Ett annat exempel är alla förstasidesrubriker om de så kallat usla förhållandena på våra privata äldreboenden. Enligt rubrikerna skulle man kunna döpa om Carema Care till Carema don’t Care.

Historier om personal som rullar ut gamlingar huller om buller som får krocka i nerförsbackar, personal som struntar i att byta blöjor och som skulle vara allmänt ovarsamma och hårdhänta är naturligtvis en gravt missvisande och avundsjuk beskrivning av verkliga förhållanden.

Alla vet ju vilken respekt som finns för den äldre generationen, uppväxta med Ernst Hemingway, hos de nya generationerna som istället är fostrade av Ernst Heminredning.
Ja denna empatiska yngre generation har ju förstås med förskräckelse sett hur resurserna på äldreboendena undan för undan har minskats och hur arbets­kamraterna blivit allt färre. För att upprätthålla stimulans och oförändrad aktivitet så har man ju då i Ernst den yngres anda, lärt sig att man tager vad man haver. Pensionärerna får helt enkelt vara sina egna aktiviteter när avdelningens tynande material och avdelningens boende kreativt får användas till både nytta och nöje.

Geniala är ju då dessa lekar som ”Åldrings-boule i nerförsbacke” (eller åldrings-curling som en del säger, vilket ger en extra dimension åt omtanken) eller ”Hela havet stormar” (att lägga alla så snabbt som möjligt på dagen för att få en säng) eller ”Kast med liten gamling” (precis som det låter). Uppskattade är också de tipstävlingar som görs där även anhöriga kan delta, med frågor av typen ”Hur många liter kan en Mölnlyckeblöja suga upp”? Att sitta ner och prata med de boende är det dock ingen som ödslar tid med, de hör ju ändå inget.

Så vad är bakgrunden till dessa stora rubriker? Vi vet ju egentligen att de privata boendena i ärlighetens namn är precis lika dåliga som övriga. Även inom de kommunala är ju bingotanten och gitarrfarbrorn bortrationaliserade sen länge och gifta par får varken bo ihop eller komma ut. På promenad.

Nej, det som skiljer är just avundsjuka. Det faktum att de privata bolagens chefer får bonusar och drar till Kanarieöarna varje jul, då det kanske regnar hemma, medan cheferna inom det kommunala bara tjänar marginellt mer än pensionärerna, gör att folket skadeglatt kastar sig över de privata, men glatt kan överse med missförhållanden inom det kommunala med storsint godsinthet.

Nu finns dock ett alternativ till äldreomsorgen som har forskats fram på ett tekniskt laboratorium. Det är en sorts styrkedräkt som man ska kunna klä gamlingar i för att de ska hålla sig upprätta och kunna gå obehindrat trots ålder och svaghet. Enligt uppgift ger dräkten också en armstyrka motsvarande 70 kg! Med dräkten kan alltså varje åldring bära hem 140 kg mjölk.

Nu dricker ju inte gamlingar så mycket mjölk och är sannolikt inte intresserade av att bära runt på det heller, utan den största användningen av dräkten är sannolikt att de vid behov kan slå ner personalen på sitt äldreboende.

Även politiker har varit ute i debatten och försvarar sig med att de minsann kämpar för ett bra innehåll och en god ekonomi. Verklig nytta är dock svårt att mäta och visas av att den enda kvalitets­aspekt man har är om hygienföreskrifterna hålls.

När det gäller ekonomin har de dock insett att både deras egna pensioner och pensionärernas blöjor är kostsamma och visar därför sitt ansvarstagande genom sin nya slogan: ”Politiker är som blöjor, de behöver aldrig bytas”

Dr Snake

Då skulle man ändå tycka att humor är bra för politiken. Att mannen som till exempel gav oss den nya skojiga beteckningen för sambo (alltså placebo – när man bor ihop och inte vet om det) verkligen borde uppskattas efter förtjänst. Men nej, efter de senaste veckornas turbulens om den politiska adeln, biter inte ens humor på de besvikna gräsrötterna. Istället muttras det bittert om det man inte får tänka:

– Det finns ingen heder i Sverige längre, den enda heder som finns idag är hedersmord.

I städer runt om försöker politiker återupprätta det sargade förtroendet genom att sätta upp bemannade valstugor på gator och torg för att riktiga människor ska kunna komma och ställa frågor om vad som egentligen har hänt. Naturligtvis utan att få några svar, men de kan åtminstone komma och klaga av sig, som en förtroendevald så fint uttryckte det i TV.

