Enkäten är utformad av ett forskarlag vid Stockholms universitet bestående av Eva Bejerot från psykologiska institutionen, Torbjörn Åkerstedt sömn- och stressforskare och Gunnar Aronsson, arbetslivsforskare i samarbete med Läkarförbundets Arbetslivsgrupp.

Förra gången förbundet gjorde en Arbetsmiljöenkät var 2002 då Sveriges läkare, inför avtalsrörelsen, för första gången gav besked om att de skattade god arbets¬miljö högre än pengar.

Årets enkät ska spegla läkarnas arbetstider, möjligheter till återhämtning och den viktiga frågan om förutsättningarna för kunskapsutveckling har förändrats.

Det är en relativt omfattande enkät som tar en halvtimme att besvara. Om svarsfrekvensen blir tillräckligt hög kommer projektet att lägga upp en databas på Internet där förbundets medlemmar kan finna resultat utifrån lokalt perspektiv, specialiteter och huvudmän.

Så snälla ta er tid och svara och locka gärna andra att göra detsamma. AFA Försäkring har anslagit 2,5 miljoner kronor till denna kartläggning av läkares arbetsvillkor då en viktig del av deras verksamhet är att stödja forskning och projekt som aktivt syftar till att förbättra arbetsmiljön.

Mer om enkäten och vidare upplägg går att läsa på www.pifokus.se där man också kan besvara enkäten elektroniskt.

Marie Wedin, ordförande Läkarförbundets Arbetslivsgrupp

En IT-rond kan utföras ganska basalt med bara enstaka faktorer eller byggas på med i princip hur många parametrar som helst. Uppfinningsrikedomen var stor när Sjukhusläkarföreningen i Göteborg skissade på ett protokoll för de IT-ronder som vi ska genomföra i samarbete med Siemens, IT-ansvariga på olika nivåer, läkare och samt ansvariga chefer på fyra kliniker på Sahlgrenska Universitetsjukhuset under vintern.

Deltagare:
• Fackligt ombud
• Verksamhetschef
• IT-ansvariga, eventuellt på olika nivåer
• Systemleverantör

Förberedelse:
• Bestäm vilken mottagning- avdelning-process som ska granskas.
• Bestäm vilket/vilka program som ska ingå.  Alla kan bli för många, en del går inte att ändra på.
• Förberedelse av de olika deltagarna beroende på hur omfattande ronden skall göras.

Själva ronden genomförs sittande vid dator och med det i förväg framtagna underlaget:
A. Hårdvara – mjukvara:
1. Rätt antal datorer på rätt plats? (prestanda, placering)
2. Rätt mjukvara där det behövs
3. Rätt utrustning på rätt plats, (skrivare, projektor, diktafoner mm.)

B. Systematisk genomgång av de system som ska granskas
1. Överskådlighet
2. Intiutivitet/användarvänlighet, ex grafik, gränssnitt
3. Hur fungerar kommunikationen mellan detta system och andra relevanta system? (snabbhet, antal logins, antal möjliga
öppna fönster…)
4. Granskning av ev läkemedelsmodul
5. Granskning av ev intygsmodul
6. Krävs pappersutskrifter?
7. Konkreta problem med systemet och förslag på förbättringar (Många gånger har systemleverantören tips).

C. Ergonomi
Hur ser arbetsplatserna ut där datorerna finns. (ljus, störningar, mm?)

D. Utbildning kring IT-systemen
1. Hur schemaläggs utbildning i IT-frågor så att läkare har möjlighet att närvara? (Tänk på att läkare är schemalagda 6 månader i förväg)
2. Hur dokumenteras utbildningstillfällen?

E. Haverirutiner
1. Finns skriftliga rutiner för datorhaverier och vid uppgraderingar?
2. Var finns recept, koder? (klinikkoder och personliga koder), manuella diktafoner, hur hanteras läkemedelsadministrationen, var finns pappersläkeme- delslistor, andra blanketter ex sjukintyg, vilken resurs finns för utskrift/dokumentering.

Protokollet: Skrivs av verksamhetssekreteraren
1. Lista på aktuella problem och frågor
2. Riskbedömning av problemen och frågorna
3. Förslag på förändringar och åtgärder
4. Fördelning av vem som ansvarar för vilken åtgärd
5. Tidsplan för när förändringarna/åtgärderna skall vara färdiga
6. Lista på frågor som bör diskuteras vidare eller utredas närmare
7. Lista på frågor och problem som bör hänskjutas till annan nivå i organisationen.
8. Uppföljande möte senast inom 3 månader
Sedan kan man bygga på med fler mjukvaruprogram, fler mottagningar, avdelningar, processer, kontrollera tidsåtgång för specifika typfall, kompabilitet med kvalitetsregister, DRGregistrering, osv, osv.
Framgångsfakorn är att få fram ett stort intresse från systemleverantören, IT-ansvariga och ledning att ta del av åsikterna från läkarna och att verkligen förbättra den IT-miljö vi arbetar i.

Sedan många år har CPME vid sidan om sitt officiella uppdrag, att representera nationella läkarförbundens intressen, försökt verka som paraplyorganisation till övriga läkarorganisationer i Europa av antingen specialitetskaraktär som UEMS eller yrkesföreningskaraktär som i AEMH och FEMS för sjukhusspecialister, UEMO för allmänläkare och PWG för yngre läkare.

Men organisationen CPME lider idag av såväl inre som yttre stridigheter. De inre handlar om en uppslitande maktkamp inom organisationen som fått till följd att Frankrike, Spanien och Italien valt att lämna organisationen under 2008. Då länderna betalar efter storlek så innebär detta en betydande reduktion i budget för CPME.

Ett av många skäl till de inre stridigheterna är verksamheten som CPME bedriver.
– Sker ingen dramatisk förändring så kommer även Portugal att lämna när året är slut, säger Joao de Deus, ledamot i Portugals CPME-delegation och vice ordförande i AEMH. Han menar att kostnaderna inte står i relation till medlemsnyttan. Portugal betalar lika mycket i medlemsavgift till CPME som till alla övriga läkarorganisationer tillsammans i Europa där landet är medlem; PWG, UEMS, FEMS, AEMH och UEMO.

– Och vad får vi för pengarna? Resolution mot tobak, etiköverenskommelser och resolution mot kriget i Gaza, säger en mycket missnöjd Joao de Deus.

Problemet har nu ställts på sin spets i samband med EU-parlamentets omröstning i Strasbourg om EU:s arbetstidsdirektiv (EWTD). Frågan har varit viktig och drivits aktivt av de yngre läkarna via deras organisation PWG och de sjukhusanställda läkarnas organisation, FEMS, genom dess ordförande Claude Wetzel.

