Under presskonferensen presenterade föreningen sin handlingsplan för en kunskapsstyrd sjukvård för den församlade pressen.
Samtidigt riktades kritik mot regeringens handlingsplan för den högspecialiserade vården.

– Den är otillräcklig, sade Anders Dahlqvist, ordförande i den sjukvårdspolitiska grupp som arbetat fram Sjukhusläkarföreningens handlingsplan för en kunskapsstyrd sjukvård.

Gunnar Sandberg och Anders Dahlqvist förklarade också att sjukvården saknar resurser och att situationen nu är mycket allvarlig.

Anders Dahlqvist betonade också vikten av att det är staten som står som finansiär och beställare av den högspecialiserade sjukvården. Och att man skiljer på beställare och utförare.

– Att det är staten som står som beställare betyder inte att det är staten som ska utföra vården. Det kan vara stiftelser, bolag eller landsting.

– Dessutom är det oerhört viktigt att sjukvården blir kunskapsstyrd, sa Anders Dahlqvist.

– Politikerna vill gärna blanda sig i utförandet. Vi måste komma ifrån bypolitiken.

– För att alla ska få en likvärdig vård med hög kvalitet är det nödvändigt att sjukhusvården koncentreras till färre sjukhus, men det betyder samtidigt att det blir nödvändigt att utveckla närsjukhusen. Och det vill vi ha debatt om.

Gunnar Sandberg beklagade att politikerna under lång tid lagt sig i sjukvården på ett sätt som inte gynnat patienterna.

– Det har funnits en desperation bakom detta. Men de besparingar som genomförts har vi ju alla ställt upp på.
För framtiden anser dock Sjukhusläkarföreningen att det är nödvändigt att det blir ett ökat professionellt inflytande i sjukvården.

– Politikerna måste få hjälp att bli bättre uppdaterade av professionen. De ska inte säga vad vi ska göra. Deras uppgift är att värdera.
Gunnars Sandberg framhöll också att en effektivare sjukvård kräver prioriteringar och då krävs det kompetens.

– Arbetsmiljön kom också i fokus under presskonferensen. Anders Dahlqvist pekade på att det i dag sätts av 70 miljarder kronor för olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

– Hade det inte varit klokt att satsa några av dessa miljarder på sjukvården? Det skulle kunna skapa ett antal permanenta jobb och medborgarna skulle möta en helt annan arbetsmiljö när de togs in på sjukhus.

Sjukhusläkaren inleder i detta nummer en artikelserie om mobbing och andra arbetsplatsproblem.
Vi har intervjuat ett flertal överläkare som efter många år i yrket stod inför det svåra faktumet att de hamnat onåd.

Skälen att hamna i onåd kan variera, men behandlingen från sjukhusadministrationen visar sig ofta följa samma mönster oavsett land och skäl till konflikten.
Frågorna den drabbade ställs inför är också desamma.
Vilka rättigheter har jag? Vem kan jag få hjälp av?
Känslan av rättslöshet är gemensam.

Frågorna aktualiserar också nya frågor om chefsrollen, förmågan att lösa konflikter och de arbetsrättsliga lagarna och fackets möjligheter att hjälpa till när problemen blir riktigt svåra.

Men den viktigste frågan är: Vad kan man göra?
Anatol Pikas, docent i pedagogisk psykologi har ett förslag till sjukvården:

– Varför inte bygga upp medlarinstitut eller institutioner, med professionella konflikthanterare, på några sjukhus i landet?. Läs mer om hans förslag på sidorna 70-71.

Carl-Magnus Edenbrandt, som hamnade i onåd i Norge då han anmälde en kollega för aktiv dödshjälp har ställt samman råd till den som tänker sig att kämpa för sin rätt. En värdefull lista som publicerats i Socialstyrelsens skrift ”Utan fast punkt”.

Rådet från Carsten Rose, chef för onkologen i Lund, är också värt att tänka över: ”Tänk på din hälsa, det är inte nödvändigt att stanna, du kan få jobb på annat håll”.

Vi kommer att följa upp artiklarna i kommande nummer av Sjukhusläkaren och tar gärna emot åsikter och artikelförslag.

– Det var någon med makt men ingen humor på Finanstidningen som tyckte att mina limousiner var väl långa.

– Men jag fick min hämnd, gud straffade tidningen omedelbart, för en av mina främsta fans var en stenrik bankdirektör, som när han hörde att jag fått sparken sade upp 32 prenumerationer innan någon hann blinka.
– Bankdirektören bjuder mig fortfarande på en svindyr lunch i Lund varje år.

Hans Lindströms senaste kontakt med sjukvården handlar också om hämnd.
– Jag tror i varje fall att läkarna hämnades på mig, för jag fick ligga med ändan i vädret medan alla läkare som varit inblandade och 8-9 auskultanter kände efter med fingrarna, för att förvissa sig om jag hade bråck.

– Bakgrunden var att jag boxats på skoj med min son och fått en spark så olyckligt att ena testikeln blev stor som en apelsin. Jag gick till mängder av läkare och fick antibiotika i ett halvår, men frukten blev inte mindre så jag skrev ett ganska syrligt brev, fast inte elakt, till sjukhuset.
– Så jag tror dom hämnades på mig.

Annars är Hans Lindströms förhållande till sjukvården mycket kärleksfullt, han är nämligen gift med Lotta, som är sjuksköterska på neurologen i Lund.
– Så jag ska dö med stövlarna på, jag ska inte dö på någon sjukhusavdelning medan sjuksköterskorna sitter och vrålskrattar på mottagningen och familjen Svensson gråter i korridoren.

Hans Lindström är idag en av Sveriges hetaste tecknare med uppdrag åt Dagens Nyheter, Kvällsposten, Hemmets Veckotidning, Transportarbetaren, Hundsport och ett otal landsortstidningar.
– Men från början vågade ingen ta in mina teckningar. Jag blev refuserad och refuserad.

– En av de första som släppte fram Lindströms speciella tankevärld var tidningen Arbetet i Malmö, där han tecknade tills tidningen gick i konkurs.
– Men det var en strid på kniven. Teckningarna måste gå upp till redaktionschefen, Mats Ekdahl, för godkännande. Jag drev med tidningens verkställande direktör som hade provision på hur många han kunde kicka.

– Det blev mycket censur, framförallt fick man inte skämta om feminister och så är det fortfarande på landets tidningar. Miljöaktivister får man inte heller reta och det är nästan omöjligt att skämta om invandrare, Jesus på korset och gulliga husdjur.
– Då får tidningsledningarna kalla fötter.

På frågan om vad han tycker bäst om att rita svarar han:
– Tanter med handväskor och zebror. Zebror är en sådan grafisk grej. Tänk dig att rita en liten rundlagd häst som sedan ska vara randig.
Under senare tid har bin Ladin varit favoritmotiv.