För vården är det förstås alldeles utmärkt när politiker granskas. Då slipper ju sjukvården undan. Landets alla läkare drar varje morgon en lättnadens suck när morgontidningens huvudrubrik inte rör ämnen som ”Skulle få en höft – vaknade upp med ett knä” eller ”Sökte med sticka i fingret – förlorade hela överkroppen”.

Men en viss oro sprider sig ändå i kåren. Socialstyrelsens hög med outredda klagomål och anmälningar är stor och växande. De äldsta är dessutom alla 2500 fall man fick ta över från HSAN för ett år sen – och som var gamla redan då… Och med ett stadigt inflöde av nya fräscha klagomål har nu högen vuxit till imponerande 7 500 stycken!

En efterfrågesuccé, en tillväxtbransch, säger man stolt på den ansvariga avdelningen inom myndigheten och pekar också förtjust på de minst 35 nya fall som kommer in dagligen. Här gäller förstås inte heller sjukvårdens ojämlika strategi om att sjukast går först, nej här går det i turordning tryggt och fint. Ofta har väl den klagande patienten ändå avlidit och har han det inte så var det väl ändå inte så allvarligt, säger man bekymmerslöst.

Men att det jobbas på i denna myndighetstakt är trots allt inte så fördelaktigt tycker den allt mer oroade läkarkåren. Risken ses som överhängande att patienter, om de tycker att fel begåtts, istället börjar polisanmäla sina läkare i allt högre grad.

Nej, man vill ju verkligen inte att det bristande förtroendet för vården man själv har ska sprida sig, säger man bekymrat.

En väg för att invagga förtroende att man lyssnar kan vara att också landstingen, likt politikerna utan ansikten och hakor, också sätter ut valstugor på gator och torg dit folk kan komma och klaga av sig. Helt enkelt en ny typ av Sjukstuga.

En annan väg är att man på Socialstyrelsen omgående anställer glada unga utredare, inte bara med meritkrav som Rättvisans Riddare och Hämndens Hjälte utan även med media- och TV-vana. De skulle då kunna medverka i både Cold Case och TV3 Efterlyst för att få utredningarna att gå snabbare.

Och man måste också betänka att det inte är lätt att göra rätt om man inte vet hur man gör och en del i det är att läkarna inte får tillräckligt med fortbildning.

Den externa fortbildningen minskar nämligen stadigt för alla specialistläkare visar Läkarförbundet i sin årliga mätning. Men glädjande nog ser man nu första gången att i alla fall internutbildningen istället ökar!

Det känns sannerligen trösterikt för alla oss som snart sitter i fängelse.

Dr Snake

Den lilla gumman hade åter varit på sjukhus och tyckte med tanke på ovanstående att hon var glad att vara hemma, men var i övrigt på det hela taget nöjd med sin vistelse. Det hade visserligen varit en del diskussion om hon verkligen skulle hem med tanke på hur hon egentligen mådde, men alternativ var det ju hur som helst dåligt med. Som dom sa, du har ju bara problem med balansen, och synen, och hjärtat, så det finns inte så mycket för dig.

Den ansvariga doktorn på den lilla gummans avdelning hade förstås inget att säga till om när det gäller fördelning av rehabplatser, så beskedet hade meddelats av de omsorgsfulla damer från kommunen som tidigare hette Handläggare eller Utredare. På senare år i takt med att det numera varken finns tid för handläggning eller utredning i egentlig mening så har de istället i ärlighetens namn kort och gott fått titeln Beslutsfattare.

Den lilla gumman var dock ihärdig och envis av naturen och knatade på bra själv efter hemkomsten. Fina dagar då hon kände sig bra och pigg kunde hon ta sig ett varv utanför höghuset där hon bodde. Sämre dagar då gumman tyckte det var blött och kallt och därför fick känningar åt hjärtat så brukade hon istället ta sin lilla promenad nere i husets kulvert. Men mamma, inte kan du gå där nere i mörkret invände dottern. Jodå, svarade den lilla gumman glatt, vi är många som går där nere när det regnar, det är alldeles fullt med folk, vi har så trevligt såå.

Synen var dock ett sorgligt kapitel, det tyckte hon också själv. Det hela hade börjat med att hon under bilkörning la märke till att alla streck på övergångsställena var böjda och att de flesta fotgängare saknade huvuden.

Du borde verkligen inte köra bil, det sa väl din ögonläkare till dig, sa den sura dottern som också var läkare och därmed visste allt.

