Läkemedel för sällsynta sjukdomar blir dyra, eftersom den höga utvecklingskostnaden delas av ett fåtal patienter. När läkemedlen inte subventioneras är enskilda patienter beroende av att kliniken eller landstinget är villiga att själva ta kostnaden för läkemedlet, vilken kan uppgå till miljonbelopp per år och patient. Riksförbundet Sällsynta diagnoser vill att särläkemedel ska vara en lika självklar vårdinsats som exempelvis en operation. Under en övergångsperiod kan vi tänka oss att, som tillfällig lösning, ha en central finansiering av särläkemedel i form av en nationell pott finansierad med statliga medel.

Solidarisk finansiering: ”guldväg” eller gyllene medelväg?

Nationella medicinska center

• får ett stort patientunderlag som ger erfarenhet och därmed snabbare utredning och diagnostik,
• garanterar adekvat behandling och möjlighet till vårdplanering i samverkan med hemortens vårdcentral eller klinik,
• ansvarar för ett antal diagnosgrupper med behov av likartad kompetens,
• samlar och initierar forskning kring diagnoserna och samarbetar internationellt.

Centren säkrar den kompetens som krävs för att göra väl underbyggda bedömningar om särläkemedel och beakta alternativa samhällskostnader som uppstår om läkemedlet inte ges; istället för att primärt se till kostnaden för varje enskilt läkemedel. Nationella medicinska center möjliggör mycket bättre bedömningar och uppföljningar av behandlingens effekt. Detta kan exempelvis uppnås genom att centren skapar nationella och internationella patientregister, för att följa långtidseffekten av behandlingarna. I samråd med internationella experter kan de nationella medicinska centren därtill fastställa riktlinjer för vilka som bör få behandling med särläkemedel.

Kuvan för PKU

Så här kommenterade jag då TLV:s beslut: Allt flera som har sällsynta diagnoser, och som kan bli hjälpta av nya läkemedel, kommer att hamna i samma ohållbara situation som personer som har PKU, om läkemedlen bedöms vara för dyra för att användas.

Soliris för PNH

Tilläggas kan att, enligt specialistläkaren Annika Reims på Drottning Silvias barn och ungdomssjukhus, kostar de fem barn som där behandlas med Kuvan sammanlagt endast 880 000 kr. Det är betydligt mindre än en halv miljon per patient.

Blunda inte för dilemmat!

I väntan på att de nationella medicinska centren blir verklighet, uppmanar jag beslutsfattarna att se till att personer som har sällsynta diagnoser får läkemedel de behöver, utan att detta varje gång ska ifrågasättas av kostnadsskäl!

Elisabeth Wallenius,
ordförande i Riksförbundet Sällsynta diagnoser

På privatdrivna djursjukhuset i Helsingborg har man insett att det inte är rimligt att i onödan använda kvalificerad arbetskraft som djurortopeder under icke ordinarie arbetstid. Man resonerar på samma sätt på ortopedkliniken för människor, i samma stad, där verksamhetschefen också styr ortopedernas arbetsinsatser till de dagar och de tider på dygnet som är mest rationellt ur medicinsk, patientsäkerhetsmässig och ekonomisk synvinkel.

Han tänker förmodligen inte helt fel då han, enligt en mångårigt utprovad arbetsordning, avdelar en specialistläkare att sköta akutverksamheten under natten understödd av en erfaren överläkare i beredskap i hemmet, beredd att när som helst under natten, med kort varsel, rycka in och bidra med sin medicinska expertis.

Kostnaden för denna bemanning är mindre än dubbel timersättning för läkarna då de tjänstgör och läkaren i beredskap i hemmet belönas med en sjättedels timersättning för att tjänstvilligt hålla sig beredd att ställa sin kunskap till förfogande. Ett mediokert övertidsavtal jämfört med andra yrkesgrupper.

