Tidningen Sjukhusläkaren » Christine Takami

Solbränd och godkänd

Christine Takami — Thu, 17 Jun 2010 08:56:03 +0000

Terminen avslutades för två veckor sedan med en mysig parkfest med läkarstudenter från termin 1, 2 och 3. Det var lite vemodigt att lämna alla människor som man just lärt känna och umgåtts och pluggat så intensivt med. Men ett snabbt miljöombyte till soliga Mallorca var plåster på de såren. Det var fantastiskt skönt att bara ligga på en solstol och inte behöva bry sig om reglerande enzymer och gastrocoliska reflexen.
Men oron att jag kanske, kanske kuggat tentan låg som ett moln över semesterlugnet. Så när jag i går kom hem och såg att jag blivit godkänt lossnade äntligen alla spänningar.
Nu ska jag njuta av sommaren och vila!
Jag återkommer i augusti. Ha en superskön sommar alla mina bloggbesökare!

Det är över nu

Christine Takami — Tue, 08 Jun 2010 13:15:54 +0000

Usch, vad opeppad jag kände mig när jag kom till skrivsalen 8:20 i går morse. Det kändes som om jag laddat sönder min stackars hjärna och jag hade ingen energi kvar. Det första fyratimmarspasset av tentan kändes trots det ganska bra. Jag tyckte att jag hade ett hum i alla fall om nästan varje fråga. 60 procent rätt borde jag nog ha fixat.
På lunchen var det några som drog fram böcker och anteckningar. Men jag och en kompis i klassen bestämde oss för att inte prata om tentan eller plugga något mer.
Passet efter lunchen kändes också rätt så bra. Jag fick sen veta att jag gjort helt fel på två frågor, men jag valde att skaka av mig det och undvika att hamna i diskussioner om rätt och fel svar.
Inför tredje och sista skrivpasset var det snack om att nu skulle det komma frågor på embryologin. Jag som älskar embryologin trodde att jag lätt skulle plocka poäng på det området. Men det var en helt obefogad hybris från min sida. Det kom fyra frågor om embryologi på totalt åtta poäng. Jag är glad om jag klarade tre av de poängen. Jag mindes inte hur många somiter som finns i embryot och vad de bildar, jag glömde vad min kära blastocyst bestod av och neuruleringsprocessen kändes inte heller som den satt. Attans!
Efter tentans slut var det många som var upprörda över embryologifrågorna och oroliga att de kuggat tentan på grund av dem. Man måste ha 50 procent rätt på varje delmoment för att bli godkänd.
Men mest av allt var alla lättade att det var över. Vi gick till Vasaparken och satte oss och drack rosé, vin och öl och pratade om allt utom tentan. Vi var säkert 70 personer som satt där i solen. Det var riktigt mysigt. Det var länge sen jag upplevde den sidan av studentlivet. En så stor gängsammanhållning. Härligt!
I dag var det desto segare att gå till skolan igen. Nu ska vi göra ett projektarbete om det metabola syndromet. Entusiasmen i vår lilla grupp var inte den största inför att läsa en massa vetenskapliga artiklar. Jag satte mig i solen med gruppkompisen J och tog det lugnt i stället. Herregud, vad skönt det är att tentan är över!

Dagen före domedagen

Christine Takami — Sun, 30 May 2010 09:47:36 +0000

Den senaste veckan har bara bestått av plugg, intag av föda, sömn och ett minimalt mått av socialiserande. Jag minns ingenting som hänt för min hjärna har varit fullt fokuserad på att memorisera hela intermediärmetabolismen, cellens struktur och funktion, tarmperistaltik, histologi och embryologi. Jag har precis gjort en gammal tenta och konstaterat att jag var fyra poäng från godkänt. Lite deprimerande. Hur mycket mer hade jag kunnat plugga än såhär?
Förhoppningsvis kommer frågor som jag kan bättre i morgon. Och då kanske hjärnan är lite fräschare också.
Jag hade gärna haft en vecka till på mig att plugga. Å andra sidan vet jag inte om jag skulle klara att proppa hjärnan mycket mer. Nu känns det som att för varje ny sak jag tar in åker något jag redan kan ut.
Det ska bli skönt när det är över. Ännu skönare om det räcker till godkänt.
När jag gick hem från skolan i går vid halv tio på kvällen satt några klasskompisar kvar och pluggade. De har suttit nästan varje dag och kväll framåt midnatt i tre veckors tid, sa de. Ändå var de inte säkra på att klara tentan.
Då kände jag mig nästan som en slarvig och oseriös student. Jag har ju bara pluggat nästan varje dag och kväll senaste två veckorna.
Nu måste jag återgå till lite snabb histologirepetition innan jag ska på fika hos vänner från förr. Det ska bli spännande att se om jag lyckas konversera med dem utan att nämna intermediärer i glukosmetabolismen.
Jag återkommer efter tentan.

