Målet är att skapa en bra löneglidning något som även en bra verksamhetschef och arbetsgivare är mån om.

Från arbetsgivarens sida är detta av budgettekniska skäl. När äldre erfarna kollegor med hög lön slutar och ersätts av yngre så uppstår en deficit som om den inte kan bibehållas inom verksamheten urholkar lönebudgeten och kommer på sikt att sänka lönerna på kliniken och göra den mindre attraktiv vilket i sig ger svårighet att rekrytera.

Icke anslutna får sämre betalt

De kan visserligen få lika mycket som centrala avtalet ger men sällan mer. Samtidigt så är man inte med och delar eller bidrar till en löneglidningspott.

För den som läser avtalet utan att vara insatt i lönebildningsprocessen så kan man tro att det i huvudsak är arbetsgivaren som ensidigt avgör lönen och i bästa fall efter lönesamtal med den enskilde. Samt att läkarföreningens uppgift bara är att i efterhand granska listorna och underteckna ett kollektivavtal.

Denna modell går under namnet lönebeskedsmodellen och förekommer på sina håll. Mer intressant och sannolikt mer använd är den i avtalstexten bara i en bisats omnämnda klausulen om ”traditionell förhandling”. Den skall tillgripas när part så begär och innebär direkt förhandling mellan arbetsgivaren och lokalföreningen. Den modellen är ofta en förutsättning för att önskad löneglidning skall komma till stånd men innebär också ett stort arbete för de lokalt fackliga förhandlarna.

En god löneutveckling ställer stora krav på den enskilde individen

Viktigt är här att lokalföreningen kan erbjuda aktuell statistik för arbetsplatsen. Den centrala statistiken har ofta svårt att hänga med. Mellan tummen och pekfingret brukar jag ge rådet vid lönerådgivning att ingen får gå in på en ny lön under medellön inom befattningskategorin på kliniken.
Är budet från arbetsgivaren lägre bör man tillkalla någon från lokalföreningen. Detta är sällan något problem men vad som kan vara ett problem är att arbetsgivaren lovar att kompensera en lite lägre lön vid revision. En och annan kollega har blivit väldigt besviken då man konstaterat att man kammat noll och den sluge verksamhetschefen kan peka på att det var ”facket” som inte ville bidra med en krona.

De yngres löner kan vara lönedrivande

I fackliga kretsar brukar dessa kollegor betecknas som ”vingårdsarbetare” även om det bibliska citatet inte överensstämmer med dagens aktuella problematik. Hur löser man problemet med vingårdsarbetarna?

Om man inte är beredd att flytta till något annat bättre betalt jobb så måste man acceptera att yngre kollegor går in på rimliga löner för att därigenom bidra till en positiv löneutveckling genom löneglidning även för de äldre kollegorna.

Men glöm inte att nylöneförhandling inte bara behöver handla om pengar. Här kan man mycket väl diskutera årlig möjlighet till fortbildning. Men enbart ett handslag är inget värt. Allt skall skrivas in i avtalet och undertecknas av båda parter. Och sist men inte minst skriv inte bort rätten till övertidsersättning.

Thomas Zilling, vice ordförande
i Sjukhusläkarföreningen.

Tyvärr tycks det dock bli tvärt om då tjänstemännen pekar och organisationer rivs och byggs upp i en aldrig sinande flod.

Många landstingpolitiker och tjänstemän borde läsa Fredrik Nystöms bok “Ät upp till bevis! Fakta och fördomar om kost och hälsa”.

Nyström ifrågasätter i sin bok många sanningar om kost och hälsa som inte alls visar sig vara sanningar när de studeras med vetenskaplig lupp. Så vill du ha lite avkoppling i sommar, ta med dig Nyströms bok till hängmattan och fundera på vilken tjänsteman just du skulle vilja skicka boken till.

Precis som storsjukhusen i norr och söder försöker nu Halland att göra en liknande fusion mellan de två akutsjukhusen. Samverkan har blivit modeordet och för att detta skall bli möjligt snickrar man på identisk ledningsstruktur på de båda sjukhusen.

