Med enhetliga och klarare spelregler tror IPULS VD att det nu blir lättare att få mer resurser till läkarkårens fort- och vidareutbildningar.
Magnus Sederholm har synts flitigt runt om i ”läkar-Sverige” det senaste halvåret. Tempot har varit högt.
För högt?
– Jag har faktiskt fått viss kritik för det höga tempot, men det har varit nödvändigt, det är i år IPULS framgång avgörs. Bakom den till synes enkla webbtjänsten ligger ett omfattande arbete som vi är tvungna att genomföra på kort tid för att inte tappa i trovärdighet.

– Vi har tre stora utmaningar i år och jag tror vi klarar alla.

Till att börja med möttes Magnus Sederholm av viss skepticism. Vad kunde IPULS tillföra som inte fanns? Skulle IPULS innebära merarbete och vad skulle granskningarna kosta Läkarförbundets specialitetsföreningar och Läkaresällskapets sektioner?

Hur har det gått, möts du fortfarande av tvivel?
– Skepticismen har mojnat. Jag skulle vilja säga att vi idag mest möts av positiv förväntan.
Nu får vi massor av förslag och idéer från kollegor som också ställer upp i utvecklingsarbetet. Det är väldigt stimulerande.

I IPULS argumentarsenal har ingått att IPULS med sin utbildningskatalog på nätet skapar ett samlat och kvalitetsgranskat utbud (som när FASS en gång ersatte alla läkemedelskataloger), vilket ger nya möjligheter till planering och samordning, att IPULS kan utveckla tjänster för att kartlägga behov av utbildningar och att IPULS underlättar arbetet för utbildningsarrangörerna.
En annan viktig sak har varit att lyssna vad läkarkåren vill.

– Den första utmaningen var att bygga upp granskningsorganisationen och där har vi nått den kritiska massan, säger Magnus Sederholm.
– Vi har fått in förslag på granskare från merparten av föreningarna och sektionerna, i dagsläget ett 60-tal, och i mars utbildas ett 40-tal som ska ingå i IPULS organisation.Några stötestenar har varit arvodet till granskarna och avgiften för att få en utbildning kvalitetsgranskad och godkänd av IPULS.

Är ni överens om avgifterna eller sliter ni varandras hår i osämja?
– Vi är överens. Förslaget är att granskarna får 1.000 kronor per granskning och att granskningsavgiften blir 6.000 kr i år för en normal utbildning och upp till 10.000 kronor för mer komplicerade kurser, exempelvis om det är flera utbildningar i en eller att flera granskare är inblandade. Tanken är sedan att kursarrangören ska lägga granskningsavgiften på kursavgiften eller skaffa sponsorer eller andra som betalar.

Hur har det gått med webbtjänsten? När kan man anmäla sig till kurser på er hemsida?
– I april – maj räknar vi med att öppna webbtjänsten som ger läkarkåren möjlighet att söka kvalitetsgranskade fort- och vidareutbildningar på vår hemsida. (www.ipuls.se).

– I november – december förra året genomförde vi pilottester med ett 20-tal utbildningsleverantörer. De var mycket positiva, så det ser bra ut, säger Magnus Sederholm.

– Att få igång webbtjänsten var vår andra stora utmaning. Den tredje är att få utbildningsleverantörerna att leverera utbildningar.

– Målet är 150 utbildningar i år och det målet tror vi också att vi når, men det blir inte förrän till hösten detta kommer igång på allvar.

SK-kurserna, hur har det gått med dem?
– Vi har tillsatt en arbetsgrupp (se nedan) som ska gå igenom hela processen och få oss på rätt spår. Frågan är; Hur ska IPULS hantering av SK-kurserna se ut?
Här tror Magnus Sederholm på ökade anslag från staten, eftersom staten nu får bättre överblick över utbildningsutbudet och bara behöver vända sig till en förhandlingspart.

– Du efterträdde Bernhard Grewin 1998. Vad tycker du uppnåtts under din tid som ordförande?
– Sjukhusläkarföreningen var först att sätta ned foten när det gällde nedskärningarna inom vården. Vi såg till att kravet om mer resurser blev en viktigt fråga för Läkarförbundet. Vi förde upp frågan på förbundets fullmäktige. Sedan har förbundet gått vidare på ett bra sätt och också utrett hur pengarna ska användas.

– Vi har också gått i bräschen för en bättre arbetsmiljö där vi vill att sjukvården ska ha den bästa arbetsmiljön i landet inom fem år.

