Även om detta arbete skulle ske med raketfart (läs inom två år) så återstår faktiskt det viktigaste arbetet, dvs att förskrivningsstödet är anpassat efter den verksamhet jag arbetar i, utifrån de särskilda behov mina patientgrupper har.

Att hänvisa till att man kan jobba lokalt och centralt med att bygga upp mallar är inte riktigt framåtsyftande. Ett datasystem som ska klara att uppdateras/ändras kan inte byggas på mallar som inte är algoritmer utan ”vanlig” text.

Har man gjort för många mallar så går de in i varandra på olika sätt och listorna över valbara mallar kan slutligen bli helt ohanterligt många.

Sedan återstår hela problemet med ordinationer till barn, här har man passat från alla projekt och myndigheter för att det är för komplicerat.

Det är inte acceptabelt att vi fortfarande bygger systemhjälpmedel utifrån 20-åriga killars behov och sedan lägger in lite konfidensintervall för att fånga resten av befolkningen!

Slutligen vill jag bara reflektera över EES, det är ju fantastiskt att något offentligt företag/myndighet har lyckats gå från uppdrag till drift på denna korta tid.
Tyvärr bygger EES på att information ska vara likartad och anpassad för varje del av förskrivningskedjan.

Bara antalet felmeddelanden som projektdriften gav vid hand gör att man undrar hur apotekens vardag kommer att se ut framöver med kontinuerlig telefon­uppringning och jakt på förskrivare som sedan ska finna en dator att logga in på för att gå in på patientens journal och se om receptet trots allt är rätt eller, på grund av usel informationsöverföring mellan olika förskrivare/apotek, faktiskt är helt fel!

2010 är detta vår framtidsbild. Vilket år får jag, eller nästa generation läkare, skriva att förskrivningskedjan nu sitter ihop på ett patientsäkert, användarvänligt och kostnadseffektivt sätt?

Mikael Rolfs, ordförande i Läkarförbundets råd för läkemedel och mecicinsk teknik

Läkemedel är kostsamma och ger samhällsnytta i form av minskade sjukskrivningskostnader, ökad arbetsinsats; vilket leder till ökade skatteinkomster. Dock belastar nästan hela kostnaden för dessa läkemedel landstingen/regionerna.

Om gruppen ägnar sig åt att försöka lösa denna fråga och även se över hur finansiärerna av läkemedel ska få göra egna upphandlingar så är det bara att applådera detta. Tyvärr verkar stor del av fokus vara på att läkares fria förskrivningsrätt är ett av de grundläggande problemen som gör läkemedelsnotan högre.
I praktiken innebär det att SKL anser att läkare förskriver fel läkemedel till sina patienter, och alltså gör sig skyldiga till tjänstefel. Ett sätt att få stopp på detta är då att bara vissa specialister ska få förskrivningsrätt för utvalda läkemedel. En tydlig begränsning av patientens rätt till hög tillgänglighet alltså.

Som patient tvingas du vänta på att bli remitterad till en specialist som har behörighet att skriva ut den medicinering du behöver, under den väntan förlorar samhället intäkter på att en person har nedsatt arbetsförmåga eller är helt sjukskriven. Var ligger vinsten i detta?

Dessutom kan man undra vilken klinik som vill ha dessa specialister anställda i dessa tider av alltmer decentraliserade läkemedelsbudgetar.
Prioriteringar i sjukvården ska vara öppna och ske i dialog med skattebetalarna, inte döljas bakom propaganda om kontrollbehov av läkarkåren. Vem är beredd att börja denna debatt öppet och ärligt, istället för att ändra åsikt beroende på var man är?

Mikael Rolfs, styrelseledamot i Sjukhusläkarföreningen

Som jag har funderat över detta meningsutbyte. Är det verkligen så? Vill våra ägare att vi ska säga upp oss? Har inte politiker och chefer något förtroende för oss läkare? Jag kunde inte låta bli att referera min väns reflektioner till en annan god vän som är ekonom, och han höll med; ”Det är klart att man inte kan arbeta kvar i ett företag som uppenbarligen inte litar på att man gör sitt jobb efter bästa förmåga och med kundernas och företagets väl för ögonen.”

Hur ser vården ut för dem som står helt utanför och tittar in genom massmedia eller genom att de känner någon som jobbar i vården? Tja, när man funderar på det så ser man genast sanningen i det mina två vänner säger.

Arbetsgivaren, dvs. politiker och chefer, klagar gärna över att det finns för många läkare, som dessutom är alldeles för ineffektiva och kostnadsdrivande. Vi följer inte ”kloka listor” fullt ut, utan skriver ut ”dyra” och ”dåligt dokumenterade” läkemedel och därför ska vår förskrivningsrätt begränsas.
Vi är så dåliga på att verkligen jaga ”sjukskrivningsmyglare” att intygen mer ser ut som ett strafföreläggande än ett verktyg för att hjälpa sjuka människor tillbaka till arbetslivet igen. Vi är dåliga arbetsledare, för vi vill helst ägna oss oväsentligheter som att operera eller ha mottagning.

Vi ger oss gärna på att kritisera organisationen som vi verkar i och är därför per definition illojal som grupp. Listan över våra tillkortakommanden kan ju närmast bli gränslöst lång, men slutsatsen blir ju ändå glasklar, vi borde alla sluta omedelbart innan vi får sparken!
Det enda alternativet är att våra ägare omvärderar sin syn på oss som medarbetare och profession; vad finns sjukvården till för?

Vem har kunskap att organisera sjukvården på ett rationellt och kostnadseffektivt sätt? Var finns stoltheten över att ha medarbetare med så hög utbildningsnivå, som brinner för sitt arbete och som hela tiden lägger sig vinn om att andra ska få det bättre?

Varför skuldbelägga medarbetare för en ”sned” budget eller orimliga produktionskrav? Dialogen mellan oss som kår och de som styr i vården måste ändra ton och inriktning, det är inte vi som är ansvariga för det kaos sjukvården i Sverige nu upplever, det är till följd av den medvetna marginaliseringen av oss som det har uppstått!
Vi är beredda att ta ansvar i organisationen, under förutsättning att vi får reella befogenheter och att vi har en ägare som stödjer oss och uttrycker tilltro till oss som medarbetare.

Om inte våra uppdragsgivare är beredd att ändra uppfattning om oss som kår, så kanske det är dags för oss som kår att lämna uppdragsgivaren åt sitt öde. De vill ju ändå inte veta av oss!