Frågan är om Ann-Margret Knapp, landstingsråd (s) i Gävle är medveten om detta. Hon anser sig i Dagens Medicin nr 21 vara ”väl insatt i arbetsförhållanden i vården” och menar trots detta att ”Det är orimligt att operationssalar står tomma efter kl.16 och att patienter hamnar i vårdköer. Vi måste lösa sjukvårdens behov och då kan vi inte behålla ett system som ger läkarna jourkompensation som är överlägsen andra yrkesgrupper” säger Ann-Margret.

Ann-Margret Knapp verkar inte vara medveten om att det är personalen som kostar i sjukvården, inte salarna. Läkare kan inte arbeta när övrig personal fattas och att bemanna operationssalar nattetid är bland det dyraste som finns i sjukvården.

Ann-Margret verkar heller inte inse att patienter i vårdköer har med brist på vårdplatser, snarare än tomma operationssalar efter kl. 16, att göra.

Hon verkar därmed ha missat Socialstyrelsens och Arbetsmiljöverkets slutsatser att vi har en straffbar vård­platsbrist inom den svenska sjukvården.

Hon beger sig också ut på svag is när hon ondgör sig över höga ersättningsnivåer för de medicinska kvalitetskonsulter som anlitas inom sjukvården nattetid. Dessa är ytterst modesta jämfört med de timtaxor Sveriges kommuner, landsting och regioner betalar de konsulter som de frekvent anlitar utan upphandling, kontroll av referenser eller mål att redovisa.

Jag vill också passa på att informera Dagens Medicin och våra landstingsledningar om att:

• Alla läkare är schemalagda med ordinarie arbetstid inom 7-21 vardagar. Därutöver läggs jourscheman.
• Sedan 1995 finns kollektivavtal som möjliggör schemaläggning av ordinarie arbetstid dygnet runt, alla dagar.
Anledningen till att det inte har kommit att användas i stor skala under dessa 15 år, är att de som provat, av flera skäl, avskräckts.
Det är generellt inte ändamålsenligt att schemalägga läkare i skiftgång. I undantagsfall t.ex. akutvård, där kontinuitet över dygnet inte är lika viktigt, kan det vara praktiskt.
Idealiskt är att läkares arbetsscheman läggs av läkare vilka klarar att matcha verksamhetens krav på kompetens med en rimlig arbetsmiljö.

Marie Wedin,
ordförande i Sjukhusläkarföreningen

Tio teser om att använda läkarresursen i vården rätt

1. Läkarbrist går inte att organisera bort.
2. De som jobbar på natten kan inte jobba dagen därpå.
3. Det ligger i verksamhetschefens uppdrag att, efter bästa förmåga, leda och styra verksamheten.
4. Patientnytta och patientsäkerhet skall prägla läkares insatser i sjukvården.
5. Arbetstidsförläggning skall rimma med god arbetsmiljö.
6. Duglighet och kompetens går inte att organisera fram, den föds i en kreativ miljö genom kompetensutveckling och engagemang.
7. Det krävs en, ledd av läkare, god uppgiftsglidning för att garantera säkerheten i svensk sjukvård och öka tillgängligheten för patienterna.
8. Brukarna måste jobba tillsammans med system­utvecklarna för att optimera IT och andra stödprocesser.
9. Dagens ersättningsmodeller med DRG som förebild måste utvecklas för att passa vården av äldre med många sjukdomar.
10. Vi måste tillsammans planera vårdens framtida finansiering.

Målet är att skapa en bra löneglidning något som även en bra verksamhetschef och arbetsgivare är mån om.

Från arbetsgivarens sida är detta av budgettekniska skäl. När äldre erfarna kollegor med hög lön slutar och ersätts av yngre så uppstår en deficit som om den inte kan bibehållas inom verksamheten urholkar lönebudgeten och kommer på sikt att sänka lönerna på kliniken och göra den mindre attraktiv vilket i sig ger svårighet att rekrytera.

Icke anslutna får sämre betalt

De kan visserligen få lika mycket som centrala avtalet ger men sällan mer. Samtidigt så är man inte med och delar eller bidrar till en löneglidningspott.

För den som läser avtalet utan att vara insatt i lönebildningsprocessen så kan man tro att det i huvudsak är arbetsgivaren som ensidigt avgör lönen och i bästa fall efter lönesamtal med den enskilde. Samt att läkarföreningens uppgift bara är att i efterhand granska listorna och underteckna ett kollektivavtal.

