Genom åren har den svenska sjukvården i form av olika reformer medvetet skiftat patientbördan från sjukhusen till öppenvården. Ädelreformen 1992 och psykiatrireformen 1995 låg till grund för dessa stora omställningar och tillät landstingen att lämna över stora och kostsamma ansvarsområden till öppenvård och kommuner – utan tidsfrist och utan resurstillskott.

I takt med den medicinska utvecklingen har man också inom de kirurgiska och internmedicinska specialiteterna kunnat behandla fler patienter dagkirurgiskt utan inläggning.

Av dessa anledningar har man inom den svenska sjukvården lyckats minska vårdplatserna från 120 000 år 1980 till dryga 25 556 år 2011. Samtidigt har befolkningen ökat med ca 1,3 miljoner och befolkningskorrigerat innebär detta att vi idag 30 år senare endast har 17,5% av våra vårdplatser kvar.

Exempel på hur vårdplatserna fortsätter att minska ser man i planerna för det nya Karolinska sjukhuset, till beräknad kostnad 14,5 miljarder kronor. Med 800 vårdplatser istället för ursprungliga 900 ska detta prestigebygge år 2017 förse en stadigt ökande befolkning i regionen med tillgänglig och patientsäker vård.

Även på Sahlgrenska Universitetssjukhuset nedprioriteras vårdplatsbehovet i budgetplanering efter budgetplanering. Ett nytt bild-och interventionscentrum, beräknad kostnad 1.3 miljarder kronor, är under uppförande och kommer att förgylla sjukhusområdet med två nya byggnader, fulla med teknisk utrustning, utan att tillföra en enda vårdplats.

Enligt OECD hamnade Sverige år 2009 på en bottenplacering med 2,04 akutvårdsplatser per 1000 invånare jämfört med övriga Europeiska länder. År 2004 var siffran 2,2 – således fortsatt minskning – medan majoriteten av Europas länder ökar sina motsvarande vårdplatser. Samtidigt visar en undersökning av Internationella valutafonden att Sverige spenderar minst på sjukvården i relation till BNP jämfört med 50 industrialiserade länder.

Denna enorma rationalisering av sjukvården, genomförd av våra sjukvårdspolitiker de senaste decennierna, har möjligen bidragit till att Sverige landat mjukare efter de ekonomiska nedgångar som vi sett i övriga Europa, men inte utan negativa konsekvenser för patienterna.

Bristen på vårdplatser leder till en tyngre arbetsbörda för vårdpersonal, flaskhalsproblematik på våra akutmottagningar med långa väntetider, samt problem i öppenvården, då allt för sjuka patienter skrivs ut i förtid till en kommunal omsorg som mer än ofta inte klarar att bära bördan.

Om huvudmålet för sjukvården i Sverige ska vara att hålla budgeten inom ramarna får vi räkna med en klart försämrad vårdkvalitet och patientsäkerhet. Det är dags att ta vårdplatssituationen i Sverige på allvar samt prioritera den basala sjukvården genom att öka antalet vårdplatser utifrån det reella behovet och genom resurstillskott till öppenvård/kommuner.

Arvin Yarollahi – ST läkare Ortopedi
Per Björgell – Överläkare, Akutmedicin
Knut Nordenström – Docent, Överläkare, Ortopedi

Jag har stor förståelse för de framförda synpunkterna men vill varna för risken att man ”kastar ut barnet med badvattnet” om enbart negativa synpunkter får dominera debatten.

Efter många år i akutsjukvården – både som hårt arbetande kirurgjour och därefter ansvarig verksamhetschef – är det min uppfattning att akutsjukvården alltför länge befunnit sig på sjukhusets bakgård (i vissa fall bokstavligen…). Många gånger har man fått en känsla av att ”ingen bryr sig”.

Väntetidsgarantin sätter akutsjukvården i fokus

Tack vare den nuvarande debatten och förslaget om ”väntetidsgaranti” på akuten har akutsjukvården äntligen hamnat i fokus.