Hans Lindström, som föddes 1950, är uppvuxen i ett brukssamhälle i Småland där pappan arbetade på pappersbruket. Han har varit chaufför, svetsare, truckförare, betongarbetare, sjukvårdsbiträde, ja det är förmodligen lättare att räkna upp de arbeten Hans Lindström inte gett sig i kast med.

– Jag har haft varenda skitjobb som går att ha och till slut fick jag nog, så en söndag sade jag till min fru: Jag ska aldrig stämpla in ett jävla stämpelkort till och det löftet har jag hållit.
Idag känner jag mig fri för första gången i mitt liv. Jag har aldrig varit lyckligare, för nu har jag inte en jävel över mig.

– Men det tog mig 43 år att begripa att jag kunde rita.
Uppenbarelsen fick Hans Lindström när han bjöd på herrmiddag. Jag visade några av mina teckningar och herrarna skrattade så att jag nästan fick ringa efter min fru, sjuksköterskan.

Dessförinnan hade Hans Lindström 1993 doktorerat med avhandlingen ”Skrattet åt världen i litteraturen”.
– Men de akademiska institutionerna passar inte mig, så jag har inte satt min fot i den världen sedan dess.
Är det något man kan säga om Hans Lindström så är det att han inte är måttfull, vilket också har lett till att han mordhotats, sinnesjukförklarats och perversförklarats vid ett flertal tillfällen.

– Men jag gillar att kämpa mot hyckleri och dumhet.
Och när det gäller dumhet är det få som slår politikerna tycker Hans Lindström

– Hade politikerna jobbat på vanliga arbetsplatser och betett sig på samma sätt som de gör i TV hade de inte fått vara med i fikarummet. De hade blivit utfrysta och betraktade som mytomaner.

– Tänk dig grabbkompisarnas reaktion när Göran Persson under fikat berättar att han är feminist, vegan och ekologist.

Sjukhusläkaren välkomnar Hans Lindström i gänget och hoppas att ni läsare ska få några tänkvärda skratt. För visst är det så att livet är för skojigt för att tas på skoj och för allvarligt för att tas på allvar.

PS. Om du inte kan bärga dig till nästa nummer av Sjukhusläkaren kan du gå till Lindströms hemsida: www.bonton.se.

Vid voteringen röstade 30 av de 43 röstande fullmäktigeledamöterna för att byta namn. Fullmäktige hade därmed med kvalificerad majoritet godkänt att föreningen i fortsättningen ska heta Sjukhusläkarföreningen.

– Tiden är nu mogen för ett namnbyte. Det är sjukhuset som är vår gemensamma plattform och mötesplats, sa föreningens ordförande Gunnar Sandberg när namnfrågan för femte gången kom upp för behandling på ett fullmäktigemöte.

Första gången var 1993, men oenighet kring vad föreningen skulle heta istället har gjort att frågan dragits i långbänk.

Det var därför långt ifrån lika självklart att fullmäktige verkligen skulle ställa sig bakom namnbytet. Några försökte också in i det längsta att hålla emot.

Så här sa överläkare Ingemar Boström, Östra Skåne:
– Överläkarföreningen ger kanske ett intryck av att vi är en elit. Och det är vi ju. Alla i föreningen är kanske inte överläkare än, men vill gärna bli det. Så behåll Svenska Överläkarföreningen, manade han.

De flesta talade dock för ett namnbyte.
Narkosläkare Gunnar Green, Östersund:
– Jag tycker Sjukhusläkarföreningen är ett bättre och mer adekvat namn.

Överläkare Torbjörn Linde från Uppsala menade att det var svårt att på lokal nivå förklara vad Överläkarföreningen sysslar med och pläderade därför också för ett namnbyte.

Ordförande Gunnar Sandberg förklarade dock att det ska bli en ”mjuk” övergång till det nya namnet. Närmast ska en ny logga tas fram och dessutom måste brevpapper, kuvert och andra officiella trycksaker förses med ny text.
Läkarförbundets ordförande Bernhard Grewin kommenterade namnbytet som positivt och strategiskt riktigt.

Krister Wulff är överraskad att Expressen inte tagit bort uppgiften att han är varnad från nätet.
– Det är synnerligen anmärkningsvärt att man har det ute, eftersom tidningen erkänt att det är en felaktig uppgift, säger Wulff till Sjukhusläkaren.

– Om det är rent slarv är det häpnadsväckande, tycker Krister Wulff som kommer att kontakta sin advokat. Erik Dahlman

Ett enda gemensamt datasystem är för det första en utopi – det finns ingen leverantör som idag vare sig är villig eller har förmåga att utveckla det – dessutom skulle dess första delar vara föråldrade långt innan de sista delarna är klara.

För det andra behövs det inte heller för att lösa problemet. Vi har ju alltid kunnat läsa maskinskriven text oavsett om den skrivits på en Remington eller Facit skrivmaskin, så länge som den skrivits på svenska!

Problemet är att datorerna ändå inte förstår varandra, trots att vi människor gör det. Varför det är på det viset, och vad vi kan göra åt det, kommer att diskuteras nedan.

Det är data som är beständiga, inte systemen.
Det beständiga i våra journaler är inte den tekniska miljö i vilken journalinformationen lagras, utan informationen. Den är vi enligt patientjournallagen skyldiga att bevara i sin helhet i minst 10 år, och i delar för evärdlig tid. Även de beslut som faller under kommunallagen är vi skyldiga att bevara och på begäran delge allmänheten.

Det är inte längre brist på tekniska standarder som hindrar kommunikationen. Ett tekniskt enhetligt system säkerställer inte heller kommunikationen, vilket vårt först datoriserade storsjukhus Danderyd fått erfara. Där är sedan ett flertal år Melior installerat vid alla kliniker.

Emellertid tolkades den nya Patientjournallagens formulering att ”patientinformation inte får överföras mellan vårdenheter…” då mycket strikt, och man lät därför varje klinik lägga in sina egna termer, eftersom man ändå inte fick kommunicera.

Därigenom omöjliggjordes kommunikationen trots att man har ett tekniskt enhetligt journalsystem, när det senare visade sig att begreppet ”vårdenhet” inte är formellt definierat och kan tolkas mycket vidare än lika med klinik, motsv.

Systemen behöver omsättas successivt för att inte bli föråldrade och för att få kostnadsspridning över tiden. De bör därför vara modulärt uppbyggda med standardiserade gränssnitt.

Förutsättningen för kommunicerbarhet är därför istället att det logiska innehållet har en standardiserad struktur och baseras på väldefierade, stabila begrepp. Mer om detta nedan.

Vad är kommunikation?
Kommunikation innebär att överföra en viss information från en avsändare till en mottagare över tid eller rum.