– CPME vill bara ha och inget ge! menar Claude Wetzel, anestesiolog, verksam i Strasbourg. Tidigare lämnade vi FEMS-dokument för godkännande till CPME, det som hette professionens paraplyorganisation, med förhoppningen att det skulle bli officiell politik för alla läkare. Våra dokument kom alltid sist på agendan och behandlades knappt. Det gör vi inte längre! Nu lämnar vi bara våra dokument för information så de andra organisationerna vet vad vi gör.

– Ta arbetstidsdirektivet som exempel, det var vi som gjorde jobbet. Det var de fackligt aktiva läkarna i FEMS och AEMH som uppvaktade politikerna. Vi demonstrerade utanför EU -parlamentet i Strasbourg, säger Claude Wetzel som före omröstningen i parlamentet den 29:e november organiserade ett möte mellan inbjudna ministrar från Europaparlamentet och ordföranden i ett antal läkarorganisationer.

Bland många deltog Alejandro Cercas rapportör för EWTD och författare och förslagsställare till den så kallade ”Cercas Report” som omröstningen gällde.
Efter intensivt lobbande mot att införa ”inactive on call periods” som innebär att icke arbetad tid under sjukhusbunden jour ej skall räknas eller ersättas, så valde FEMS att kalla till demonstration utanför parlamentet på omröstningsdagen den 15:e december.

400 läkare från Polen, Bulgarien, Tjeckien, Slovakien, Österrike, Frankrike, Spanien, Italien och Portugal deltog och representerade samtliga europeiska läkarorganisationer utom CPME, som enligt Wetzel saknade representant. Målet var att visa på en enad profession i frågan. Resultatet i omröstningen blev en stor framgång för professionen då Cerca´s förslag antogs med en överväldigande majoritet.

Efterspelet till den 15:e december

Efter omröstningen i parlamentet den 15:e december skickar CPME ut en pressrelease utan att nämna namnet på någon av de övriga inblandade organisationerna. Detta helt på kontrakurs med att tala med en gemensam röst och dokumentet tolkas som en direkt förolämpning mot Claude Wetzel och snart publiceras en ny pressrelease denna gång undertecknad av UEMS, UEMO, EMSA, PWG, FEMS och AEMH.

Rollen som paraplyorganisation tycks överspelad

Striden inom CPME startade som en strid mellan Storbritannien och ett antal sydeuropeiska länder. Några av de större länderna med Frankrike i spetsen har länge pläderat för så kallade viktade röster, vilket innebär att större länder, som betalar mer, bör ha fler röster än små.

Hittills har man levt efter divisen ett land en röst. Vidare är tolkningen en ständig källa till förtret där många länder vill göra sin röst hörd på det egna språket med dryga tolkkostnader som följd.

Men agerandet när det gäller EU:s arbetstidsdirektiv har nu fördjupat CPME:s kris från att ha rört interna frågor till att organisationen nu även sätts under press av yttre kritik, som ytterligare kan splittra organisationen.
Flera länder däribland, Danmark, Norge, Finland, Holland, Österrike, Kroatien, Ungern, Schweiz, Israel, England och Grekland har nu engagerat sig för att försöka rädda CPME och värna dess position i Bryssel genom bildandet av en strategisk arbetsgrupp. Trots detta har förutom Portugal även Belgien och Slovenien annonserat att de avser lämna CPME under 2009 om man inte finner en lösning på rådande situation.

”En samlad röst för professionen i Europa är en utopi”

– Behovet av en samlad stark professionell röst i Europa är viktigast för de nya EU-medlemsländerna, menar Claude Wetzel.
– Tyskland, England och Frankrike behöver inte CPME. De har egna starka nationella organisationer som lobbar mot Kommissionen i Bryssel.

Enligt Wetzel har till exempel tyska läkarförbundet, Marburger Bund, fyra heltidsanställda personer i Bryssel som driver tyska läkarförbundets sak. Likaså har Bundes Ärztekammer (En professionell organisation som har delegerat myndighetsansvar för utfärdande av legitimations- och specialistbevis i Tyskland) anställda i Bryssel som lobbar för sin sak.

Därför kommer professionen aldrig någonsin att tala med en röst, menar Wetzel. Frågor som arbetstidsdirektivet är alltför viktiga för de stora länderna för att bara lämnas åt slumpen och här lobbar man via alla tänkbara kanaler för att få skon att passa den egna foten.

Nuvarande ordföranden i CPME, engelsmannen Michael Wilks har haft det hett om öronen sedan han tillträdde posten. Som allmänläkare anses han aldrig ha varit speciellt intresserad av EU:s arbetstidsdirektiv, vilket bidragit till att skapa organisationens akuta problem med yttre stridigheter.

Krismöte

Nu har Wilks kallat alla ordförandena i Europas medicinska organisationer till ett gemensamt möte för att diskutera problemet. AEMH och FEMS har inför detta möte lagt ett förslag om att skapa en federation där samtliga läkarorganisationer är representerade.

– Detta är idag det enda sättet att tala med en samlad röst för professionen, menar Raymond Lies ordförande i AEMH. Federationen skulle bestå av nuvarande ”Presidents Committee” från CPME, som går under samlingsnamnet EMO (European Medical Organisations) och betår av ordförandena i AEMH, FEMS, PWG, UEMO, UEMS, CEOM och CPME.

– Tanken är att EMO:s status skall höjas från att vara enbart rådgivande till att vara professionens högsta beslutande organ. Samtidigt ligger i förslaget att varje organisations suveränitet måste beaktas och att de måste ha rätt att driva sina specifika frågor gentemot Kommissionen.
Vidare i förslaget ligger tanken om att skapa ett gemensamt kansli för organisationerna, en tanke som funnits under många år och gått under arbetsnamnet Domus Medica. Idag har AEMH och FEMS ett gemensamt kontor inrymt hos CPME.

– Federationen är i dagsläget den enda lösning som bör kunnas accepteras av alla organisationer utan att någon behöver tappa ansiktet, avslutar Lies.

Vad händer nu med arbetstidsdirektivet?

EU-parlamentet röstade för Alejandro Cercas betänkande. Därmed slås 48-timmarsregeln fast, det vill saga att arbetstiden inte får överstiga 48 timmar per vecka.

Det brittiska undantaget från 48-timmarsregeln ska fasas ut på tre år. All jourtid på jobbet, aktiv eller inaktiv, ska räknas som arbetstid. Vidare underkänns begreppet ”inaktiv jourtid” som inte räknas som arbetstid när den anställde vilar eller är ”stand by” på jobbet utan att direkt vara i arbete. Arbetsmarknadens parter kan dock arbeta fram flexibla lösningar för hur jourtiden ska organiseras.

Striden är ännu inte helt över. Nu har EU-kommissionen två månader på sig att reagera på beslutet. Under det tjeckiska värdskapet skall man ta ställning till direktivet och antingen godta det eller komma med en kompromiss. Det är Kommissionens uppgift att leda detta arbete och att verka som samordnare i processen. Men det är en känslig process som flera av medlemsstaterna kommer att försöka påverka och här blir det betydelsefullt vilken röst från professionen som är den enade eller enda! För här finns det många särintressen.