Bristande arbetsmiljö och alltför knappa resurser blir nu uppenbara för dem som tidigare blundat. Självklart blir inte allt bra bara för att regeringen ”stiftar en lag” eller inför en ”garanti”, men frågan kommer upp på allas agenda vilket vanligtvis också leder till åtgärder – vare sig det handlar om resurser (nya eller omfördelade) eller ändrade arbetssätt.

Akutmottagningen måste bli en angelägenhet för HELA sjukhuset – men för att detta ska bli en verklighet måste tydliga krav ställas på sjukhusen att förbättra och förändra sin verksamhet.
Men leder då inte dessa krav till ”kreativ bokföring” och att vi ”lägger in friska patienter istället för dem som behöver våra få vårdplatser”?

Jag tror inte det – det är istället min erfarenhet att väldigt få medarbetare inom vården är beredda att tumma på det medicinska innehållet för att ”sjukhuset” ska kunna visa upp fina siffror.

Tvärtom tror jag att många inom verksamheten kommer att peka på missförhållanden och kanske en oriktig resursfördelning med hjälp av framtagna tillgänglighetssiffror vilket i sin tur leder till åtgärder som resulterar i bättre tillgänglighet och bättre kvalitet i akutsjukvården.

Risk att kvaliteten hotas?

Finns det då inte en risk att kvaliteten blir eftersatt när väntetidsgarantier eller motsvarande införs? Jo, kanske – men det finns idag också många starka krafter (på alla nivåer i vården) som motverkar en sådan utveckling. Inom flera områden ser vi en positiv ”glidning” från ekonomistyrning till resultat- och kvalitetsstyrning. Jag tänker t.ex. på den ökande betydelsen av ”öppna jämförelser”, nationella riktlinjer och nationella kvalitetsregister. Den nya patientsäkerhetslagen är också ett uttryck för att det ytterst är och ska vara medicinsk kvalitet som räknas.

– Utnyttja tillfället!

Således, motarbeta inte ett införande av ”väntetidsgaranti” (eller motsvarande) inom akutsjukvården. Utnyttja istället tillfället till att förbättra den sedan decennier eftersatta akutsjukvården i vårt land.

Kanske är jag naiv – men det är min tro (och min förhoppning) att alla parter ytterst sett har som mål att alla patienter med akuta sjukdomar och skador, i rimlig tid, ska få den högkvalitativa vård som man har rätt till.

Det är på tiden att akutsjukvården placeras överst på dagordningen! Nu är vi nästan där!

Sven Oredsson, medicinsk
rådgivare, Region Skåne

När en organisation blöder pengar på ett sådant sätt som sjukvården i Landstinget Västernorrland gjort under lång tid behöver åtgärder vidtas. ManTec anlitades i ett läge där landstingsledningen hade beslutat besparingar på sjukhusen i Örnsköldsvik, Sollefteå och Sundsvall på 361 miljoner kronor – per år. Dessa besparingar skall vara fullt genomförda före den 1 januari 2011. Det har alltså handlat om väldigt kraftiga besparingsåtgärder på väldigt kort tid.

”Orättvist att skjuta på budbäraren”

Även tv-programmet Uppdrag Granskning gick ut med ett flertal rent felaktiga uppgifter om ManTecs referenser och insatser. ManTec uppgavs ha lämnat tvivelaktiga referenser inför uppdraget i Landstinget Västernorrland. Detta var inte korrekt. För en fullständig redogörelse kring detta och tillgång till de aktuella referensbreven, besök gärna vår hemsida, www.mantec.eu.

Från ManTecs sida har ambitionen hela tiden varit att de som påverkas av förslag till förändringar också ska vara delaktiga när dessa förslag genomförs. Att människor uppenbart har känt sig felbehandlade, överkörda eller förorättade i denna förändringsprocess är ytterst sorgligt och någonting ManTec djupt beklagar.

”Omöjligt att tillgodose allas önskemål”

ManTec ”sparkar” inte personal. Inte heller lägger ManTec ner vårdavdelningar. Vad ManTec gör är att ge förslag till sina uppdragsgivare på vilka sätt de kan nå de mål som ManTec har anlitats för att uppnå. ManTec ligger inte bakom landstingets budgetunderskott. ManTec har anlitats för att hjälpa till att komma tillrätta med det.