Det ställer således krav på båda parter för att budskapet skall uppfattas som avsändaren avsåg. Dessutom ställs krav på själva överföringen, d.v.s. att budskapet inte förvrängs på något vis och att det kommer fram i sin helhet utan att något vare sig försvunnit eller tillagts. Dessutom måste mottagaren kunna se vem som var avsändaren, och avsändaren se att budskapet nått rätt mottagare. Känslig information måste även skyddas, så att ingen obehörig kommer åt att ta del av den.

Överföring över avstånd
För själva dataöverföringen finns idag en etablerat de facto standard som gjort det möjligt att koppla ihop hela världen med Internet, utan att innehållet förvrängs. Säkerhetsfrågorna är även i praktiken lösta genom informationsskyddet med s.k. asymmetrisk kryptering, och identifieringen med s.k. elektroniska signaturer, för vilket det nu både finns internationell standard och svensk lagstiftning.

Vad som återstår är att skapa en elektronisk katalog för den svenska sjukvården, vilket pågår men stött på problem som jag återkommer till.

Överföring över tid
För överföring över tid tillkommer kravet att informationen skall ha ett format som fortfarande kan tolkas, vilket de tidigare problemen att läsa runstenar och egyptiska hieroglyfer illustrerar. Det krävs också att lagringen sker på ett medium som inte förstörs med tiden.

I datavärlden tillkommer kravet att det finns kvar utrustning som kan läsa mediet (hur många kan fortfarande spela en 78-varvsplatta?).

Tidigare var inte minst minneskapaciteten ett problem, men det är löst med tillkomsten av optiska medier som CD och DVD. Genom att med jämna mellanrum kopiera över informationen till nya medier, kan denna hållas tekniskt läsbar över tiden.

Det räcker dock inte, utan i den elektroniska världen måste datakoden kunna presenteras läsbar för människan, d.v.s. formatet måste kunna tolkas.

Med XML har vi fått ett flexibelt sidbeskrivningsspråk – och som samtidigt fungerar som kommunikations- och lagringsformat – vilket baseras på SGML, en global ISO-standard.

Även om datorn kan rita upp ”runstenen” utan förvrängning, måste runorna även kunna förstås. Det räcker inte att kunna läsa ”Miklagård” om man inte förstår att det betyder Konstantinopel. Termen måste på något vis definieras för att avsändaren skall försäkra sig om att mottagaren inte misstolkar den – eller inte alls begriper vad som avses.

Varför kan journalsystemen inte kommunicera?
Den tekniska standardutvecklingen har således nu kommit så långt att den tidigare bristen på enhetlig teknik inte längre utgör något hinder för kommunikation, vare sig över tid eller rum. Och det har den egentligen aldrig gjort, eftersom vi alltid kunnat kommunicera via pappersutskrifter. Hur kommer det sig då att vi kunnat läsa och förstå dessa papper, men datorerna fortfarande inte kan förstå varandra?

De bokstavstroende datorerna
Skillnaden är att vi har kunskap att tolka det vi läser. Om det står ”Blodtryck” utskrivet, eller om det står ”Bltr.” eller kanske bara ”BT” tolkar vi det lika utifrån sammanhanget (om förkortningen efterföljs av t.ex. 140/80 blir vi helt säkra).

Vi översätter således synonyma termer till ett och samma begrepp, vilket de dumma datorerna inte klarar, eftersom de aldrig lärt sig det. De är nämligen fundamentalistiskt bokstavstroende, och förstår bara exakt det de är instruerade att förstå. Står det ett kommatecken fel, eller stor istället för liten bokstav i UNIX-världen, blir budskapet obegripligt – eller i värsta fall fel!

EDI, bara halva lösningen
Vi har försökt komma förbi detta problem genom att skapa översättningstabeller mellan olika datasystem, som hanteras av det s.k. EDI-protokollet. Det fungerar utmärkt mellan två system, där det bara behövs en gemensam tabell, men om tre system skall kopplas samman behövs lika många tabeller.

Om fyra system skall kopplas ihop och kommunicera alla till alla, krävs plötslig sex tabeller. Antalet tabeller ökar således snabbare än antalet system och blir snabbt ohanterligt att underhålla.

Standardiserad terminologi
Problemet skulle naturligtvis ha varit löst om vi hade en strikt enhetlig terminologi, där varje term hade en exakt stavning och betydelse. Dessvärre har vi inte det av tradition och ohejdad vana, eftersom pappersjournalerna inte krävt det, och vi tagit med oss våra ovanor in i datorvärlden.

Inom SPRI (nedlagt sedan millennieskiftet) har man i de s.k. DVD- och Spriterm-projekten försökt ta fram enhetliga journalsökord för i första hand de s.k. paramedicinska yrkesgrupperna och ett par medicinska specialiteter.

Man kom så långt att man inom resp. yrkesgrupp kom överens om journalstruktur och sökord, dessvärre utan samordning sinsemellan. Detta uppmärksammades och ett nytt projekt påbörjades att i efterhand försöka komma överens om termer för gemensamma områden som socialanamnes.

Tyvärr hann arbetet inte fullföljas före SPRI:s nedläggning. Befintliga terminologier publiceras dock på en CD som numera ges ut av Läkarnätet AB. Den innehåller även andra kontrollerade terminologier, främst inom läkemedels- och laboratorie-områdena.

På läkemedelssidan finns numera en välkontrollerad terminologi, inte minst genom ett förtjänstfullt språkligt städ- och samordningsarbete mellan olika databaser vid utgivningen av den tidigare Spriterm-CD:n.En svensk standard för receptkommunikation är även på gång genom ett samarbete mellan Apoteksbolaget och Standardiseringen i Sverige, Hälso- och Sjukvårdsinformatik (SIS/HSI, f.d. HSS).

Tidigare har HSS gett ut implementationsguider för EDI-kommunikation av laboratoriedata för bl.a. klinisk kemi och röntgen. Termer för klin.kemi, bakteriologi och cytologi finns även som en internationell de facto-standard kallad IUPAC, vilken baseras på en europeisk CEN-standard. Det arbetet leds från Linköping och finns publicerat på www.lio.se/enheter/us/lab/mikrobiologen/index.asp

På området kliniska journalsökord finns, utöver paramedicinarnas termer och sjuksköterskornas VIPS-sökord för omvårdnad, mycket lite av standardkaraktär på nationell nivå. Dock har SPRI i en rapport publicerat en tabell med s.k. Huvudsökord för journalens olika avsnitt, vilken stödjer dokumentationsprocessen (mer om den senare) och dess internationellt förankrade olika steg, kallad SOAP (Subjective, Objective, Assessment, Procedure).

Vi måste ta tillvara arvet
Vi står där således med en mängd datorburen journalinformation som vi enligt lag måste bevara. I moderna sökordsbaserade journaler är informationen lagrad under olika rubriker, som i värsta fall skiljer sig från klinik till klinik – även inom samma system. Att hantera detta med traditionell EDI-teknik är i praktiken ogörligt.