Sjukhuset i Varberg har under många år brottats med betydande problem i form av underfinansiering och resursbrist. En mot såväl patienter som huvudman solidarisk läkarkår har genom flexibilitet och engagemang hela tiden tänjt sig till det yttersta och kunnat erbjuda en högkvalitativ specialistsjukvård.

Sommaren som gick blev det dock för mycket och bristen på resurser och vårdplatser ledde bland annat till att den Socialdemokratiska riksdagsmannen Hans Hoff anmälde sjukhuset i Varberg till Socialstyrelsen. Socialstyrelsen gjorde inspektion och slog bland annat i sin rapport ner på den prekära vårdplatsbristen.

Vi närmar oss nu ett nyval. Sjukhuset i Varberg är tyngt av sin felbudgetering och den överföring av resurser från norra till södra Halland utan att därför nödvändigtvis patienterna följt med. Med denna blogg vill vi ge en rad exempel på hur en illa det kan gå när man försöker organisera fram duglighet och kompetens genom toppstyrning.

Vi vill också att politikerna träder fram och berättar hur man vill komma tillrätta med de brister och tillkortakommande som bidragit till att skapa den ojämlika vården i Landstinget Halland och därmed leva upp till Hälso- och sjukvårdslagen.

Det senaste i den häraden finns i landstinget Halland där en brasklapp finns inskriven i vissa chefsuppdrag om att då uppdraget upphör tillämpas en landstingsövergripande policy som sänker lönen till 90:e percentilen för läkarlön.

Det innebär att alla pengar som uppnåtts i lönerevision går förlorade och för vissa kommer detta innebära en lönesänkning till under den lön man hade haft om man inte tagit på sig chefsuppdraget. Detta hade kunnat undvikas om blivande chefer liksom alla övriga läkare kontaktade sin lokalförening för information om lön och granskning av anställningsbevis.
Detta väcker givetvis frågan om hur dagens chefer ser ut. Från att ha varit den som verkligen behärskade yrkesrollen med förmåga att se vad som behövdes av kunskap och kompetens för att driva en effektiv sjukvård så har cheferna idag mer blivit en kår pressade mellan två sköldar och valda för att genomdriva toppstyrda beslut.

Ett exempel på detta är chefstillsättning på vissa akademiska kliniker där med åren vetenskaplig meritering blivit en dismerit vid chefstillsättning. Argumentet är att de är valda för sina ledaregenskaper, men sanningen är att de är valda för sin följsamhet. De är valda för lydnad och bundna genom kontrakt och följer man inte dessa så upphör alla privilegier. Och vem vill gå tillbaks till den gamla lönen?

Thomas Zilling

Ett av skälen till att Läkarförbundet kallade till denna hearing är att statssekreterare Peter Honeth på Utbildningsdepartementet låtit säga upp rådande ALF-avtal.

Då Läkarförbundet har en pågående arbetsgrupp just med uppgift att se över ALF-medelsfördelningen blev det angeläget att samla berörda parter, inte minst för att presentera den omfattande inventering som förbundets tjänstemän just genomfört av ALF och ge en återkoppling till de personer som hjälpt till att göra detta möjligt vid våra fakulteter.

ALF är avtal om läkarutbildning och forskning. Dessa avtal har slutits mellan staten och de regioner/landsting där läkarutbildning bedrivs för att ersätta för det intrång forskning och utbildning, som är en statlig angelägenhet, gör i sjukvården som är en region/landstingsangelägenhet.

Sex forskningstimmar per vecka

För Malmö/Lunds del kom under 90 talet nya regler för ALF-anslagen där i princip alla tillgängliga projektanslag skulle sökas i konkurrens och underkastas samma hårda granskningsregler som i Vetenskaprådet. Resultatet blev nu givetvis att bara få fick tillgång till ALF-medlen och vissa institutioner blev så gott som helt utan. Övriga universitetsorter har haft lokala fördelningsnycklar och flertalet specialiteter har varit fredade så att alla verksamhetsområden kunnat ha ALF-finansierad forskning.

ALF-medlen har vid flera tillfällen varit föremål för debatt inom Läkarförbundet. 1998 tillsattes en arbetsgrupp under namnet Forskningspolitiska aktionsprogramsgruppen (FAG).
Arbetsgruppens mål var att komma tillrätta med de problem som då ansågs ligga till grund för att den medicinska forskningens villkor försämrats. Vad som är intressant från FAG-gruppens arbete är de siffror som kunde tas fram från fakulteternas budgetredovisningar 1998/99.

