Alltför ofta förs diskussionen i Läkarförbundet utifrån förutsättningen att det är lokalföreningar mot yrkesföreningar. Fast om man deltar på möten så är det konstigt nog sällan det som blir sanningen. Enigheten är ofta mycket stor runt politiska och arbetslivsinriktade frågor. Men så fort man pratar intern organisation så blir det vi-mot-ni. Det sättet att argumentera verkar alltid plockas fram av någon/några som inte riktigt får just sin egen stämma hörd i sakfrågorna. Att man sekunden innan varit enig om vad som ska drivas i avtalsrörelser, vad som är prioriterade frågor angående arbetsmiljö och vad som ska utredas som möjligt framtid politiskt ställningstagande sveps under mattan med vi-mot-ni.

Jag försöker att inte delta i den diskussionen för jag tycker den är ointressant. Dessutom ser jag, liksom säkert många andra, att det mer handlar om personliga motsättningar, både historiska och nuvarande, som omvandlas till organisationsfel istället för att sakligt försöka komma fram till hur man kan jobba mot samma mål även om man inte tycker lika eller ens uppskattar varandras sällskap. Då blir argumentation som hördes på senaste fullmäktigemötet ännu mer utmattande. Om ni inte röstar för motionen så har ni fel? Ja det är inte ett direkt citat men nära nog. Själv blir jag påmind om Chrusjtjov med skon i handen under FNs möte. Ungefär lika fruktbart och framåtsyftande.

En facklig/professionell organisation som Läkarförbundet måste kunna bevaka, företräda och driva frågor inom minst tre huvudarenor; Naturligtvis den traditionella fackliga delen, där vi ska se till att vi som läkare får bra löner, bra arbetsvillkor, har en bra arbetsmiljö och får hjälp när arbetsgivaren försöker knöla till oss. Sedan har vi den allmän politiska arenan, där vi måste formulera långsiktiga mål för hur vi vill att hälso- och sjukvården ska fungera i Sverige framöver, med villkor som är bra för våra patienter och för vår professions inflytande. Den tredje delen handlar om specialiteternas fortbildning och utveckling, men även bevarande av respektive kunskapsbas. Alla tre behövs!

Vi som medlemmar måste ha bra företrädare som kan jobba inom dessa områden, men vi som förtroendevalda kan inte jobba inom alla områden samtidigt lika mycket. Man orkar inte att hela tiden växla fokus och variera mellan det som sker på sjukhuset idag till att sitta och försöka räkna ut om en datalösning som introduceras på europanivå är framtidens lösning på samma gång. Däremot behöver man få möjlighet att växla mellan olika uppgifter för att behålla sitt engagemang och för att stötas med andra som har andra idéer. Därför blir den interna diskussionen om vi-mot-ni så mycket mer förödande. För hur ska man uppmuntra till intern diskussion, bra utväxling av idéer och starkare inflytande för professionen när organisation tar mer tid och skapar mer oenighet än sakfrågorna gör?

Jag kan inte se att det är Läkarförbundets organsation som är det stora problemet. Det finns många andra fackliga, professionella, politiska och ideella föreningar, med stor variation av hur man internt organiserat sig som både skiljer sig markant från vårt sätt men som också liknar det. Nej den stora skillnaden är att pianot som andra stämt och börjat klinka på för många, många år sedan nu spelar sig själv och låter de som trivs bra i en vi-mot-ni situation fortsätta dirigera tonläget i en förening för professionella akademiker. Kan vi inte istället ta tillvara de divergerande diskussionerna och stärkt gå fram med bra och tydliga budskap externt?

 ”Målsägarbiträdet och åklagaren satte högre mål och förväntningar hos föräldrarna än vad de fick”.

Nu när narkosläkarens berättelse kommit i dager har tre tunga instanser valt att granska själva handläggningen av fallet.

• Chefsjurist Eva-Lotta Hedin vid Riksspolisstyrelsen har beslutat att inleda en internutredning för att granska de fel som polisen gjort.
• Riksåklagaren Anders Perklev, landets högsta åklagare tillika chef för åklagarmyndigheten,  kommer att se över de fel som begicks gällande medicinska fackuttryck och inleda ett samarbete med Socialstyrelsen och RMV så att expertis kan inhämtas.
• Justitiekanslern Anna Skarhed, som bland annat har tillsyn över myndigheter och domstolar för regeringens räkning, har fått in en lång rad anmälningar däribland från narkosläkaren själv.