”Kliniken med eget ansvar” sveptes bort redan 1994, inte på grund av medicinska tillkortakommanden, utan på grund av politisk övertygelse att centralisering och stordrift är rätt medicin för att klara kärvare tider. Den här gången gällde det Göteborgs försämrade sjukvårdsekonomi som skulle räddas.

Jimmy Kero, idag områdeschef, har kunnat följa förändringarna på nära håll. Erland Lysell som varit pensionär i 11 år har sett dem på avstånd.

”Vi hade otroligt roligt”

Båda minns Östra sjukhusets decentraliserade era med glädje.
– Vi hade otroligt roligt. Vi fick en lättflytande klinisk administration, utan stora bekymmer, där administratörerna blev en del av kliniken. Det fanns närhet, så mellancheferna kunde få hjälp direkt vilket var fantastiskt. Det blev effektivare. Man får mer för pengarna om besluten fattas där man ser behoven, säger Erland Lysell.

– Det blev mindre tid för administrativa problem och personalen blev mer tillfredsställd. Men decentraliseringen förutsatte förstås att man litade på folk, säger Erland Lysell, som med förskräckelse sett stordriftstänkandet ta över.

– Jag brukar säga att jag tillhör det lyckliga VSHU-gänget, ”Vi Som Hann Undan” den stora omorganisationen till Västra Götalandsregionen.
Efter tiden som klinikchef på ortopeden blev Erland Lysell medicinskt sakkunnig åt Göteborgs sjukvårdsstyrelse och 1996 vikarierande sjukvårdsdirektör i Göteborg.

– Det var en fantastisk upplevelse, som gör att jag inte längre gärna jobbar med politiker. Jag var sjukvårdsdirektör i tre månader och en vecka och det räckte helt och hållet. De hade en förmåga att om det inte fungerade så organiserade man om, men de tog aldrig reda på varför det inte fungerade. säger Erland Lysell.

Jag sade till dem att i mitt jobb så försöker vi först ställa en diagnos och så sätter vi in terapin därefter. Vi sätter inte in terapin först i hopp om att den ska hjälpa mot något vi inte vet. Men det förstod de aldrig och det gör de fortfarande inte. Jag upptäckte också att det fanns stor okunnighet bland de centralt placerade administratörerna om vad sjukvård är. Det störde mig mycket.

Erland Lysell är lika övertygad idag, som på 80-talet, att decentralisering och ”kliniker med eget ansvar” skulle fungera även på 2000-talet.

Trots att sjukvården blivit så komplicerad?
– Ja, absolut, men det som fördärvar mest för sjukvården är att den styrs av ideologer. Sjukvård ska styras av proffs, folk som kan verksamheten eller är professionella administratörer, menar Erland Lysell.

När Jimmy Kero kom till ortopedkliniken 1988 fungerade den redan som ”klinik med eget ansvar”.

När Jimmy Kero kom till ortopedkliniken 1988 fungerade den redan som ”klinik med eget ansvar”.

Han hade tidigare arbetat som barnmorska men skolat om sig och bland annat läst hälso- och sjukvårdsadministration på universitetet.
Jimmy Kero menar att pendeln svänger fram och tillbaka mellan centralisering och decentralisering i 7-10-årsintervaller.

– Självständiga kliniker var en tydlig 80-talstrend, men klinikerna hade central administration.

Ulla Leissners beslut var att flytta ut administrationen till klinikerna. Hon hade ett brett upplagt program för att skapa de här klinikerna. Det var väldigt spännande och fungerade mycket bra, tycker Jimmy Kero.
– Jag tror att vi alla var nöjda när vi tittade varandra i ögonen. Man blev en del av kliniken. Tanken var att vi skulle vara nära staben och nära verksamheten och tala verksamhetens språk och så blev det.
Vi blev väldigt engagerade och lojala med kliniken vilket var tanken med förändringen.

Jimmy Kero menar att när ekonomin försämras är det oftast administrationen som rationaliseras först.
Så skedde också på 90-talet, vilket drabbade ”klinikerna med eget ansvar”. 1994 slogs de sju klinikerna ihop till ett område och ”klinikadministratörerna” samordnades.

– Självständighet kanske inte alltid upplevs som något positivt av politiker och sjukhusdirektörer i en sådan situation, menar han.

– Som sjukhusdirektör eller politiker vill man kanske inte ha tio stycken kliniker som arbetar helt självständigt med egen budget, när man ska styra en stor organisation, i vissa situationer kan också centralisering ha sina fördelar.

– Patienterna är viktigast. Att ta hand om dem är vår huvuduppgift. Därför var det naturligt att kliniken skulle vara i centrum i vår nya organisation.
Sjukhusdirektör Ulla Leissner inledde debatten med att berätta om den omfattande decentraliseringen som genomförts vid Östra sjukhuset i Göteborg. En förändringsprocess som startade någon gång på 70-talet och vars huvudlinjer drogs upp i början av 80-talet.

– Ett av huvudskälen till att man genomför en decentralisering, det är att man vill komma närmare problemen – där de uppstår ska de också lösas. Och man får en underbar chans att avbyråkratisera, menade Ulla Leissner.
– Vid omorganisationen på Östra avskaffades hela överadministrationen på sjukhusnivå. All administration och service som det var ekonomiskt försvarbart att föra ut på kliniknivå fördes också ut. Det som blev kvar samlades i s k ”service-kliniker” organisatoriskt sidoordnade övriga kliniker.

Fasta marken försvann

– Administratörerna fick det inte lätt, och många flydde från oss berättade Ulla Leissner. Tidigare hade administratörerna suttit nära sjukhus- eller förvaltningsledning och lutat sig på makten. Men plötsligt försvann den fasta marken under fötterna på dem. Adminstratörerna hamnade på en ”service-klinik” och kunde bara luta sig på kompetens och på att kunna ge service.

– Förändringen måste förklaras för administratörerna, om man ska göra en sådan här decentralisering, betonade Ulla Leissner.
– Annars får man en samling förlorare och revirbevakare som bara stänger dörren om sig och säger ”det var bättre förr”. Och sedan blir de omplaceringsärende.

Klinikchefen – viktigaste chefen

Genom decentraliseringen fick klinikcheferna en central ställning på ett helt annat sätt än tidigare.
– Klinikchefen är vår viktigaste chef, fastslog Ulla Leissner. Med ansvar för kliniker med flera hundra anställda och budget på upp till 50 – 70 miljoner kronor, så är klinikchefen att jämställa med en företagsledare eller divisionschef på ett stort företag på den privata sidan.

Dessa nya ”företagsledare” är på Östra sjukhuset tretton till antalet – överläkare som var och en är chef för en relativt stor klinik. Därtill kommer de tre cheferna för de s k ”service-klinikerna”.

Sexton är ett bra antal, klinikcheferna och jag får plats runt ett bord och kan tala med varann allesammans. Det är en viktig sak ansåg Ulla Leissner.