Nej, han sa verkligen inte ett ord om mitt körkort sa gumman förnärmat och påpekade att hon minsann körde jättebra bara det inte var för mörkt eller för ljust eller regnade eller att solen sken.

Du ser, bara det är så där lite lagom mulet och sådär lite mitt på dagen så går det finfint, förkunnade hon glatt, och föresten kör jag alltid samma väg så bilen går av sig själv, tröstade hon dottern som såg ogillande ut.

En dag så bar det sig i alla fall inte bättre än, just under en av dessa små turer en lagom mulen dag, att solen oförhappandes sprack upp bakom några moln­skyar.

Den lilla gumman som just då steg ut i ljuset efter att ha tankat, insåg att hon nog inte bara hade problem med synen utan faktiskt snarare var blind, stultade därför helt sonika in i butiken och sålde bilen till en förtjust Statoilkille bakom en disk. Sedan tog hon en taxi hem.

Garageplatsen behåller jag dock, den är bra att ha, mycket eftertraktad, mitt i city, sa gumman till sin granne som hade två bilar och inget garage.

Nu hade gumman istället sen länge fått både färdtjänst och orange glasögon vilket var bra och trevligt, även om hon vid beställningen alltid var noga med att påpeka att hon minsann ville åka vanlig taxi och inte likbilen, dvs den för rullstolar och andra döingar, för då kände hon sig onödigt gammal och sjuk.

Nu satt hon då hemma efter sin senaste sjukhus­vistelse med sin apodoslåda och ägnade sig åt att med möda pilla ut hela högen med färgglada kvällsmediciner.

När jag har tagit alla dom här kan jag inte äta, för då är jag mätt, konstaterade hon nöjt för då kunde hon spara in kvällsmaten.

Och i glädjen över att både spara in kvällsmat och vara hemma så fnissade hon också åt det gamla skämtet ”Om du äter en linjal så blir du mätt…” för hon var ju inte bara en liten gumma utan även en lustigkurre med anor från det gamla Goa Göteborg…

Dr Snake

Ja det är klart, svarade jourhavande, men det var faktiskt du som började.

Så klara och tydliga besked presenterade med en liten lärd gäckande glimt i ögat är ett föredömligt sätt som man nu lär ut till läkare och övrig personal i bemötandet av patienten. Otrevliga krav och orättfärdiga förväntningar på vården ska stävjas, snabbt och koncist. Och nya knepet som börjat sprida sig bland patienter för att få vård får inte heller löna sig, den att ha med sig en egen frisk läkare till akuten.

Vårens rubriker om ett nytt bottenrekord för antalet vårdplatser har dock skapat en grogrund för en ny konspirationsteori bland medborgarna, lika fantastisk som att månlandningen verkligen ägt rum eller att kungen aldrig gått på porrklubb, eller toaletten.
Misstanken har nämligen spridits om att hela Sverige egentligen styrs av en road omvärld och ingår i en Truman Show, där vi får leva våra liv i ett land med en galen sjukvård. Och en ännu galnare klimatanläggning.

Angående klimatet så anses det också att omvärlden bara pga rent tekniska svårigheter förskonat oss från större tsunamis och jordbävningar, istället har vi fått Försäkringskassan.

Oavsett hur det är med den saken så påstås nu att de flesta misstag i vården inte uppstår primärt pga resurser utan snarare pga informationbrist om patienten. Nu vet ju alla som jobbar i vården att inget kan vara mer fel, vi saknar verkligen inte information, vi saknar fakta.

Men för att råda bot på brister i informationsöverföring mellan ansvariga så är sammanhållen journalföring något som lagstiftats om och eftersträvas inom landsting och politikerläger. Den fina tanken om att all information om patienten skall finnas tillgänglig överallt och inte bara ska vara något som patienterna ska ta del av utan som även läkarna måste läsa, ses inte med blida ögon av denna kår. Sammanhållen journalföring är ett komplicerat begrepp som inte ska blandas ihop med sammanhållen avföring som istället är något att sträva efter, säger man surt när frågan kommer på tal.

Nåja, trots allt, information är viktig och journalens roll som arbetsredskap får inte urholkas. En av läkekonstens dygder är att med några korta strofer och akademisk elegans kunna ange patientens status och personlighet så att det tydligt framgår vad nästa läkarkollega har att vänta i kommunikation och samspel med patienten. Ett lysande exempel man förr kunde se i journaltext var ”patienten ser ut som en lärare, pratar som en lärare och är lärare”, vilket tyvärr idag är mindre gångbart eftersom den petiga Socialtyrelsen har haft synpunkter på denna eleganta formulering trots sin relevans i sak.