Om det emellertid fanns en överenskommen referensterminologi skulle alla olika system kunna koppla sina termer till den motsvarande referenstermen, förutsatt att den är tydligt definierad. Referenstermen kan samtidigt – om den är välvald – fungera som rekommenderad standardterm i alla nytillkommande datasystem.

Om denna väldefinierade standardterm även ges en unik XML-tag kan referensterminologien samtidigt utgöra lagrings- och kommunikationsformat. Landstingsarkiven har idag ett akut problem att långtidslagra alla olika datorjournaler med anledning av Arkivlagens krav att myndigheter (=landsting) inte får avhända sig information vid övergång till annan verksamhetsform, som vid bolagisering eller privatisering.

Hur skapa en referensterminologi?
Kravet på en referensterminologi är naturligtvis att den skall täcka det aktuella området och vara väl förankrad hos användarna. För detta krävs att den skall vara så väl definierad i varje del att alla oklarheter är eliminerade, så att alla har en enig uppfattning om vad varje term står för.

Varje term bör även vara intuitivt förståelig och täcka vare sig mer eller mindre än vad definitionen lägger i den. Den skall samtidigt vara språkligt korrekt och inte ohanterligt lång. Den skall även vara igenkännlig som term, och inte kunna förväxlas med ett allmänspråkligt uttryck.

Som alla förstår är det inte lätt att skapa goda termer, och erfarenheten är att de flesta sökordstermer är alldeles för vida till sin egentliga betydelse. Som exempel kan tas anamnessökordet ”Socialt”. Avser det hur patienten fungerar i sociala sammanhang? Det är således viktigt att termerna definieras korrekt, vilket kan ske på i princip två olika sätt.

Textuell (beskrivande) definition
Detta är det klassiska sättet att i ord så koncist som möjligt ange vad som omfattas (inklusion) och vad som inte avses (exklusion). Vanligt är att man utgår från ett tidigare definierat överordnat begrepp, som preciseras ytterligare, t.ex. Blindtarmsinflammation= Inflammation i blindtarmen. Där är ”inflammation” ett överordnat, vidare begrepp som preciseras till sin lokalisation i detta fall.

Det är ofta svårt att skriva bra textuella definitioner, eftersom det är väldigt lätt hänt att avgränsningen till ett angränsande begrepp inte blir entydig utan överlappande. Resultatet är då inte en definition utan snarare en mer eller mindre god beskrivning av vad termen står för.

Erfarenhetsmässigt är det särskilt besvärligt då representanter för olika organisationer eller landsändar skall försöka enas om definitioner av gemensamma termer; i synnerhet termer av administrativ art då dessa ofta baseras på något olika regelverk eller traditioner. Resultatet blir någon form av kompromiss, som täcker in allas olika tolkningar. Vad man då åstadkommit är en definition av ”frukt” då man egentligen avser ”äpple” respektive ”päron” – och i praktiken kommer att jämföra äpplen med päron!

Referentiell (sambandsorienterad) begreppsdefinition
Ett betydligt bättre sätt att definiera termer är att söka deras bakomliggande begrepp, vilket definieras av dess samband till omgivande begrepp. För att förstå detta måste man känna till skillnaden mellan termer och begrepp, vilken klarades ut av Charles Ogden (1923) med en triangel som fått hans namn:- Ogdens triangel

Föreställningen är begrepp
Ordet är term. Verklighetens klocka är referent.
Då vi säger ”klocka” kommer vi att tänka på någon klocka, t.ex. farmors golvur, vägguret på kontoret eller vårt eget armbandsur.

För att klargöra vilket begrepp vi avser när vi använder termen “klocka” kan vi alltså peka på exempel i verkligheten, d. v. s. referenter. Det är så det lilla barnet lär sig tala, genom att föräldrarna pekar ut saker som man namnger, och korrigerar barnet när det tar fel och t.ex. kallar en buske för ”träd”. På så vis lär barnet sig vad som inkluderas respektive exkluderas i begreppet ifråga.

Definition genom samband
Vi kan också förtydliga begreppet ”klocka” genom att precisera dess egenskaper så långt det behövs genom att ange dess samband till andra kända begrepp, som t.ex. ”klocka mäter tid, kan hänga på vägg, kan stå på golv, kan bäras på arm”.

Vi anger då förutom den obligatoriska egenskapen att mäta tid, de möjliga egenskaperna att stå och hänga på angivna sätt. När vi sedan vill ange att vi avser just farmors golvklocka kan det formuleras ”Klocka som står på golv och tillhör farmor”.

Vi har då preciserat ett par tillkommande egenskaper, dels har den tidigare möjliga egenskapen ”stå på golv” blivit obligatorisk, dels har egenskapen ”tillhör farmor” tillkommit.

Vi har nu skapat en enkel begreppsmodell som definierar begreppen ”klocka” och ”farmors golvklocka” genom att ange sambanden till andra begrepp – som i sin tur är definierade (hur man nu definierar sin farmor..)

Olika sambandstyper
Logiska samband.
Sambandet ovan som anger att farmors golvklocka är en sorts klocka kallas ofta ”isa-samband” efter engelskans ”is a”. Men eftersom kärt barn har många namn förekommer utöver det formellt korrekta ”generiskt samband” även ”logisk samband” och ”hierarkiskt samband”.

Alla klassifikationer alltifrån Carl von Linnés Systema Naturae till WHO:s aktuella diagnosklassifikation ICD 10 är hierarkiskt uppbyggda enligt någon angiven eller underförstådd indelningsgrund., s.k. monoaxiala klassifikationer.

Ibland räcker det inte att indela efter en enda grund, och då talar man om bi-axiala eller polyaxiala klassifikationer där begrepp kan ha mer än en ”förälder”. Dessa är emellertid svåra att dokumentera på papper, varför man ofta hittar ”orena” klassifikationer där indelningsgrunden varierar på olika ställen i systemet utan att denna anges.

Det finns flera exempel på detta i ICD 10, som således brister i logik, vilket många uppmärksammat.

Ontologiska samband.
Samband som inte är hierarkiska kallas med ett samlingsnamn för ”ontologiska”, eller på svenska ”egenskapssamband”.

Det finns ett stort antal ytterligare ontologiska sambandstyper beskrivna, och för den som vill få en intellektuell utmaning rekommenderas Anita Nuopponens avhandling 1994 i språkvetenskap vid Åbo Universitet som nattlektyr.

Samband är också begrepp.
Eftersom samband uppenbarligen också kan indelas i olika typer, och inom typen ha egenskaper som skiljer dem åt (t.ex. stå-hänga) kan även de definieras på samma sätt som andra begrepp. På så vis skulle man kunna skapa uppsättningar av fördefinierade typsamband för olika ämnesområden, vilket dock återstår att göra.