Medlen har urholkats

Som reflektion till detta kunde Hannie Lundgren från Region Skåne berätta att om ALF-medlen för Region Skånes del följt med kostnadsutvecklingen sedan de infördes så skulle de bara för Region Skånes del utgöra 1,2 miljarder idag.

Regionala FoU-medel

ALF-medlen splittras i två delar?

Det ryktas också att man vill separera ALF-medlen avsedda för grundutbildning från de avsedda för forskning.

Skälet till detta kan vara lätt att förstå. När stats­makterna befarar en fortsatt brist på läkare vill man garantera läkarutbildningen vid alla våra fakulteter, men inte nödvändigtvis koppla den till en forskande akademisk miljö. Samtidigt finns politiska krafter med stöd i den Stendahlska forskningsutredningen mot en mer centralistiskt styrd forskning där alltmer av medlen skall sökas i nationell konkurrens. Det skulle innebära att landet på sikt skulle ha sju fakulteter som bedriver läkarutbildning men med ytterst varierande grad av forskning.

Oroande utveckling

Allt för många kliniskt verksamma läkare har ägnat allt för mycket tid åt att skriva ALF-ansökningar i förhoppning att detta skall ge medel för deras forskning. En del har fått, men många ingenting.

Overheadkostnaderna enorma

Vad behöver vi då för framtiden? Om vi vill att Sverige skall ha sju universitetssjukhus där god forskning och utveckling sker krävs ett större ansvar från staten. Varför inte staten som huvudman för våra universitetssjukhus?

Projektanslagsmedel måste frigöras i en ny form av ALF där anslagsgivaren tydligt definierar vad som kan sökas som projektanslag och nya anslag måste tillskapas för att täcka infrastruktursatsningar, hyror, overhead eller andra svarta hål.

Projektanslagen måste fördelas regionalt och med nycklar så att alla universitetskliniker har medel för aktiv klinisk forskning. Forskning på universitetssjukhus skall vara en del i tjänst och resurser för tjänstestruktur måste anpassas därefter.

Hur man än vrider och vänder på beslut så krävs långsiktig planering och regionalpolitikiskt tänkande annars blir framtiden två eller tre stora forskningscentra och ett antal mer eller mindre akademiskt avlövade läkarfackskolor.

Thomas Zilling,
vice ordförande i
Sjukhusläkarföreningen

Med allt färre utbudspunkter för akut vård har jourarbetet, från att tidigare ha erbjudit några timmars nattlig sömn, alltmer övergått i ett kontinuerligt dygnet-runt-arbete.

Införandet av det nya EU-arbetstidsdirektivet bidrar till en bättre arbetsmiljö men har inte gjort arbetet lättare för den som skall planera jourschemat.

Att försöka skilja akut från elektiv verksamhet har varit ett mål inom många verksamhetsområden som sällan kunnat förverkligas.
Många verksamma inom jourtunga specialiteter vittnar om att allt större del av tjänstgöringstiden upptas av jourarbete.

Dagens trend med vårdvalsmodeller och privatisering av stora delar av primärvården medför att allmänmedicin alltmer backar från sitt uppdrag avseende primär bedömning av akut sjuka dygnets alla timmar.

Akutläkarkonceptet som Lundqvist aldrig ville sanktionera fullt ut har trots allt sett dagens ljus med varierande framgång. Många unga läkare väljer idag aktivt tidig subspecialisering, bort från jourtunga specialiteter svåra att kombinera med familjeliv och en aktiv fritid.

2009 konstaterade Göteborgs sjukhusläkarförening (GSLF) i en motion till Sjukhusläkarföreningens fullmäktige att jourveckor blivit ett av de vanligaste sätten att schemalägga sjukhusbundna jourläkare.

I sin motion yrkar GSLF att Sjukhusläkarföreningen skall verka för att skapa konsensus kring vad som är rimlig frekvens för jourveckor samt verka för ett tillägg i de centrala rekommendationerna med avseende på vad som är rimlig frekvens av jourveckor.