Ett annat sätt som något mer subtilt beskriver patienten är därför att föredra som till exempel ”Patienten ger en utförlig autoanamnes” eller för att variera sig ”Patienten redogör detaljerat för naturalförloppet…”

Kommentarer som ”patientens b-Glu är högre än hans IQ” får nog ses som mindre subtila men inte desto mindre användbara. Om det dessutom är sant så är sannolikheten att den aktuella patienten ska ta illa upp, inte så stor.

Men man ska förstås vara försiktig med hur man ger information både i sjukvården och från myndighetshåll. En kvinna i Storbritannien diagnostiserades med sjukdomen Familjär colonpolypos, en tumörsjukdom i tarmen som inte alls leder till sammanhållen avföring och inte heller är bra för livslängden. Sjukdomen är också som namnet anger ärftlig, vilket innebär att vid diagnos av en patient så bör även alla släktingar undersökas.

I den här aktuella familjen avslöjades då, för all del lite generat, att det fanns en vid födelsen bortadopterad tvilling som ingen visste varken om eller vad det blivit av. Världens alla underrättelseorganisationer engagerades i sökandet efter den förkomna avkomman vilket med dagens teknik naturligtvis löstes med föredömlig snabbhet.

Personen i fråga lokaliserades i högönsklig välmåga, men lite förvånande så långt bort som på andra sidan jordklotet, i Australien.
Men alltså seriöst… Hur kul kan det vara att efter trettio års fridfullt leverne bland kängurur och billabongs, en morgon gå ut till brevlådan och hitta ett personligt brev från CIA??

Dessutom med informationen:
Ni har sannolikt en tumör i ändtarmen.

Dr Snake

En väg tycks vara att ta bort alla vårdplatser. Då dör ju folk hemma istället. Ofta funna i vardagsrummet efter ett par veckor, så uppsvullna att dom som till slut bryter sig in tror att de är en fåtölj.

Gamla människor är ju dessutom, även när de lever, besvärliga i största allmänhet. De retar upp sig på allt som händer i omvärlden och den värsta katastrof som kan hända dom är att sitta i drag.

I alla lägen säger de precis vad de tycker eller så snarkar dom. För tionde gången firar de sin sista jul. Ger man dom en present är den vänligaste frågan man kan få om man har kvittot kvar. Och om inte, funderar de på vem de ska ge bort den till.

Denna åldriga art som alltså har begåvats med den olyckliga kombinationen att ha både hjärna och rösträtt är förstås ett stort hot mot hela vårt samhälle.

Trots greppet med att ta bort vårdplatser blir akutmottagningarna av och till lika fulla som Egypten var av gräshoppor eller mer modernt uttryckt, som Tahrirtorget. De äldre som ligger där är ju oftast levande och envisas därför med att få både vätskebrist och liggsår om de får vänta lika länge som alla andra, vilket är irriterande och ser illa ut i statistiken.

För att lösa detta har man därför hittat på olika ”snabbspår” in på vårdavdelning för att snabbt få rent på akuten. Informationsavdelningarna har haft fullt upp med att hitta på skojiga namn för att maskera den verkliga avsikten och dessutom pigga upp både anhöriga och anställda.

Kommer man in med en färsk stroke så blir det snabb inläggning via den sk Hjärnvägen. För uttalad blodbrist blir det istället Järnvägen. Här har man dock protesterat eftersom namnet uppges ge en känsla av att man inte ska komma nånstans alls.

För ett lårbensbrott gäller Höftleden. Och för den som bara är lite otäckt gammal sådär i största allmänhet så finns Ålderstigen.

Men sen har det varit svårare att komma vidare och informationsavdelningarna kämpar nu med att kläcka nya fräscha idéer. För diabeteskoma…. Socker-röret? Akut depression…Tårkanalen? För de som somnat med cigarett i läsfåtöljen…Ihjälb-rännan?

Väl inne är de gamla också många och från ett sjukhus rapporterades nyligen att personal tvingats förse patienter med kastrullock och skedar för att vid behov kunna kalla på hjälp där de låg instoppade i skrymslen och vrår. Uppgiften dementerades förstås omedelbart och det begriper ju vem som helst att personalen aldrig skulle dela ut kastrullocken utan kastrullerna, som man kan kissa i direkt.

Däremot finns en misstanke om att den bräckliga generationen inte alls är så bräcklig i verkligheten. En till synes skör liten dam kom in till sjukhuset för en envis andnöd som inte gett med sig trots flera veckors örtintag och ångkok.