Det svåraste för en läkare

Christine Takami — Sun, 23 May 2010 20:08:06 +0000

I veckan fick vi prova på att intervjua en patient på våra respektive praktik-vårdcentraler. Tanken var att vi skulle öva på samtalsteknik. Efteråt fick vi lyssna igenom intervjuerna och fundera över om vi till exempel ställt öppna eller slutna frågor och hurdana svar vi fått.
Som journalist gick jag med rätt mycket självförtroende in i uppgiften. Att sitta och prata med en främmande människa och ställa frågor kan jag väl göra i sömnen, tänkte jag.
Men det är ju skillnad på läkare och journalister. Och min intervjuperson var inte den som med stora målande beskrivningar beskrev vilka symptom han haft vid olika sjukdomstillstånd i sitt liv. På sin höjd fick jag på frågan ”Det måste ha gjort ont?” ett ”ja, det gjorde det”.
Plötsligt ställde min patient en motfråga. ”Vet du vad det svåraste för en läkare är?” sade han.
Jag tänkte efter en stund och började svara: ”Det är nog många saker som är svåra…” Men han avbröt mig direkt.
”Nej, det är att ställa diagnos. Sen är det lätt, då sätter man in behandling, sade han”.
Diagnos? Ja, så kanske det är, tänkte jag. Han berättade vidare att det skiljer så mycket mellan olika människor vad de menar med beskrivningar av symptom. ”Sveda”, ”ont”, ”molande”, ”kliande” och så vidare kan ha olika betydelse beroende på vem som säger det och när.
Han beskrev med beundran i rösten en kvinnlig läkare som direkt satt rätt diagnos på honom vid ett tillfälle.
Efteråt har jag funderat på det han sa. En diagnos är ju inte bara ett medicinskt facit som man kommer fram till efter att ha fått alla fakta på bordet. På en vårdcentral är det med ord, med hjälp av samtalet, som man ska försöka klura sig till ledtrådar om en persons sjukdom eller icke-sjukdom. Det låter som en väldigt svår uppgift, men jag är tacksam för att jag fått den insikten redan termin 1 och inte först på AT. Nu har jag chansen att träna upp mig i några år först.

Första steget avklarat

Christine Takami — Mon, 17 May 2010 18:26:44 +0000

Man kan bli spyfärdig av att plugga har jag sent omsider fått erfara. I går kväll satt jag efter en hel dags pluggande och försökte nöta in lite nukleotidmetabolism, men till slut började jag må illa så då lade jag ner.
I dag var det dugga på biokemiavsnittet om intermediärmetabolismen. Det var 13 flervalsfrågor och tre ”skriv-själv”-frågor. Jag kände mig ganska lugn efter flervalsfrågorna. Maxpoängen var 20 och 10 poäng krävdes för godkänt. Jag räknade ut att jag borde ha satt åtminstone fem redan där. En av flervalsfrågorna handlade om elektrontransportkedjan, min kära lilla oxidativa fosforylering! Jag blev så till mig att jag inte läste frågan ordentligt utan svarade på fel sak. Så tyvärr blev det ingen full pott på den på grund av mitt övermod.
På eftermiddagen hade vi obligatorisk duggarättning med en lärare. Jag räknade till att jag borde ha fått godkänt med ett par poängs marginal. Duggan ska efterrättas av lärare i kväll och vi kommer att få veta resultatet i morgon.
Det känns väldigt skönt att ha kommit över denna lilla puckel. Nu kan jag börja repetera lite av allt det andra vi ska ha lärt oss denna termin och som kommer på tentan om två veckor.
Men först ska jag ta pluggledigt i två dagar.