Samband är alltid dubbelriktade.
Farmors golvklocka tillhör farmor, men det finns alltid även en omvändning – i detta fall farmor äger farmors golvklocka. Pilens riktning anger i vilken riktning det först skrivna sambandet skall läsas, vilket ibland inte är lika självklart som i detta enkla exempel.

Kardinalitet.
Farmor kan äga många golvklockor, men en golvklocka ägs normalt bara av en farmor. Denna antalsrelation kallas kardinalitet, och kan självfallet variera mellan olika begrepp.

I farmors fall kan man istället skriva ”farmor äger 1:* golvklockor” (vilket utläses ”farmor äger en eller flera golvklockor”) och omvänt ”golvklocka ägs av 1:1 farmor” (vilket utläses ”golvklocka ägs av exakt en farmor”, alternativt ”golvklocka ägs av en och endast en farmor”).

Om man inte är säker på om farmor äger en golvklocka blir kardinaliteten istället ”farmor äger 0:* golvklockor” (utläses ”farmor kan äga en eller flera golvklockor”).

Däremot gäller fortfarande att en ev. golvklocka ägs av samma farmor, varför den kardinaliteten inte ändras i detta fall.

Om man vet det maximala antalet möjliga golvklockor, kan naturligtvis den siffran ersätta wildcard-tecknet *, som i exemplet ”en människa har 0:2 händer” (man kan ju ha förlorat någon eller bägge av dem).

Synonymer och homonymer
Termen ”ur” är en synonym till ”klocka” eftersom den pekar på samma begrepp som klocka. Termen ”klocka” är dock inte entydig eftersom den även kan avse t.ex. en gasklocka, en tryckklocka eller en dykarklocka beroende på sammanhang (domän). ”Klocka” är en homonym term, eftersom den pekar på olika begrepp. Homonymer bör undvikas inom ett begreppssystem, eftersom de kan leda till missförstånd om inte avsedd domän samtidigt anges..

Elektroniskt lexikon med referensterminologi
Om två olika termer pekar på samma begrepp, kan man via det gemensamma begreppet översätta från den ena termen till den andra, varvid man har skapat ett lexikon. Om man dessutom anger under vilken tid en term använts som sedan ersatts med en annan term pekande på samma begrepp, har man möjliggjort versions-hantering.

Detta erbjuder alltså en metod att knyta ihop olika befintliga journalsystem i olika versioner, genom att mappa termerna till respektive gemensamma begrepp. Detta kräver dock att dessa begrepp i förväg har definierats på ett entydigt vis, och utgör referensterminologi.

Begreppsmodellering som metod
Att definiera begrepp genom begreppsmodellering är ett överlägset sätt att skapa definitioner, jämfört med den textuell metoden.

I stället för att råka i gräl om vad en term står för, och fastna i prestigekamper om vems uppfattning som skall gälla; uppdagas snabbt vid en modellering på vad sätt uppfattningarna skiljer sig. Om man då inte kan enas om vilka egenskapssamband som skall gälla, är det bara att konstatera att man avser olika begrepp som på någon punkt skiljer sig åt, och definiera bägge två och ge dem olika namn (termer).

Erfarenhetsmässigt leder dock modelleringsprocessen till att man närmar sig varandra i uppfattning, och missuppfattningar och oklarheter reds ut. Många upplever en begreppsmodellering som en spännande intellektuell upptäcktsfärd, eftersom man från början inte vet hur det slutar.

Hur presentera en referensterminologi?
Eftersom en begreppsmodellerad referensterminologi tas fram grafiskt och samtidigt dokumenteras textuellt bör den även presenteras i både text och bild, dels översiktligt, dels begrepp för begrepp.

Förutom att vara tillgänglig via internet, bör databasen även kunna nås direkt via olika API för att fungera som ett elektroniskt lexikon för våra olika medicinska informationssystem. En fungerande prototyp kallad ToB som klarar detta har framtagits i Stockholm läns landsting.

En gemensam kravspec för term- och begreppsdatabaser har även utarbetats av SIS/STG och finns publicerad på deras web-site. Den ligger i sin tur till grund för ett pågående arbete inom Comité Européen de Normalisation (CEN/TC251), i syfte att web-publisera definierade termer i europeiska standards.

Vad finns att tillgå?
I England har främst två stora projekt drivits:
Read-code med bas i National Health Service Center for Coding & Classificatio (NHS/CCC), där 55 arbets-grupper från olika specialiteter har definierat ”sina” termer, som publicerats juli -95. Clinical Terms version 3 innehåller 200.000 begrepp och 278.000 kliniska termer omfattande bl.a. kliniska fynd, sjukdomstillstånd och behandlingar med inriktning mot journaler i allmänmedicin.

GALEN med bas i Manchester University, och med svenskt deltagande från bl.a Linköpings Universitet. Det innehåller ett stort antal begreppsmodellerade medicinska termer, där varje enskilt samband även finns unikt identifierat. Det har samtidigt medfört att dess senaste version GALEN-in-use blivit svårhanterligt genom sin storlek och komplexitet, för att citera en av dess skapare, prof. Alan Rector.

Från USA kan nämnas Unified Medical Language System (UMLS) med bas i National Library of Medicine, Washington, som integrerar olika källor t.ex. MeSH (medicinska bibliotekens ämnessökord) , ICD9 etc.
Medical Entities Dictionary (MED) med bas i Columbia University, New York, i samarbete med NLM, innehåller 33.000 termer för kliniskt bruk, delvis begreppsdefinierade.

Systematic Nomenclature of Medicine (SNOMED) med sin bas i College of American Pathologists har gett ut en omfattande begreppsmodellerad sjukdomsklassifikation maj 2000 kallad SNOMED RT (Reference Terminology).

I samarbete med engelska NHS håller man f.n. på att slå ihop Clinical Terms v.3 och SNOMED RT till vad man kallar SNOMED CT (Clinical Terms), som beräknats utkomma december 2001. Den kommer att innehålla 300.000 medicinska begrepp och 450.000 ”medical descriptions (terms)” och blir därmed den mest omfattande och täckande begreppsorienterade medicinska terminologien, och stödjer SOAP-processen. Den innehåller även ett stort antal modifierande och beskrivande hjälpbegrepp.

I Sverige har intresset de senaste åren – vid sidan av det rena termarbetet inom Spriterm – haft perspektivet ”top-down”, till skillnad från termprojekten i England och USA, som definierat befintliga termer på ”mutter och skruvnivå”.