– Förra året presenterade vi också ett eget sjukvårdspolitisk program med våra idéer, hur vi tycker att sjukvården ska struktureras i framtiden. Att få igenom de idéerna är nu en huvuduppgift för Sjukhusläkarföreningen.

– En annan viktig fråga har varit läkarnas fortbildning som vi jobbade mycket med när Bernhard Grewin var ordförande. Han tog med sig frågorna till Läkarförbundet och gjorde dem till huvudfrågor även där.
– Forskning och ledarskap är andra områden som vi prioriterar.

– Vad har glatt dig mest under din tid som ordförande?
– Samarbetet med alla trevliga människor runt omkring mig, både lokalt och centralt. Det är många som gjort mycket värdefulla insatser.

– Något du inte är lika glad åt?
– Ja, svårigheten att få igenom goda idéer hos politiker och en del arbetsgivare. Det är segt och trögt i sjukvården idag.

– Jag talar inte om de stora organisationsförändringarna, utan att jag önskar att det skulle gå enklare och snabbare att reformera vardagssjukvården så att alla vi som arbetar inom den fick känna att ”det här är rätt” – nu är det trevligt att arbeta.

Tillsammans med Karin Hellsten, Anna Tölli och Lars Wäppling var han under hösten 2002 huvudansvarig för en ny stor arbetsmiljöenkät bland 230 specialistläkare i Norrbotten.

En liknande undersökning gjordes år 2000.
– Vår enkät visar att det inte hänt något på de två år som gått. Det sägs många vackra ord, men vår militära sjukvårdsorganisation står och stampar på samma fläck, säger Rolf Wessel.

– Det finns någon form av farfarsprincip att man ska remittera det mesta. Så det har väl blivit rundgång i systemet, säger Rolf Wessel som nu efterlyser snabba åtgärder främst för att rekrytera nya läkare.

– 20 procent av specialisttjänsterna är vakanta och det anställs fortfarande många stafettdoktorer. De fast anställda som är kvar får ta på sig mer och mer arbete, samtidigt som besättningen börjar bli ålderstigen.

– Är man över 50 år orkar man ju inte så mycket som förr, säger Rolf Wessel, som oroas av svaren i enkäten. Många specialister talar om att sluta eller att flytta.

– Vi står inför en stor våg av läkare som kommer att sluta på grund av åldersskäl inom en snar framtid.

– Ett annat stort problem är att avståndet till cheferna växt ytterligare vilket försinkar snabba och bra beslut, menar Rolf Wessel.

– Det finns många läkare som inte vet vem som är divisionschef eller vad chefen har för arbetsuppgifter. Vi har olika staber som styr, men vad stabspersonerna gör har vi läkare ingen aning om, de syns aldrig ute i verksamheten. Vi känner oss mer och mer som tjänstemän som dirigeras uppifrån.

– Ska vården räddas måste vi läkare få större delaktighet och möjlighet att styra vår vardag.

– Sjukvården måste bli mer kunskapsstyrd. Idag är den helt ekonomistyrd. För bra vård krävs att läkarna trivs. Enkäten visar tyvärr hur frapperande få det är som känner arbetsglädje.

– Vi vet dessutom att det är stora besparingsprogram på gång, som inte lär öka trivseln, så det krävs krafttag för att läkarna ska stanna kvar.

– Inflytandet är viktigt. Vid omorganisationer bör vi läkare få vara med mer som konsulter när det gäller den praktiska utformningen av sjukvården. Tyvärr råder det fortfarande en läkarfientlig inställning.

– Vi har haft ett möte med landstingsledningen, där vi tagit upp att chefsfunktionerna inte fungerar och blivit lovade att man ska se över frågan.

– Vi ska nu även begära ett sammanträde med personalchefen som sitter centralt i landstinget och höra vad de tänker göra, för nu är det bråttom att vidta åtgärder.

Till den nya maktkonstellation där socialdemokraterna lierat sig med vänsterpartiet och miljöpartiet ställer sig Rolf Wessel luttrat avvaktande:
– De har kommit med många fina ord, men vi väntar på handling, att någonting verkligen görs, för att rädda vården i Norrbotten.

– Vi har fått nog av vackra, men tomma ord.

Därmed inte sagt att dessa inte varit högst hedervärda personer, men någon kraftfull person med visioner att bemästra den uppkomna krisen har vi inte sett till.

Arthur Engel tog på 50-talet såsom nybliven generaldirektör till sig tankarna om regionalisering och genomförde inrättandet av regionsjukhus med universitetssjukhusen, inklusive Örebro lasarett.