”Förändringsarbetet saknar motstycke”

Från att förra året ha redovisat ett underskott på 106 miljoner kronor pekar allt på att sjukhuset i år kommer att göra ett plusresultat, vilket är första gången på fem år.

Samtidigt har sjukfrånvaron minskat bland sjukhusets anställda och Örnsköldsviks sjukhus uppfyller också i stort vårdgarantin.

Förtroendet för sjukhusvården i Örnsköldsvik ökar nu enligt senaste nationellt genomförda mätningen och är högst bland Västernorrlands sjukhus samt över riksnittet i Sverige. Antalet fasta läkartjänster har ökat på sjukhuset, samverkan med primärvården och kommunen har effektiviserats och sjukhusets hela organisation fungerar utifrån fokus på det effektiva patientflödet. Även kvalitetssäkringen i patientsäkerhetsarbetet har utvecklat ett system som nu tillhör de mest effektiva och genomarbetade i landet.

ManTec har anklagats för att ta hutlöst betalt för sina tjänster. Det är fel. Totalt har ManTec fakturerat cirka 42 miljoner kronor plus moms under två års tid för förändringsprojekten i Örnsköldsvik, Sollefteå och Sundsvall. Utslaget på det tiotal konsulter som arbetat vid de tre sjukhusen, exklusive kostnader för resor, kost, logi och andra utlägg som ingår i vår debitering, innebär det ett arvode per konsult på ca 1 500 kronor i timmen. Det priset är lågt i förhållande till vad andra företag med jämförbar erfarenhet av att genomföra stora förändringsprojekt debiterar.

I projektet på Örnsköldsviks Sjukhus har ManTec’s arbete kostat ca 14 miljoner plus moms, totalt ca 18 miljoner. Med en resultatförbättring från minus 106 miljoner till ett nollresultat så motsvarar detta cirka två till tre månaders förluster jämfört med om verksamheten hade fortgått som tidigare.
Stora förändringsprocesser i stora organisationer kostar att genomföra och får återverkningar för enskilda människor. Men i en organisation som förlorar miljontals skattekronor – i månaden – är det också nödvändigt att dessa förändringar görs.

Göran R Svensson,
styrelseordförande, ManTec

Patienter bollas runt då det råder allvarlig platsbrist i akutsjukvården och sjuka får vänta orimligt länge på behandling på grund av underdimensionerad utredningskapacitet. Svensk akutsjukvård liknar allt oftare krigssjukvård och orättvisor i handläggning, tillgänglighet och bemötande tilltar.

Det är inte bara i akutvården som orättvisorna visar sig. Du får till exempel inte överviktsopereras i Gävleborgs län, trots att du behöver, om du är äldre än 60 år, däremot får du det i Halland.
Enligt vedertagen evidens krävs ett BMI (BodyMassIndex) på 40 för att bli överviktsopererad i Sverige medan privatkirurg i Stockholm annonserar att 35 räcker för att kirurgi skall utföras där.

Det förekommer påtaliga skillnader mellan landstingen i vilken utsträckning MS-sjuka får tillgång till biologiska bromsmediciner, vilken rehabilitering de med genomgången stroke kan räkna med och i vilken utsträckning diabetespatienter får tillgång till läkemedel för att minska risken för blindhet.

När effektiva läkemedel hotar klinikbudgeten
och jobben skapas oetiska avväganden

När nya kostsamma läkemedel måste bytas mot indragna tjänster tvingar det fram oetiska och orättvisa avväganden hos personalen på golvet.

Exemplen på orättvisor i den svenska sjukvården är otaliga och faktum är att vi inte klarar lagens krav på att ge invånarna en jämlik vård på lika villkor.

Sverige har en sjukvård som varierar med var du bor, hur gammal du är, vilket kön du har, vilket land du härstammar från etcetera.