Denna modell går under namnet lönebeskedsmodellen och förekommer på sina håll. Mer intressant och sannolikt mer använd är den i avtalstexten bara i en bisats omnämnda klausulen om ”traditionell förhandling”. Den skall tillgripas när part så begär och innebär direkt förhandling mellan arbetsgivaren och lokalföreningen. Den modellen är ofta en förutsättning för att önskad löneglidning skall komma till stånd men innebär också ett stort arbete för de lokalt fackliga förhandlarna.

En god löneutveckling ställer stora krav på den enskilde individen

Viktigt är här att lokalföreningen kan erbjuda aktuell statistik för arbetsplatsen. Den centrala statistiken har ofta svårt att hänga med. Mellan tummen och pekfingret brukar jag ge rådet vid lönerådgivning att ingen får gå in på en ny lön under medellön inom befattningskategorin på kliniken.
Är budet från arbetsgivaren lägre bör man tillkalla någon från lokalföreningen. Detta är sällan något problem men vad som kan vara ett problem är att arbetsgivaren lovar att kompensera en lite lägre lön vid revision. En och annan kollega har blivit väldigt besviken då man konstaterat att man kammat noll och den sluge verksamhetschefen kan peka på att det var ”facket” som inte ville bidra med en krona.

De yngres löner kan vara lönedrivande

I fackliga kretsar brukar dessa kollegor betecknas som ”vingårdsarbetare” även om det bibliska citatet inte överensstämmer med dagens aktuella problematik. Hur löser man problemet med vingårdsarbetarna?

Om man inte är beredd att flytta till något annat bättre betalt jobb så måste man acceptera att yngre kollegor går in på rimliga löner för att därigenom bidra till en positiv löneutveckling genom löneglidning även för de äldre kollegorna.

Men glöm inte att nylöneförhandling inte bara behöver handla om pengar. Här kan man mycket väl diskutera årlig möjlighet till fortbildning. Men enbart ett handslag är inget värt. Allt skall skrivas in i avtalet och undertecknas av båda parter. Och sist men inte minst skriv inte bort rätten till övertidsersättning.

Thomas Zilling, vice ordförande
i Sjukhusläkarföreningen.

Även om detta arbete skulle ske med raketfart (läs inom två år) så återstår faktiskt det viktigaste arbetet, dvs att förskrivningsstödet är anpassat efter den verksamhet jag arbetar i, utifrån de särskilda behov mina patientgrupper har.

Att hänvisa till att man kan jobba lokalt och centralt med att bygga upp mallar är inte riktigt framåtsyftande. Ett datasystem som ska klara att uppdateras/ändras kan inte byggas på mallar som inte är algoritmer utan ”vanlig” text.

Har man gjort för många mallar så går de in i varandra på olika sätt och listorna över valbara mallar kan slutligen bli helt ohanterligt många.

Sedan återstår hela problemet med ordinationer till barn, här har man passat från alla projekt och myndigheter för att det är för komplicerat.

Det är inte acceptabelt att vi fortfarande bygger systemhjälpmedel utifrån 20-åriga killars behov och sedan lägger in lite konfidensintervall för att fånga resten av befolkningen!

Slutligen vill jag bara reflektera över EES, det är ju fantastiskt att något offentligt företag/myndighet har lyckats gå från uppdrag till drift på denna korta tid.
Tyvärr bygger EES på att information ska vara likartad och anpassad för varje del av förskrivningskedjan.

Bara antalet felmeddelanden som projektdriften gav vid hand gör att man undrar hur apotekens vardag kommer att se ut framöver med kontinuerlig telefon­uppringning och jakt på förskrivare som sedan ska finna en dator att logga in på för att gå in på patientens journal och se om receptet trots allt är rätt eller, på grund av usel informationsöverföring mellan olika förskrivare/apotek, faktiskt är helt fel!

2010 är detta vår framtidsbild. Vilket år får jag, eller nästa generation läkare, skriva att förskrivningskedjan nu sitter ihop på ett patientsäkert, användarvänligt och kostnadseffektivt sätt?

