– Vi har också nyligen sjösatt en stor satsning på kvalitetsregister som vi hoppas att industrin ska se värdet av.

Ylva Johansson (S), riksdagsledamot och tidigare socialminister, tyckte att det var dags att göra forskningen till en politisk stridsfråga:

– Vi behöver en blocköverenskommelse om en gemensam strategi mellan staten, industrin och sjukvårdshuvudmännen, för tio år framåt. Enbart politikerna kan klarlägga spelreglerna och definiera ansvaret för att tid och resurser inte bara avsätts för dagens patientnytta, utan även för framtidens patientnytta.

– Politik handlar om konflikt, och nu måste jag lyfta fram frågor där vi är oeniga. Regeringen har tagit strid med landstingen om vårdval, men inte om it-system. Man har tagit strid för låglöne- och lågstatusjobb men inte för högkvalificerade arbeten. Vad ska vi leva av i det här landet?

Anders W Jonsson, vice ordförande i Centerpartiet, replikerade snabbt:

– Man måste i politiken klara av att göra flera saker samtidigt. Hjälpa ungdomar till jobb och se till att Sverige återtar positionen som världsledande. Det går att göra både och.

De politiska representanterna fick frågan om hur de ser på förslaget om den nya forskningsfinansiären Svensk Behandlingsforskning. Ylva Johansson tyckte att förslaget var bra. Karin Johansson ställde sig positiv, men sa samtidigt att det finns frågetecken kring hur ALF-medlen ska samverka med den nya fonden. Även Anders W Jonsson yttrade sig i positiva ordalag, men framförde farhågor om uppsplittring av medel och risken för att det kan leda till oönskade tröskeleffekter.

En publikfråga om fördelningsprofil för forskningsmedel i den nya forskningspropositionen fick ett svar som kan tolkas mer som en elit- än som en breddsatsning.

– Pengarna måste gå till de sjukhus som har den allra bästa kliniska forskningen, annars räcker de inte. Det är lätt att säga att sjukvårdsproduktionen ska stå tillbaka för forskningen, men med de utmaningar vi har framför oss kommer produktionskraven snarare att öka. Men jag tycker att vi ska pröva att ett universitet och ett universitetssjukhus får gå samman, någonstans i Sverige för att öka möjligheterna till forskning, sa Anders W Jonsson.

Förre statsministern Ingvar Carlsson, nu utredare av life science i Västra Götaland, tyckte att forskningen förtjänar ett större politiskt utrymme:

– Vi måste våga göra en politisk fråga av forskningen, som man gjort i England. Där har man samlat ihop frågor från olika departement och utformat en konkret roadmap för långsiktigt arbete för forskning och innovation.

– Lika trist som det låter, lika stora är möjligheterna. AstraZeneca och andra läkemedelsföretag lägger ner egen tidig forskning, men letar samtidigt efter akademiska centra att investera i, för att de tror att de där kan finna en mer spännande utveckling än i de egna låsta forskningsstationerna. Det här skapar unika möjligheter för den kliniska forskningen på svenska sjukhus. Men det är bråttom att agera, ”it’s now or never”, sa Johan Brun, medicinsk direktör på Pfizer.

Jan Andersson, prorektor på Karolinska Institutet, höll med om analysen:

– 1200 tjänster försvinner i Södertälje och 600 i Montreal. Det sker en flytt till Boston där 50 forskare ska dammsuga världen på god klinisk forskning. För att Sverige ska ha en chans att vara med i utvecklingen krävs en sammanhållen informatik med biobanker, kvalitetsregister och personnummer.

Johan Brun såg både möjligheter och hinder för Sverige att hävda sig i den internationella konkurrensen om kliniska forskningssamarbeten:

– Det kommer väldigt få Nobelpris från Kina trots att de har bra utbildning och många begåvade människor. Men det kinesiska samhället drivs av följsamhet, och forskning är att ifrågasätta. Det är viktigt med system och miljöer i sjukvården där vi får ifrågasätta. Länder som har en tradition av kritisk granskning och utveckling kan också skapa intresse för klinisk forskning. Det är även viktigt att ha en akademisk miljö som satsar på bredd och inte bara på spets, så att det inte blir som med Vetenskapsrådets anslag, man ger till dem som redan har resurser men kan inte stödja nya intressanta lösningar.