Vid ankomsten till sjukhuset visade det sig att hennes lungor var oskuldsfullt vita vilket är bra på obduktion men inte på röntgen. Röntgenläkaren, som alltid rädd om sin fina avdelningsstatistik med 100 procent överlevnad, satte vid åsynen av bilderna förskräckt på patienten en syrgasmask och larmade akutteamet för borttransport.

Strax därefter var den lilla damen omgiven av andfådda intensivister som oroligt lutade sig över henne övertygade om att hon i vilken sekund som helst skulle vara i behov av omedelbar återupplivning.

Den lilla damen som faktiskt inte kände sig speciellt sjuk och framförallt inte på något sätt sämre än före röntgen, svarade förundrat på deras bekymrade frågor, bakom den brusande ansiktsmasken uppskruvad till maxflöde med ren syrgas:

– Jo tack, jag mår bra, men här blåser så….

Nej förlåt skämtet. Naturligtvis är det inte en get som styr. Alla vet ju att det är läkarkåren. Utom möjligen läkarkåren.

Denna lätt debila yrkessår upplever istället att ingen nånsin frågar efter vad dom tycker. Men vissa brister försöker dom ändå påtala. Ta till exempel detta med brister i IT-systemen. Med dårars envishet upprepar dom man att det skulle finnas sådana, brister alltså, trots att alla vet att det är lika osannolikt som att det finns en brist på vårdplatser eller att Dolly Parton sover på rygg.

Och förresten, man skulle ju faktiskt tycka att läkarkåren borde uppskatta den flexibilitet som dessa moderna system för med sig. Hur skojigt är det inte med läkemdelsmodulerna där det oändliga antalet obligatoriska små rutor och rader som ska klickas i kan ge upphov till de mest dråpliga resultat.

Man kan ovetandes med lätthet förskriva både en handfull Valium eller suppositorier intravenöst vilket ju förstås ger en mycket roligare och mer stimulerande arbetsmiljö.
Än roligare blir det när man blir varse att en patient har dosering av läkemedel motsvarande tre gånger kroppsvikten eller har stått på dropp i flera år. Och för den fria läkekonsten är det förstås oerhört spännande att se om patienten ska dyka upp på sitt återbesök eller ha dött av en överdos.

Journalhantering har också avancerat och de tekniska framstegen och landvinningarna firar ständigt nya triumfer. Framförallt för inköpsavdelningarna. Lagen om offentlig upphandling, LOU, har fått en tydligare implementering i välvillig avsikt att minska tidsödande byråkrati -när man ändå redan från början vet vilket system man vill ha- och kallas nu istället Lagen om Olaglig Upphandling.

Men man ska trots detta och liknande snilledrag inte gå fram för fort, påpekar de ansvariga, utan de små stegens politik är trots allt att föredra i deras kloka ögon. Vissa arbetsuppgifter bör bevaras för att säkerställa sysselsättning och nöjdhet bland ett större antal medborgare. Ett exempel är hur fint man har löst hanteringen av olika typer av remisser och svar. Dessa skannas, signeras, postas, skannas, strimlas, skrivs ut, signeras, skannas, strimlas och så vidare i en lysande aldrig avslutad cirkel för varje gång de ska ses av någon ny ansvarig i patientens vårdkedja. Det hela är ju förstås oerhört stimulerande och alla läkarsekreterare arbetar nu i glädjen under smeknamnet Mamma Scan.

En annan förändring är digitaliseringen av röntgen. Borta är ljusskåpen och de svarta plastbilderna man nu bara kan se på Scrubs. Varje morgon samlas istället läkare till skelettbio där man röntgat armen och får se benen.En morgon skedde dock det som så ofta händer men inte får hända och framför allt ALDRIG får nämnas…det vill säga ingenting.

Inte så mycket som en endaste benknota poppade upp på skärmen trots att ansvarig radiolog tryckte på alla knappar och omväxlande pratade lugnt eller skrek åt maskinen Efter flera timmars felsökning visade sig orsaken vara ett nytt barnporrfilter som installerats av IT-avdelningen i all  hemlighet och i skydd av nattens mörker. Detta effektiva filter stoppade upp hela röntgenarkivet så till den milda grad att det inte gick att visa några bilder alls. På röntgen fotograferas nämligen alla barn nakna.

Så vad är det då för skillnad på en IT-avdelning och en gerillagrupp?  

Ingenting kanske det finns nån som tycker, men det är förstås inte sant. Skillnaden är mycket stor.

Gerillagruppen kan man förhandla med.