Sjukhusläkarföreningens styrelse valde att försöka skapa sig en bild kring problematiken genom en enkät till våra medlemmar samma höst.

Att jourfrågan alltid varit viktig för vår organisation återspeglas i föreningens medlemsenkät 1996. Dåvarande Överläkarföreningen (idag Sjukhusläkarföreningen) skickade en enkät till 10 procent av föreningens medlemmar (n=1011), 46 procent av de som svarade deltog i primärjoursverksamhet och hade i median tre jourpass per månad.

38 procent hade nattjourspass och även här rörde det sig om tre pass per månad.

44 procent hade den då gällande beredskap A med i median fyra pass per månad och 18 procent beredskap B med likaså här fyra pass per månad.

Så ser jourarbetet ut idag

Hur ser det då ut 14 år senare? I dagens undersökning uppger 49 procent att de deltar i sjukhusbunden jour och 78 procent uppger att de deltar i beredskapsjour i hemmet.

Vad som skiljer från tidigare är att idag deltar allt fler av överläkare och specialistläkare omväxlande i primär sjukhusbunden jour och beredskapsjour jämfört med tidigare studie.

Dagens jour har till stor del reformerats under åren mycket för att efterleva arbetstidslagen och EU:s arbetstidsdirektiv.

I vår studie deltar 50 procent av de som har sjukhusbunden jour på scheman med så kallade nattjoursveckor och 50 procent har jouren kontinuerligt utlagt i ordinarie arbetsvecka.

Trenden är att ju större sjukhus ju sannolikare att man har jouren organiserad i nattjoursveckor. Vidare deltar två av tre specialistläkare i nattjoursveckor och motsvarande siffra för överläkare är en av tre.

Oavsett storlek på sjukhus så är tre nattpass vanligast även om två förekommer och några få rapporterar fyra nattpass på en vecka. En majoritet av de tillfrågade är lediga såväl före som efter nattjour.

Fortfarande förekommer långa jourpass
Jourpassets längd är en viktig arbetsmiljöfråga

Fjorton procent uppger att man har jourpass som överskrider 24 timmar. 55 procent har pass mellan 13-24 timmar och 31 procent kortare pass än 12 timmar.

På beredskapssidan hade 73 procent dygnspass på vardagar och enbart 18 procent har möjlighet att vara ledig dag efter jour.
På helgerna uppger 36 procent att man har beredskapspass som varar längre än 48 timmar, det vill säga hela helgen. 23 procent har beredskapspass ett till två dygn. 34 procent har pass på 13-24 timmar och 7 procent har beredskapspass som är kortare än 12 timmar. Även om trenden med långa pass är vanligast på våra små sjukhus så är även de stora sjukhusen stora syndare.

Endast en av tre hade möjlighet att vara ledig dag efter helgjour.
Sedan 80-talet kan vi följa en tydlig trend mot att andelen överläkare och specialister ökar i proportion till andelen underläkare som tidigare stod för en stor del av jourtjänstgöringen.
Inte minst påverkas detta av att allt färre AT läkare får gå självständiga primärjourer. I takt med detta förskjuts åldern som sjukhusspecialister behöver delta i primärjoursarbete stadigt uppåt.
På frågan vid vilken ålder man slutade gå primärjour för att enbart vara beredskapsjour var svaret i medeltal 44 år men spridning är stor från 31-59 års ålder.

Jouren sjukvårdens akilleshäl

Efter många års jourande kan jag bara konstatera att jouren är och förblir sjukvårdens akilleshäl.

Långa pass med ensamarbete, tveksam handledning och en ostrukturerad oförutsägbar belastning. Inte har arbetsmiljön blivit bättre i takt med dagens brist på vårdplatser.

Vårt nuvarande jouravtal har av många arbetsgivare kritiserats som alltför generöst och är ofta uppe till diskussion vid varje avtalsrörelse. Samtidigt så finns ett betydande missnöje från professionen avseende ersättningen för beredskapspass som även om mobiltelefoner gör att man slipper vara fjättrad till egna bostaden så innebär detta en betydande inskränkning i privatlivet.