Mikael Rolfs, ordförande i Läkarförbundets råd för läkemedel och mecicinsk teknik

Utgångspunkten för resonemanget är att medicinskt indicerad sjukvård (inte bara ortopedi och kirurgi) är av nytta för individen och att landsgränser inte skall utgöra hinder för en fri marknad och en fri rörlighet i Europa.

Jag, liksom Dahlberg, Sanzén och Odenholt hyser farhågor om att en mer ”gränslös sjukvård” kan ge ökad risk för ”onödiga ingrepp och infektioner med multiresistenta bakterier”, men detta är inte skäl nog för att vare sig SKL, Socialstyrelsen eller enskilda läkare skall underlåta att informera patienter om deras rätt att söka vård utanför landets gränser.

Om EU-kommissionens förslag hade erkänts under Sveriges ordförandeskap 2009, hade arbetet med att inom Europas sjukvård samordna kvalitets­arbete, försäkringsskydd etc. kommit längre. Inte desto mindre har svenska patienter rätt att på ett sakligt sätt få information om möjligheter, villkor och risker med den vård som kan erbjudas både här och där.

Syftet att belysa svårighet för patienten att få vård utomlands må vara vällovligt, liksom att vi som läkare alltid måste sträva efter att förbättra vården för våra patienter. Det är också lätt att hålla med om det generaliserade påståendet att patienter som diagnostiserats med sjukdom som går att bota eller lindra bör botas eller lindras så fort det är möjligt annars riskerar de förvärrad sjukdom eller ökat lidande.

Wedin påtalar också att allt fler medborgare är födda utomlands och allt fler av infödda känner sig trygga i sina europeiska grannländer. Med kostnadseffektivitet som utgångspunkt påstås ”Medicinskt indicerad sjukvård är lönsam för samhället och det blir inte sammantaget dyrare om EU-kommissionens förslag till regelverk går igenom”.

Vi kan identifiera fyra delvis sammanhängande punkter som kräver djupare analys och diskussion; Medicinskt indicerat vård, 10 000-tals lider i onödan, säkerhet och trygghet, samt kostnadseffektiv vård.

Medicinskt indicerad vård

Ett annat inom ortopedin närliggande exempel är diskussionen om artroskopier på tveksam indikation på individer i den medelålders och äldre populationen med ledbesvär mest talande för artros. I artrosens förstadier är det livsstilsrelaterade behandlingar och inte operation som är den evidensbaserade interventionen. Vi gissar att vi är överens om att endast åtgärder som faller inom ramen för evidensbaserad behandling är medicinskt indicerade.

10 000-tals lider i onödan

Ortopedi är ju en specialitet som ofta opererar patienter med smärta och där väntan på operation ibland varit lång.

På http://www.vantetider.se/ kan man få information om väntetider i vården. I februari 2010 väntade i hela landet 18 626 patienter på de ortopediska operationer som registreras, 2622 av dem hade väntat mer än tre månader.

Ser man på alla kirurgiska ingrepp samlat (42 stycken registreras), väntade 75 194 på operation varav 10 179 hade väntat mer än 3 månader. Hur många av dessa som väntar av eget val framgår inte.

I gruppen väntande finns också de som fått låg prioritet för operation eftersom patienten och läkaren tillsammans kommit överens om att besvären inte är av sådan grad att behov föreligger för snar operation. Det är för oss svårt att se att 10 000-tals patienter lider i onödan i väntan på evidensbaserade ingrepp.

Säkerhet och trygghet

Så är inte alltid fallet utanför våra gränser. Ofta saknas kvalitetsregister och indikationen för kirurgi kan vara svårförståelig.

Minst lika viktigt är dock att i den gränslösa sjukvården diskuteras alltför sällan faran att drabbas av multiresistenta bakterier. Risken att en postoperativ sårinfektion orsakas av meticillin-resistenta stafylokocker (MRSA) är exempelvis 44 procent om patienten opereras i England och lika stor om patienten opereras i den sydliga delen av Europa.