Det vore mycket olyckligt om vi i Sverige i domstol försöker lösa oklara händelser och missöden i sjukvården som är utan uppsåt. Vägen till framgång är en strävan mot bra avvikelserapportering som i sin tur leder till förbättringsarbete och ökad patientsäkerhet.

För mig är det skräckpropaganda att 3 000 patienter dör och 100 000 skadas av svensk sjukvård årligen och att Vårdförbundet känner ett behov att hedra de döda med en ”kyrkogård” av kors.

Det är väl uppenbart att ingen i vården vill skada sina patienter. När jag ställer mig vid operationsbordet är det alltid nollvision som gäller, men det är lättare att säga tullipanaros än att göra en. Givetvis finns det en politisk agenda med detta utspel.

För mig är det uppenbart att Vårdförbundet utnyttjar Socialstyrelsens utredning i propagandasyfte för att stärka sina positioner i ledningen av sjukvården och även för att flytta fram positionerna när det gäller uppgiftsglidning (task shifting).

Sjukhusläkaren har som uppgift att skapa debatt och opinion. Detsamma vill Vårdförbundet göra med Socialstyrelsens utredning om vårdskador som instrument.

Det är helt riktigt som Sjödahl, Ahlberg och Rutberg skriver; att extrapoleringen av dödsfall i Socialstyrelsens undersökning blivit uppfattat som ett verifierat fynd, framför allt av personer utan medicinsk bakgrund.

Tyvärr har antagandet även använts av läkare vid symposier, men främst av Vårdförbundets företrädare i det nyligen lanserade politiska manifestet där det sägs: ”3000 människor dör i Sverige varje år på grund av brister i vården. Det vill vi ändra på!”

Vårdförbundet gör just den feltolkning som Sjödahl, Ahlberg och Rutberg varnar för. Men man gör den medvetet. Tro inget annat. Det framgår inte minst vid en läsning av Vårdförbundets politiska manifest.

En stor del av manifestet handlar om att sjukvården skulle bli säkrare om sjuksköterskor tog över.

Tyvärr skulle en hel del av förslagen leda till fler vårdskador, inte färre.

Så här heter det i manifestet:

• När biomedicinska analytiker tar över utskärning av material för diagnostik av olika cancersjukdomar från läkare, sker det med en högre noggrannhet och kvalitet. Patienterna får en säkrare diagnos och fler överlever.

• Specialistsjuksköterskor i äldrevård och distriktssköterskor ska leda vården. Om vi organiserar äldrehälsovård som mödrahälsovård och barnhälsovård skulle äldre få bättre hälsa och högre livskvalitet. Det sparar pengar som i dag läggs på akutsjukvård för äldre.

• Röntgensjuksköterskor kan ta mobil röntgen till boenden så slipper äldre en påfrestande och dyr resa till sjukhus. Mobil röntgen kan också användas inom kriminalvården och på härbärgen för att öka säkerheten och tillgängligheten.

• Distriktssköterskor skulle kunna få ett större ansvar i primärvården vid bedömning av öroninflammationer, urinvägsinfektioner och för uppföljning av exempelvis diabetes. För att motverka antibiotikaresistens kan distriktssköterskan följa sjukdomsförloppet med återbesök dag för dag.

• Barnmorskor i Sverige sköter mödrahälsovård och förlossningar både på sjukhus och i hemmen med fantastiskt resultat. Vi har världens lägsta mödradödlighet och spädbarnsdödlighet.

• Ambulanssjuksköterskor kan göra bedömningar och påbörja behandling redan i ambulansen, vid exempelvis stroke.

Så långt Vårdförbundets politiska manifest.

Om vi återgår till Socialstyrelsens studie så har vi fått flera intressanta debattinlägg på webben (www.sjukhuslakaren.se).

Hans Danielsson överläkare i Helsingborg har skickat en artikel som bidrar till att öka förståelsen kring komplexiteten i beskrivningen av vårdskador.

I en artikel i JAMA beskriver Hayward och Hofer1 hur man utifrån drygt 4 000 dödsfall kunde identifiera 111 fall av under sjukhusvistelsen uppkommen njursvikt orsakat av vätske-, elektrolyt- eller läkemedelsbiverkningar som medfört patientens död.

14 specialister fick därefter eftergranska och skatta de 111 dödsfallen utifrån sannolikheten att död hade varit möjlig att förebygga, sannolikhet att lämna sjukhuset i livet om skadan ej inträffat och slutligen sannolikheten att patienten levde tre månader senare om skadan ej inträffat.

De uppskattade sifforna blev 22,7 procent, 6 procent respektive 0,5 procent.

