menade att det fanns två vägar att gå.
– Man kan välja ett kortvarigt avtal, ett till två år och då tycker jag att man kan ha en nivå på x procent. Om man istället väljer en längre avtalsperiod måste man lägga in någon kontrollstation där man har rätt att säga upp avtalet och kanske starta en ny förhandling.
Att binda sig för ett procenttal som kanske stannar på noll är en skräck för många som inte är så fackligt aktiva menade Karin Båtelsson, Göteborg.

– Det var många som var jätterädda när avtalet skrevs på, sa hon. Så kan man få upp nivån till ett par, tre procent är det en väldig hjälp när marknadskrafterna sätts ur spel på till exempel universitetssjukhusen eller centralsjukhusen.

Några beslut kring löneavtalet fattades inte på fullmäktigemötet.

– Vi har ett löpande avtal fram till år 2005, men det är bra om vi redan nu börjar fundera lite i de här banorna, sade Roger Edin.

Tycker jag då att den elektroniska journalen Melior fungerar väl för invärtesmedicinskt bruk?
Svaret bli nej.

För det första fordrar tekniken mycket uppmärksamhet särskilt när den trasslar och inte vill som jag.
Samtidigt är PC:n så placerad att man hela tiden vänder sig bort från sin patient när man arbetar med den. Uppmärksamheten kan i värsta fall komma att riktas helt på tekniken vilket är förödande för både patient och läkare. De två kan komma att skiljas från varandra i fullständig förvirring. Ett meningslöst dyrt läkarbesök.

Så får det förstås inte gå till. Man måste anpassa sig på ett mjukt sätt inte bara till sin patient utan också till sin PC. Även om den morrar och inte vill.

Får jag ut vad jag vill på ett rationellt sätt på skärmen?
Svaret blir också här nej.
En gammal invärtesmedicinare är van att behandla en pappersjournals alla delar så att man snabbt kan bilda sig en uppfattning om patientens sjukdomar och de händelseförlopp över tid som olika laboratoriedata berättar om.

Det är inte lika lätt den elektroniska vägen. Man måste gå ut och in i olika program. Det tar tid och apparaten morrar och vill inte.

Det finns ännu inga löpande sammanställningar av ett och samma provsvar vid olika tidpunkter. Alla värden kommer i en salig röra. Och man kan samtidigt inte se provsvar och text.

Så vad kan man göra utom att trassla sig vidare till röntgensvaren och därefter tillbaks till den elektroniska texten igen.

Ännu värre blir det om man ska ha fram en annan kliniks journal på sin skärm. Då får man ha tålamod. Samtidigt får man inte glömma patienten och det avslappade och ingående samtalet. Men tiden går och nästa patient väntar.

När det gäller dokumentationen finns det mycket att göra för att förbättra tekniken i patientens och läkarens tjänst. IT-folket och läkarna måste komma varandra närmare och förstå varandra bättre för att utveckla tekniken rätt.

Ta ett enda exempel: Lägg skärmen på skrivbordsunderläggets plats så blir det lättare att hålla ögonkontakten med patienten. Så gör dom med bildskärmarna i TV-studios.

För närvarande höjer den elektroniska journalen inte kvaliteten i sjukvården och den minskar inte heller tidsåtgången.

Men en sak är bra och det är att man snabbt kan få fram patientens journal på skärmen. Klarar man sig med det så slipper man att vänta på att journalen skall komma från arkivet i källaren.

När arbetsmarknadsparterna för de statliga undervisningssjukhusen och sjukhusen i Stockholm, Göteborg och Malmö 1960 befann sig i löneförhandlingar saknades väldokumenterad kunskap om de faktiska arbetsförhållandena för underläkarna.

Inom FLUKS samlade vi därför genom en enkel enkät in uppgifter om hur arbetet under en ”normal” vecka fördelade sig på olika funktioner.
Vi förstod snart att materialet inte gav en korrekt bild av verkligheten. Därför inriktade vi oss inför kommande förhandlingar istället på att gemensamt med arbetsgivarsidan kunna genomföra en studie.

Efter gedigna förberedelser med konsultationer av personer med kompetens och erfarenhet inom arbetstidsstudieområdet, bland annat inom andra arbetsmarknadsorganisationer, begärde vi (SYLF) överläggningar med ordföranden i den s.k. läkarförhandlingsdelegationen.

Han trodde inte på de metoder vi och våra rådgivare presenterade och det hela rann den gången ut i sanden.