I Sverige är andelen MRSA i positiva blododlingar med stafylokocker cirka 1 procent. Det är emellertid inte bara MRSA som är problemet, utan risken är även stor att drabbas av multiresistenta tarmbakterier, ESBL och VRE. Infektioner med multiresistenta bakterier ger en ökad dödlighet, längre vårdtider och självklart stort lidande för våra patienter. Detta måste man vara medveten om både som vårdgivare och patient. I framtiden kan multiresistenta bakterier dessutom komma att äventyra all proteskirurgi.

Kostnadseffektiv vård

De väntetider för indicerad kirurgi som presenteras på www.vantetider.se synes idag vara högst rimliga på de flesta ställen i Sverige. Utan kunskap om vilka de 10 000-tals patienterna är, vem som bestämmer att det finns evidens för en viss åtgärd samt hur risken att drabbas av infektion ska hanteras kan vi inte se hur man ska kunna räkna ut om gränslös sjukvård är kostnadseffektiv eller ens önskvärd ur ett patientperspektiv.

Avslutningsvis påstår Wedin att orsaken till att det ofta sägs att ”svenska patienter absolut vill bli behandlade hemmavid” kan bero på dålig information och otrygghet angående möjligheter och alternativ. Vår erfarenhet är snarare att det kan vara svårt att förmå patienterna att ens resa till närbelägna sjukhus för att få en elektiv operationen utförd, även om den görs av samma opererande läkare. Om vi som nu fortsätter att på ett sakligt sätt informerar våra patienter om fördelar och nackdelar med gränslös vård, tror vi inte att fler patienter än tidigare önskar resa utomlands.

Leif Dahlberg. professor i ortopedi, Lennart Sanzén, docent, överläkare, ortopediska kliniken, Inga Odenholt, orofessor i infektionssjukdomar, Alla Skånes universitetssjukhus

”Trial and error” präglade den kirurgiska pedagogiken på den tiden, men fortfarande idag betraktas kandidater som visar framfötterna genom att våga blunda och kasta sig ut, lämpliga att tränas till kirurger.

Patientskadeutredningen har indikerat att var tionde patient skadas i vården. Läkare verksamma inom kirurgiska specialiteter är väl medvetna om vilka faktorer som bör optimeras för att minska farorna.

Såväl tillräckligt med ljus, god sterilitet och slipade knivar påverkar kirurgisk säkerhet, likväl som kirurgens tekniska skicklighet, goda omdöme och mentala balans.

Idag när arbetet med förbättrad patientsäkerhet finns på allas agenda, kan vikten av god kirurgisk träning inte nog framhållas och Svensk kirurgisk förening har, som många andra specialitetsföreningar, under många år arbetat för en strukturerad specialistutbildning med praktisk träning. Nu tar man ytterligare ett steg och introducerar träning för bakjourer och i ledarskap.
Det är av yttersta vikt med en bra utbildning, handledning och fortbildning inom de kirurgiska specialiteterna och det finns pengar och lidande att spara genom målmedveten träning av såväl vardagliga rutiner som akuta risksituationer.

Utvecklingen av simuleringssystem har ökat möjligheterna att träningsoperera under handledning. Inom ortopedisk kirurgi appliceras nya skruvar och plattor med nya verktyg på plastmodellben.
En bra introduktion men de uniforma syntetskeletten kan aldrig fullt ut illustrera den variation av anatomiska förutsättningar som utgör utmaningen inom ”real life-ortopedin”. Därför har träning på anatomiska preparat fortfarande en tydlig plats och det är av stor vikt att möjligheten att träna på likdelar bibehålls.

Förutsättningen för detta är att människor medvetet donerar sin kropp till forskning och undervisning och att hanteringen av de donerade anatomiska preparaten sker på ett öppet, värdigt och etiskt hållbart vis.

Det har berättats hur läkare förr i tiden, i smyg övade kirurgi på lik som de grävde upp på kyrkogården. Det slipper vi idag och vi vill, i mesta möjliga mån, dessutom slippa smygträna kirurgiska ingrepp på levande människor.