Deras konklusion är att medicinska felbehandlingar är ett stort problem oavsett patientens förväntade överlevnad, men att deras undersökning föreslår att tidigare studiers tolkningar av kopplingen mellan vårdskada och behandlingsresultat avseende antalet medicinska fel sannolikt är vilseledande.

Även denna studie har stora brister, men resultaten och tolkningen av resultaten skiljer sig helt från Socialstyrelsens studie och liknande studier i USA.

Ett kritiskt förhållningssätt till denna typ av studier är viktig och jag är inte riktigt säker på att man har på fötterna när man ropar på vargen med Socialstyrelsens underlag som faktabas.

Thomas Zilling, ordförande Sjukhusläkarna

Referenser:
1. Hayward RA, Hofer TP. Estimating Hospital Deaths Due to Medical Errors. Preventability Is in the Eye of the Reviewer. JAMA. 2001; 286: 415-420.
Stöd för läkares fortbildning försvann
i Socialstyrelsens kvalitetsföreskrifter

I denna studie granskades 1.967 slumpvist utvalda journaler för att ta fram olika kriterier, som kunde tyda på att patienten skadats eller fått en komplikation.

Dessa journaler granskades, först av sjuksköterskor, därefter av läkare för att bedöma om det förelåg en skada eller komplikation och sannolikheten för att den snarare var orsakad av vården eller av utebliven vård än av patientens underliggande sjukdom.

Därefter bedömdes sannolikheten för att skadan hade kunnat undvikas om vården hållit god kvalitet. Om sannolikheten var över 50 procent indikerade det en undvikbar skada, dvs en vårdskada.

Identifierade 169 vårdskador

Man identifierade 169 vårdskador av vilka 62 procent var kirurgiska. Hos fem patienter som avled bedömdes vårdskadan vara bidragande till dödsfallet, således 0,25 procent av hela det granskade patientmaterialet.

Under det år journalerna granskades (2003-2004) uppgick antalet vårdtillfällen till 1,2 miljoner. Om man extrapolerar blir det så många som 3 000 dödsfall där vårdskadan kan ha bidragit till att patienterna avled.

I diskussionsdelen lyfter författarna tydligt fram metodens begränsningar och skriver
”Metoden lämpar sig inte för att närmare belysa mortalitet. Flertalet patienter som avlider trots aktiva behandlingsåtgärder är i hög ålder eller mycket svårt sjuka till följd av sin grundsjukdom. För att studera vårdskadors samband med dödsfall krävs en metodik som tar hänsyn till risken för dödsfall på grund av sjukdomstillståndet. Tolkningar i dessa avseenden måste därför göras med stor försiktighet.”

Tyvärr har extrapoleringen av dödsfall blivit uppfattad som ett verifierat fynd vid den ovan nämnda undersökningen, framför allt av personer utan medicinsk bakgrund.

Metoden som Socialstyrelsen använde har använts i ett stort antal nationella studier bland annat Danmark, England, Holland och resultaten i de olika länderna ser liknande ut dvs. att c:a 10 procent av patienter får en skada/komplikation som i efterhand bedöms som undvikbar.

Komplement till avvikelserapportering

Metoden skall ses som ett komplement till rapportering av avvikelser där det finns en stor en risk för under­rapportering.

I en svensk journalgransknings-studie fann man endast två avvikelser i rapporteringssystemet, men 45 skador/komplikationer bland 136 kirurgiska patienter som avlidit.(2)

Samma kirurgiska klinik som fortsatt granskat dödsfall under flera år noterar att 5-10 patienter om året avlider, där dödsorsaken är undvikbar eller potentiellt undvikbar.

Den medicinska professionen uppfattar ofta komplikationer som oundvikliga och många kirurger har svårt att se att till exempel anastomosläckage skulle kunna vara en vårdskada.
Professionen är nöjd om nivån på komplikationer är tillfredsställande låg, till exempel förekomst av anastomosinsufficiens under tre procent.

Detta kan vara ett uttryck för god kvalitet, men om man i stället använder patientens perspektiv är det lika besvärligt om komplikationen leder till en tillfällig stomi trots att endast en liten del av patienterna drabbas.

Då närmar man sig begreppet patientsäkerhet och därmed en ambition att pressa ner antalet läckage till noll även om verksamheten kan vara nöjd med ett lågt antal. Med en sådan patientfokuserad syn blir förbättringsarbetet troligen mer intensivt.