Vad svarar vi då Göteborgs Sjukhusläkarförening. För de som har jourveckor så har 23 procent tjänstgöring var tredje eller var fjärde vecka. 77 procent har jourveckor mer sällan än en per månad.

Under perioder med högre belastning som semester ökar antalet nattjoursveckor. Då går 67 procent var tredje till var fjärde vecka och enbart var tredje mer sällan.

Även om antalet jourveckor ökar vid perioder med hög belastning så tycks inte primärjoursåtagandet vara större än 1996. Annat är det för läkare under utbildning. Källor från Sahlgrenska universitetssjukhuset rapporterar att yngre läkare tjänstgör 25-30 procent inom kärnverksamheten och övrig tid fördelas mellan olika jouruppdrag och ledighet för jourkompensation.

Vill man idag ha ett samlat grepp på jourproblematiken får man göra en ny enkät som även inbegriper SYLF:s medlemsgrupper.

Så gjordes undersökningen

På uppdrag av Sjukhusläkarföreningen skickade företaget Synovate en undersökning till 1000 slumpvis valda medlemmar från föreningen. Undersökningen genomfördes september till oktober 2009. Svarsfrekvensen efter påminnelser blev 63 procent. Syftet med enkäten var att kartlägga medlemmarnas jourarbete, inställning till arbete under friare former och en läsvärdesundersökning av tidningen Sjukhusläkaren.

Thomas Zilling,
vice ordförande i
Sjukhusläkarföreningen.

Ordföranden i respektive organisation ingår i ett ordföranderåd med

Organisationernas suveränitet skall respekteras och politiska frågor beredas i den organisation där de främst hör hemma.
Så skall exempelvis yngreläkarnas frågor beredas av PWG (Permanent Working Group of European Junior Doctors) och distriktsläkarnas av UEMO (European Union of General Practicioners/Family Physicians).
Senaste decenniet har en intensiv maktkamp utspelat sig i Bryssel mellan olika läkarorganisationer om rätten att företräda läkarprofessionen.

CPME (Standing Committee of European Doctors) har under många år haft en självutnämnd roll som paraplyorganisation till övriga organisationer som fick gå under beteckningen AO:s (Associated Organisations).

I samband med CPME:s ordinarie möten samlades dessa AO-ordföranden till rådgivande möten, men utan möjlighet att rösta eller påverka i samband med CPME:s fullmäktigemöten.
CPME:s självpåtagna ledarroll har länge ifrågasatts främst av UEMS. (European Union of Medical Specialists) en sammanslutning av de europeiska specialitetsföreningarna som dock ej är representerade vid UEMS fullmäktigemöten. Där representeras varje land av det nationella Läkarförbundet vilket kan tyckas lite märkligt.

Frågan om ledarskapet i Europa ställdes på sin spets i samband med omröstningen i EU-parlamentet om EU:s arbetstidsdirektiv.
De europeiska organisationerna är i mångt och mycket beroende av sina ordföranden. CPME:s ordförande, Mikel Wilks, som är rättsmedicinare visade så gott som inget intresse för frågan som istället kom att drivas av Claud Wetzel ordförande i FEMS (de sjukhusanställdas organisation). När väl omröstningen i EU parlamentet var över till förmån för arbetstidsdirektivet försökte CPME ta åt sig äran. Men nu var måttet rågat.

Ordföranden i UEMO, Elisabeth Caixeiro, från Portugal hade redan tidigare tagit initiativet till ett gemensamt möte mellan samtliga europeiska läkarorganisationer i Bryssel 11-13 juni i samband med vårens CPME möte.

Till ordförande för detta konstituerande möte valdes Reimond Lees från AEMH (De europeiska överläkarnas organisation). Mötet den 11 juni beslutade om bildandet av en konfederation bestående av de åtta stora organisationerna med ett ordföranderåd som ska träffas tre gånger årligen.

Utifrån kunskap och kompetens skall därefter de olika organisationerna driva frågor för professionen och sin grupps bästa. Ordförandeskapet inom gruppen ska alternera. CPME:s tidigare ledarroll har därmed blivit degraderad till en av de åtta ledande läkarorganisationer i Europa.