– Men det finns också hinder, och till dem hör att det saknas en naturlig mötesplattform för flödet mellan akademi, sjukvård och industri. Det är också ett problem att samarbete med läkemedelsindustrin kan ”diskvalificera” en forskare från exempelvis att ta fram behandlingsriktlinjer, sa Johan Brun.

Johan Järte, vd för Sweden Bio, framhöll att life science i dag är den viktigaste branschen i Sverige, sett till nettoexporten.

– Men ingen kedja är starkare än sin svagaste länk, och det är sjukvården. Det behövs ändrade attityder, öppna portar så att små bioteknikföretag kan komma in och testa sina produkter tidigt.

Sören Johansson på medtech-företaget Electa ansåg att ett stort hinder för samarbete mellan sjukvård och industrin är att sjukvården är så slimmad.

– Grundproblemet är att svensk sjukvård är en renodlad produktionsapparat idag. Man vill gärna samarbeta med oss men har inte tid och pengar, ett annat problem är att forskning inte är meriterande. Det behövs struktur och finansiering för forskning när sjukvården är så streamlinad som i dag. I dag står världens främsta sjukhus på kö för att samarbeta med oss. Men i Sverige är det svårt.

Mats Eriksson, ordförande för SKL:s sjukvårdsdelegation, höll med:

– Hälso- och sjukvården är väldigt upptagen med att ge vård i tid, och har lite mindre fokus på forskningen. Men vi vill gärna medverka till att riva gränserna mellan akademi, landsting och industrin.

Hans Hjelmqvist, Läkarförbundet och UEMS, såg ett klarläggande av universitetssjukhusens roll som centralt för att hävda forskningen:

– Politikerna på central nivå behöver förtydliga universitetssjukhusens uppdrag.

Håkan Billig, ordförande i Läkaresällskapets forskningsdelegation, talade för att förbättra forskarnas villkor:

– Medicinsk forskning lönar sig ur alla perspektiv, inte minst ekonomiskt. Men det blir ingen forskning utan forskare. Problemen med delade tjänster, oklart huvudmannaskap och bristande löneutveckling för forskare måste lösas.

Nordisk medicinsk forskning har stärkt sina positioner de senaste 25 åren, enligt en bibliometrisk analys. I den internationella konkurrensen har Norden flera tillgångar i form av sjukvårdssystem med hög standard, register och biobanker. Trots detta kan den relativt låga befolkningen i varje enskilt land vara ett hinder för att genomföra större studier, men enligt vitbokens författare kan ett förstärkt nordiskt samarbete skapa nya möjligheter. Som exempel nämns ett pilotprojekt för att utnyttja de nordiska biobankerna som en gemensam resurs. Pilotprojektet, på området kolorektalcancer, finansieras av Nordforsk och startade under 2011.

Gemensamma svagheter är enligt vitboken dåliga karriärmöjligheter inom den kliniska forskningen. Ett hot som identifierats är universitetssjukhusens starka fokusering på sjukvårdsproduktion, som tränger undan forskningstiden.

”Bristen på forskare med klinisk bakgrund är inte bara ett hot mot den kliniska forskningen i sig, utan även ett hot mot kliniskt arbete och undervisning.” skriver författarna.

De argumenterar för att ny forskningsfinansiering inte enbart ska riktas mot specifika temaområden, eftersom en bredd i forskningen är en förutsättning för innovationer. Toppstyrd och områdesstyrd forskning kan utgöra ett hot mot grundforskningen, varnar de.

Vetenskapsrådet är svensk samarbetspart i den nordiska samarbetsnämnden för medicin, NOS-M.

– Vi har attraherat externa finansiärer, vilket också gett oss ökade anslag från staten.