Sammanfattningsvis vill vi betona att förekomst av undvikbara skador och dödsfall är en utmaning för vården även om de absoluta talen är osäkra, framför allt vid extrapolering av data. Det hade varit önskvärt med mer saklighet i Sjukhusläkarens ledare om att en minibuss med patienter avlider dagligen.

Professor emeritus, överläkare Rune Sjödahl. Kirurgiska kliniken, Universitetssjukhuset i Linköping
Docent, chefläkare Jon Ahlberg, Patientförsäkringen LÖF
Docent, chefläkare Hans Rutberg, Patientsäkerhetsenheten,
Landstinget i Östergötland

Referenser:
1. Soop et al: Läkartidningen nr 23, 2008 volym 105, 1748-1752
2. Nilsson et al: Läkartidningen nr 35, 2009 volym 106, 2125-2128

Efter en del skrollande upp och ner gick det upp en talgdank, någon hade möblerat om labblistan!

I vilken ordning labbsvar står på den aggregerade labblistan har jag aldrig förstått och ingen har kunnat förklara det.

Att CRP följs av INR och aPTt får man svälja. Att trombocyterna hamnar längst ned på blodstatus, d.v.s. ungefär i mitten av labblistan likaså. Att övriga koagulationsprover kommer som en klump ännu längre ner är sedan länge guds sanning.

Men inte nu längre! En utbrytargren har flyttat AT III till ett eget litet hål i det närmaste allra längst ned på listan, där värdet nu tronar i egen majestät.

Så om man nu vill kontrollera hur koagulationsstatus förändrats får man antingen klicka på max sex parametrar och få dem presenterade i mikroskopiska grafer, eller så får man analysera dem i block som någon annan verkar fått för sig är lämpligt.

Den ologiska presentationen slutar inte med koagulation. Njurprover och leverprover är likaså spridda över översikten som en svärm hagel på en tavla.

Men om jag går in på ett datum och öppnar alla prover tagna den dagen, DÅ ändras ordningen till logiska provtagningspaket.

Varför? Ingen vet eller ingen kan förklara detta för mig. Labb har inget med presentationen att göra, journalsystemsansvarig mumlar om labbnummer och andra koder som inte kan ändras. Men jag sitter kvar i den kliniska sanningen som ska stödjas av labbsvar presenterade i en logisk ordning och skrollar upp och ner och letar efter om något annat ändrat plats eller, min andra favorit, plötsligt fått nya referensområden över en natt utan förvarning.

Det tar tid att gå igenom fyra intensivvårdspatienters aggregerade labblistor när man slåss med dessa extra hinder på vägen.

En annan sak, och det får nog kallas lyxproblem på ett universitetssjukhus, vart har gamla hederliga provsvar tagit vägen?

Jag tänker till exempel på differentialräkning av vita blodkroppar, jag vet att det nuförtiden oftast klaras av genom maskinell räkning, men ibland blir maskinen osäker och vill att en människa ska räkna istället.

Och nu kommer problemet, fler och fler på labb KAN INTE LÄNGRE GÖRA DETTA. Då får man som kliniker veta att svaret kommer nästa vardag, dagtid. Svag hjälp på fredagkvällen med en unge som har totalvita på 43! Har tankarna om att maskinerna alltid är bättre än människor kommit från alla de standardiseringar som labb numera måste ha?

Kanske måste vi alla ta ett steg tillbaka från maskinerna, vare sig de är analysatorer eller datorer, och fundera över hur och vad vi som medicinska medarbetare ska kunna hjälpa varandra med och vilka svar som det inte är acceptabelt att de uteblir eller flyttas runt i allmän vilja att förändra labblistornas utseenden?

Under tiden fortsätter jag rulla min lista upp och ner och hoppas att siffrorna som hoppar ut mot mig inte leder till att jag missar något viktigt för mina patienter.

Mikael Rolfs,
styrelseledamot i
Sjukhusläkarna.

Personen ifråga ville även diskutera ett, som han tyckte, nytt fenomen inom vården där kollegor som av ledningen upplevs som kritiska, ofta med hög kompetens och på ledande positioner, helt sonika omplaceras till uppdrag som de vare sig har kompetens eller intresse av.

Och passar inte galoscherna så köps man ut med motiveringen arbetsvägran, tyvärr ofta med läkarföreningens goda minne.

Top-down-styrning

Och vad gör ni åt den här top-down-styrningen som nu genomsyrar alla sjukhusfusioner?!?
Frågorna dök upp i samband med ett välbesökt symposium på stämman med titeln; Sjukhusfusioner, finns lyckade exempel?