Arbetsbelastning, arbetstider och bättre kompensation för arbete på obekväm tid hade knappast varit föremål för intensivare diskussion inom SYLF, men vid fullmäktigemötet 1962 tog den fart.

Krav ställdes på snabba och radikala åtgärder för att minska de orimligt långa arbetstiderna, som på sina håll omfattade mer än 60 timmar i veckan, där arbetet under jour och beredskap stod för en väsentlig del.
En ledare i SYLF-NYTT 3/1962 med rubriken ”Underläkarnas arbetstid” samlade ihop debatten och lyfte bland annat fram den arbetshygieniska aspekten för den uttröttade läkaren och risken för patienten med en utarbetad och trött behandlande läkare.

Krav ställdes på att all jourtjänstgöring, alltså även passiv jourberedskap, skulle räknas som arbetstid. Kompensationen för övertidsarbete borde i största möjliga utsträckning ges i form av fritid. Men, så länge underläkarna på grund av läkarbristen tvingades till orimliga arbetsinsatser ansåg man det inte fanns någon anledning att avstå att kräva skälig ekonomisk ersättning för merarbete.

Debatt och argumentation gav kortsiktigt ett blygsamt resultat. I landstingsavtalet 1962 infördes emellertid, med stöd av arbetarskyddslagen, rätt för läkare till fyra fridagar per fyraveckorsperiod, i görligaste mån förlagda till sön- och helgdagar!

Samtidigt tillsattes en för parterna gemensam arbetsgrupp som skulle kartlägga omfattningen av jourtjänsten och om möjligt lägga fram förslag till problemens lösning.

Fridagssystemet skapade betydande förvirring på sjukhusen, vilket gav Svenska Lasarettsläkarföreningen och SYLF anledning att gå ut med en gemensam cirkulärskrivelse i vilken man påpekade att ”Syftet är att bereda läkarna den regelbundna veckovila, som arbetarskyddslagen föreskriver, inte till att ge dem extra eller förlängd semester” (1962-11-17).

I cirkuläret påpekades ”att de landstingsanställda läkarnas arbetsbörda ter sig orimligt stor, ett förhållande, som än mer markeras därav att de flesta andra arbetstagare i samhället kan glädja sig åt successivt förbättrade arbetsförhållanden och ökande fritid.
Sjukhusens stegrade arbetsbelastning har icke kunnat kompenseras genom högre läkartäthet, då Medicinalstyrelsens normer för tilldelning av läkartjänst ej kunnat anpassas till utvecklingen.”

Redan under 1962 hade en arbetsgrupp inom Läkarförbundet inlett en undersökning om läkarnas arbetsförhållanden med syftet att skaffa argument för krav på ändrade normer för tjänstetilldelning. Den slogs snart samman med den arbetsgrupp som följde olika rationaliseringsprojekt hos enskilda huvudmän och arbetade sedan till 1965 vidare under namnet LASSO (Läkarförbundets arbetsgrupp för studium av sjukhusarbetets organisation).

Med hänsyn till att det ibland gjordes gällande att det fanns kontraproduktiva spänningar mellan lasarettsläkarna och underläkarna vid denna tidpunkt är det värt att notera att ledningen av denna arbetsgrupp, i vilken ingick två medlemmar ur lasarettsläkarföreningens styrelse, anförtroddes SYLF’s ordförandeskap.

Inför arbetet med ett fackligt program för SYLF bedrevs en intensiv debatt i lokalföreningarna, i SYLF-NYTT och vid de årliga mötena i Stockholm med lokalombudsmännen.

Vid mötena i lokalföreningarna deltog inte sällan styrelsemedlemmar. Tidningens redaktör var flitigt i elden och försåg den fackliga brasan med bränsle av skilda slag.

Efter ett gediget förankringsarbete kunde SYLF’s fullmäktigeförsamling 1963 anta riktlinjer för ett fackligt program.

Med utgångspunkt i detta gav den styrelsen i uppdrag att verka för en tidsmässig begränsning av underläkarnas arbete i den slutna vården samt utreda ett system för ersättning av öppen vård respektive jourersättning eller tidskompensation. Det yttersta målet var att ge underläkarna samma möjlighet som andra löntagare att få en fritid som de själva kunde disponera!