Men Bibeln väger lätt i detta lands sjukvård och istället bevakar alla intensivt och svartsjukt sina egna revir som om livet står på spel. Vilket det ju gör också, fast oftare för patienterna.

Självinsikten är däremot dålig och om man skulle påpeka för invånarna att dom är avundsjuka på varann, så svarar dom att så verkligen inte är fallet. Nej då, det rör sig bara om vanligt hat.

I detta land pratar ingen längre med någon, varken inom eller utanför sin yrkesgrupp. Man kommunicerar enbart via datorerna eller via gula lappar.  Det är detta lands tolkning av sekretessen i sjukvården. Läkarna ses som vitrockar trots att dessa enbart bärs av alla andra. Sjukhusprästerna kallas för svartrockar trots att dom mest går runt i jeans och skägg och tröja och pratar etik. Sjukhusdirektörerna ses som röda skynken.

Sjukhusdirektörerna har också, förutom röda skynken, röda siffror att tänka på i detta land som alltså inte är som något annat. Dessa röda siffror har ingen av de vanliga dödliga invånarna någon som helst förståelse för i denna sorgliga organisation. Direktörerna brukar därför känna en viss olust när de, vilket som tur är bara inträffar vid enstaka tillfällen, tvingas röra sig runt på sjukhusområdet. Då brukar de säga lite dystert till sig själva – jag avskyr att gå runt bland människor som vet att jag hatar dom.

Ofta skickas brev från ledningen eller från någon annanstans som ingen riktigt vet varifrån om direktiv och regler som mottas med garanterad misstro på alla nivåer. Detta försvarar man då med att folk minsann inte förstår elräkningar heller – och det är ju inget skäl för att inte skicka ut dom.

Om annan kritik någon gång når någon typ av ledningsnivå i landet svaras det bara att sjukvården minsann inte är sämre än genomsnittligt och det måste man förstås ge dom rätt i. Det normala är ju just medelvärdet av det onormala.

Nej, i det här ledsamma lilla landet finns inga bröder längre och inga syrror heller för Syster Gunnel har blivit akademisk. En doktor kallas inte heller doktor för doktor är en titel som är fin som snus och som inte får bäras av vanliga bonnläppar.
På avdelningarna förväntas alla bidra med både kaffe och bullar annars blir det just andra bullar och i kafferummen hänger lappen ”Plocka undan efter dig – din mamma jobbar inte här!”

Och då plitar intoleranta, och ofta lågt begåvade individer som alltså inget begripit, ofta dit underst på skylten – Nähä, men det gör min syrra…

Den gången åkte hon till sjukhuset och förärades ett nytt kranskärl i universitetssjukhusfart, vilket var väldigt bra för hjärtat men inte till så stor hjälp för hennes diagnos som var lungemboli.

Hon kom i alla fall hem till slut med många nya erfarenheter och levde lycklig om än inte i alla sina dagar så åtminstone i några år.

Men så bar det sig inte bättre än att hon ånyo en dag inte kunde stå även om hon denna gång inte också blev blå. Eftersom gumman gärna ville klara sig själv och inte ligga samhället till last tog hon en taxi till sjukhuset. Att komma fram på detta diskriminerande vis kan straffa sig eftersom det finns de som anser att man bara ska åka in till akuten när man är medvetslös.

Men den lilla gumman blev trots färdsättet väl omhändertagen och utredd i både hjärtat och hjärnan. Inget av organen visade sig vara i något vidare skick men dock inte tillräckligt illa för att förklara de underliga symtomen varför hon fick läggas in direkt, dvs inom ett dygn. På avdelningen blev det däremot stopp för fortsatta undersökningar eftersom det under dygnet oturligt nog fyllt på sig med patienter både i korridorer och tvättrum och därmed även på akuten.

Vid en sådan stor orderingång är det viktigt att både hålla uppe produktionstakten och minska lagerstocken som man nu förtiden uttrycker det, så väntetider på akuten är därmed det närmaste en dödssynd man kan komma. Patienter på akuten har därför förtur till alla undersökningar för att slippa skrivas in, medan patienter på avdelning får vänta och inte kan skrivas ut.

Att läkare protesterar hjälper föga eftersom, som en i ledningen bekymrat uttryckte det, läkare bryr sig inte om kvalitet, läkare bryr sig bara om patienter.

Men den lilla gumman var så glad att hon var omhändertagen och förklarade storsint för sin dotter, som fortfarande var läkare inom sjukvården, de som bestämmer är inte dumma. Dom har bara lite otur när dom tänker.