Och handen på hjärtat, vilken roll och vilket inflytande har professionen, genom Läkarförbundet, haft vid de sjukhusfusioner som dragit över landet?

Det har bildats Facebook-grupper och skrivits otaliga debattinlägg, men professionens inflytande har i de allra flesta fall varit obefintlig.

En förklaring kan man kanske finna i beslutsunderlaget till Läkarförbundets pågående organisationsutredning. Utredningen konstaterar att det finns problem på ett antal ställen där förbundets lokalföreningsstruktur inte stämmer överens med huvudmannaorganisationen.
Om mandatet för samverkan är otydligt och vi inte har adekvat tjänstemannastöd så blir det svårt att påverka. Det kan också vara så att samverkan är ett, för oss som profession, uddlöst verktyg då vi som grupp betraktas som liten.

Sällan samsyn

När vi som facklig organisation kräver en bra och patientsäker vård med vår kunskap och erfarenhet som bas blir det alltför sällan i samsyn med arbetsgivarens hårdnackade tjänstemän.

Under många år som facklig företrädare, både i Skåne och Halland, har jag gång på gång förundrats vid förhandlingsbordet över de övriga fackliga organisationernas foglighet och undfallenhet som gett en känsla av att de snarast tillhört arbetsgivarsidan.

Samtidigt kan jag ha en viss förståelse att man drabbas av Stockholmssyndromet om man lämnar golvet för att bli heltidsfacklig. Kanske är det ett primitivt beteende som slår igenom då man lämnat sin flock och snabbt vill andpassa sig och vara foglig i en ny miljö, för då smakar givetvis kakan till kaffet bättre.

Fackligt arbete föds på verkstadsgolvet

Nej, fackligt arbete föds på verkstadsgolvet och det är ute i verksamheten som problemen identifieras och där måste man ha verktygen för att kunna driva frågorna.

I en alltmer komplex organisation är det viktigt att vi har flera och olika fackpolitiska plattformer att agera utifrån. Därför är förbundets nuvarande struktur unik och det finns ett betydande mervärde i att bevara och utveckla den.

Till årets förbundsfullmäktigemöte som sammanfaller med utgivningen av denna tidning så presenteras en ny organisationsutredning för förbundets fullmäktige.

Hur ser vi från sjukhusläkarna som yrkesförening på dagens förbundsorganisation?
Vi bejakar subsidiaritetsprincipen vilket innebär att organisationen byggs underifrån och uppåt.

Inflytande från hela landet

Vi sticker inte under stol med att det ser olika ut över landet. På många sjukhus har vi mycket aktiva lokalavdelningar, på andra ligger verksamheten nere.

Om nu makten kommer underifrån och denna makt utgörs av representation i förbundets delegationer och råd, som exempelvis förhandlingsdelegationen, så måste vi kunna garantera inflytande från hela landet.

För de landsändar där vi inte har aktiva lokalavdelningar i skrivande stund har vi försökt tillgodose behovet genom att inbjudan till vårt representantskap och vårt fullmäktigemöte skickas till lokalföreningen.

Vi vet också att över tid så ändras intresse och förutsättningar för lokalfacklig aktivitet. Att verksamheten ligger nere på vissa orter över tid till annan måste vi acceptera med förhoppning att fackliga frågor åter skall blossa upp lokalt och ställa krav på en facklig plattform.

Lokalfackligt arbete

Vi har också en förhoppning att våra lokalavdelningar kan få en renässans då arbetsgivaren formerar sig i allt större enheter och det på de lokala arbetsplatserna kommer att finnas behov av fackliga plattformer, eller varför inte en ”faculty club” där inte bara fackliga frågor behöver dryftas.

Lokalavdelningarna kan få mycket hjälp av föreningens kansli i Stockholm, i allt från mindre utredningsuppdrag till hjälp med informationsmaterial till lokalpress.

Vi kommer också under våren att jobba med uppsökande verksamhet på de orter där vi ser att aktiviteten är låg. Vi hoppas också att en ny webbplattform skall stimulera till mer debatt och meningsutbyte över nätet.

Men återigen, man kan inte sitta på kammaren och klaga och tro att någon annan skall göra jobbet åt en. Professionen måste ute på banan och i större utsträckning ta ledarskapet i vården och en bra inskolning går genom ett fackligt engagemang. Och arbetsgivaren måste bejaka att formella utbildningsmeriter måste väga tyngre vid chefstillsättning än vänskapsband och politisk korrekthet.

