Larmrapporterna från Sahlgrenska universitetssjukhuset har avlöst varandra den senaste tiden. Men de problem som vårdplatsbristen för med sig kommer inte som någon nyhet för Valeria Castro, specialistläkare internmedicin, Johan Lönnbro, akutläkare och skyddsombud och Christina Sjöberg, första vice ordförande i Göteborgs läkarförening. Foto: Julia Sjöberg

Larmrapporterna från Sahlgrenska universitetssjukhuset har avlöst varandra den senaste tiden. Men de problem som vårdplatsbristen för med sig kommer inte som någon nyhet för Valeria Castro, specialistläkare internmedicin, Johan Lönnbro, akutläkare och skyddsombud och Christina Sjöberg, första vice ordförande i Göteborgs läkarförening. Foto: Julia Sjöberg

”Bägaren har runnit över”

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInPrint this pageEmail this to someone

AV: Anna Sofia Dahl | 25 april, 2017 | MER: Vårdplatser

Ett Facebookinlägg i ren frustration hamnade mitt i nyhetsflödet och satte fokus på den allt mer pressade situationen på Sahlgrenska universitetssjukhusets akutmottagning. Men för personalen kom det långt ifrån som en nyhet – snarare är det en verklighet man larmat om i åratal.

Det hände något under våren 2015. Exakt vad har Johan Lönnbro, akutläkare på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg, svårt att göra mer konkret. Men säkert är att man fram till dess hade lyckats hantera det ansträngda läget.

– Så det här är inget nytt. Vi har under en lång tid haft en situation där vårdplatser fortsatt att stängas. Det har i sin tur inneburit att personalen blivit mer och mer belastad, och att vi fått en hög omsättning på sjuksköterskor på akutmottagningen och avdelningarna. Som jag ser det har de beslut man tog om att stänga ner vårdplatser av ekonomiska skäl resulterat i att man är tvungen att stänga ännu fler på grund av personalbrist, säger Johan Lönnbro.

I sin roll som skyddsombud på medicinkliniken flaggade han, tillsammans med övriga fackförbund, redan sommaren 2015 för vilka problem neddragningarna av vårdplatser skulle föra med sig. Men istället införde Västra Götalandsregionen ett stopp för hyrsjuksköterskor i oktober samma år där utfallet blivit en succesivt förvärrad situation.

18 månader senare avlöser nu rapporterna om kaosartade situationer och patienter som fått vänta i flera dygn på akutmottagningen varandra. När Valeria Castro, specialistläkare i internmedicin, skrev det Facebookinlägg som satte fart på den mediala uppmärksamheten hade larmen från 2015 tagit verklig form.

– Anledningen till att jag skrev inlägget var inte ett tufft arbetspass en kväll. Jag har jobbat på SU i fem år och randat mig på olika sektioner inom internmedicin. På så sätt har jag kunnat se att många av avdelningarna brottas med vårdplatsbrist och att sjuksköterskor slutar.

Och hon upplever att läget blivit allt värre de senaste två eller tre åren.

– Personalen försöker alltid buffra för just att öka patientsäkerheten, men nu har vi kommit till den nivå där vi går på knäna för att försöka behålla den.

För Johan Lönnbro, som till har sin hemvist på akutmottagningen, har situationen nästintill normaliserats – han har ”matats in i det på ett sätt som är osunt”.

– Det här gör att vi läkare tvingas fatta beslut som vi inte vill fatta. I de avvikelser som rapporterats de senaste månaderna kan vi se att platsbristen i allt fler fall varit en bidragande orsak till vårdskadan. Och vi menar att patientsäkerheten är hotad, säger han.

Och om inget händer riskerar farhågorna inför sommaren att även de förverkligas.

– Får vi en sommar i samma anda som den här vintern, då är vi i ett riktigt krisläge. Jag vet redan nu att det är flera sjuksköterskor som funderar på om de ska stanna kvar över sommarschemat, eftersom de inte vet om det kommer att orka med, säger Johan Lönnbro.

Att förra sommaren överhuvudtaget, om än med nöd och näppe, gick ihop menar Christina Sjöberg, geriatriker och förste vice ordförande för Göteborgs läkarförening, beror på ”ett enormt slit från personalen”.

– Så nu vill det till att man verkligen har en plan som övertygar medarbetarna om att det faktiskt kommer att bli bättre, säger hon.

Men hittills har arbetsgivarens försök med olika handlingsplaner lett till varken konkreta förbättringar eller ett ökat antal vårdplatser på sjukhuset. Snarare har den onda spiralen fortsatt snurra för egen maskin.

– Det har succesivt skett en neddragning, men nu har bägaren runnit över. Nu går det av sig själv och det är nog en del i förvåningen hos politikerna. Man har kunnat dra ner och effektivisera varje verksamhet, men nu tog det plötsligt stopp, säger Christina Sjöberg och fortsätter:

– Men det finns en samsyn nu som är positiv – man ser problemet på samma sätt uppe i högsta ledningen som vi gör. Och det här har gett eko ända till region­ledningen, där politikerna undrar varför informationen inte nått dem tidigare.

Valeria Castro pekar också på det faktum att man tvärfackligt driver frågan framåt som något posixtivt.

– Jag tycker att man hör diskussioner om det här överallt på sjukhuset och det är bra. Men det är också viktigt att man kan fånga upp alla de idéer som finns, så att de inte bara stannar i fikarummet, säger hon.

I början av 2017 har det ändå börjat röra på sig en aning. I slutet av februari kom ett förslag på beslut på den 66a-anmälan som lämnades in i december 2016 från Arbetsmiljöverket. Och ungefär samtidigt meddelande Inspektionen för vård och omsorg, IVO, att man kommer att utföra en tillsyn. Men än vågar Johan Lönnbro inte andas ut.

– Det är jättebra att det blivit fokus på frågan och all medial uppmärksamhet har gjort att det varit svårare för de ansvariga att gömma sig. Ledningen pratar om samarbete och drar paralleller till fotbollen där man ska passa och verka mot gemensamt mål. Vi har under en lång tid försökt att passa en massa bollar, men det gäller ju att den som tar emot passningen gör någonting med bollen. Så vi hoppas på det nu, men vi vet inget förrän vi ser det.

Lämna en kommentar

CAPTCHA