Det är nu dags att ta nästa steg och göra varje regionsjukhus till basen inom hälso- och sjukvården och låta regionsjukhusen utöva ledningen av samtliga medicinska och andra anknutna anläggningar inom området.

Det är också dags att ersätta nuvarande politiska ledningar med medicinskt professionella ledningar, vilket gör landstingen överflödiga. De övriga verksamheter som landstingen bedriver torde utan svårighet kunna överföras till andra närliggande områden.

Mitt förslag är att en majoritet av ledamöterna i regionsjukhusens styrelser bör vara medicinskt utbildade, men att även icke medicinskt utbildade ledamöter ska kunna ingå i minoritet för att tillföra styrelserna värdefull kompetens.

I regionen kan ingående sjukhus uppdelas i centralsjukhus, såsom Karlstads Centralsjukhus, med övriga sjukhus som närsjukhus av olika grad.

Eftersom regionsjukhusen bör vara universitetssjukhus med undervisning, vilka drivs med statliga medel, bör de till denna del betraktas som statliga institutioner.
Övriga sjukhus i regionen kan däremot drivas på entreprenad under privat ledning, kontrollerade av regionsjukhuset vars ansvarsområde också ska vara att kontrollera samtliga underställda sjukhus och institutioner.

Vid behov skulle regionsjukhuset i en framtid kunna få hjälp från en omorganiserad och fristående Medicinalstyrelse, som hjälper till med kontroll och rådgivande verksamhet.

Ekonomiskt bör regionerna tillsvidare tillföras statliga medel till sammanlagt minst 10 procent av föregående års bruttonationalprodukt, förutom nuvarande anslag till Försäkringskassorna vilkas ställning bör övervägas.

När det gäller samarbetet mellan öppen och sluten vård har Sverige för övrigt mycket att lära av det sedan 40-talet fungerande Permanente Health Plan i San Francisco-området, där en grupp läkare erbjuder öppen vård mot fastställd årsavgift. Vid behov av sjukhusvård sker detta med avtalsbundna utvalda sjukhus vars avgifter betalas av patientens egen försäkring.

Mitt förslag är att det nu uppskjutna Finsam-projektet utökas att omfatta en hel regions såväl öppna som slutna vård. Genom att regionen även tillförs Försäkringskassans medel för sjukpenning att fritt disponeras på bästa sätt i området ernås ett maximalt resultat av insatserna.

För att den nya hälso- och sjukvårdsorganisationen ska fungera behöver medicinalpersonalen utbildas i ekonomi, administration och framförallt ledarskap.
Sjukhusläkarföreningen tillsammans med Läkarförbundet bör se det som en av sina huvuduppgifter.

Ivar Friman är före detta överläkare och civilekonom, DHS.
Under 60-talet organiserade och ledde han Värmlandsundersökningen under dess två första år, på uppdrag av Medicinalstyrelsen.Han har varit biträdande sakkunnig åt regeringen i flera utredningar.
Såsom stipendiat vid Amerikastiftelsen har han avlagt examen för Master of Public Health vid University of California, Berkeley.

Leif har beslutat att gå i pension och ägna sig mer åt skönlitteratur än promemorier och remisser.
Och det blev ett varmt avsked med många omfamningar och många fuktiga ögon. Leif Gustafsson är en person som gjort mycket för många i det tysta.
Och det är ju så de flesta stordåd äger rum, i vardagen där tacksamheten aldrig når offentligheten.

Leif kom till Överläkarföreningen 1976 från Läkarförbundets förhandlingsavdelning.
Dessförinnan hade han varit några år på vardera Länsstyrelsen i Uppsala, Skatteskrapan i Stockholm och SACO.

Men på Överläkarföreningen sade det klick.
Kärleken till föreningen och medlemmarna blev så stor att Leif faktiskt inte funderat på att byta jobb en enda gång under dessa 27 år och då ska man veta att han under de senaste 15 åren veckopendlat i ur och skur till hemtrakten Karlstad och blomman i hans liv.

Leif Gustafsson talar hellre om Sjukhusläkarföreningen och kollegorna än om sig själv.
Så när Sjukhusläkaren ber honom om en intervju styr han in frågorna på det som varit och vad som kan förväntas i framtiden av Sjukhusläkarföreningen.

Så det är bara att passa på. För det som Mr ÖF, Leif Gustafsson, inte vet om Sjukhusläkarföreningen och Läkarförbundets verksamhet är förmodligen inte värt att veta.

Vad är det mest positiva som hänt under dina år på ÖF?
– Rent allmänt vill jag framhålla det fantastiskt goda samarbetet med förtroendemännen i styrelsen, lokalavdelningarna och olika arbetsgrupper och förstås alla arbetskamraterna på förbundets kansli. Sjukhusläkarföreningen har en mycket aktivt arbetande och ambitiös styrelse.