Landstinget har ”sågat” i resurserna

Även om Olle Larkö inte tycker att den kliniska forskningen befinner sig i kris så ser han många problem med verksamheten idag. Ett exempel är att det kan vara svårt att få ut sin forskningstid.

– Sjukhusdirektören har skrivit under på att det ska vara en ”kupad hand” över de pengar som ska gå till forskning respektive de som ska gå till patientvård, men i och med de besparingar som regionen har gjort på universitetssjukhuset har detta börjat svikta.

Landstingen beställer ju sjukvården och Västra Götalandsregionen har sågat ganska kraftigt på universitetssjukhuset och satsat på primärvården istället.

− Det är att satsa pengar på vaxproppar istället för på svårt sjuka människor, menar Olle Larkö och sticker ut hakan.

Dålig ekonomisk utdelning

Det största problemet är dock, enligt Olle Larkö, att för få läkare är intresserade av att forska, mycket på grund av den ekonomiska aspekten. Dels är utbildningen som krävs för att disputera nästan två gånger så lång, samtidigt som man bara får 2 000 kronor mer i månaden.

− Det är dålig utdelning på dubbelt så lång utbildning, säger han.

Om Olle Larkö fick önska sig något så är det just att det ska bli mer lönsamt att forska och att politikerna håller händerna och sparbetingen borta från universitetssjukhusen.

– Jag tycker att man ska ”freda” universitetssjukhusen. Vi utbildar framtidens läkare och sjuksköterskor. Sparar man på utbildningen och forskningen sågar man av den gren man sitter på.

Redan idag snyltar Sverige, som har en påtaglig läkarbrist, tillräckligt på Danmark, Polen, Rumänien och många andra länder, tycker han.

Behov av omfördelning

Hur ser du på framtiden?

– Jag ser att behoven kommer att ändras. Vi har fler människor med psykisk ohälsa idag än tidigare, vi har fler cancerpatienter. Å andra sidan har vi färre hjärtattacker. Alltså kommer vi behöva omfördela resurserna. Vi har också en åldrande befolkning som kommer att innebära en utmaning.

Vilka satsas det på?

– Först ser vi till att klara utbildningsbehovet, därefter satsar vi på de som är duktigast att forska. En hård, men någorlunda rättvis fördelning, tycker jag.

Har ni någon specialitet som saknar professor?
– Neurokirurgi.

Kim Nordlund & Linnéa Borgert

– Karolinska och Lund, till exempel, får nästan lika mycket forskningsmedel som grundutbildningsmedel. Vi får bara ungefär hälften så mycket till forskning som till grund­utbildning. Det betyder att när Karolinska och Lund rekryterar en person kan de utlova åtminstone halva tiden forskning, det kan inte vi.

Mats Hammar tycker också att Linköping borde få mer ALF-medel.

– ALF-medlen borde anpassas i relation till grundutbildningen. I och med att hälsouniversitet är en ung fakultet som har vuxit fort, har ALF-medlen inte ökat i proportion till grundutbildningen. Om de hade anpassats till grundutbildningens kvalité och storlek hade vi haft mycket mera medel att använda i vår verksamhet, säger Mats Hammar.

Publicering och citering styr

Statens regler för bidrag och dagens verklighet där forskningsmedel delas ut efter ”excellence”, det vill säga hur mycket man citeras och publiceras och hur mycket externa medel man drar in, tvingar Linköping att hitta egna vägar, menar Mats Hammar.

Något som han tror kan förklara varför de kliniska professorerna minskat i antal i Linköping de senaste tio åren, samtidigt som de ökat på flertalet andra universitetsorter.

– För fem år sedan genomförde vi en verksamhets- och kompetensanalys som visade att hälsouniversitetet, som då var den yngsta medicinska fakulteten, hade i förhållande till sitt forskningsuppdrag en ganska liten del prekliniska forskare och en lite större del kliniska. För att få mer heltäckande forskning gjorde vi därför förstärkningar på de prekliniska områdena, säger Mats Hammar.