Slutligen: En riktig God Jul önskar vi på Sjukhusläkaren alla våra läsare!

Thomas Zilling,
ansvarig utgivare

När ljudmiljö under en period var sämre, ansåg personalen att det var svårare att dels urskilja olika larmsignaler, dels avgöra varifrån ljudet kom. Det blev också mer krävande att kommunicera, något som i vissa fall ledde till att man talade mindre med varandra. Det sociala småpratet minskade och arbetsrelaterad information förmedlades genom kortfattade instruktioner, vilket påverkade stämningen och arbetsatmosfären negativt.

Jag har jag stött på många hårt arbetande personer på sjukhus som tror att de måste leva med ljudmiljön som den är. De tror att de måste acceptera att utföra fysiskt och psykiskt krävande – inte sällan koncentrationskrävande – arbetsuppgifter i en miljö med många störande ljud.

Men har man bara en genomtänkt plan från början är chansen betydligt större att man får en bra ljudmiljö i slutänden. Tyvärr riskerar dock ljudmiljön i vissa fall att glömmas bort när man planerar för att bygga nytt eller bygga om våra slitna sjukhusmiljöer. Det är därför viktigt att du ställer krav på att ljudmiljön kommer upp på agendan när ni ser över arbetsmiljön på din arbetsplats.

Att tänka på för att få en lugnare och tystare arbetsmiljö i sjukhusmiljöer:
• Ställ frågor. Hur upplever dina kolleger och patienterna ljudmiljön? Vilka förbättringar skulle du och patienterna önska? Vilka ljud är det som stör?

• Rumsutformning: Ta med ljudperspektivet när ni diskuterar utformningen av en vårdavdelning. Vad skapar mest ljud och i vilka rum uppstår dessa? I vilka rum pågår aktiviteter som är mer känsliga för störande ljud? Var finns de mest känsliga patienterna? Vilka rum finns det många människor i? Var befinner sig människor under längre tidsperioder?

• Utrustning: Ställ krav på ljudnivån på den utrustning som köps in. Se till att både medicinteknisk utrustning och annan utrustning – som t ex rullvagnar och automatiska dörröppnare – inte ger ifrån sig mer ljud än nödvändigt.

• Ljudabsorberande material: Är önskemålet att sänka ljudnivån i ett rum, gäller det att installera ljudabsorberande material i tak och på väggar. Idag finns ljudabsorberande material som klarar de höga hygieniska krav som sjukhusen har.

• Design och inredning. Rummets form och möblering kan också på olika sätt hjälpa till att skapa en bättre ljudmiljö.

• Arbetssätt. Hur jobbar ni och kan arbetsuppgifterna utföras på ett annat sätt för att minimera uppkomst av störande ljud?

Katrin Bergmark, konceptutvecklare sjukvårdmiljöer på Ecophon. Katrin jobbar med konkret rådgivning för att skapa goda ljudmiljöer i vården.

Maillet som under många år varit föreningens generalsekreterare har varit mycket aktiv inom organisationen och vid UEMS förvärv av en kontorsfastighet i centrala Bryssel. Av många ansågs Maillet som den naturliga kandidaten till ordförandeposten inte minst för att fullfölja projektet med ombyggnaden av kontorsbyggnaden i Bryssel och därmed skapandet av ett hus för samtliga läkarorganisationer i Europa, benämnt Domus Medica. Nu valde fullmäktige annorlunda. Med nya statuter i UEMS är mandatperioden fyra år och hela styrelsen väljs samtidigt.

Stort steg framåt blev det för akutläkare som nu godkändes som en specialitet inom UEMS och fick en egen sektion. Dock inte i full enighet. Bland annat Tyskland fann inget som helst behov för akutläkare i sin sjukvårdsorganisation.

Slutligen blev fullmäktiges beslut att akutläkare får status som egen fullvärdig specialitet och den europeiska målbeskrivningen godkändes. Detta innebar dock inte att specialiteten med automatik godkänns ute i Europa. Detta styrs av EU:s Yrkeskvalifikationsdirektiv där vi idag har 42 specialiteter upptagna, men beslutet är ett stort steg framåt för akutläkare som egen specialitet.

I samband med akutläkardiskussion annonserade Schweiz, som inte är medlem i EU, att man inte längre antar några läkare för utbildning i allmänmedicin. Vill man praktisera som allmänläkare i Schweiz får man genomgå utbildning i intermedicin. I övrigt så hänvisas patienterna till specialister i öppenvård och befolkningen anses nog kompetent för att själva veta vart man skall vända sig.