Suveräniteten som landstingen ger sig själva är orimlig. Landstingen klarar inte sitt uppdrag och statliga normeringar har inte tillräckligt genomslag. Nationella riktlinjer följs inte eller nedprioriteras av lokala instanser. Villkorade satsningar som ”kömiljarden” skapar undanträngningseffekter då omsorgen om kroniskt sjuka nedprioriteras till förmån för nybesök.

Att som läkare sitta inför en patient och veta att det finns en behandling som inte kan ges i ditt landsting av ekonomiska skäl är plågsamt och oetiskt.

Det krävs att staten tar ett större ansvar för sjukvården över landet. Det behövs skarpare nationella prioriteringar av läkemedel och mer kraftfulla normer för vilka behandlingar som skall erbjudas.
Det bästa vore att staten antog rollen som finansiär. Då kunde, när en ny behandlingsmetod eller ett nytt effektivt läkemedel fanns att tillgå, en nationell finansieringsberäkning göras och rimligt med pengar avsättas.

Vårdpeng ett annat alternativ

I annat fall kommer orättvisorna att öka i takt med att den ekonomiska pressen på välfärden ökar.
I Almedalen presenterades dels socialdepartementets utredning där vårdens framtida finansiering löses med 0,6 procents effektivisering per år. Några stenhus längre bort redovisade Per Borg sin utredning och menade att en sådan effektivisering inte är realistisk då vi aldrig tidigare sett dess like.
Hans kommission ansåg det var hög tid för en parlamentarisk utredning av välfärdens framtida finansiering. Till stöd för detta aviserade SKL en skattehöjning på 13 kronor för att klara välfärden framöver.

Det går förvisso att effektivisera sjukvården men det krävs också mer pengar till fler vårdplatser, till en satsning på öppen specialistvård och till en nationell läkemedelsgaranti, en nationell behandlingsgaranti och en nationell medicinsk vårdgaranti.

Den medicinska utvecklingen ger nya möjligheter och det krävs långsiktiga, pragmatiska och rättvisa lösningar för att nödvändiga prioriteringar skall få ett rättvist genomslag över riket. Det krävs resurser och gott ledarskap för att skapa en jämlik sjukvård. Med 450.000 sålda sjukvårdsförsäkringar kan basen för sjukvårdens solidariska finansiering lätt urholkas.

Marie Wedin,
ordförande i
Sjukhusläkarföreningen

Flera ledande politiker runtom i landet har på frågan svarat att vårdplatsbristen kan förbättras av att ronden går en annan tid, en åsikt som nu framförs allt oftare och med allt säkrare ton.

En sjukhuschef avfärdade nyligen i pressen larm om underbemanning och överbeläggningar från sin personal med att det inte hade kommit in några avvikelserapporter och en annan tf sjukhuschef ansåg att Läkarförbundets politik med krav om att inte minska antalet vårdplatser var ”oansvarig” eftersom en vårdplats kostar en miljon.

Socialstyrelsen å andra sidan anser att bristen på vårdplatser är ett utbrett problem inom hälso- och sjukvården, att överbeläggningar blivit ett normaltillstånd och man har uppmärksammat att personalen anser att säkerhetsrisker är kopplade till vårdplatsbristen med utlokaliseringar och överbeläggningar.
Socialstyrelsen har delat ut flera anmärkningar mot olika sjukhus och även ett föreläggande om vite. SKL och Socialstyrelsen har delvis varit i öppen strid i pressen då representanter för SKL anser att minskningen av vårdplatser framförallt är ett tecken på medicinska och organisatoriska framsteg.
Så vem har rätt?

Som underlag till sin rapport ”Tillgång på vårdplatser” gick Socialstyrelsen i våras ut med en enkät till alla landsting och akutsjukhus. Man efterfrågade om de tyckte att tillgången på vårdplatser motsvarade behovet och frågade – om så inte var fallet – vad de i så fall ansåg orsakerna var.
Av 21 landsting svarade 67 procent på enkäten och av 69 sjukhus svarade bara drygt hälften.