Sena kvällar och långa dagar

Christine Takami — Thu, 13 May 2010 19:12:59 +0000

I dag var det en superröd dag, helgdag. En sådan där dag när många i arbetslivet passar på att ta långhelg och antingen vila upp sig eller hitta på något skoj. En resa kanske. I det så kallade hus 75 på Karolinska institutet var det däremot upptaget i varenda klassrum. Det ritades glykolys, citonsyracykel, beta-oxidation och allt möjligt annat på whiteboardtavlorna. Ett gäng som jag lunchade med hade suttit hela dagen och kvällen i går. Även i dag hade de med sig lunch- och middagsmatlåda så att de skulle kunna plugga länge.

Det är inte lätt att prata om annat än biokemi med klasskompisarna nuförtiden. Det krävs en rejäl ansträngning.

Själv satt jag också i ett studierum i dag och ritade på tavlan med en klasskompis. Det var kul och kändes givande ungefär mellan 9.30 och 16.30. Sen kom huvudvärken. Man försöker rita upp en reaktionssekvens, man vet egentligen vad enzymet heter, men det är som att hjärnan är överhettad och det tar en evighet att tänka ut varje steg.
Helt plötsligt känns det som att man inte kan någonting alls. Man minns inte vad man gjort hela dagen.
Dumt nog avslutade jag pluggdagen med att kolla på en gammal tenta. En fråga löd: ”Redogör för lipolysen med angivande av substrat, produkter och enzym samt hur och var de bildade produkterna processas vidare till en första intermediär i glykolysen respektive beta-oxidationen. Rita och beskriv med text var i cellen olika reaktioner sker och ange samtliga substrat, produkter och reglerade steg.”

Trots att vi hade ägnat halva dagen åt fettsyror och deras nedbrytning fick jag total blackout. Jaja, det kommer nog tillbaka i morgon. Då är det en ny pluggdag. Och på söndag ännu en. På måndag är det dugga.
Men i kväll ska jag ta ledigt och unna mig en film.

KI inte som alla andra?

Christine Takami — Sat, 08 May 2010 20:59:21 +0000

Det går rykten om att biokemin är tuffare på KI än på andra läkarprogram. Några har hört från studenter i Uppsala eller Lund att studenterna där inte behöver lära sig alla enzymnamn och exakta reaktionsföljder för hela intermediärmetabolismen. Bland de som brinner mer för annat än biokemi inom läkaryrket är det nog flera som hellre hade läst på något av de lärosätena.
Jag hade helst velat läsa i Uppsala eller här på KI. Att KI hamnade överst på min ansökningslista var främst för att jag var (och fortfarande är) lite osäker på om jag vill forska och jobba som läkare eller ”bara” vara läkare. Vetskapen om den djupa forskartradition som finns och möjligheterna att börja nosa på forskningen tidigt i läkarutbildningen var viktigt för mig.

Att jag nu faktiskt går på den utbildning jag allra helst ville in på är tack vare den drös med reserver före mig som av någon anledning tackade nej. Tack alla ni vilka ni nu är!

I höstas när jag höll på att läsa klart basåret roade jag mig med att läsa diskussionsforum om de olika läkarprogrammen. De flesta diskussionerna gällde hur bra studentlivet är. Där låg KI i botten. Men det beror kanske mer på Stockholm än på KI i sig. Däremot låg KI högst i status. De som förespråkade KI menade att ingen utomlands hört talas om de andra lärosätena. Några diskuterade om det var mer status att läsa på KI eller på Handelshögskolan. Den diskussionen begrep jag inte riktigt. Det är väl ändå rätt stor skillnad på ekonomi och medicin? Eller kanske inte? Tydligen finns det personer som läser på Handelshögskolan och på KI:s läkarprogram parallellt. Undrar hur högt man står på statusstegen då.
Ville man hellre ha studentliv och en utbildning med fokus på läkaryrket mer än forskningsmöjligheter fick jag intrycket av att Uppsala låg i topp. Lund var också bra. Umeå var mysigt och hade bra studentliv, men diskussionerna handlade mycket om hur kallt det blir där på vintern.
Linköping hade blivit utsett till bästa läkarprogrammet och var först med problembaserat lärande, PBL. Göteborg stod det inte så mycket om vad jag kan minnas.

Det är få förunnat att komma in på något läkarprogram i Sverige överhuvudtaget. Ännu färre har lyxen att välja exakt var de vill läsa.
Många vill byta mellan utbildningar, men det verkar vara jättesvårt. Några i klassen har läst en termin i Uppsala och sedan bytt och börjat om med termin 1 på KI. Eller bytt är fel ord. De måste söka och bli antagna den vanliga nybörjarvägen. Sedan KI stoppade alla överflyttningar från andra läkarprogram måste alla som vill byta söka den vanliga vägen och sedan försöka tillgodoräkna sig det som de har läst. Jag tror det är samma sak nästan överallt.
Det vore kul att höra hur det är på de andra läkarprogrammen. Hör gärna av er och berätta!