Medicinsk mikrobiologi fick sin målbeskrivning godkänd, liksom sektionen för neuroradiologi. Sektionen för anestesi fick inte sin Europeiska målbeskrivning godkänd då ingen från sektionens styrelse gjorde sig besväret att närvara vid mötet.

UEMS som är paraplyorganisation för specialitetsföreningarna i Europa är nu oomstritt Europas mäktigaste läkarorganisation. CPME som tidigare var den organisation EU-kommissionen rådfrågade har genom utträdet av Frankrike, Italien, Spanien och Portugal tappat sin ledarroll. Nyss nämnda länder har istället bildat en allians vid sidan om CPME som nu kommer att verka med egna lokaler inom Domus Medica.

UEMS framgångssaga beror till stor del på inkomster från ackreditering av fortbildning samt godkännande av CME-poäng för kurser och konferenser till dess organisatörer. Under det gångna året har detta gett inkomster motsvarande 10 miljoner kronor och verksamheten med ackreditering av fortbildning ökar med cirka 30 procent per år. Svensk samarbetspartner med kontoret i Bryssel är IPULS.

Thomas Zilling

Fast denna engångssatsning gör att jag inte kan låta bli att reflektera över att det sällan finns resurser för det dagliga arbetet, dels vad gäller utrustning, dels vad gäller personaltid, utom just vid stora byggnadsprojekt.

Vår lilla sektion är bara ett exempel, sedan har vi ju jättesatsningar såsom Nya Karolinska där miljarderna i bygg-gropen verkar sakna gränser. Kanske är detta ett av de stora problemen i vården. De små insatserna/kostnaderna är inte lika marknadsföringsmässiga som stora byggprojekt med visioner om nya sätt att erbjuda och utföra vård, ofta med en känga mot dagens system som framhålls som ineffektivt och gammalmodigt.

Sambandet att dagens vård lever i svält och därmed inte kan fungera effektivt är inte gångbart att framhålla. Priset blir att samhällets bild av vårdens brister alltid lyfts fram på bekostnad av de som faktiskt är ganska nöjda med den vård de fått/får. Och så är cirkeln sluten. Det blir en sanning att dagens vårdutförande och organisation är gammalmodig, ineffektiv och måste förändras radikalt.

Varför man då inte får lyfta blicken och säga att hela sjukvårdens organisation och ledning är gammalmodig, ineffektiv och dessutom utsatt för oklar styrning är ju lätt förvirrande. Jag pratar om landstingen som utförare av vård, och de storartade projekten – regionbildningarna.

Alla vill bli den nya regionföreträdaren och förfoga över stora domäner, både mark och ekonomiska resurser, för då kommer de att kunna styra vården ännu mer effektivt. Tror vi på detta?

Se hur region Skåne hanterat frågan med biologiskt aktiva läkemedel, Västra Götalands syn på MS-behandling och hur Norrbotten hanterat kostnaden för ett dyrt ögonläkemedel. Vem kan säga att det framträder en bild av ansvarstagande, effektivare ledningar som ger bättre vård i jämförelse med dagens mindre landsting?

Skepsisen mot regionernas förträffligheter finns ju inte bara från min sida, där finns både politiker, högre tjänstemän och verklighetens folk.

Det verkliga trycket att skapa regioner finns bland de redan frälsta, och de sitter tyvärr alltför ofta på de positioner som med storskaligheten kommer att få en ännu högre position.

En del av dessa personer framhåller också gärna att regionfrågan är så komplicerad, så att vi vanliga medborgare inte ska få rösta om det, inte heller egentligen ha något inflytande över den. Vi ska lugnas med uttalanden om stärkta finanser och bättre ledning.

Såg just att Sahlgrenska har svåra problem på grund av svängningar i beställningar av vård, det ska bli intressant att se vad den stora regionen kommer att göra för att säkerställa den långsiktighet som behövs för att ett universitetssjukhus ska kunna utföra sitt uppdrag som högspecialiserad vårdutförare, utvecklingsmotor och utbildningscentrum?

Mikael Rolfs,
styrelseledamot
i Sjukhusläkarna.

– Förstår du, sannolikheten att jag skall drabbas av MRSA (Metacillinresistenta staphylococcus aurius) här i Skottland är så stor så den risken vill varken jag eller min fru ta, berättade han för mig.

Även om det är lite smickrande att min svensk-skotske vän hyser så stort förtroende för svensk sjukvård, så lika förfärad blir jag över hans totala avsaknad av förtroende för ett av Europas mer ansedda universitetssjukhus.