Vi vill fortbildas och tränas för att, så långt det är möjligt, kunna undvika kirurgiskt vådliga lägen. Situationen att, i journattens mörker, med lågt blodsocker och högt blodtryck, utan tillgång till kvalificerad hjälp, känna möjligheterna och tålamodet tryta, känner de flesta av oss igen.
Det är uppenbart att i arbetet med minskade patientskador och bättre kvalitet krävs utbildning och fortbildning av läkare och övrig personal. Det behövs även optimerade betingelser för kirurgi via god vård av patienter och god arbetsmiljö för utvilad personal med intränat gott omdöme.

Tryggheten för läkare i bra skolning och tillräckligt på fötterna kan inte nog understrykas. För att bli en bra kirurg är det inte längre rimligt att vare sig fylla en kyrkogård eller att tömma en.

Marie Wedin,
ordförande i Sjukhusläkarföreningen.

Tyvärr tycks det dock bli tvärt om då tjänstemännen pekar och organisationer rivs och byggs upp i en aldrig sinande flod.

Många landstingpolitiker och tjänstemän borde läsa Fredrik Nystöms bok “Ät upp till bevis! Fakta och fördomar om kost och hälsa”.

Nyström ifrågasätter i sin bok många sanningar om kost och hälsa som inte alls visar sig vara sanningar när de studeras med vetenskaplig lupp. Så vill du ha lite avkoppling i sommar, ta med dig Nyströms bok till hängmattan och fundera på vilken tjänsteman just du skulle vilja skicka boken till.

Precis som storsjukhusen i norr och söder försöker nu Halland att göra en liknande fusion mellan de två akutsjukhusen. Samverkan har blivit modeordet och för att detta skall bli möjligt snickrar man på identisk ledningsstruktur på de båda sjukhusen.

Sjukhuset i Varberg har under många år brottats med betydande problem i form av underfinansiering och resursbrist. En mot såväl patienter som huvudman solidarisk läkarkår har genom flexibilitet och engagemang hela tiden tänjt sig till det yttersta och kunnat erbjuda en högkvalitativ specialistsjukvård.

Sommaren som gick blev det dock för mycket och bristen på resurser och vårdplatser ledde bland annat till att den Socialdemokratiska riksdagsmannen Hans Hoff anmälde sjukhuset i Varberg till Socialstyrelsen. Socialstyrelsen gjorde inspektion och slog bland annat i sin rapport ner på den prekära vårdplatsbristen.

Vi närmar oss nu ett nyval. Sjukhuset i Varberg är tyngt av sin felbudgetering och den överföring av resurser från norra till södra Halland utan att därför nödvändigtvis patienterna följt med. Med denna blogg vill vi ge en rad exempel på hur en illa det kan gå när man försöker organisera fram duglighet och kompetens genom toppstyrning.

Vi vill också att politikerna träder fram och berättar hur man vill komma tillrätta med de brister och tillkortakommande som bidragit till att skapa den ojämlika vården i Landstinget Halland och därmed leva upp till Hälso- och sjukvårdslagen.

Patienternas önskemål kommer hädanefter dock att väga lättare då det utgått ett påbud på vår klinik om att ingen får sättas på op-väntelistan som inte skall eller kan opereras inom tre månader.

En otvivelaktigt ändamålsenlig åtgärd för att klara dagens vårdgaranti som ju ska garantera behandling inom tre månader från diagnos. Det är också ett tydligt vittnesmål om fyrkantigheten i denna garanti vilken i juli ska lagfästas.

Medborgarna får då laglig rätt till sjukvård inom 0-7-90-90 dagar, men eftersom väntetiderna för utredning inte räknas in i garantin kan det ändå innebära orimligt långa väntetider för vissa patienter. För andra, som i exemplet ovan, kan garantin föra med sig att de förlorar möjligheten att få sin behandling i rättan tid.

Inför årets riksdagsval har Anders Åkesson, riksdagsledamot för KD och ordförande i Alliansens sjukvårdspolitiska arbetsgrupp, i Dagens Medicn nr 6, tipsat om att Alliansen inför valet kommer att föreslå en uppstramad vårdgaranti som skall garantera tillgänglighet till sjukvård inom 0-5-30-60, 0-5-30-90 eller 0-5-120 dagar. ”Det här dragspelet mellan siffror är inget vi kan leva med” säger han.