Jakten på väntetider har dock nu i valtider spridit sig över hela landet och ett landsting kunde i våras visa upp strålande resultat med plötsligt en hel timmas kortare väntetid på akuten vilket tyvärr sen visade sig vara orsakat av omställningen till sommartid.

På avdelningen hade den lilla gumman det livat. De första dagarna delade hon visserligen rum med två kvinnor men dessa byttes sedan ut mot två gubbar vilket gumman noterade med skräckblandad förtjusning. Hon var ju änka sedan flera år och tyckte det kändes lite underligt, men som hon sa, tanter pratar ju bara sjukdomar medan vi har så trevligt och diskuterar både järnvägar och luftballonger.

Nackdelen är förstås att en hör dåligt och att den andra har två emaljögon där bara det ena fungerar, skojade den lilla gumman som blivit riktigt upplivad av sällskapet.

Vissa nackdelar fanns ju förstås märkte hon. Den trevliga godisvagnen hade blivit en sanitär olägenhet och var avskaffad. Ett tag trodde hon att också sjukgymnasterna blivit sanitära olägenheter men de kom faktiskt en liten stund varje dag förutom lördagar och söndagar och helgdagar och om någon var sjuk, men när de kommer är de så trevliga sa den lilla gumman glatt.

Nåväl efter tag fick den lilla gumman göra sina sista undersökningar där man kom fram till att det var nåt cirkulatoriskt som felades och då kan man visserligen inte gå men i övrigt är det inget fel på en som läkaren sa, och så skulle den lilla gumman få gå hem.

Väl hemma i sin egen säng i sin egen villa låg hon och funderade på den underliga värld som hennes dotter arbetade i. Bland annat tänkte hon på när hon gått förbi sjuksköterskans stora expedition och hört hur han i telefon eftersökt ett baktlab-svar på en patient. Eftersom även den andra telefonen ringde oupphörligt hade han till slut lyft den luren och svarat ilsket:
Kan du vänta ett tag för jag har infektion i andra ändan.

Dr Snake

Läs också: Sagan om den lilla gumman som blev blå och inte kunde stå – del 1.

http://www.sjukhuslakaren.se/2008/08/22/dr-snake-sagan-om-den-lilla-gumman-som-blev-bla-och-inte-kunde-sta/

Men man får inte glömma bort att komma ihåg, som politiker brukar säga, att reglerna rörande läkaryrket också är satt i ständig modernisering i takt med utveckling och kunskap.

På 80-talet var man en bra doktor om man inte kastade knivar på operation och på 90-talet var man en bra doktor om man log. Idag är men en bra doktor om man gör det andra yrkesgrupper ska göra.

Sjukvården har tidigare också präglats av korta beslutsvägar och stor personkännedom vilket underlättade arbetet. Ett exempel är att när vissa läkare var i tjänst så visste personalen att det var lika bra att direkt stämpla upp patienternas dödsbevis. Härifrån kommer nog uttrycket stämpling till mord.

Idag har personkännedom delvis gått förlorad i takt med att organisationerna vuxit och inte stämplar man heller längre, förutom flextiden som dock inte heller stämplas utan sköts via datorer och därmed ändå fortfarande kan ses som en typ av terminalvård.

(Just arbetstiden har också journalister återkommit till under våren när det gäller läkarna. Kanske för att de har sina journalistriktlinjer – ”väcka, oroa och förarga”.  Men detta förvirrar bara läkarkåren som ju tror att detta motto är sjuksköterskornas.)

Nåväl läkarkårens stolta inställning i vår föränderliga tid är den med framåtsträvarens optimism i kombination med vetenskap och beprövad erfarenhet: ”Det var inte bättre förr, men det är sämre nu”.

Det finns dock många exempel på beundransvärt korta beslutsvägar även i dag inom sjukvården.
Se bara på Uppsala som fick tio miljoner till en lättvårdsakut när en politiker fick vänta några timmar på akuten efter att ha brutit armen på sig själv.  

Ambitionen med likabehandlingsplaner, (inte att blanda ihop med likbehandlings­planer!)  och likriktning har också ökat och fått stort genomslag. Om någon hittar ett riktigt dåligt sätt sätt att arbeta på, så sprider man det direkt till andra delar av landet.

Vårdvalet i Västra Götalandsregionen är också ett tecken på korta beslutsvägar. Kreativ avtals­tolkning och överraskande dynamik i hyror och ersättningsnivåer har skapat en härlig flexibilitet för alla nystartade vårdcentraler.