– Vi har också sagt att vi ska ha den bästa grund­utbildningen i Sverige. Det är prioritet ett, men vi måste också locka till oss förstklassiga forskare som kan stärka vår konkurrenskraft. Är utbildningsbehovet täckt så är det inte säkert att vi återbesätter en professorstjänst vid en pensionsavgång. Då kanske vi istället försöker rekrytera en person som kan höja vår konkurrenskraft, alltså en person som har högre citering och visat prov på bra forskning eller kan dra in mer externa forskningsmedel.

Bygger från grunden

Enligt Mats Hammar har det inneburit en hel del rekryteringar på prekliniska områden, där man kunnat rekrytera starka forskare.
Mats Hammar betonar dock att man fortfarande är väldigt angelägen om att bygga upp kompetensen även på kliniksidan, men rekryteringssvårigheterna har gjort att Linköping lägger mycket resurser på att bygga från grunden.

Mats Hammar säger att det idag finns ett ambitiöst program i Linköping, ”Från student till docent”, som förhoppningsvis ska ge Linköping en plats i elitlaget i framtiden.

– Programmet går ut på att hjälpa våra egna studenter att göra en kombinerad klinisk och forskningsmässig karriär. Vi vill visa att man kan stanna kvar i Linköping efter sin examen. Nu antas många unga till forskarutbildningen som är kliniker, och vi försöker ge dem möjlighet att fortsätta forska tills att de i princip kan meritera sig till en professur, säger han.

– Jag ser det som att vi tryggar en egen återväxt. Det är ett arbete som tar tid, men jag känner mig mycket tryggare nu.

Kim Nordlund & Linnéa Borgert

På den kliniska forskningens område har flera bollar kastats upp i luften de senaste åren och hänger ännu kvar i luften:

• ALF-avtalet är uppsagt och löper ut den 1 januari 2015.
• Vinnova och Vetenskapsrådets förslag om en ny struktur för finansiering av klinisk forskning – Svensk Behandlingsforskning – har ännu inte behandlats politiskt. Förslaget ska ses som ett komplement till de redan existerande finansieringsformerna och skulle innebära att 500 miljoner årligen skjuts till av landsting och stat gemensamt.

Det finns politiska signaler om att den nya forskningspolitiken kan innebära en omsvängning till en klinisk forskning med tydligare elitprägel på bekostnad av bredden:

• Fokuseringen på spetsforskning i Olle Stendahls utredning från 2008 om den kliniska forskningen, formulerad som ”styrning av resurser till den bästa forskningen”.

• Utbildningsminister Jan Björklunds debattartikel om klinisk forskning på DN Debatt i maj i år gav signaler om hårdare kriterier för utbetalning av ALF-medel, med styrning av medel till landsting som redan har mer omfattande ”omfattning och nivå” på den kliniska forskningen.

Forskningspropositionen kommer troligen att lägga samman pusslet om finansiering av den kliniska forskningen på ett annat sätt än tidigare. Flera tunga instanser – myndigheter, universitet och vetenskapliga råd – har deadline för att lämna in underlag vid årsskiftet 2011/2012. Fackliga och andra intresseorganisationer har chans att påverka under våren 2012.

Han tycker att det ser bra ut för den kliniska forskningen på sjukhuset idag och att Karolinska varit framgångsrikt när det gäller att locka till sig externt riskkapital.

– Senaste räkenskapsåret fick vi in 1,1 miljard kronor i nya pengar till sjukhusmiljön, som inte kom från landsting eller från staten utan från utomstående forskningsfinansiärer.

Skydda tiden för forskning

Trots detta menar Sten Lindahl att det finns problem inom den kliniska forskningen.

– Det stora problemet, som inte är nytt, är att det saknas tid för forskning i den kliniska miljön, eftersom pressen på sjukvårds­produktion är så hård. Därför försöker vi medvetet skydda tiden för forskning genom att inrätta fler tjänster, säger Sten Lindahl.