Samtliga av de svarande landstingen och 90 procent av sjukhusen (några visste dock inte) angav att man någon gång inom något område under året upplevt att man haft för få vårdplatser.
Som orsaksanalys nämns faktorer som epidemier med influensa, vinterkräksjuka, halka, svagheter i vårdkedjan, låg bemanning sommar och helger, ekonomiska nerdragningar, brister i samordning mellan vårdgivare, utvidgade operationsindikationer, ambition att förkorta köer av elektiv vård, vilket tar akutplatser, organisation (och se här kommer utskrivningsrutinerna in!) är exempel.

Man kan konstatera att man känner igen faktorerna och att de många gånger är både förutsägbara, återkommande eller rentav planerade och alltså borde kunna pareras. Dessutom är det intressant att så många landsting och sjukhus inte svarar på en enkät som den statistiskt ansvariga tillsynsmyndigheten begär in…

Men vad göra för att få fram en rättvisande bild av verkligheten?

Ett förslag om obligatorisk kontinuerlig inrapportering om överbeläggningar och utlokaliseringar till tillsynsenhet har diskuterats i Sjukhusläkarföreningen.

En annan är att alla måste ta sig tid att registrera en avvikelse som en avvikelse. Är en utlokalisering eller en överbeläggning en säkerhetsrisk så se kritisk på vad du faktiskt borde rapportera.

Och så ska vi kanske skriva om enskilda berättelser lite mer systematiskt. Alla har upplevelser med sig. Skriv, ring och berätta om verkliga händelser och effekter som du upplevt som en brist på vårdplatser skapar, om vårdplatser utnyttjas på rätt sätt och hur hanteras toppar. Historier om riktiga människor och miljöer säger mer än tusen siffror och påståenden.

Berättar vi inte om det så finns det inte.

Karin Båtelson,
andre vice ordförande i
Sjukhusläkarföreningen.

Den gången åkte hon till sjukhuset och förärades ett nytt kranskärl i universitetssjukhusfart, vilket var väldigt bra för hjärtat men inte till så stor hjälp för hennes diagnos som var lungemboli.

Hon kom i alla fall hem till slut med många nya erfarenheter och levde lycklig om än inte i alla sina dagar så åtminstone i några år.

Men så bar det sig inte bättre än att hon ånyo en dag inte kunde stå även om hon denna gång inte också blev blå. Eftersom gumman gärna ville klara sig själv och inte ligga samhället till last tog hon en taxi till sjukhuset. Att komma fram på detta diskriminerande vis kan straffa sig eftersom det finns de som anser att man bara ska åka in till akuten när man är medvetslös.

Men den lilla gumman blev trots färdsättet väl omhändertagen och utredd i både hjärtat och hjärnan. Inget av organen visade sig vara i något vidare skick men dock inte tillräckligt illa för att förklara de underliga symtomen varför hon fick läggas in direkt, dvs inom ett dygn. På avdelningen blev det däremot stopp för fortsatta undersökningar eftersom det under dygnet oturligt nog fyllt på sig med patienter både i korridorer och tvättrum och därmed även på akuten.

Vid en sådan stor orderingång är det viktigt att både hålla uppe produktionstakten och minska lagerstocken som man nu förtiden uttrycker det, så väntetider på akuten är därmed det närmaste en dödssynd man kan komma. Patienter på akuten har därför förtur till alla undersökningar för att slippa skrivas in, medan patienter på avdelning får vänta och inte kan skrivas ut.

Att läkare protesterar hjälper föga eftersom, som en i ledningen bekymrat uttryckte det, läkare bryr sig inte om kvalitet, läkare bryr sig bara om patienter.

Men den lilla gumman var så glad att hon var omhändertagen och förklarade storsint för sin dotter, som fortfarande var läkare inom sjukvården, de som bestämmer är inte dumma. Dom har bara lite otur när dom tänker.

Jakten på väntetider har dock nu i valtider spridit sig över hela landet och ett landsting kunde i våras visa upp strålande resultat med plötsligt en hel timmas kortare väntetid på akuten vilket tyvärr sen visade sig vara orsakat av omställningen till sommartid.