Personal har anställts för att omedelbart erbjudas att sägas upp. Det har funnits obegränsade möjligheter för alla vårdcentraler att gå ihop eller gå upp i rök.

Allt detta har förstås medfört en rad positiva effekter i form av ökad HR-kompetens och utvidgade personliga nätverk konstaterar man förtjust på förvaltningsledningarna.

Även patienterna gläds åt de stimulerande effekterna. En man som hade fått en tid till sin nya vårdcentral upptäckte när han kom dit att varken doktor eller vårdcentral fanns kvar på den aktuella adressen. Inte ens byggnaden fanns kvar.

Patienten, som istället hänvisades till en vård­central i centrala stan, konstaterade imponerat att regionen verkligen gjort allvar av sitt motto ”Patienten i centrum”.

Motton från en annan liten röd bok av äldre datum, som till exempel ”Vi bör stödja allt som fienden motsätter sig och motsätta oss allt som fienden stödjer” står ingenstans i SKLs skrift men det skulle mycket väl kunna ha gjort det.

Den lilla broschyren är inbjudande varmröd i modernt fickformat. Alla uppslag är på ena sidan prytt med ordet MYT i svarta dystra bokstäver och på andra ett glättigt FAKTA i vitt vilket ger en härlig känsla av faderlig trovärdighet. För varje uppslag avfärdas sedan obönhörligt myter om påstådda misshälligheter som man vill att folk genast ska sluta tro på.

Först angriper man den orättfärdiga myten att politiker skulle sko sig på skattebetalarnas bekostnad! Här förklarar SKL lugnande att de ledande politikerna minsann tjänar mindre än både privata VD:ar och landshövdingar. Så det så.

Och visst, politiker tillsätts ofta för att de så gärna vill lära sig något om den verksamhet de ska leda och med denna ambitiösa inställning så ska dom förstås också tjäna ordentligt med pengar. Och även gräsrötterna borde ju verkligen uppskatta att de får ledas av någon som vill lära sig och inte av någon som inte vill lära sig!

Och med det resonemanget så hör det förstås inte heller till saken om en undersköterska, som kan nåt, inte ser skillnad på sin lön och barnbidraget.

Myten om att inget händer i politiken förklaras av att man måste ha tidsödande diskussioner för att förankra och att medborgarna kan utnyttja sin rätt att överklaga beslut. Myten om att politiker inte lyssnar på vanligt folk avfärdas också men motbevisas ju av ovanstående.

Myter om skolan, som påståenden om att allt fler elever inte lär sig skriva och räkna och något så dumt som att det skulle existera socioekonomiska skillnader mellan skolor, avfärdas vänligt men bestämt. Myten att alltfler lärare inte är behöriga beskrivs dock som sann, men bara för att det är statens fel.

Att kvaliteten på äldrevården har blivit sämre är en osanning som bemöts med kraft. Istället anges att allt inte bara blivit bättre utan också att allt fler dessutom får bo i eget rum. Här har SKL faktiskt en poäng. Inte ens gifta får ju bo ihop.

Att det skulle finnas allt färre sjukhus och färre vård­platser säger man är sant  trots att det beskrivs som en myt och det är för att det bara är en fördel enligt ett triumferande SKL. Forskning har nämligen visat att man tillfrisknar bättre i öppenvård! Jo det är sant, det står så, ochså lägger man till  att personalen dessutom blivit allt bättre på att ta hand om patienter i ambulans! Jo det är sant , det står så också.

Oturligt nog har ju många rapporter under hösten visat att ambulanser både skenar och välter och det så till den milda grad att OLA-ambulansen har döpts om till O-balansen av skojfrisk sjukvårdspersonal. Men det kan ju inte informationsavdelningen veta.

Man har också undvikit frågan om städning på sjukhus. De kanske har struntat i omvärldsbevakningen och saknar underlag på det.  Men ett tips kan i så fall vara information om toaletterna på Akademiska sjukhuset i Uppsala som är så smutsiga så dom är utlagda på Youtube.

Nåväl med denna typ av glada fakta hoppas nu SKL att deras medlemmar ska kunna hålla ifrån sig kritik som journalister i nyhetstorka eller av ren illvilja envisas skriva om. För att inte tala om den elaka regeringen som vill stifta lagar om allt de inte begriper..

Vi kan misstänka att SKLs informationsavdelning använt sig av den modernare tolkningen av vad en SWOT-analys är, Severe Waste Of Time.

Och med denna typ av informationsavdelning behövs inte heller dr Snake.