Utgångspunkten för det svenska perspektivet har varit ”Spindeln”, en högnivåmodell utvecklad i Skåne som identifierar vad man kallar för vårdens fyra kärnbegrepp: Aktörsroll, patientroll, patientrelaterad aktivitet och uppfattat tillstånd. Utifrån dessa fyra kärnbegrepp kan alla andra begrepp inom vården härledas med logisk begreppsanalys. Deras arbete finns publicerat i boken ”Att mena och mäta samma sak” (Studentlitteratur 2000, ISBN 91-44-01251-9).

Utgående från ”Spindelmodellen” har inom Stockholms Läns Landsting (SLL) tagits fram en begreppsmodell kallad IA-MedTerm, som definierar journalsökorden på huvudavsnittsnivå enligt Spri (Patientdata, Kontaktdata, Anamnes, Status, Bedömning, Mål, Åtgärd, Resultat).

Utgående från denna nivå, kan sedan alla andra journal-sökord (rubriker och underrubriker i journalen) begreppsmässigt definieras. Modellen stödjer dokumentations-processen enligt SOAP (Subjective, Objective, Asessment, Procedure) enligt följande figur, som illustrerar vårdprocessens begrepp såsom de avspeglas i patientjournalen (se figur nedan).

Inom SLL har även med begreppsmodellering definierats en utökad mängd Vård- och PatientAdministrativa termer (IA-VPA), informationssäkerhetstermer (IA-SÄK), ärendehanteringstermer (IA-ÄH), logistiktermer (IA-LOG). Dessutom finns textuellt definierade PersonalAdministrativa termer(IA-PA).

Inom Prim.dok-projektet har utvecklats en modell för beskrivning av primärvårdens verksamhet genom extraktion av verksamhetsdata ur olika datajournaler med hjälp av en begreppsmodellerad referensterminologi.

Inom Västra Götalandsregionen har i samarbete med Skåneregionen och Örebro läns landsting en begrepps-modell kallad BRAA för Begreppsområdena Resurs, Aktör och Aktivitet tagits fram. Denna definierar bl.a. sjukvårdens sortiment av tjänster.

Inom Landstinget i Värmland (LiV) och Sydöstra Sjukvårdsregionen har framtagits snarlika generella vårdprocessmodeller med vidhängande begreppsmodeller, som definierar processernas begrepp.

Processanalysens betydelse
Ett genomgående mönster i dessa olika svenska arbeten har varit att man analyserat och beskrivit processer och definierat de begrepp som beskriver processerna och deras innehåll. Detta stödjer sig på erfarenheten att oavsett verksamhetsområde har alla olika specialiteter gemensamma processer på någon nivå, men att delprocesser och terminnehåll kan variera. ”Top-down” perspektivet är därför nödvändigt om syftet är att skapa en samman-hängande struktur.

SAMBA-projektet
SAMverkan Begrepp Arkitektur är ett samarbetsprojekt i nätverksform mellan företrädare för regionerna och större landsting. Det syftar till att identifiera vårdens generella huvudprocess, samt att i ett första steg ange metoder och regler för hur den skall brytas ner i sina delprocesser och stödprocesser.

I ett andra steg kan vissa delprocesser komma att identifieras, men syftet är att lägga den logiska grunden för ett framtida modulärt uppbyggt informationssystem för vården, som är organisations- och yrkesoberoende, och som skall kunna drivas vidare av de som är närmast berörda av dess olika delar.

Förankring som standard
Projektet har sin bas i Carelink och kommer att rapportera regelbundet till SIS/HSI för att erhålla största möjliga förankring i avsikt att i slutänden fastställas på nationell nivå.

De begrepp som identifieras i processen kommer att i första hand definieras som begrepp hämtade från den svenska översättningen och bearbetningen av den europeiska förstandarden ContSys, som Socialstyrelsen låtit genomföra förra året. Erfarenheterna från SAMBA-projektet och SoS bearbetning kommer även att återföras till CEN (Comitté Européen de Normalisation) vid dess kommande revision av ContSys till full standard.

Den identifierade generella vårdprocessen kommer även att utgöra en viktig utgångspunkt för den just påbörjade revideringen av en annan grundläggande europeisk förstandard kallad HISA (Health Information Systems Architecture), där en svensk nyligen utsetts att leda projektteamet.

Sammantaget har SAMBA goda förutsättningar att kunna lägga en stabil grund till ett framtida modulärt uppbyggt informationssystem för vården.

Hur skaffa en referensterminologi?
Även om vi utgående från en gemensam huvudprocess lyckas fastställa vårdens olika del- och stödprocesser, behöver innehållet benämnas med en referensterminologi. Vi kan då i princip välja mellan att utveckla en sådan själva, eller importera den, eller en kombination därav.

Termprojektet vid CMT
Den mest omfattande och mest väldefinierade utländska terminologien är SNOMED CT som nämnts ovan. Den föreligger inom kort i en utvärderingsversion, som en grupp vid det sedan årsskiftet nyinrättade Centrum för Medicinsk Terminologi vid Karolinska Institutet avser att utvärdera för svenskt bruk.

De rena journalsökorden behöver naturligtvis översättas och avstämmas mot sina svenska motsvarigheter, medan den medicinska fack-terminologien kanske bara delvis behöver svenska termer. Tvärtom kan det vara av värde för den enskilde patienten att bibehålla internationellt gångbara termer i en alltmer internationaliserad värd med ökat resande.
Projektet har sina arbetsmässiga bas vid KI:s bibliotek, som också kommer att publicera resultatet på webben i någon form.

Grundjournalprojektet
Med datoriseringen av vårdens information har förutom svårigheterna att utbyta information elektroniskt mellan de olika systemen, även följt svårigheter att långtidslagra information i ett system- och teknikoberoende format.

Landstingsarkiven har idag ett akut problem att långtidslagra alla olika datorjournaler med anledning av Arkiv-lagens krav att myndigheter (=landsting) inte får avhända sig information vid övergång till annan verksamhets-form, som vid bolagisering eller privatisering.

I moderna sökordsbaserade journaler är informationen lagrad under olika rubriker, som i värsta fall skiljer sig från klinik till klinik – även inom samma system. Med en överenskommen referensterminologi skulle alla olika system kunna koppla sina termer till den motsvarande referenstermen, förutsatt att den är tydligt definierad. Referenstermen kan samtidigt fungera som rekommenderad standardterm i alla nytillkommande datasystem.

Om denna väldefinierade standardterm även ges en unik XML-tag kan referensterminologien samtidigt utgöra lagrings- och kommunikationsformat.

Vad som dock saknas är en på nationell nivå överenskommen, för vården gemensam grundjournal med en allmän uppsättning definierade sökord.

Ett sådant arbete påbörjades inom Spritermprojektet genom att de olika professionella yrkesgrupperna på nationell nivå tog fram och delvis beskrev sina yrkesspecifika sökord, men tyvärr utan samordning sinsemellan. Detta uppmärksammades så småningom och ett arbete påbörjades att som ett första steg samordna sökorden under huvudrubriken Socialt.