Hamam och vetenskapen

Christine Takami — Mon, 03 May 2010 20:16:56 +0000

I 30-årspresent fick jag och sambon ett presentkort för besök på hamam, ett slags turkiskt badhus som sedan några år tillbaka finns på Lidingös norra udde.
I helgen passade vi på att åka dit. Det skulle bli en skön avkoppling från studierna tänkte jag.
I besöket ingick en behandling. Den bestod i att man skulle ligga på en marmorhäll och bli skrubbad och intvålad, schamponerad och sköljd med kallt och varmt vatten om vartannat.
I vanliga fall brukar jag vara den som tycker den här typen av avkopplande och helande behandlingar är behagliga och därmed basta. Jag har nöjt mig med någon slags diffus idé om att det säkert att bra för kroppen och själen.
Men den här gången kunde jag inte låta bli att fundera på vad som egentligen sker när man får massage eller skrubb eller andra må bra-behandlingar. Vilka nerver, signalsubstanser, hormoner eller annat är inblandade? Gör det verkligen bara nytta?
Skulle man som läkare kunna rekommendera hamam åt någon slags patient? Och vilka skulle då särskilt ha nytta av det?
Funderingarna fick mig att inse att jag inte längre är en renodlad humanist. Jag börjar lägga mig till med ett kritiskt naturvetenskapligt perspektiv.
Det gillar jag.

Nedräkning till Tentan

Christine Takami — Thu, 29 Apr 2010 21:56:43 +0000

Jag har till skillnad från flera andra bävat för tentan sedan i februari. Men jag har den märkliga egenheten att jag blir lugnare ju närmare en utmaning jag kommer. Så nu är det nästan en lättnad för mig att kunna räkna dagarna till det är dags. Den 31 maj ska vi bevisa att vi lärt oss massa saker denna termin.
Även de coolaste, mest avslappnade studenterna i klassen börjar nu mumla om att det blir till att läsa varje ledig stund. Till och med flera av dem som är molekylärbiologer, biokemister eller biomedicinare i botten säger att de måste börja plugga.
Statistiskt är det ungefär vart tredje eller fjärde av oss som blir underkända tror jag. Med tanke på hur många det är som pluggar hårt måste det innebära att även några av dem misslyckas.
Det är ett rätt stort stressmoment för många.
Om två veckor är det dugga. Den ska enligt vissa rykten vara lika svår som tentan som kommer den 31 maj. Alltså måste vi kunna allt redan den 17 maj. Det är väldigt snart!

Lättare att vara nyttig

Christine Takami — Thu, 29 Apr 2010 08:46:24 +0000

Vi håller just nu på med ett projektarbete om kolesterol. För mig var detta lilla ämne tidigare något som jag tyckte bara berörde äldre människor och som jag inte behövde bekymra mig om än. Det tycker jag inte längre.
Ju mer jag lärt mig om lipider, kolhydrater och proteiner desto mer motiverad har jag blivit att äta bättre och leva mer hälsosamt. Det har aldrig varit högst på min agenda tidigare.
Nu när jag ser en stor och mumsig kokosboll ser jag samtidigt för mitt inre öga hur jag överöser mina stackars små endotelceller med triacylglycerider som sedan åker vidare och ansamlas som en lämplig fettvalk någonstans.
Kolesterolprojektet har dessutom fått mig att se hur de luriga LDL-partiklarna oxideras i mina tunnaste kärl och ansamlas som elakt plack som ger mig en hjärtinfarkt någon gång i framtiden.
Aldrig tidigare har det varit så lätt för mig att motstå kakor, glass, godis, wienerbröd eller annat som jag misstänker leder till något av det ovanstående. Till min glädje läste jag dock nyss att choklad innehåller 18-kolsfettsyran stearinsyra och att den ”bara” ger en smärre ökning av plasmakolesterol. Så nu kan jag nog tillåta mig lite choklad emellanåt.
När jag berättade det här med hälsosamma läkare för min sambo ryckte han bara på axlarna och sa: ”Det är väl inte så konstigt. Bilmeckar har ju inte problem med sina bilar eller hur?”
Nej, så kanske det är.