På avdelningen hade den lilla gumman det livat. De första dagarna delade hon visserligen rum med två kvinnor men dessa byttes sedan ut mot två gubbar vilket gumman noterade med skräckblandad förtjusning. Hon var ju änka sedan flera år och tyckte det kändes lite underligt, men som hon sa, tanter pratar ju bara sjukdomar medan vi har så trevligt och diskuterar både järnvägar och luftballonger.

Nackdelen är förstås att en hör dåligt och att den andra har två emaljögon där bara det ena fungerar, skojade den lilla gumman som blivit riktigt upplivad av sällskapet.

Vissa nackdelar fanns ju förstås märkte hon. Den trevliga godisvagnen hade blivit en sanitär olägenhet och var avskaffad. Ett tag trodde hon att också sjukgymnasterna blivit sanitära olägenheter men de kom faktiskt en liten stund varje dag förutom lördagar och söndagar och helgdagar och om någon var sjuk, men när de kommer är de så trevliga sa den lilla gumman glatt.

Nåväl efter tag fick den lilla gumman göra sina sista undersökningar där man kom fram till att det var nåt cirkulatoriskt som felades och då kan man visserligen inte gå men i övrigt är det inget fel på en som läkaren sa, och så skulle den lilla gumman få gå hem.

Väl hemma i sin egen säng i sin egen villa låg hon och funderade på den underliga värld som hennes dotter arbetade i. Bland annat tänkte hon på när hon gått förbi sjuksköterskans stora expedition och hört hur han i telefon eftersökt ett baktlab-svar på en patient. Eftersom även den andra telefonen ringde oupphörligt hade han till slut lyft den luren och svarat ilsket:
Kan du vänta ett tag för jag har infektion i andra ändan.

Dr Snake

Läs också: Sagan om den lilla gumman som blev blå och inte kunde stå – del 1.

http://www.sjukhuslakaren.se/2008/08/22/dr-snake-sagan-om-den-lilla-gumman-som-blev-bla-och-inte-kunde-sta/

Sanningen är snarare att omfattningen av sjukhusläkares direkta patientarbete minskar för att det indirekta patientarbetet och sjukvårdens byråkratisering ökar. Sjukhusläkare ägnar idag tid till många medicinskt ovidkommande sysslor istället för att möta patienter.

Detta beror till viss del på verksamhetens sätt att organisera sig men också på att medicinsk verksamhet idag ideligen är utsatt för omorganisation och utifrån pådyvlade villkor och regelverk som skapar onödigt läkararbete.

En gigantisk tidstjuv är användarovänliga IT-system liksom överdriven dokumentation och stelbenta signeringsrutiner. Allt fler personalkategorier åläggs att dokumentera allt mer och överlastade och oöverskådliga patientjournaler kostar tid och säkerhet.

En annan stor tidstjuv är vårdplatsbristen.

Det är inte så, som ledarskribenten antyder, att ett minskat antal sjuksängar kräver mindre läkarinsatser. Svensk sjukhusvård har drabbats av vårdplatssvält på bekostnad av patientsäkerhet, arbetsmiljö och effektivitet. Mycket av läkares och annan personals tid går idag åt till att finna plats åt sjuka patienter och att av säkerhetsskäl söka kraftslukande ad hoc-lösningar.

Det mest kostnadseffektiva för sjukvården vore att optimera betingelserna för patienternas möten med läkarna.

Dels måste mötena äga rum men därtill ska de fyllas av meningsfullt innehåll. En del av dagens sjukhusläkares arbetsuppgifter kan utföras av andra personalkategorier och det är hög tid för tvärprofessionell diskussion om vem som skall göra vad i vården.

Sjukhusläkarna behöver lägga tid på att prioritera bland sina arbetsuppgifter och att stoppa tidstjuvar. För detta krävs arbetsro, intresse för ledarskap och reellt inflytande över vårdens organisation.

Den ”skumma paradoxen” bör alltså snarare formuleras: Ju fler onödiga arbetsuppgifter som läggs på sjukhusläkare desto mindre tid kan de ägna åt patienterna.