Arbetet hann dock aldrig avslutas före nedläggningen av Spri. Även lokalt har man i olika projekt strävat efter samordnade sökord.

En väldefinierad gemensam grundjournal behövs även som referens vid utvärderingen av SNOMED CT och dess motsvarande sökord. Det är först när vi vet vad våra egna sökord verkligen står för, som vi kan bedöma de engelsk/amerikanska motsvarigheternas bakomliggande begrepp.

Förslag
Ett projekt på nationell nivå inom ramen för SIS/HSI ag2, har därför föreslagits med uppdraget att – med tillvaratagande av vad som redan gjorts inom Spriterm-projektet och lokalt – arbeta fram en för vården gemen-sam grundjournal.

Sökordstrukturen skall vara hållbart och entydigt definierad genom begreppsmodellering förslagsvis med IA-MedTerm som referensmodell. Varje sökord skall åsättas en unik XML-tag, som möjliggör lagring och kommunikation av informationen.

Denna bör så långt möjligt hämtas från motsvarande engelska begrepp inom SNOMED CT. En samordning med det planerade projektet vid KI/CMT (Karolinska Institutet/Center för Medicinsk Terminologi) bör därför eftersträvas.

Specialiteternas terminologier
De olika specialiteterna och yrkesgrupperna har utöver grundjournalens sökord behov av verksamhets- eller yrkesspecifika termer, som bara de själva har den djupa förståelsen av. Dessa grupper måste därför själva ta ansvar för sin specifika fackterminologi.

De paramedicinska grupperna har som framgått ovan redan tagit viktiga om än ofullkomliga steg på den vägen, medan de medicinska specialiteterna med enstaka undantag inte ens påbörjat ett sådant arbete. Vid Läkarförbundets fullmäktigemöte på försommaren kommer därför en motion att föreligga från Överläkarföreningen som bl.a. uppmanar specialitetsföreningarna att ta tag i detta ansvar.

Läkarsällskapets roll
Den medicinska professionens vetenskapliga gren företräds dock av Läkarsällskapet (SLSS), som borde vara den egentliga adressaten för denna motion. Dess Språkvårdskommitté har tills nyligen passivt sysslat med klassisk språkvård som att hålla isär grekiska och latinska ord i sammansatta termer, men håller på att omorganiserats. Bl.a. har ordföranden för SFMI (Svensk Förening för Medicinsk Informatik) nyligen invalts.

Vi får hoppas att Språkvårdskommittén därmed tar en mer proaktiv roll i det terminologiska arbetet och bl.a. engagerar sig aktivt i arbetet inom SIS/HSI/ag2, därvid företrädande SLSS olika sektioner.

Bara två sjukhus har svarat positivt på läkarföreningens initiativ.

– Det är ett par kliniker på Huddinge sjuhus och Ersta sjukhus. Men på Ersta vill man vänta till nästa år eftersom man inte klarar att ta till sig hela informationsdelen så snabbt, säger Tomas Flodin.

Landstingskontoret som är arbetsgivare för Karolinska sjukhuset och Södertälje sjukhus har tills vidare sagt nej till den nya förhandlingsordningen.

– Möjligen kan man tänka sig att pröva detta i liten skala i likhet med vad man gjort med sköterskorna. Men det innebär i praktiken att arbetsgivaren bara meddelar lön. Och då handlar det inte om förhandling. Det är en ordning som vi naturligtvis aldrig accepterar, då skulle ju facket kapitulera helt, säger Tomas Flodin.

Så därför blir det bara på Huddinge sjukhus som man kommer att inleda förhandlingar med lönesamtal enligt den nya modellen redan i år.

Thomas Flodin hoppas dock att det ska leda till att andra arbetsgivare ska få en mer positiv syn och hållning till den nya förhandlingsordningen så att man på allvar kan komma igång med individuella lönesamtal.
– Men det förutsätter god vilja från båda parter. Och det tycker jag att vi i alla fall har visat.

Misslyckas man med de individuella förhandlingarna och inte kommer överens lyfts förhandlingarna upp till en högre nivå.

För även om arbetsgivarna i Stockholm hittills inte visat något större intresse av att förhandla enligt den nya förhandlingsordningen innebär det inte att någon blir utan löneökning.

– Nej, vill eller kan man inte förhandla individuellt så gäller den gamla förhandlingsordningen, säger Thomas Flodin. Då får de fackliga företrädarna sköta förhandlingarna precis som tidigare.

Under hösten ska Stockholms läkarförening göra en utvärdering av årets förhandlingar och då bestämma sig för hur man ska agera nästa år.

Namnbytet kan synas vara en symbolfråga som inte spelar så stor roll. Så är det inte. Det är en viktig fråga och det förpliktigar.

Sjukhuset är vår gemensamma plattform. Det är basen för våra arbetsförhållanden, arbetsvillkor och lön, fortbildning, forskning och utveckling – det är vår gemensamma mötesplats.

De medlemmar som har sin arbetsplats utanför sjukhuset ingår självklart i vår gemenskap. De har samma rätt till stöd och föreningen skall företräda dem på samma sätt som de av oss som finns på sjukhuset.

Som Sjukhusläkarförening skall vi driva våra viktiga frågor lokalt på sjukhusen, regionalt i de lokala läkarföreningarna, centralt i Läkarförbundet, tillsammans med andra yrkesföreningar och gentemot myndigheter och politiker. Och självklart skall vi som sjukhusläkarförening ofta synas i media både lokalt och på riksplanet. Medial påverkan får allt större betydelse. Om 16 000 sjukhusläkare drar åt samma håll så får vi inflytande.

Men fackligt aktiva och intresserade medlemmar och förtroendemän är en grundförutsättning för föreningens verksamhet och möjlighet att verka för det övergripande målet att förbättra medlemmarnas arbetsvillkor och anställningsförhållanden.

Därmed ökar möjligheterna att på olika sätt göra en professionellt korrekt insats för patienterna och samtidigt känna att man har ett intressant och roligt arbete med det inflytande och den självständighet som en kompetent och erfaren läkare måste ha för att sjukvården skall bli bra.

Demokratin i arbetslivet – möjligheterna att påverka och att göra sig hörd börjar på arbetsplatsen, t ex vid gemensamma lunchmöten för läkarna på sjukhuset. Dagens pressade förhållanden för sjukhusläkarna gör sådana möten mycket angelägna.

Vi behöver information, vi behöver resonera med varandra och med lokalavdelningens styrelse. Vi behöver inte minst uppmuntra varandra och få känna den gemensamma kraften att det faktiskt går att förbättra för oss alla. Vi behöver föra en dialog med inbjudna makthavare och andra för sjukvården viktiga personer.