Nyligen gick Vårdförbundets ordförande Sineva Ribeiro och landstingsstyrelsens ordförande i Kalmar län Anders Henriksson (S) ut i en debattartikel i Sydsvenska Dagbladet med krav på en nollvision för vårdskador.

Bakom kravet ligger Socialstyrelsens undersökning om vårdskador inom somatisk sluten vård. Enligt denna undersökning dör 3 000 personer årligen eller åtta personer per dag i Sverige på grund av skador de fått av vården.

Enligt debattörerna behöver sjukvården en säkerhetskultur liknande den inom trafiken, flyget och kärn­kraftsindustrin. Framgångskonceptet heter checklistor och tid till säkerhetsgenomgångar och reflektion.

Att folk dör på ett sjukhus är inte så konstigt, men att dödsorsaken är direkt orsakad av vistelsen på sjukhus med uppgift om 3 000 undvikbara dödsfall kräver noggrann kritisk granskning.

Om dessa dessutom skall vara undvikbara är uppgiften i mina ögon orimlig och kan man verkligen likställa en vård­skada med en trafik­skada, eller varför inte idrottsskada när man diskuterar orsakssamband?

Socialstyrelsen definierar en vårdskada som lidande, obehag, kroppslig eller psykisk skada, sjukdom eller död som orsakats av hälso- och sjukvården och som inte är en oundviklig konsekvens av en patients tillstånd eller en förväntad effekt av den behandling patienten erhållit på grund av tillståndet.

Jag vill inte påstå att jag blir så mycket klokare efter att ha läst denna definition, som spänner från allt från obehag av nageltrång till ond bråd genom NSAID-inducerad cerebral insult.

Men ryms verkligen allt under en och samma hatt och blandar man inte ihop begreppen vårdskada med icke förutsägbara komplikationer?

Mitt antagande för detta är att mer än 60 procent av skadorna anses härröra från kirurgin. En sak är väl om en patient snavar och bryter lårbenshalsen på vägen till toaletten på vårdavdelningen, något helt annat om man har en läckande anastomos efter stor colonkirurgi. I det senare fallet så behöver orsaken inte ha något att göra med vården utan kan mer bero på dålig cirkulation i anastomosen beroende på kardiovaskulär sjukdom hos patienten där vården har svårt att förutse risken.

Nyfiken på Socialstyrelsens rapport så finner jag att denna baserar sig på en retrospektiv genomgång av 2 000 patient­journaler. Dessa är utvärderade av två sjuksköterskor som i sin tur konsulterade en grupp läkare som fick avgöra om det förelåg vårdskada eller ej enligt Socialstyrelsens definition.

Inom vetenskapliga sammanhang är vi kritiska till retrospektiva studier och vill nog gärna att de skall följas upp av en prospektiv undersökning innan vi drar allt för stora växlar. Det som nu skett är att media och även många inom vården tagit Socialstyrelsens antagande som en absolut sanning.

Intressant är att läsa att Socialstyrelsen själva i sin diskussion ställer sig frågande till att deras siffror harmoniserar dåligt med antalet Lex Maria anmälningar.

2004 rapporterades 458 händelser enligt Lex Maria mot 10 000 beräknade vårdskador med bestående men och beräknade 3 000 orsakade dödsfall. Socialstyrelsen hävdar underrapportering.

Använt på rätt sätt kan strukturerad journalgranskning vara av stort värde för vården. Det beskriver Danderyds sjukhus i sin kvalitetsredovisning 2010.

Här används metoden för att identifiera vårdskador och komplement till avvikelsehanteringssystemet som direkt ger resultat i handlingsplaner för att minska eller undvika skador i vården.

I redovisningen kan vi se att antalet vårdrelaterade infektioner minskat år från år och att antalet odlingar på risk­patienter för MRSA är högt.

Danderyds sjukhus är ett bra exempel på varför vi i dagsläget inte behöver någon statlig utredning om nollvision för vårdskador.
Däremot bör kanske alla fundera på att inte ropa vargen kommer om vi inte har på fötterna, så att inte sjukhus i vår närhet får ett oförtjänt dåligt rykte.

Att det går att hävda att det skulle krascha en fylld minibuss om dagen med dödlig utgång i svensk sjukvård, enbart på grund av dålig vård, utan att någon ifrågasätter uppgifterna oroar mig.

Speciellt i en tid då kvalitetsregister och öppna jämförelser får allt större betydelse för styrningen av svensk sjukvård.

Thomas Zilling,
ansvarig utgivare