– Skall jag framhålla något av allt det jag jobbat med så vill jag gärna nämna att vi efter många och ingående överväganden till sist ändå vågade oss på att starta tidskriften Överläkaren för 14 år sedan.

– Det var ett både ekonomiskt och arbetsmässigt vågspel för en liten förening med små resurser. Det är väldigt mycket mera arbete att göra en tidning än vad utomstående och de som aldrig provat på det själva kan ana.

– Dessutom var vi ju glada amatörer, vi som utgjorde redaktionskommitté, Inge Hesselius, Bengt Ehrenberg, Stig-Arne Johansson och jag.

– Vi bedömde det som en överlevnadsfråga för ÖF att ha ett eget organ för direkt kommunikation med medlemmarna och för att få en möjlighet att föra ut ÖFs politik inom förbundsarbetet.

– På senare år har vi anlitat professionella journalister, vilket medfört en avsevärd kvalitetshöjning såväl innehållsmässigt som i layouthänseende.

– Dessutom har upplagan mer än tredubblats. Men jag tänker ofta tillbaka på pionjärtiden, hur mycket arbete det var, men också hur roligt vi hade.
Något annat positivt jag varit med om är det omfattande och grundläggande fackliga programarbete som vi bedrivit ända sedan slutet av 70-talet och fortfarande jobbar med.

Under rubriken ”ÖF inför 90-talet” presenterades en rad skrifter: Avtals- och förhandlingsfrågor, Tillgång och efterfrågan på läkare 1980-2020, Jourtjänstens innehåll och organisation, Jourfördelningsavtalet ÖF/SYLF, Bemanningsplanering samt Medicinsk undervisning, utbildning och forskning.

Det är ingen överdrift att påstå att skrifterna haft stor betydelse för styrelsens ställningstaganden och ÖF-representanternas agerande i olika förbundsorgan.

De senaste i raden är ÖF anser (1998 och 2001), som är en kort sammanfattning av ÖFs politik i en rad olika frågor och Kunskapsstyrd sjukvård – ökat professionellt inflytande (2002), som är ett inlägg i den sjukvårdspolitiska debatten om sjukvårdens framtida struktur.

– Vi har också arbetat mycket med medlemsenkäter, som t ex Fortbildningsenkäten (1999) och den omfattande Löneenkät 2000, som inte bara visar lönestatistik utan även karriärgång för olika befattningskategorier.

– Dessutom fick vi svart på vitt att en övervägande majoritet av sjukhusspecialisterna accepterar den nya individuella lönesättningsmodellen, även om många har svårt att förstå att yngre, mindre meriterade nyanställda kollegor kan få högre lön än vad man själv har efter många års anställning på samma klinik.

– Det kallades av en fackligt mycket erfaren person för ”konstruktiv orättvisa”, som förhoppningsvis på sikt höjer hela kollektivets lönenivå.

– Men det där med rättvis lön kan man diskutera hur länge som helst. Samma lön för olika arbetsuppgifter är ju inte heller särskilt rättvist.

– Men om tio år är vi kanske tillbaka till en mer centraliserad lönesättningsmodell igen även om det kanske inte blir riktigt samma system med lönegrader och löneklasser som vi hade tidigare.

– Ett annat positivt minne är Överläkarföreningens 100-års jubileum, som firades 1995 med ett mycket välbesökt och uppskattat symposium på temat Sjukvården igår, idag och i morgon med mycket namnkunniga och i svensk sjukvård legendariska personer i panelen.

– Lars Werkö, PH Magnusson, Martin Hson Holmdal och Olle Westerborn talade om sjukvården igår och idag.

– Sjukvårdspolitikerna Bengt Holgersson (s), Bo Könberg (fp) och Peter Egardt (m) debatterade med Inge Hesselius som moderator den framtida sjukvården.

– Läkarförbundets förträffliga klubbvåning räckte inte till för den avslutande banketten, som istället i all hast fick förläggas till Restaurant Hasselbacken.

– ÖF är alltså åtta år äldre än Läkarförbundet, som firar sitt 100-års jubileum först i år.

– ÖFs föregångare – Svenska lasarettsläkarföreningen – bildades vid ett allmänt kirurgmöte i Kristiania (Oslo) den 10 juli 1895, men det var faktiskt före min tid!