Det är därför viktigt att förutsättningar för regelbundna läkarmöten skapas på varje sjukhus. Detta borde gå att åstadkomma även på de större sjukhusen.

Det är särskilt viktigt därför att anonymiteten bland läkarna på de större sjukhusen är så uttalad. AT och ST-läkare bör självklart också kunna deltaga. Sjukhusläkarföreningens lokalavdelningar har här ett stort ansvar.

Vi ser också en utveckling mot ”en lokalavdelning – ett sjukhus”. Exempel på det finns i Helsingborg, Ängelholm, Simrishamn och Kungälv. Den enskilde får lättare att göra sig hörd. Lokala årsmöten och styrelsemöten i Sjukhusläkarföreningen blir lättare att genomföra och bättre besökta.

Arbetsgivaren på bolagiserade sjukhus hävdar att dialogen och förhandling måste ske med lokala företrädare för läkarna på sjukhuset. Det gäller för oss att finnas på plats.

Från Lasarettsläkarförening till Sjukhusläkarförening. Namnen förpliktigar. Men år 2002 står sjukhusläkarna inför helt andra utmaningar än de man hade när föreningen bildades 1895. Sjukhusläkarföreningen är beredd att anta 2000-talets utmaningar!
Gunnar Sandberg,
ordförande

I den svåra kris som svensk sjukvård befinner sig vill Sjukhusläkarföreningen att staten tar sitt nationella ansvar genom att tillsätta en utredning som kompletterar den nuvarande handlingsplanen för huvudsakligen primärvården genom att se över huvudmannaskap, beställarorganisation och sjukhusstruktur för hela sjukvården.

Mikael Sjöberg rubricerade sitt anförande ”På väg mot en sjukvård i världsklass”. Utgångspunkten var att vi i en internationell jämförelse har en bra sjukvård till en relativt låg kostnad, men brister i planerad vård. Han berörde också primärvårdens problem och regeringens variant av vårdgaranti 0 – 7 – 90 (0 dagar för kontakt med sjukvården, 7 dagar för kontakt med en läkare och 90 dagar för behandling).

Han kom också in på den högspecialiserade vårdens problem och möjligheter samt statens ansvar för medicinsk forskning och utveckling. Fokuseringen på universitetssjukhusen beror på det dubbla huvudmannaskapet. Målet är att i Sverige producera sjukvård och kunskapsutveckling i världsklass.

Det är en besvikelse att staten tycks ducka inför att se över hela sjukvårdsstrukturen. De flesta landsting har misslyckats med olika strukturgrepp, drivit bypolitik och i sin besparingsiver i stället åstadkommit ökade kostnader för sjukvården av administrativ karaktär samtidigt som den rena sjukvården fått dra ner.

Ineffektiviteten i landstingens åtgärder har varit och är fortfarande stor. Flera landsting står inför ekonomisk bankrutt trots höga skatter. Köerna ökar och misstroendet hos allmänheten mot sjukvården ökar.
Akutintagen är överhopade och speciellt medicinklinikernas personal går idag på knäna med orimlig arbetspress för personalen och bristande säkerhet för patienterna.

Medicinklinikernas problem spills också över på andra kliniker. Olikheterna i omhändertagandet av patienter med samma behov ökar mellan olika delar av landet. Norrland avfolkas långsamt. Allt detta talar för att det nu är nödvändigt för staten att ta ett helhetsgrepp på svensk sjukvård.

Samtidigt måste erkännas att Mikael Sjöberg gav öppningar. Även om den nya nationella handlingsplanen i första hand ska se över den högspecialiserade vården, så pekade han på dynamiken i hela vården och att man måste ta hänsyn till fungerande vårdkedjor.

Sjukhusläkarna anser att staten då knappast kommer ifrån att också ge synpunkter på strukturen för länssjukhus och närsjukhus och sambandet med öppenvården och primärvården och ta ställning till en effektiv och kunnig beställarorganisation.

Beträffande huvudmannaskapet för sjukhusvården finns inget med i direktiven till den kommande utredningen om den högspecialiserade vården.

Däremot aviserade Mikael Sjöberg en utredning som planeras tillsättas efter valet med syfte att se över ansvar och uppgifter i landsting, primärkommuner, länsstyrelser och regioner. Sjukhusläkarna hoppas att huvudmannaskapet för sjukhusen då kommer att belysas.

Slutligen, apropå att svensk sjukvård har en relativt låg kostnad: Sjukhusläkarföreningen vill att staten tar ställning till ett akut behov av resurser till sjukvården så att sjukvården kommer upp i minst 9 procent av BNP inom två år.

Sjukvården måste inom en femårsperiod få en av landets bästa arbetsmiljöer och lönenivån för den mycket kompetenta personalen i sjukvården måste, om vi vill kunna rekrytera och behålla den, snabbt höjas med drygt 20 procent, annars får vi ingen sjukvård i världsklass.

Gunnar Sandberg,
ordförande

– Jag är rädd för att många sjukhus kommer att ha svårt att klara vården och att tänkta förändringar kommer för sent.

– Det är mycket illavarslande att hittillsvarande resurstilldelning från nationella handlingsplanen för primärvård och äldreomsorg inte avspeglas i bättre vård vid sjukhusen i landet.

Många kollegor känner en frustration i att så stor del av deras arbete går åt till ineffektivt letande av vårdplatser. Det måste vi ändra på.
– Fokus måste inriktas på det medicinska innehållet och skapande av tydliga ansvarsområden. Därför har Sjukhusläkarföreningen tagit fram ett tiopunktsprogram för att förbättra sjukhusvården.

Tiopunktsprogrammet:
1. Sjukhusvården ska vara kunskapsstyrd, evidensbaserad och utgå från vetenskap och beprövad erfarenhet.

2. Sjukvården skall tillföras tillräckliga resurser, minst 9 procent av BNP senast år 2004.

3. Högspecialiserad sjukvård vid regionsjukhus skall vara statligt finansierad och ha statlig beställarorganisation.

4. Specialiserad sjukvård skall vara statligt finansierad och ha regional eller statlig beställarorganisation.

5. Närsjukvård skall utvecklas nära medborgarna och finansieras och beställas av landsting eller kommun.

6. Sjukvårdens utförare kan organiseras i offentlig eller privat regi, i förvaltningsform, bolag, stiftelser eller på entreprenad.

7. Sjukvårdens medicinska verksamhet skall utvärderas av läkarprofessionen. Beställar- och utförarorganisationer skall utvecklas och arbeta utifrån tydliga kvalitetskriterier.

8. Sjukvården skall organiseras så att arbetsmiljön blir ett föredöme för övriga arbetsplatser i landet.

9. Den patientnära kliniska forskningen bör utökas.

10. Patienternas fria vårdval motiverar att utförarna redovisar vårdutbud, kvalitet och tillgänglighet.