Ställ krav

Klinikcheferna samt de tre cheferna för de nya ”service-klinikerna” utgör tillsammans med sjukhusdirektören, biträdande sjukhuschefen, chefläkaren och biträdande chefläkaren ledningsgrupp för sjukhuset.
Vid sin sida har ledningsgruppen en liten stab på sex personer.

En hel del ansvar och befogenheter har alltså förts ut på klinikcheferna. Förutsättningarna för att detta ska fungera är, menade Ulla Leissner, att klinikcheferna inte bara sitter och tar emot det ökade ansvaret utan också ställer krav på att de får reella möjligheter att klara jobbet.
– Ni har rätt att begära hjälp. Administration ska flyttas ut till er!

Tar gisslan

I samspelet mellan sjukhusdirektören och klinikcheferna ska det finnas en ömsesidighet.
– Jag ställer krav på dem och de får ställa krav på mig. Jag har svårt att tänka mig jobba utan nära kontakt med klinikcheferna, sa Ulla Leissner, som betraktar klinikcheferna som sina närmaste medarbetare.
Vi använder oss av metoden att diskutera oss fram till en gemensam uppfattning, men ibland tar jag förstås klinikcheferna som gisslan, erkände Ulla Leissner.
– Men hela kompasskursen för sjukhuset ska vi vara ense om – det hör till spelreglerna och är grundprincipen för hela organisationen.

Måste bestämma sig

Docent Erland Lysell, klinikchef vid ortopediska kliniken vid Östra sjukhuset, gav därefter sin syn på den nya decentraliserade organisationen och klinikchefens roll i den.

– Man måste lära sig fatta beslut, det är alldeles nödvändigt! Inte beslut baserade på samma välgrundade uppfattning som medicinska beslut måste vara, men man måste bestämma sig!
Erland Lysell menade vidare, att det ligger i sakens natur att det oftare fattas felaktiga beslut i administrativa sammanhang, men att det kan vara bättre att fatta ett beslut, som senare visar sig vara felaktigt och får ändras än att inte fatta något beslut alls.

Någon att klaga på

Klinikchefen som kollega var debattrubrikens andra led. Påverkas förhållandet till kollegorna på kliniken för den läkare som har funktionen som klinikchef?
– Ja, tveklöst, svarade Erland Lysell. Plötsligt blir klinikchefen en konträr maktpol i läkarstaben Han har makten att anställa all personal inklusive sina kolleger. Han blir upptagen av administrativa sysslor, lämnar vårdarbetet i viss mån och fjärmar sig på det viset från kollegiala samvaron vid t ex ronder och konferenser. Å andra sidan, menade Erland Lysell, har läkarkollegorna lättare att hitta någon att vända sina klagomål mot. De måste också skärpa sin argumentation, när de vill köpa någonting.
– Det sitter inte längre en lättlurad administratör och bestämmer!

Allt som inte är förbjudet är tillåtet

Som chef för ortopedkliniken har Erland Lysell ansvaret för nära 150 anställda och en budget för 1988 på cirka 155 miljoner kronor. Vid sin sida i klinikledningen har han en klinikintendent och ett sekretariat, som rymmer all administrativ personal som behövs för att driva kliniken.
Vad får då en klinikchef göra, frågade Erland Lysell, och besvarade själv frågan med att ”allt som inte är förbjudet är tillåtet”.

– Klinikchefen kan inte besluta i vissa personalärenden, han kan till exempel inte inrätta befattningar.

– Inte ändra särskild arbetstid för läkare, vilket är en förhandlingsfråga.
– Inte löneklassplacera.
– Inte avstänga anställda.
– Inte bevilja sig själv förmåner.
– Inte anställa överläkare.
– Inte anställa FV-läkare.
– Inte fatta vissa ekonomiska beslut, han får t ex inte köpa för hur mycket som helst.

Allt därutöver får en klinikchef på Östra sjukhuset göra och besluta om.
– Det bästa och viktigaste med den här organisationen är att man har kort väg att verkställa beslutet, sammanfattade Erland Lysell.

Egna rädslan största hindret

Thomas Bengtsson, chefläkare i Ängelholm, arbetar med decentraliseringsfrågor i Kristianstads läns landsting sedan många år.
– Personerna i de olika rollerna har en otroligt stor betydelse, om en decentraliseringsprocess ska lyckas, menade han och poängterade att den egna rädslan och oförmågan är det mest avgörande hindret mot att saker och ting blir gjorda.

– Liksom Erland Lysell kom han in på motsatsförhållandet mellan läkarens högt ställda krav på exakthet och säkerhet i beslutsfattandet och nödvändigheten av snabba beslut i ett administrativt system.
– Vi doktorer är uppfostrade till att vara exakta, men det duger inte i det administrativa systemet, där det är bättre att göra någonting än att ingenting görs. Vi frågar för säkerhets skull. Sluta med det! Ta för er, sköter vi inte detta nu, så vet vi inte vad vi kan få istället!

Offentlig tröghet

Thomas Bengtsson kom också in på problemet med den administrativa mellannnivån vid en decentralisering.
– Fortfarande sitter administratörer på mellannnivå utan kontakt med basenheterna och vill fatta beslut om saker som skall göras ute på klinikerna och utan att veta om besluten är möjliga att genomföra. Detta kommer sig av trögheten i hela den offentliga maktstrukturen. Sådant duger inte längre i ett decentraliserat system, där man ju beslutat föra ned ansvaret till en nivå där det direkta greppet på sjukvården finns.

Håll inte budget

Thomas Bengtsson var också kritisk till den politiska styrningen av sjukvården.
– Man sitter och disktuerar smådetaljer, men klubbar igenom de verkligt stora frågorna utan diskussion!

Sjukvård lämpar sig inte för politisk styrning, dundrade Thomas Bengtsson och fick genast spontant medhåll av Ulla Leissner, som hellre ser en professionell styrelse för sjukhus och att politikerna finns på distriktsnivå.
Däremot var de båda inte överens, när Thomas Bengtsson uppmanade kollegorna att inte hålla budget.

– Det finns inte en enda riktig klinikbudget i det här landet! Man tar beslut som innebär, att hela landstinget visserligen går ihop men inte de enskilda klinikerna. Sedan vill man att doktorerna ska hålla budget, men bry er inte om det!

Då protesterade Ulla Leissner.
– Budget ska hållas, men är du som klinikchef inte nöjd med din budget, så ta den inte, gå in och förhandla tills du är nöjd.

När ska man säga nej?
I det sammanhanget efterlyste Thomas Bengtsson en klar målsättning för vid vilken tidpunkt man som klinikchef skall säga ifrån, när resurserna brister.
– I dag säger klinikcheferna ”Nu tar jag inte medicinskt ansvar för detta längre”, när de tycker att resurserna inte längre räcker till. Då hamnar politikerna i beråd. Jag tycker det borde finnas en vårdpolitisk målsättning för när man ska öppna munnen och inte gnälla om mer resurser i tid och otid!