Ett avgörande skäl för detta är att CPME under senare år haft problem med sin representativitet mot kommissionen och parlamentet eftersom Frankrike, Spanien och Italien valt att lämna organisationen på grund av inre stridigheter och konflikter.
Från svenskt vidkommande innebär den nya organisationen ett minskat inflytande i europafrågor.

Sverige saknar representation i flera av de nya ledande organisationerna. Som exempel har SYLF valt att lämna PWG vilket innebär att yngre läkarnas inflytande ute i Europa kraftigt försvagats.
PWG har inlett ett framgångsrikt samarbete med UEMS där yngre representanter från PWG idag finns på flera nivåer i UEMS organisation.

Sverige har istället valt att ge SYLF en plats i CPME där i dagsläget inga yngre läkarfrågor drivs.
Vidare har Läkarförbundet valt att lägga ner ”Internationella Utskottet” och har inte längre någon handläggare ansvarig för internationella frågor. Detta är knappast konstruktivt i en tid där internationella kontakter blir allt viktigare.

En väckarklocka kan vara att i den nya Presidents Committee kommer det inte att finnas någon skandinav representerad.
Man kan fråga sig varför man inte kan nöja sig med bara en organisation ute i Europa. Svaret är lätt. Precis som vi på hemmaplan har olika grupperingar med sina särintressen så måste alla representeras i en demokratisk församling.

Det nya förslaget med en konfederation av föreningar representerande olika intresseinriktningar är nog så nära en sund demokrati man kan komma och då gäller det för oss att försöka vara delaktiga på så många områden som det någonsin går.

Vilka frågor är i nuläget viktiga för oss i Europa. Listan kan göras lång:
Längden på läkares grundutbildning, AT:s vara eller inte vara, Bologna-processen, legitimationskrav, recertifiering, specialitetsindelningen över Europa, arbetstidsdirektivet, fri rörlighet av såväl patienter som sjukvårdspersonal, frågor kring etik, it-frågor, med mera, med mera.
Det historiska dokumentet som tillkännager en facklig konfederation.

Och för er som är seniora kollegor gäller det inte bara era labsvar, utan även alla underläkarnas labsvar, på samtliga patienter som finns på avdelningen.

– Och om vi inte gör det? frågade jag.

Då kommer ni inte vidare i systemet, blev svaret av instruktören som entusiastiskt fortsatte att förklara för oss hur sekreterarna lägger in alla remisser till oss under

Då jag nu skall ägna allt mer tid bakom en datorskärm måste någon annan se mina patienter. Vi inom Sjukhusläkarföreningens styrelse är dock något trötta på allt krångel med dåligt fungerande IT-system vilket fått oss att skriva en motion till Läkarförbundets fullmäktigemöte med krav om att samhället bör kunna utkräva tjänstemannaansvar när man förser oss med otidsenliga, dåliga system.

Arrangören och värden Paul Belcher tog emot i dörren och tog mig genast något avsides då jag var ny i gruppen och behövde introduceras.

Oj då, ingen namn skylt…man hade nog inte trott att den avlägsne skandinaven skulle komma. Hur som helst Belcher var sprudlande glad då han lyckats att samla inte mindre än sex nya och gamla EU- kommissionärer till mötet tillsammans med ett tjugotal lobbyister.
16 år i Bryssel innebär att man har fått de rätta kontakterna, skrockade Belcher.

Efter en presentationsrunda riktades alla blickar mot kommissionären Pamela Brumter som talade under den imponerande titeln Head of Unit for Policy Development & Coordination of the Internal Market, DG Internal Market, European Commission.

Brumter hade fått i uppdrag att ge en bakgrund till EU-direktivet 2005/36/EC on the regulation of professional qualifications.

Enligt Brumter skall direktivet evalueras 2012.

Det blir nog bara modifieringar, men då måste ni som sitter här påverka och därefter skall man gå till parlamentet, var beskedet.

Brumter var noga med att betona att direktivet bygger på förtroende mellan medlemsstater.

Varje medlemsland i EU måste godkänna andra länders examen och får inte kontrollera graden av träning i något annat land. Direktivet bygger på tesen att varje land skall ha en minimumlängd där man givetvis kan ha längre perioder om man vill. Även avseende språkkunskaper så har kommissionen inga krav på specifika kunskaper. Kommissionens enda mål är att underlätta rörlighet av arbetskraft mellan medlemsländerna.