Han berättar att Karolinska idag använder minst 51 procent av sina ALF-medel till att anställa folk i landstingsmiljö, samtidigt som man inrättat nästan 80 halvtids­tjänster för forskning de senaste fem-sex åren för att garantera forskning i den kliniska miljön.

– Dessa satsningar har tillsammans skapat 150 – 200 tjänster för klinisk forskning under dessa år, så vi ser positivt på utvecklingen, säger Sten Lindahl.

Ökad samverkan med näringslivet

När Sjukhusläkaren frågar vad han skulle vilja förbättra svarar han:

– Att vi fick ytterligare tid för forskning. Att vi kunde förstärka vår implementeringsforskning, så att vi blev bättre på att sprida ny kunskap som vi fått genom forskningen i den kliniska miljön. Jag skulle också vilja ha en ökad samverkan med näringslivet kring den farmakologiska och medicintekniska produktionen.

Kim Nordlund & Linnéa Borgert

Antalet kombinationsanställda professorer/specialistläkare på Umeå universitetssjukhus har ökat med 29 procent de senaste tio åren. Bengt Järvholm tror att det har mycket att göra med att många lektorer har befordrats till professorer. Detta på grund av att högskoleförordningen ändrades så att en universitetslektor hade rättighet att bli befordrad om man var tillräckligt meriterad. Nu är detta borttaget ur förordningen, men förhandlingar pågår på central nivå om vad som ska gälla framöver.

Bengt Järvholm ser ganska ljust på den kliniska forskningens framtid på Umeå universitetssjukhus. Men han ser även vissa problem. Ett av dem är att det finns för få kandidater på nationell nivå som är tillräckligt professorskompetenta om man ska rekrytera. Detta beror, enligt Bengt Järvholm, på flera saker.

– En orsak är att forskningen ofta kommer i kläm då kraven inom sjukvården på kliniskt arbete är så höga. En annan orsak är att de här personerna har svårt att hitta en bra karriärgång där de både kan utveckla sig kliniskt och vetenskapligt.

Inget görs åt känt problem

Enligt honom borde det skapas en bättre och mer strukturerad karriärbana för kliniska forskare än den som finns idag.
– Nu överlåter vi åt varje individ att på egen hand pussla ihop det hela. Det hade varit bra om vi tillsammans med sjukvården kunde hitta en modell där vi utvecklar individer till att bli potentiella toppforskare inom den kliniska forskningen, menar han.

Bengt Järvholm tycker också att det skulle innebära en stor förbättring om de fasta resurserna till de seniora forskarna/professorerna ökade, så att de fick större frihet att göra projekt som kanske misslyckas.

Bara en tredjedel av pengarna kommer från staten

– Allt mer av forskningsresurserna går idag till olika forskningsråd och finansiärer, vilket gör att vi är mycket beroende av att själva skaffa externa anslag. På en fakultet som vår är två tredjedelar av de forskningspengar vi har externa pengar. Bara en tredjedel kommer via fast anslag från staten.

Bengt Järvholm menar också att det är ett problem att forskningsprojekten i Sverige prövas vart tredje år.

– Det är för kort tid för att kunna utvärdera forskning på. Forskning är riskverksamhet. Forskare ska pröva saker och idéer som många gånger visar sig vara fel. Men ibland gör de saker tvärtemot som visar sig stämma, som omvandlar världen och lär oss väldigt mycket och som samhället har väldigt stor nytta av, säger han.

Han menar att dessa forskare måste känna någon slags trygghet när de testar nya idéer och att det då är svårt att leva i huvudsak på externa medel som omprövas vart tredje år.

Kim Nordlund & Linnéa Borgert

Det kostar tio till tolv procent mer att ställa en diagnos på ett universitetssjukhus än på ett vanligt sjukhus. Detta på grund av att det även ingår forskning och utbildning i sjukhusens uppdrag. Bo Ahrén tycker att universitetssjukhus borde få mer betalt för sitt uppdrag än de får idag, nu täcker ofta inte pengarna de tio till tolv procenten som behövs.