Marie Wedin

– Vi varnade tidigare för att akutmottagningens läkare riskerade att arbeta sig sjuka. Nu har det redan hänt. En läkare är sjukskriven, en läkare har sagt upp sig samt en nyrekryterad läkare har i sista stund ändrat sig och tackat nej till tjänsten. Läget är ännu värre än tidigare. Utan hyrläkare klarar vi inte sommaren, men sjukhusledningen säger nej.

Problemen på Akademiska sjukhuset går så långt tillbaka att det egentligen inte går att säga när de började. Sjukhusledningen höll länge envist fast vid tidsbegränsade anställningskontrakt för läkare. Först hösten 2009 och som sista sjukhus i Sverige blev fasta anställningar regel. Till detta kan läggas kampanjen ”100 läkare bort” 2003-2005 och en svår vårdplatsbrist som ytterligare förvärrades när akutmottagningen i Enköping stängde nattetid i början av 2010.

– Efter påsk i år hade vi sju vakanser. Akuten hade 15 läkare på 22 tjänster. Detta i en situation med oerhört många överbeläggningar och utlokaliserade patienter. Jag och läkarnas skyddsombud var så oroade för kollegernas hälsa att jag anmälde sjukhuset till Arbetsmiljöverket, säger Jan Thorelius.

Ronder hanns inte med

– Sjukhusbyggnaden har stora avstånd mellan avdelningarna. Det innebär att rondningen tog ännu mer tid.

Efter anmälan till Arbetsmiljöverket kunde en liten och tillfällig avlastning ordnas under maj månad. Inflödet av intermediärpatienter från centralintensiven stoppades och hälften av de utlokaliserade patienterna rondades av läkare från OTM-divisionen (onkologi, thorax, medicin).

– Men beslutet om intermediärpatienterna revs upp och avtalet om rondning upphörde den 31 maj. Man kan säga att vi är tillbaka på ruta noll, men i själva verket är det värre eftersom en läkare blivit långtidssjukskriven på grund av stress, en slutat och en nyrekryterad ångrat sig och tackat nej till tjänsten.

Hyrläkare enda lösningen

Efter flera möten med sjukhusdirektör Marie Beckman-Suurküla tycker Jan Thorelius att en vändning äntligen är på väg när det gäller vårdplatser. Ett beslut är nu fattat, som innebär ett nettotillskott på sju vårdplatser till hösten. Det hjälper dock inte i den akuta situationen inför semestrarna. Och i bemanningsfrågan har det tagit stopp. Hyrläkare är ett rött skynke för sjukhusledningen.

– Istället sprider de problemen genom ett beslut att OTM-divisionens läkare ska ronda utlokaliserade patienter hela sommaren. Detta i ett läge där OTM-läkarna redan i utgångsläget har 30 % högre belastning än normalt i semestertider.

Akutläkarna blir bakjour

– Akutläkarna ska ha överläkaransvaret för läkarna från OTM-divisionen. Förutom extra arbetsbelastning på en redan hårt pressad yrkesgrupp innebär det att akutläkarna får bära det medicinska ansvaret för mötet mellan läkare de kanske inte känner och patienter de aldrig mött.

Såväl akutläkarna som läkarna på OTM har meddelat att de inte stöder sjukhusledningens sommarorganisation. Sjukhusläkarföreningen har vid samverkan förklarat sig oenig om beslutet, då det medför allvarliga arbetsmiljöproblem för läkarna.

I dag går Sjukhusläkarföreningen ut med ett pressmeddelande med krav på att hyrläkarstoppet hävs för att klara sommaren på akuten.

– Det behövs både för att klara verksamheten och för att rädda akutläkarnas hälsa, säger Jan Thorelius.

Till hösten hoppas Jan Thorelius på en långsiktig satsning på rekrytering liknande den som skedde efter läkarflykten från psykiatrin vid Akademiska sjukhuset 2008. Läkare kunde då rekryteras genom erbjudanden som bland annat innebar arbetsmiljöförbättringar och möjligheter att forska 50% av arbetstiden.