Viktigaste frågan

Till sist betonade Thomas Bengtsson klinikchefsfrågans stora betydelse.
– Med den vilja som finns hos politiker och administratörer att lägga ner vårdansvaret på läkarnivå, så är frågan om klinikchefens ställning den allra viktigaste för den här föreningen, slutade Thomas Bengtsson sitt anförande.

Så när det 16-sidiga premiärnumrets 9000 exemplar lämnade tryckpressarna i Helsingborg i februari 1989 innehöll den referat från Överläkarföreningens fullmäktigemöte i mars året innan och 10 månader gamla intervjuer om decentraliseringen av sjukvården i Göteborg.

Men de hade lyckats med det stora målet att ge Överläkarföreningen (nu Sjukhusläkarföreningen) en egen tidning och idag kan vi med facit i hand konstatera att det räcker långt att göra sitt bästa och att de tre männen med det hårda virket inte bara var envisa utan även visa. Deras vågspel gick hem och deras beslutsamhet påverkade Läkarförbundets historia.

Idag är Sjukhusläkarföreningen en faktor att räkna med i den sjukvårspolitiska samhällsdebatten och sjukhusläkarna har ett eget språkrör och debattforum.

Men på 80-talet var Överläkarföreningens framtid oviss.
Leif Gustafsson, Överläkarföreningens kanslichef under 27 år (1976 – 2003):
– Läkarförbundet ville satsa på lokalföreningarna istället för yrkesföreningarna och Läkartidningen tog inte in vårt material. Allt vi skrev refuserades. Så då sade vi att då får vi starta en egen tidning.

– Hade vi inte lyckats med det hade inte yrkesföreningarna inom Läkarförbundet funnits kvar idag. Det är jag övertygad om. Medlemmarna hade inte vetat om vår existens och vi hade tynat bort, säger Leif Gustafsson.

Inge Hesselius, tidningens förste ansvarige utgivare och ordförande i Överläkarföreningen 1989:
– I slutet av 80-talet pågick en förändringsprocess inom landstingsvärlden med överföring av stora delar av ansvaret för verksamhet, personal och ekonomi till klinikerna där våra medlemmar var involverade i förändringsarbetet, men i förbundsarbetet var det SYLF som genom sin majoritetsposition ofta dominerade frågorna.

Vi ansåg att hälso- och sjukvården skulle styras av medicinsk professionalism och bedömde att det var av största vikt att kunna klarlägga och klargöra gränserna mellan politikers, administratörers och klinikchefers ansvarsområden. Vi var den del av Läkarförbundet som utgjordes av de ledande och dominerande läkarna i svensk sjukvård, så det var av största betydelse att dessa gruppers synpunkter kom fram och kunde beaktas i strukturomvandlingen. Därför startade vi tidningen.

Vi behövde ett forum som diskuterade lednings- och organisationsfrågor, hälso- och sjukvårdsekonomi, medicinsk forskning och läkarnas kontinuerliga fortbildning
Principbeslutet att starta tidningen togs redan 1984, men Överläkarföreningens styrelse var delad i två läger.

Invändningarna mot en tidning var att styrelseledamöterna hade egna påfrestande jobb och fackliga uppdrag att sköta och inte skulle hinna med att producera en tidning. Pengar att leja bort tidningsproduktionen fanns inte på den tiden.

Så åren gick utan att något hände, tills Inge Hesselius, chef för onkologcentrum i Uppsala, valdes till Överläkarföreningens ordförande 1987. Han var den störste förespråkaren för att det var dags att starta tidningen, tillsammans med Bengt Ehrenberg, då överläkare på kvinnokliniken i Kristianstad, (men nästan heltidsengagerad i facket) och kanslichefen Leif Gustafsson,
Så med Inge Hesselius som ordförande bildades en redaktionskommitté bestående av de tre. Även en fjärde person, Stig-Arne Johansson, engagerades för att skaffa annonser.

Han var då kardiolog på Karolinska sjukhuset, men hade 10-15 år tidigare undervisat apotekare som skulle bli läkemedelsinformatörer. De hade nu avancerat till sådana positioner inom sina företag att de kunde ha inflytande över annonssatsningar. Med Stig-Arne Johanssons nätverk som ryggrad vågade man 1988 slutligen ta det avgörande steget.

Bengt Ehrenberg:
– Vi tog oss an uppgiften med liv och lust, men det visade sig snart att vi hade ingen aning om vad vi givit oss in på. Vi blev ganska snabbt nedplockade på jorden. Det var betydligt mer arbete att göra en tidning än vi anat och vi var rena amatörer. Vi kunde ingenting om redigering, ingenting om bildhantering, vi kunde egentligen ingenting, men vi hade gett oss attan på att få ut en tidning, så vi kontaktade en amerikansk tidningsguru som var på ropet på 80-talet och han undervisade oss i journalistik och redigering.

– Inge Hesselius, som arbetade med cancerregistret, var den ende datorkunnige av oss när vi startade, men vi lärde oss alla tre att hjälpligt hantera det för den tiden avancerade datorlayoutprogrammet Ventura. Det bestod av 40-talet disketter och gick otroligt långsamt. I det redigerade vi tidningen.

Vi laborerade även med bilder, men vi hade ju andra jobb att sköta så tidningsproduktionen fick ske på fritiden. Under sommaren 1988 träffades vi även hemma hos Inge Hesselius på semestern. Det var otroligt roligt och lärorikt, men allt tog oproportionerligt lång tid.

Bengt Ehrenberg berättar att det från början inte alls var tänkt att redaktionskommittén skulle stå får allt skrivandet.
– Meningen var att vi skulle få igång medlemmarna och andra intressanta personer på arenan, men det visade sig vara omöjligt. Medlemmarna hade alltid väldigt mycket åsikter, men när det gäller att skriva var man inte fullt så energiska.

Däremot lyckades redaktionskommittén engagera IHE (Institutet för hälsoekonomi) som då var nystartat och ville profilera sig och Apoteksbolaget, som bidrog med artiklar om hälsoekonomi och läkemedel.

Överläkarföreningens påkostade årsberättelse som sänts ut till medlemmarna slopades också och publicerades tlll en början i tidningen. Och så skrev och redigerade Inge Hesselius, Bengt Ehrenberg och Leif Gustafsson för brinnande livet och faktum var att efter första numrets födslovåndor kom snöbollen i rullning ordentligt. Under 1989 lyckades trion, inför en imponerad omgivning, få ut ytterligare fyra nummer av Överläkaren och tidningens framtid var grundmurad.
Fortfarande läser de tre varje nummer av Sjukhusläkaren.

Blev det då som de tänkt sig?

Bengt Ehrenberg:
– Jag måste säga att det nog blivit nästan mer än vad vi hoppades på. Syftet med tidningen var att Överläkarföreningen skulle komma ut och bli synlig. Tidningen skulle också göra det möjligt att driva våra frågor inom Läkarförbundet, inte bara i korridorerna och vid sammanträdesborden, utan öppet gentemot medlemmarna och övriga samhället.