För att nå dit ansåg man att praktiskt taget all öppen allmänläkarvård och en del av den öppna specialistvården borde lyftas ut från sjukhusen och att läkarutbildningen måste ökas, utan avkall på dess kvalitet. Dessutom krävdes att huvudmännen skulle forcera rationaliseringen på sjukhusen.

Det är värt att notera att vid denna tidpunkt hade en statlig utredning lagt fram förslag om utbyggnad av öppen vård utanför sjukhus och Läkarförbundet presenterat sitt läkarhusprogram. Båda företeelserna aktualiserade utredningar och debatt om den öppnavårdens jour, ett fortfarande aktuellt problem.
Debatten om arbetsbelastning, jourbörda och jourkompensation samt för och emot reglerad arbetstid, totallön och kompensation för ”överarbete” i förhållande till det gamla systemet fortsatte att bölja fram och tillbaka.

Behovet av stabilt faktaunderlag var uppenbart. Läkarförbundets egna studier sedan 1962 gjorde till slut intryck på arbetsgivarsidan och i mars 1965 tillsattes en för Landstingsförbundet, Läkarförbundet och Medicinalstyrelsen gemensam utredning angående sjukhusläkarnas arbetsförhållanden (USA).
Landstingsförbundet representerades av landstingsdirektören i Blekinge och en direktör från förbundets kansli. Läkarförbundet företräddes av utredningschefen och mig. Medicinalstyrelsen av chefen för sjukhusbyrån. Rådet för sjukhusdriftens rationalisering (SJURA) beviljade anslag för arbetet.

Syftet var att med stöd av utredningens resultat kunna ”förbättra sjukhusläkarnas arbetstider för att man skulle kunna använda både deras kapacitet och sjukhusets resurser i övrigt på ett effektivare sätt.”

Efter gedigna förberedelser genomfördes vecka 18 (2-8 maj) 1966 en enkät där nära 2 200 läkare från samtliga landstingslasarett, utom undervisningssjukhusen i Lund och Umeå, deltog.

Antalet inkomna och bearbetningsbara svar motsvarade drygt 98 procent av det antal läkare som tjänstgjorde under denna vecka.

Kommittén lämnade en första redovisning av sitt arbete i maj 1967. I sin sammanfattning av resultaten underströk den att resultaten inte fick övertolkas. Det var en första ”provundersökning”, vars främsta syfte angetts vara precisering av hypoteser för fortsatta studier.

Det hindrade dock inte kommittén att redovisa en del observationer med utgångspunkt i materialet.
En första sådan var att det inte gick att påvisa några väsentliga skillnader mellan olika sjukhusstorlekar i fråga om arbetstid (tid med aktivt arbete).

Däremot upplevdes arbetstidsförhållandena och bristen på läkare som ett väsentligt problem vid de små sjukhusen.

Arbetstiden för underläkare inklusive sjukhusbunden jour var, inte helt förvånande, väsentligt längre än för överläkare och biträdande överläkare.

Kommittén konstaterade att de senare genomsnittligt inte hade orimligt långa arbetstider jämfört med personer med motsvarande ställning utanför vården.

Den fann att, även om variationen var stor, det fanns stora grupper bland underläkarna med arbetstidsproblem.
Resultaten pekade också på att genomsnittligt mer arbetstidsbelastade underläkare återfanns i så stora specialiteter som medicin, kirurgi, gynekologi, psykiatri och anestesi.

För fortsättningen skisserade kommittén ett ändrat system för fördelning av läkartjänster, där Medicinalstyrelsen fortfarande skulle ha ett samlat ansvar, men detaljanpassningen skulle överlåtas till varje huvudman inom de ramar Medicinalstyrelsen givit.

Rapporten anvisade möjligheter för ett rimligare arbetstidsuttag för främst underläkare men angav också behov av ytterligare studier bl.a. som underlag för värdering av arbetsbelastning och för reglering av arbetstider.

Och så följde nya kommittéer, utredningar och förslag. Under min tid i förbundet var engagemanget från de ansvariga politikerna måttligt. De syntes aldrig i konkret arbete eller konkreta ställningstaganden. Sådant överläts åt ”politiserande” tjänstemän.

Visst har utvecklingen gått framåt sedan 60-talets början, men det verkar i det perspektivet litet dystert när Moderna Läkare i ett av sina senare nummer med glädje konstaterar att från och med 2004 kommer EU´s arbetstidsregler att gälla även svenska läkare (40 timmars vecka, veckovila, normal fritid m.m.).