Kommunstyrelsens ordförande i Nynäshamn Illja Batljan (s) sade på Sveriges Yngre Läkares Förenings (SYLF) fullmäktige att socialdemokraterna vill satsa på ”jämlik vård oberoende av plånbok”. De vill prioritera den bästa vården för de svårast sjuka äldre, i antingen privat eller offentlig regi, samt öka andelen direkt patientarbete för sjukvårdspersonal under devisen ”mer tid för vård”.

Absolut vällovliga ansatser och målet att sätta patienten i fokus genom en mer tillgänglig, jämlik och säkrare vård förefaller blocken eniga om. Trovärdigheten i förverkligandet kommer att avgöra var väljarna lägger sin röst.

Jag tror inget av blocken har valt rätt väg för att klara de uppsatta målen. Inget av partierna föreslår potenta åtgärder nog för att lösa sjukhusvårdens största tillgänglighetsproblematik nämligen vårdplatsbristen. Inget block presenterar tillräckligt effektiva förslag för att kunna fördela vården i enlighet med vår prioriteringslagstiftning.

Får vi råd med vård i framtiden?

Det diskuterades vid Sjukhusläkarföreningens fullmäktigemöte nyligen. Anders Klevmarken, professor i ekonometri från Uppsala, poängterade att unga idag har sämre hälsostatus än sina föräldrar, vilket kan ge ökad efterfrågan på sjukvård i framtiden. En äldre befolkning och ökade medicinska möjligheter talar också för ett ökat behov av sjukvård i samhället. Enligt beräkningar i hans studie ”Old Baby-boomers” kan antalet vårddygn på sjukhus behöva öka med 40-65 procent de närmaste 30 åren.

Per Borg (s) leder en kommission som över partigränser skall fundera över möjliga lösningar för vårdens framtida finansiering. På vårt möte beskrev han de politiska förutsättningarna: ”Vi måste arbeta med alla möjligheter.” ”Privat vård måste finansieras och uppmuntras.” Han menade att det krävs ett nytt välfärdspolitiskt kontrakt med en definierad offentligfinansierad del och en tydlig gräns för vad som ligger utanför och får bekostas av individen i paritet med vad som idag gäller för glasögon och tandvård.

Medicinsk vårdgaranti löser många problem

Patienten bör få rätt att inom fem dagar få träffa läkare i primärvården och inom 30 dagar få träffa läkare inom sjukhusvården för att i förhållande till medicinsk diagnos, sociala behov och egen vilja, få en personlig plan för ett sammanhängande utrednings- och behandlingsförlopp. En rätt till ett vårdkontrakt som kan anpassas efter behov och som innebär en rättighet att få vård inom rimlig tid, i offentlig eller privat regi.

Det behövs en vårdplatsgaranti

Patienter med långdragna behandlingsförlopp eller frekventa sjukhusvistelser behöver få sova någorlunda ifred och ha lite privatliv. Det är ett stort underbetyg att vår sjukvård inte klarar detta utan regelmässigt förvarar svårt sjuka i korridorer, på fel avdelning, eller inte tar hand om dem alls.

Trovärdighetsfråga

Hur får vi råd med vård?

Jag vill inför valet ha besked om vilket parti som planerar att bygga ut antalet vårdplatser på sjukhusen. Vilket parti tänker föreslå en prioriteringsrutin som ger vård på lika villkor över landet? Vilket politiskt block vill erbjuda patienter en medicinsk vårdgaranti som ger vård i tid med hänsyn till diagnos och sociala behov?

I nästa nummer vill vi att våra politiker ger besked om vad deras partier önskar och planerar med landets vård-garantier, sjukvårdskvalitet och finansiering. Till dess får de gärna låta sig inspireras av vårt råd om vård: vårdplatsgaranti.nu

Marie Wedin,
ordförande i Sjukhusläkarföreningen