Vid den efterföljande frågestunden försökte jag förklara det orimliga i att olika länder har olika längd för utbildningen fram till färdig specialist, det skiljer år mellan en del av medlemsländerna. Enligt Brumter var detta något man fick sköta internt inom varje land.

Andrew Goddard, som uppenbarligen jobbade som doktor men även kallade sig director of Medical Workforce Unit of the Royal College of Physicians var näste talare. Han kunde visa hur Europeiska arbetstidsdirektivet slog mot brittisk sjukvård genom att skapa resursbrist på läkarbemanningssidan. Vidare hävdade han att nyutexaminerade specialister nu kände sig mindre trygga i sin yrkesroll om man bara fick jobba 40 timmars arbetsvecka.

Vill ha recertifiering

Goddard tog Harold Shippman, en allmänläkare som bragt 200 patienter om livet, som exempel på hur viktigt det är att man har en recertifieringsprocess av läkare. Hans förslag är nu att övriga Europa skall gå i samma riktning som England och ha en recertifiering av läkare vart femte år. Men Goddard och hans organisation ville gå ännu längre och föreslog obligatoriska språktest för den som vill jobba i annat land. Sammanfattat ett ”helth skills passport” samt obligatorisk språktest för det land man vill arbeta i.

Osjälvständiga barnmorskor leder till fler kejsarsnitt

Betydligt mer intressant än Andrew Goddard var Deirde Daly ordförande i Europeiska Barnmorskeförbundet. Hon kunde berätta att antalet kejsarsnitt i Europa följer en nord till syd gradient där frekvensen i Skandinaviska länder ligger kring 15 procent för att stiga till 50 procent i Medelhavsländerna. Hon menar att detta till stor del har att göra med utbildningens standard. I norra Europa utbildas barnmorskor till självständigt arbetande yrkesutövare som tränas i beslutstagande egenskaper. Enligt Daly fattar barnmorskor i Sydeuropa inga beslut då detta inte är en del av deras utbildning eller livslånga lärande.

Fri rörlighet inte så lätt

Den avslutande diskussionen handlade mycket om att det idag trots Kommissionens önskan om en fri rörlighet mellan medlemsländerna mer är en utopi på grund av lokala system som gör det ytterst svårt att etablera sig allra helst i privata system. Detta gäller även organisationer.

Vad var då syftet med hela mötet? Vad jag kan förstå så vill framför allt engelska intressen kratta lite i manegen för en framtida arbetskraftinvandring till England där man vill ha bättre garantier avseende såväl kunskap som språkfärdigheter hos invandrad sjukvårdspersonal och detta kräver betydande förändringar i EU:s direktiv 2005/36/EC.

Med åren har allt fler artiklar i denna tidning kommit att handla om EU:s syn på specifika sjukvårdsfrågor. I detta nummer hittar vi utbildningsfrågorna och arbetstidsreglerna. Tolkningen av de senare är en fråga som blir alltmer komplex och svårbegriplig.

För några veckor sedan var jag kallad till arbetsgivaren för avstämning med anledning av vårt avstegsavtal från regeln om 11 timmars dygnsvila för våra beredskapslinjer. Vid 40 tillfällen hade bakjouren vid sjukhuset störts två eller fler gånger under en natt och skulle då enligt avtalet gått hem efter lunch nästkommande dag. Tyvärr hade ingen utnyttjat den möjligheten. Men även Dr. Zilling hade syndat och personalchefen undrade varför inte jag gått hem? Snabb blick i kalendern visade att jag hade haft operationsdag.

– Och verksamhetscheferna som lovat att det skall finnas luft i schemat så att ni kan följa avstegsavtalet från ATL, sa personalchefen förvånat.

OK! sa jag. Det finns en förbättringspotential. Ska vi ha en ny avstämning till hösten?

–Nej! sa personalchefen. Nu rapporterar vi till SKL.

Så jag får väl rapportera till förbundet centralt, antar jag.

Hoppas nu sommaren kommer bli lika het som denna fråga lär bli i kommande avtalsrörelse.

Thomas Zilling, ansvarig utgivare