Utgångspunkten för resonemanget är att medicinskt indicerad sjukvård (inte bara ortopedi och kirurgi) är av nytta för individen och att landsgränser inte skall utgöra hinder för en fri marknad och en fri rörlighet i Europa.

Jag, liksom Dahlberg, Sanzén och Odenholt hyser farhågor om att en mer ”gränslös sjukvård” kan ge ökad risk för ”onödiga ingrepp och infektioner med multiresistenta bakterier”, men detta är inte skäl nog för att vare sig SKL, Socialstyrelsen eller enskilda läkare skall underlåta att informera patienter om deras rätt att söka vård utanför landets gränser.

Om EU-kommissionens förslag hade erkänts under Sveriges ordförandeskap 2009, hade arbetet med att inom Europas sjukvård samordna kvalitets­arbete, försäkringsskydd etc. kommit längre. Inte desto mindre har svenska patienter rätt att på ett sakligt sätt få information om möjligheter, villkor och risker med den vård som kan erbjudas både här och där.

Men man får inte glömma bort att komma ihåg, som politiker brukar säga, att reglerna rörande läkaryrket också är satt i ständig modernisering i takt med utveckling och kunskap.

På 80-talet var man en bra doktor om man inte kastade knivar på operation och på 90-talet var man en bra doktor om man log. Idag är men en bra doktor om man gör det andra yrkesgrupper ska göra.

Sjukvården har tidigare också präglats av korta beslutsvägar och stor personkännedom vilket underlättade arbetet. Ett exempel är att när vissa läkare var i tjänst så visste personalen att det var lika bra att direkt stämpla upp patienternas dödsbevis. Härifrån kommer nog uttrycket stämpling till mord.

Idag har personkännedom delvis gått förlorad i takt med att organisationerna vuxit och inte stämplar man heller längre, förutom flextiden som dock inte heller stämplas utan sköts via datorer och därmed ändå fortfarande kan ses som en typ av terminalvård.

(Just arbetstiden har också journalister återkommit till under våren när det gäller läkarna. Kanske för att de har sina journalistriktlinjer – ”väcka, oroa och förarga”.  Men detta förvirrar bara läkarkåren som ju tror att detta motto är sjuksköterskornas.)

Nåväl läkarkårens stolta inställning i vår föränderliga tid är den med framåtsträvarens optimism i kombination med vetenskap och beprövad erfarenhet: ”Det var inte bättre förr, men det är sämre nu”.

Det finns dock många exempel på beundransvärt korta beslutsvägar även i dag inom sjukvården.
Se bara på Uppsala som fick tio miljoner till en lättvårdsakut när en politiker fick vänta några timmar på akuten efter att ha brutit armen på sig själv.  

Ambitionen med likabehandlingsplaner, (inte att blanda ihop med likbehandlings­planer!)  och likriktning har också ökat och fått stort genomslag. Om någon hittar ett riktigt dåligt sätt sätt att arbeta på, så sprider man det direkt till andra delar av landet.

Vårdvalet i Västra Götalandsregionen är också ett tecken på korta beslutsvägar. Kreativ avtals­tolkning och överraskande dynamik i hyror och ersättningsnivåer har skapat en härlig flexibilitet för alla nystartade vårdcentraler.

Personal har anställts för att omedelbart erbjudas att sägas upp. Det har funnits obegränsade möjligheter för alla vårdcentraler att gå ihop eller gå upp i rök.

Allt detta har förstås medfört en rad positiva effekter i form av ökad HR-kompetens och utvidgade personliga nätverk konstaterar man förtjust på förvaltningsledningarna.

Även patienterna gläds åt de stimulerande effekterna. En man som hade fått en tid till sin nya vårdcentral upptäckte när han kom dit att varken doktor eller vårdcentral fanns kvar på den aktuella adressen. Inte ens byggnaden fanns kvar.

Patienten, som istället hänvisades till en vård­central i centrala stan, konstaterade imponerat att regionen verkligen gjort allvar av sitt motto ”Patienten i centrum”.