– Lasarettsläkarföreningen ombildades 1975 till Svenska överläkarföreningen (ÖF) genom en fusion med Universitetssjukhusens överläkarförening (USÖ). Som bekant bytte ÖF namn till Sjukhusläkarföreningen vid årets fullmäktigemöte.

Men allting kan väl inte ha varit så positivt, du måste väl ha upplevt några motgångar eller missräkningar också?
– Jo, det är klart. Men det är av naturliga skäl inte lika roligt att prata om. Men vill du absolut att jag skall ta fram några sådana exempel kan jag ju nämna överläkarkårens negativa reallöneutveckling alltsedan år 1970, då den sk sjukronorsreformen genomfördes och då läkarkåren fick totallön och reglerad arbetstid.

– Löneeftersläpningen gäller än idag, framförallt för ”de trogna arbetarna i vingården”, ett uttryck som i fackligt sammanhang myntades av ÖFs styrelseledamot Roger Edin, och som avser de doktorer som sedan lång tid arbetar kvar på samma klinik och inte som andra höjt sin lön genom att flytta till en annan klinik.

– Rekryteringsläget och den individuella lönesättningen gör ju att man får den bästa lönehöjningen genom att säga upp sig och flytta till ett annat sjukhus eller rent av utomlands (t ex Norge).

– En annan negativ omständighet, som ÖF haft svårt att smälta var Läkarförbundets yrkanden inför 1995 års avtalsrörelse.

– Förbundsledningen och SYLF hade då bestämt sig för att göra en kraftig satsning på underläkarnas tarifflöner och ingångslön på bekostnad av löneutrymmet för specialisterna.

– Redan i yrkandet gjorde man en avräkning för underläkarsatsningen på specialisternas löneökningsutrymme. Yrkandet innebar en nivåhöjning för underläkarna på mer än 10 procent per år, men bara 3,5 procent till lokalt varv för specialisterna.

– Det kunde förstås inte bli något enigt beslut i CS, utan ÖF-representanterna reserverade sig.

– Vad jag också uppfattar som negativt är de ständiga kraven från olika håll på omorganisation av förbundsstrukturen.
Mycken tid och kraft har under årens lopp måst läggas på organisationsutredningar, som försökt att balansera olika intressens inflytande i fullmäktige och centralstyrelsen.

– Ser man till förbundets historia kan man konstatera att omorganisationerna ursprungligen skedde med tioårsintervall, senare med fem års mellanrum och i slutet av 90-talet motioner till fullmäktige nästan varje år.

– Benämningarna på utredningarna är otaliga t ex GRYMT (1973), OrgÖ (1986), GRYTA (1992-93), FÖRST (1996-98), Framtidens förbund (2000-02).

Vilka är sjukhusläkarnas största fackliga problem idag?
– Jag tror att det är främst arbetsmiljöproblemen, med åtföljande stress, utmattningsdepression, långtidssjukskrivning etc, till följd av en på många håll orimlig arbetsbelastning, otillräckligt inflytande på den egna arbetssituationen, obefintlig uppskattning eller uppmärksamhet från verksamhetscheferna, vilka själva har en näst intill omöjlig uppgift med stora krav uppifrån och förväntningar från underställd personal.

– En stor bov i detta sammanhang tror jag är den alltmer tyngande jourtjänstgöringen. Den måste förbundet och sjukvårdshuvudmännen gemensamt göra något åt.

– Ett annat stort problem, som vi jobbar mycket med är, resursbristen i sjukvården, minst 9 procent av BNP redan år 2004 hävdar vi, inte 2010 som socialministern är inne på.

– För det tredje vill jag nämna bristande tid och möjligheter till fortbildning. Den medicinska utvecklingen går ju så oerhört snabbt att en systematisk och kontinuerlig fortbildning är en nödvändighet för alla läkare.

Vad skall du göra när du gått i pension?
– Jag tycker det skall bli väldigt skönt att få disponera tiden helt fritt och till exempel ägna mig mer åt litteratur och musik och att slippa känna trycket att jag borde skriva och läsa promemorior och remissärenden.

– Både skönlitteratur, historia och biografier blir allt mer intressant ju äldre man blir, varvat med en och annan Nesser och Mankell. Just nu läser jag Gunnar Wetterbergs intressanta böcker om Axel Oxenstierna.

– Dessutom har vi ett gammalt hus med trädgård i västra Värmland, som kräver ständig tillsyn. Så inte räknar jag med några sysselsättningsproblem.

– Jag skulle ju kunna göra som den gamle pensionerade stinsen, som inte längre brydde sig om tågen som kom och gick, men jag kommer att noga följa Sjukhusläkarföreningens fortsatta agerande genom Sjukhusläkaren.