Låt mig få avsluta med en anekdotisk kommentar. I avtalsrörelsen 1977-1978, avsattes 0.35 procent av en extrapott för förbättringar av jourkompensationen (det som enligt Edin kostade huvudmännen cirka 10 procent).

När avtalet slutits träffade jag av en händelse på en flygplats ordföranden i Landstingsförbundets förhandlingsdelegation, Arvid Eskel, som var bekymrad över de höga kostnader avtalet medfört för förbundet.
Han beklagade sig över att arbetsgivarna inte hade något bra grepp om läkarnas faktiska arbetssituation, men utgick från att de var ”rikligt kompenserade”.

Med hänsyn till detta påstående frågade jag hur det då kunde komma sig att Landstingsförbundet 1961-1962 ställde sig kallsinnigt till Läkarförbundets invit att genomföra en studie av arbetsförhållandena på ett slumpvis urval av samtliga läkarkategorier.

Det motiv som då angavs var att det skulle bli för dyrt att betala ut de ersättningar man väntade skulle följa. Med facit i hand ansåg Eskel att det var ett olyckligt beslut, som han då inte haft en aning om.

Av S. Åke Lindgren
Vice ordförande och
ordförande i Sylf och medlem i Läkarförbundets centralstyrelse och AU 1961-67.

Han är mycket medveten om situationens allvar och att personalens trötthet inför nya omorganiseringar håller på att utveckla sig till akut allergi.
Under mitten av 1990-talet skulle sjukhusen parvis komma överens om vem som som gjorde vad, och framför allt dela upp akut och planerad sjukvård mellan sig.

Denna modell förkastades av den nya politiska majoriteten efter valet 1998 som införde konkurrensutsättning som verktyg för bättre kvalitet och kostnadseffektivitet.

Efter senaste valet har denna modell övergivits till förmån för en traditionell förvaltningsorganisation.
Frågan är om läkare och vårdpersonal orkar fler omorganisationer.

– Vi arbetar på ett förslag som kan få en bred förankring, och som inte är beroende av enstaka rösters övervikt. Många människor ute i sjukvårdsorganisationen har hoppat på tåg som tyvärr lett in på olika stickspår. Det måste vi komma bort ifrån. Och misslyckas vi nu blir det oerhört svårt att lösa strukturfrågorna för den skånska sjukvården, säger Ulf Meijer.

Men det finns de som är luttrade av gångna års arbete med strukturförändringar av den skånska sjukhusvården, och som inte sätter några större hopp till Skånsk Livskraft.

”Vi behöver inte fler utredningar,
vi behöver en handlingskraftig
regionledning”
– Vi behöver inte fler utredningar eller direktörer som passar på sina revir. Vi behöver en handlingskraftig regionledning, både på politisk nivå och tjänstemannanivå. Än så länge har jag inte sett till en sådan, säger Per-Anders Abrahamsson professor i urologi och verksamhetschef vid Urologiska kliniken på Universitetssjukhuset MAS i Malmö.

Han säger själv att han efter fyra års kamp för en samordnad urologi i Skåne tvingades ge upp förra året. Den gemensamma kliniken Malmö-Lund var navet i detta arbete, ett nav som bröts sönder genom diktat. Per-Anders Abrahamsson tvingades att välja om han ville vara chef i Malmö eller Lund. Den gemensamma kliniken skulle splittras.

– Det är mycket möjligt att politikerna kommer tillbaka och på nytt vill att vi ska samordna olika delar av den specialiserade sjukvården. Men efter såna här erfarenheter blir det svårt att få folk att satsa på nytt, säger Per-Anders Abrahamsson.

Vid sidan av organisationströtta medarbetare finns andra problem för Skånsk Livskraft. Det politiska tidsperspektivet sätter stor press på arbetet. Centralt placerade källor i Region Skåne menar att ett politiskt beslut om Skånes framtida sjukvårdsstruktur måste fattas mycket snart. Redan under 2004 börjar positioneringarna inför valet 2006, vilket riskerar att blockera alla möjligheter.

”Det som är ont måste fursten göra snabbt”, skrev Machiavelli för mer än 500 år sen. Det som kan bli impopulärt måste politiker i dagens Sverige göra i början av mandatperioden om de vill bli återvalda.
Till problembilden hör också att Region Skånes politiker nyligen beslutat om en sparplan på en miljard kronor fram till utgången av 2005.

Det är alltså i denna miljö som de välbehövliga strukturförändringarna ska sjösättas, och detta helst utan att allt bara ses som nedskärningsförslag. Beslutsfattarna har inte gjort det lätt för sig.