Förhoppningen var att nå ut även till sjukvårdens beslutsfattare och det har ju tidningen verkligen lyckats med. Den används ju idag till och med som referenslitteratur i olika sammanhang och det går ju inte ett nummer utan att Marie Wedin eller något annat i tidningen citeras av andra tidningar eller radio och TV.

Vilka är tidningens viktigaste frågor i framtiden?

Bengt Ehrenberg:
– Ledarskapsfrågan var den stora frågan i vårt första nummer och det är fortfarande den viktigaste frågan. Det är viktigt att läkare tar på sig chefskapet, även om det funnits många skräckexempel på läkare som chefer som vi inte gjort något åt, men just därför är debatten viktig. Som nummer två och tre skulle jag sätta sjukvårdens organisation och ekonomin och så är det viktigt att skriva om utbildning/fortbildning. De frågorna räcker långt för att göra en bra tidning.

Leif Gustafsson:
– Jag tycker att tidningen på ett bra sätt bevakar de viktigaste frågorna idag, som bristen på vårdplatser. Det enda jag skulle önska mer av är en utökad redovisning av vad styrelsen gör i olika sammanhang.

Vad är sjukvårdens största problem idag?

Leif Gustafsson:
– Politikerstyret och de stora regionerna. Det är obegripligt att man framhåller Västa Götaland och Skåne som goda exempel. I Västra Götalandsregionen råder ju mer eller mindre kaos i sjukvården.

Några råd?

Bengt Ehrenberg:
– Stå på er och tveka inte att släppa fram aparta synpunkter även om de ska avlivas!

Det är i denna process av största vikt att klarlägga och klargöra gränserna mellan politikers, administratörers och klinikchefers ansvarsområden.
Det är för oss en självklarhet att hälso- och sjukvården skall styras av medicinsk professionalism. Klinikerna skall ledas av läkare.

Årets politiska debatt har inte minst präglats av en häftig diskussion om sjukvårdsfrågor. Massmedias intresse har fokuserats på för oss sedan länge väl kända problem.
Problem som många av oss under de senaste åren sett utvecklas och förvärras, men där våra förslag till åtgärder bemötts med oförståelse eller i sämsta fall med ytterligare sparbeting.
Växande vårdköer, bristfälliga och otillräckliga behandlingsresurser för de svårast sjuka är företeelser som kunnat konkretiseras för ansvariga politiker som symtom på ett dåligt sjukvårdssystem.

Massmedias skildringar av den enskilda människan konfronterad med den moderna ättestupan har väckt politiker i skilda läger till insikt om att sjukvården är en av de viktigaste politiska frågorna.

Vi kan se fram mot en kritisk omprövning av sjukvårdspolitiken med omprioriteringar såväl inom sjukvårdssektorn som mellan denna och andra samhällsåtaganden. Vi befinner oss nu i ett läge där det är väsentligt att vi griper in och låter medicinsk kompetens i största möjliga omfattning påverka sjukvårdens fortsatta utveckling.
I detta sammanhang får inte ideologiska skygglappar tillåtas hindra en kritisk utvärdering av alla sektorer inom hälso- och sjukvården.

Ideologisk övertro eller ren humbug löser inte de svårt sjukas problem. Det är inte bristen på homeopater som är vårt största problem.
I detta första nummer inleder vi en serie artiklar i hälso- och sjukvårdsekonomi. I referat och intervjuform belyses organisations- och ledningsfrågor.

Överläkaren kommer att på detta varierande sätt belysa viktiga områden.
Vi vill också inbjuda till en öppen, frispråkig debatt såväl i interna förbundsfrågor som inte minst en möjlighet till fri opinionsbildning från den del av läkarkåren som har den största kompetensen, den största tyngden och som bör ha ett större utrymme i samhällsdebatten.
Inge Hesselius

Min erfarenhet är att det blir väldigt svårt att ta ut denna ”ledighet” eftersom scheman läggs med betydligt längre framförhållning än de fackliga mötestiderna, kurserna etc.
Därtill kommer problemet att om man är divisionsombud, dvs representerar 150 medlemmar kommer större krav på fackligt engagemang och ännu mer ledighetskrav.

Detta ses med oblida ögon av arbetsgivaren som undrar med viss rätt om hemmakliniken skall betala ledig tid för övriga klinikers representation. Dessutom ”producerar” man mindre för kliniken.

På min arbetsplats, Karolinska Sjukhuset, vill HR (tidigare PA avdelningen) att läkarecheferna ska gradera medarbetarna i låg-medel-högpresterande inför årets löneförhandling. Lågpresterande får då en lägre löneökning, medel får den förhandlade summan och högpresterande ska få en större del. Man kan ana vad de fackliga företrädarna lägger sig för kategori.
Det värsta är nog känslan av vanmakt. Jag stod utanför facket i många år eftersom jag upplevde att den årliga ökningen av fackavgiften motsvarade min reella löneökning under samma period.
I samband med sammanslagningen Solna- Huddinge gjordes så många och dumma beslut att man kunde välja på att knyta näven i fickan eller engagera sig.

Det samverkansavtal som arbetsgivaren förhandlat fram med Läkarförbundet innebär dock att de fackliga mötena med arbetsgivaren får en karaktär mer som informationsmöten än som beslutsförhandling.
Andra beslutande kanaler, såsom profileringsgrupper, linjechefsmöten m.fl fattar de reella besluten och detta presenteras som färdiga paket i samverkan.

Visst kan man motsätta sig besluten, det blir då en anteckning i marginalen på protokollet. Det visar sig ofta att besluten är fattade på olika nivåer och det är sällan rätt nivå när man motsätter sig ett beslut.
Bestämmer man sig för en rörig organisationsmodell på t ex Infektionskliniken så är det ett beslut som fattas i lokal samverkan och inte på divisionsnivå.

På den lokala samverkan beaktas inte kritiken mot förslaget alls utan man lutar sig mot en organisationmodell som är beslutad på sjukhusledningsnivå, ja ni fattar…
Man måste ändå beundra alla som utan särskillt mycket engagemang från medarbetare eller sympati från arbetsgivaren fortsätter att engagera sig fackligt. All heder åt er alla.

Buster Sandgren, Karolinska Sjukhuset, Solna. Avgående klinikrepresentant för ortopedkliniken, avgående divisionrepresentant för MK2.

Bra för de sjukaste

Garantin stärker vikten av den medicinska bedömningen och den kommer snabbt att identifiera flaskhalsar och dåliga logistiksystem. Om sjukvårdssverige säger ja till förslaget kommer patienternas ställning att stärkas överlag, men de svårast sjuka patienternas ställning stärks mest eftersom de inte klarar av att shoppa vård i det nya vårdvalssystem som sprider sig över landet., säger, Marie Wedin.