– Hela finansieringen av universitetssjukhusen bör ses över. När ekonomin är så pass begränsad kommer forskningen i kläm, menar han.

Mest fokus på budgeten

Bo Ahrén är bekymrad över att en sjukhuschef på ett universitetssjukhus idag tvingas att fokusera mest på att hålla budgeten.

– Egentligen borde det vara en chef som kan intressera sig mest för forskning och utveckling, säger han.
Detsamma, menar han, gäller verksamhetscheferna.

– Många verksamhetschefer är väldigt intresserade av forskning och gör så gott de kan med sina förutsättningar, men de har en svår sits. De har det tufft. Det är ett väldigt tryck på patientvård idag, vilket gör att det blivit svårt att få tid till forskning.

Produktionskraven pressar tillbaka forskningen

Bo Ahrén säger att han inte vill överdriva problemen för den kliniska forskningen, men det är tydligt att han är orolig för vad som ska hända om kraven på sjukvårdsproduktion ännu mer pressar tillbaka möjligheten till forskning.

För att få en bättre kommunikation och kunna tackla problemen startades på Skånes universitetssjukhus, i januari 2010, projektet ”Universitetets-medicinskt centrum i Skåne (UMCS)”.

– Det är ett samarbete mellan universitetssjukhuset och akademin där vi fullt ut sitter i varandras ledningsgrupper. Jag sitter med i sjukhusledningen och sjukhuschefen sitter med i vår fakultetsledning. Projektet har gjort att vi kommit närmare varandra och nu finns ett inflöde av forsknings- och utbildningsfrågor in i klinikledningen, säger Bo Ahrén.

Karriärgång saknas

Bo Ahrén, som var expert i regeringens utredning av den kliniska forskningen, ledd av Olle Stendahl, tycker inte att man kan tala om kris även om andelen publikationer och citeringar av svenska forskare minskat i en internationell jämförelse.

– Det finns ingen kris på så sätt att det sviktar helt, det pågår fortfarande väldigt mycket fin forskning på universitetssjukhusen, men man måste ta tag i incitamentsstrukturen för forskarna inom vården om Sverige ska ha en chans att även i fortsättningen vara en framstående forskarnation. Idag är belöningen för att forska devalverad och det saknas den karriärgång som fanns tidigare, säger han.

– Det har också blivit svårare för läkare att forska idag, eftersom forskningen har blivit mer komplex, menar Bo Ahrén.

Samarbete i nätverk

– Det räcker inte längre att ingå i en enskild forskargrupp, utan man måste samarbeta i nätverk. Det kan handla om att ingå i ett register i en biobank, eller om man är lite mer experimentell, att man arbetar i nätverk med preklinisk forskning, det gör att forskningen kräver lite mer.

Vad har Skånes universitetssjukhus för framtidsmål när det gäller forskning och utbildning?

– Att ha forskning inom de ämnen vi undervisar i. Det betyder inte att alla lärare ska forska, men vi strävar efter att ha akademiska tjänster i alla ämnen som vi undervisar i.

Om du fick önska dig tre saker?

1. Tydligare incitament för de som satsar på forskning. Forskning ska vara en merit som syns i karriären och lönekuvertet.
2. Att forskning ska kunna ingå i en läkartjänst vid universitetssjukhusen, så att det finns naturlig tid för forskningen.
3. Att finansieringen av universitetssjukhusen ökas.

Kim Nordlund & Linnéa Borgert

2001 fanns det 393 kombinationsanställda professorer/specialistläkare (s.k prölar) på de sex universitetssjukhusen, Karolinska i Stockholm, Sahlgrenska i Göteborg, Akademiska sjukhuset i Uppsala, Skånes universitetssjukhus och på universitetssjukhusen i Umeå och Linköping. Idag, 2011, har de ökat till 448 visar lönestatistiken.

Men det skiljer sig markant mellan de olika orterna. I Skåne, Umeå och Uppsala har antalet kombinationsanställda professorer ökat kraftigt medan de sjunkit i Linköping.