Under många år har företrädare för den medicinska professionen, ledande tjänstemän och även många politiker varit pinsamt medvetna om strukturproblemen i den skånska sjukvården. Alltför många gör samma saker men på vissa håll i låga volymer.

Det finns en falsk trygghet knuten till det ”egna” sjukhuset, i tron att vården håller samma kvalitet överallt. Patienter hamnar på fel vårdnivå. Ensamma AT-läkare bemannar vissa jourlinjer, och en del sjukhus kan bara bemanna sina jourlinjer genom att köpa in läkare utifrån.

Hittills har dock beslutsfattarna inte mäktat med att ta tag i den skånska sjukvårdens strukturfrågor. Rädslan för reaktioner och lokala sjukvårdspartier har varit stor.

– Vi måste naturligtvis kunna beskriva vad vi erbjuder istället om vi lägger förslag om en förändrad akutsjukvård. Annars hamnar vi i en ren nedskärningsdiskussion, säger Ulf Meijer.

Det som ofta saknats är en tydlig och konkret bild av hur stora skillnaderna faktiskt är i vårdkvalitet mellan olika sjukhus. Utan en sådan bild blir det svårt att komma åt den bild många människor har av vården vid det ”egna” sjukhuset.

”Sanningen är att det inte finns
dokumenterat hur det
skiljer i kvalitet mellan sjukhusen”
Och sanningen är att det ännu inte tagits fram något underlag som kan dokumentera dessa kvalitetsskillnader.

– Här krävs ytterligare genomlysning och vi måste fördjupa våra kunskaper utifrån de data som finns i olika nationella kvalitetsregister. Dagens underlag räcker inte för att övertygande visa på bristande kvalitet vid vissa sjukhus, säger Ulf Meijer.

Därför kommer han som ett av sina första beslut som projektledare för Skånsk Livskraft ge ett antal specialistgrupper i uppdrag att studera skillnader i den faktiska vårdkvaliteten mellan olika sjukhus.

Att ha tio olika sjukhus med akutmottagningar inom en radie på sex mil, och en sammanlagd befolkning på 1 136 000 invånare, är förmodligen unikt i Sverige. Många tror därför att en utveckling mot ett färre antal akutsjukhus är mer eller mindre ofrånkomlig.

– Processen kan ta olika lång tid beroende på politiska beslut. Men även om inga politiska beslut fattas så kommer de mindre sjukhusen till slut att få problem att bemanna sina jourlinjer. I så fall drivs centraliseringen fram den vägen, säger Karin Christensson sjukhusdirektör för Universitetssjukhuset MAS i Malmö som tidigare varit chef både i Trelleborg och Ystad.

För egen del planerar UMAS för att kunna ta emot fler patienter på sin akutmottagning, bland annat en del av dem som i dag tas om hand i Trelleborg. Allt under förutsättning att man i Malmö får fler vårdplatser till sitt förfogande.

Men även de stora sjukhusens tunga akutmottagningar har problem. Inte minst för att många patienter hamnar på fel nivå i systemet.

”Det behövs fler akutbilar
och mobila team”
En undersökning som gjorts av patientflödet vid UMAS och Helsingborgs lasarett visar att 77 procent, respektive 82 procent av akutmottagningarnas patienter inte var brådskande fall, eller fall där en viss väntan inte bedömdes påverka patientens tillstånd.

– Det behövs fler akutbilar och mobila team som kan åka ut och lösa mindre akuta problem i särskilt äldre patienters hem, och på så sätt förhindra inläggningar som ofta inte ger dessa patienter något mervärde, säger Karin Christensson.

De skånska sjukhusen står inför många tuffa strukturproblem och en bister ekonomisk verklighet. Det kommer att krävas både fingertoppskänsla och handlingskraft från beslutsfattare om skutan ska kunna vändas.

En signal från den nya politiska majoriteten som inte precis är ägnad att ingjuta mod och framtidstro i läkare och vårdpersonal är att det är exakt samma personer som tidigare som utsetts till ordförande i de fem distriktsnämnder och nu ska styra den skånska sjukvården.

Om man skapar intrycket att det nu bara är att gå tillbaka till det som var före de borgerligas bolagiseringar och konkurrenstänkande, så lär problemen med underskott, skiftande vårdkvalitet, och patienter på fel vårdnivå bli bestående.