– Den nya vårdgarantin innebär att patienten får ett vårdkontrakt med en garanterad vårdplan som kommer att stärka patientens ställning. Kan inte sjukvården uppfylla kontraktet har patienten rätt att vända sig till andra vårdgivare, till och med utomlands, säger Marie Wedin som nu hoppas att Toivo Heinsoo i sin utredning om patientens rätt i vården ska uppmärksamma Läkarförbundets nya hållning och anamma förslaget.

Sjukhusläkarföreningens förslag att inrätta kommunöverläkare med ett övergripande ansvar för hälso- och sjukvård av äldre i särskilda boenden och hemsjukvård antogs ockå enhälligt av Läkarförbundets fullmäktigemöte.

Detsamma gällde Sjukhusläkarföreningens motion att Läkarförbundet ska verka för införandet av skärpta sanktioner för individer/företag som begår brott mot yttrandefriheten i form av att begränsa sjukvårdsanställdas rätt att yttra sig angående förhållanden på arbetsplatsen.

Patientansvarig läkare vållade debatt

Den stora debatten under fullmäktigemötet kom att gälla Sjukhusläkarföreningens och Sveriges Yngres Läkares Förenings motion om att stärka stärka den patientansvarige läkarens funktion (PAL-funktionen).

Fullmäktigemötet beslutade efter nästan en timmes debatt att säga ja till Sjukhusläkarföreningens och SYLF:s kompromissförslag att Läkarförbundet ska verka för att alla patienter ska ha en lagstadgad rätt till en fast ansvarig läkare.
Läkarförbundets ordförande Eva Nilsson Bågenholm argumenterade länge emot förslaget med motiveringen att PAL-funktionen enligt Socialstyrelsen aldrig fungerat och att en ny statlig utredning kommer att föreslå att dagens PAL-funktion avskaffas.
Uttredningen kommer att säga att verksamhetschefen ska ha en uttrycklig skyldighet att se till att patienten får en fast vårdkontakt, avslöjade Eva Nilsson Bågenholm.

– När man säger vårdkontakt innebär det att man kanske vill ha en fast diabetesläkare, men kanske också en fast diabetessköterska. Därför kan man inte säga att det ska vara en ansvarig läkare, sade Eva Nilsson Bågenholm.

Anna-Karin Stridsman nyinvald ledamot i Läkarförbundets centralstyrelse var dock av annan åsikt:
– Att det inte fungerat med med PAL det vet vi, det är därför vi skrivit motionen.
Vi vill att PAL-funktionen ska tydliggöras, utvecklas och bibehållas. I utredningen om patientens rätt kommer man säkert att väcka förslaget att ta bort PAL-funktionen för att den inte fungerat, men jag tycker att Läkarförbundet ska verka för att PAL behålls.

Gunilla Colldahl-Jäderström höll med Anna-Karin Stridsman:
– Hos oss har den fungerat alldeles utmärkt. Vi måste se till att läkargruppen består stark genom vården. Vi vill vidareutveckla och tydliggöra funktionen. Tidigare har den varit luddigt formulerad. Vi vill inte ha några vårdlotsar.
Eva Nilsson Bågenholm:
– Det kommer inte att finnas några lotsar med i förslaget. Läkaren kommer att nämnas vid namn, men PAL-begreppet har förlorat sin funktion. I dag är det verksamhetschefen som har det ansvaret.

I utredningen kommer det att stå att verksamhetschefen ges en uttycklig skyldighet att se till att en fast vårdkontakt utses för att säkra patientens behov av samordning och kontinuitet. Den fasta vårdkontakten kan, men måste inte vara läkare.
Thomas Zilling, vice ordförande i Sjukhusläkarföeningen varnade för att överge PAL-funktionen.
– Jag kommer från en klinik där PAL-funktionen fungerar alldeles utmärkt. Vad det handlar om är att läkaren ska behålla det medicinska ledningsansvaret.

Avskaffa den nuvarande vårdgarantin som visat sig vara helt verkningslös trots miljardsatsningar! Ge patienten istället rätt att träffa en specialist inom 30 dagar och ett vårdkontrakt som garanterar patienten ett medicinskt motiverat behandlingsförlopp.

t Förslaget från Sjukhusläkarföreningen, som utarbetats det senaste halvåret och presenterades första gången i Almedalen, antogs utan diskussion av Läkarförbundets fullmäktigemöte.
– Det är oerhört glädjande att Läkarförbundet enhälligt ställer sig bakom vårt förslag. Det kan bli ett stort steg mot vård på lika villkor över landet och en bättre sjukvård för de mest sjuka, säger Marie Wedin.
– Vår medicinska garanti tyngs inte av den nuvarande vårdgarantins uddlöshet och orimliga undanträgningseffekter. Istället för postnumret blir mötet mellan patient och läkare nu basen för den prioritering som ger förtur i vårdens köer.

Bra för de sjukaste
Garantin stärker vikten av den medicinska bedömningen och den kommer snabbt att identifiera flaskhalsar och dåliga logistiksystem. Om sjukvårdssverige säger ja till förslaget kommer patienternas ställning att stärkas överlag, men de svårast sjuka patienternas ställning stärks mest eftersom de inte klarar av att shoppa vård i det nya vårdvalssystem som sprider sig över landet., säger, Marie Wedin.

– Den nya vårdgarantin innebär att patienten får ett vårdkontrakt med en garanterad vårdplan som kommer att stärka patientens ställning. Kan inte sjukvården uppfylla kontraktet har patienten rätt att vända sig till andra vårdgivare, till och med utomlands, säger Marie Wedin som nu hoppas att Toivo Heinsoo i sin utredning om patientens rätt i vården ska uppmärksamma Läkarförbundets nya hållning och anamma förslaget.
Sjukhusläkarföreningens förslag att inrätta kommunöverläkare med ett övergripande ansvar för hälso- och sjukvård av äldre i särskilda boenden och hemsjukvård antogs ockå enhälligt av Läkarförbundets fullmäktigemöte.

Detsamma gällde Sjukhusläkarföreningens motion att Läkarförbundet ska verka för införandet av skärpta sanktioner för individer/företag som begår brott mot yttrandefriheten i form av att begränsa sjukvårdsanställdas rätt att yttra sig angående förhållanden på arbetsplatsen.

Patientansvarig läkare vållade debatt
Den stora debatten under fullmäktigemötet kom att gälla Sjukhusläkarföreningens och Sveriges Yngres Läkares Förenings motion om att stärka stärka den patientansvarige läkarens funktion (PAL-funktionen).

Fullmäktigemötet beslutade efter nästan en timmes debatt att säga ja till Sjukhusläkarföreningens och SYLF:s kompromissförslag att Läkarförbundet ska verka för att alla patienter ska ha en lagstadgad rätt till en fast ansvarig läkare.