Debatten om den kliniska forskningens kris har varit het under 2000-talet.

Frågan är vad ökningen av antalet kliniska professorer betyder. En stor del av ökningen kan tillskrivas den reform som innebar att lektorer fick chans att bli befordrade till professorer om de kunde uppfylla meritkraven.

En omstridd åtgärd, som vissa menar lett till en devalvering av professorsrollen. Möjligheten att bli befordrad finns kvar, men idag är rättigheten avskaffad.

Både enighet och oenighet

Sjukhusläkaren har talat med Forsknings- och utbildningsdirektören på Karolinska sjukhuset, och med respektive dekanus på de fem övriga medicinska fakulteterna vid universiteten.

Vi har bett dem ge sin syn på den kliniska forskningens framtid med den egna verksamheten som grund.

Den bild som framträder är i vissa stycken enad, i andra splittrad. Samtliga anser att det är ett stort nationellt problem att det saknas tid och karriärvägar för forskare i Sverige idag. Däremot råder oenighet om den kliniska forskningen befinner sig i kris.

Olle Larkö, dekanus på Sahlgrenska Akademien tycker inte att den kliniska forskningen befinner sig i kris, medan Stellan Sandler, dekanus på medicinska fakulteten i Uppsala tycker tvärtom.

Något man däremot är eniga om är att det råder nya tider. Ingen har idag råd att återbesätta tjänster efter pensionerade professorer per automatik.

Idag gäller det för professorn att kunna tillföra unik forskning och dessutom kunna dra in externa forskningsmedel för att stärka den egna ortens konkurrenskraft.

– Tiden är förbi då varje specialitet kan ha sin egen professor, menar Bengt Järvholm, dekanus på medicinska fakulteten på Umeå universitet.

Tvingas välja olika vägar

Sjukhusläkarens intervjuer visar också att universitetsorterna tvingas välja olika vägar. Medan Karolinska kan satsa på att rekrytera toppkrafter och på fasta tjänster tvingas Linköping att säkra framtiden med att prioritera grundutbildning och att försöka matcha fram ett ungt forskarlag till ett framtida elitlag.

Sjukhusläkaren har också talat med Thomas Zilling, ordförande för Sjukhusläkarna för att få en facklig kommentar.

– Ur ett fackligt perspektiv är jag glad för att antalet kliniska professorer ökat, även om det är ett resultat av Thams reform med skapandet av befordringsprofessorer.

Oro för framtida kompetens

Thomas Zilling är i likhet med professorn i neurofysiologi, Eva Svanborg i Linköping oroad för kompetensen och att staten satsar för lite för att tillgodose karriärvägar och fasta professorstjänster.

– 40- och 50-talsgenerationerna använde forskning som ett konkurrensinstrument för att nå vidareutbildningstjänster som AT eller FV (idag ST). Det kravet finns inte på samma sätt idag och medicinstudenter på prekliniska institutioner blir allt ovanligare. I en förlängning innebär detta att allt färre blir professorskompetenta, menar han.

Thomas Zilling oroar sig även för den framtida undervisningen.

– Idag varierar finansieringen över landet och det finns tjänstekonstruktioner där del av lön finansieras av forskningsanslag. Det är inte rimligt. För att garantera att forskning och undervisning blir oberoende måste staten skjuta till medel så att fakultetsanslagen täcker lönekostnaderna, säger han.

Fotnot: Statistiken visar antalet kombinationsanställda professorer/specialistläkare (s.k prölare*) på de sex stora universitetssjukhusen och bygger på sjukhusens lönelistor.

I statistiken för Karolinska ingår Huddinge även före sammanslagningen. I Skåne har vi räknat med de prölare som är anställda på Labmedicin Skåne och Psykiatri Skåne i statistiken för Skånes universitetssjukhus, 2011, trots att labmedicin och psykiatri knoppats av från universitetssjukhuset och idag är egna förvaltningar.

Kim Nordlund & Linnéa Borgert