Läkarförbundets ordförande Eva Nilsson Bågenholm argumenterade länge emot förslaget med motiveringen att PAL-funktionen enligt Socialstyrelsen aldrig fungerat och att en ny statlig utredning kommer att föreslå att dagens PAL-funktion avskaffas.
Uttredningen kommer att säga att verksamhetschefen ska ha en uttrycklig skyldighet att se till att patienten får en fast vårdkontakt, avslöjade Eva Nilsson Bågenholm.

– När man säger vårdkontakt innebär det att man kanske vill ha en fast diabetesläkare, men kanske också en fast diabetessköterska. Därför kan man inte säga att det ska vara en ansvarig läkare, sade Eva Nilsson Bågenholm.

Anna-Karin Stridsman nyinvald ledamot i Läkarförbundets centralstyrelse var dock av annan åsikt:
– Att det inte fungerat med med PAL det vet vi, det är därför vi skrivit motionen.
Vi vill att PAL-funktionen ska tydliggöras, utvecklas och bibehållas. I utredningen om patientens rätt kommer man säkert att väcka förslaget att ta bort PAL-funktionen för att den inte fungerat, men jag tycker att Läkarförbundet ska verka för att PAL behålls.

Gunilla Colldahl-Jäderström höll med Anna-Karin Stridsman:
– Hos oss har den fungerat alldeles utmärkt. Vi måste se till att läkargruppen består stark genom vården. Vi vill vidareutveckla och tydliggöra funktionen. Tidigare har den varit luddigt formulerad. Vi vill inte ha några vårdlotsar.

Eva Nilsson Bågenholm:
– Det kommer inte att finnas några lotsar med i förslaget. Läkaren kommer att nämnas vid namn, men PAL-begreppet har förlorat sin funktion. I dag är det verksamhetschefen som har det ansvaret.

I utredningen kommer det att stå att verksamhetschefen ges en uttycklig skyldighet att se till att en fast vårdkontakt utses för att säkra patientens behov av samordning och kontinuitet. Den fasta vårdkontakten kan, men måste inte vara läkare.

Thomas Zilling, vice ordförande i Sjukhusläkarföeningen varnade för att överge PAL-funktionen.
– Jag kommer från en klinik där PAL-funktionen fungerar alldeles utmärkt. Vad det handlar om är att läkaren ska behålla det medicinska ledningsansvaret.

Sverige behöver kommunöverläkare

– Studier har visat att 90 procent av de äldsta har biverkningar av sina mediciner. Vi vill inte se fler fall av äldre som felbehandlats med läkemedel, därför att ingen kunnat se helheten.

Det skriver Sjukhusläkarföreningen i en motion där man vill att Läkarförbundet verkar för att det i varje kommun tillsätts en kommunöverläkare med ett övergripande ansvar för hälso- och sjukvård av äldre i särskilda boenden och hemsjukvård.

– Äldre behöver en läkare som tar ansvar för de behandlingar som ordinerats av andra läkare och som bemödar sig om att finna orsaken till den äldres problem, tycker Sjukhusläkarföreningen

Den 1 januari 2007 ändrades Hälso- och sjukvårdslagen och kommunen gavs rätt att anlita läkare om landstinget inte tillhandahåller de resurser som behövs för att enskilda skall kunna erbjudas god sjukvård i särskilda boenden.

Enligt uppgifter från Sveriges Kommuner och Landsting har inte någon kommun använt denna möjlighet trots stora brister och behov.
Därför vill Sjukhusläkarföreningen att Läkarförbundet också verkar för att kommunen ges fri möjlighet att anställa läkare i särskilda boenden och hemsjukvård.

”Inför tjänstemanna-ansvar”

Det är orimligt att beslut som leder till att personal ska ge suboptimal vård, eller rent av åläggas att inte ge vård efter vetenskap och beprövad erfarenhet, inte åtföljas av ansvar för detta.
Det menar Sjukhusläkarföreningen som vill att Läkarförbundet verkar för att ett införande av personligt ansvar för tjänstemän utreds.

”Förstärk PAL-funktionen”

Patient-läkarrelationen utgör basen i sjukvården Därför anser vi att det ska bli obligatoriskt via lag eller tillämpningsanvisning att utse en PAL (patientansvarig läkare) vid all slutenvård och vid mer frekvent öppenvård.
Det skriver Sjukhusläkarföreningen, som oroar sig för PAL-funktionens framtid, i en motion till Läkarförbundet.
– I den pågående patientsäkerhetsutredningen kommer sannolikt ett förslag om avskaffande av den lagreglerade PAL-funktionen, men i den allt mer subspecialiserade sjukvården och ökande divisionaliseringen av sjukvården krävs att PAL-funktionen förstärks och tydliggörs för att tillgodose patientens behov av kontinuitet och medicinsk säkerhet, menar Sjukhusläkarföreningen, som vill att Läkarförbundet skall fortsätta verka för att PAL-funktionen bibehålls och vidareutvecklas.

Vårdgivaren bör redovisa alla satellitpatienter

Vårdgivaren bör åläggas att registrera och redovisa utlokaliserade patienter och överbeläggningar.
Det tycker Sjukhusläkarföreningen som i en motion till Läkarförbundets fullmäktigemöte menar att Läkarförbundet bör hjälpa Socialstyrelsen att få fram konkreta underlag om i vilken omfattning utlokalisering sker genom att Läkarförbundet kräver att arbetsgivaren fortlöpande tar fram ett sådant underlag.

Sjukhusläkarföreningen vill också att Läkarförbundet verkar för att Socialstyrelsen i sitt tillsynsarbete använder sig av sina instrument att utdöma vite då patientsäkerheten är hotad, exempelvis vid vårdplatsbrist.

”Låt IPULS få i uppgift att granska fortbildningen”

En fortbildad läkarkår är en förutsättning för en patientsäker vård.
Vid Läkarförbundets fullmäktige 2007 antogs Sjukhusläkarföreningens motion om att granska fortbildningen enligt SPUR-modell.
En sådan granskning borde med fördel kunna genomföras inom ramen för IPULS, menar nu Sjukhusläkarföreningen och yrkar att Läkarförbundet inom ramen för IPULS prövar möjligheterna att bygga upp en granskningsverksamhet för läkares fortbildning.

Sjukhusläkarföreningen vill också:

…att Läkarförbundet verkar för införande av skärpta sanktioner för individer/företag som begår brott mot yttrandefriheten i form av att begränsa sjukvårdanställdas rätt att yttra sig angående förhållanden på arbetsplatsen.
…att Läkarförbundet verkar för att fritidsförskrivningskoderna återinförs i alla landsting och regioner.
…att Läkarförbundets agerar mot regler om krav på att den som erbjuds anställning i hälso- och sjukvården ska lämna utdrag ut belastningsregistret.
…att Läkarförbundet formulerar sin syn på AT och verkar för en nutidsanpassning av utbildningsmål och examination.
…att Läkarförbundet verkar för att skapa arbetsvillkor för att behålla de äldre läkarna i arbetslivet