Jag har följt tv-serien House sedan den började och häromdagen såg jag ett reprisavsnitt från en av de tidigare säsongerna. Jag mindes mycket väl avsnittet som handlade om en mobbad och överviktig flicka. Men jag insåg hur mycket mer jag nu förstår av det medicinska. För några år sedan hade jag ingen aning om vad Cushings syndrom var eller warfarin. Det var häftigt att inse att jag nu hänger med rätt okej i de medicinska resonemangen i serien.

Det känns lite konstigt att inte få följa med min ursprungliga klass vidare den här terminen. De som kör raka spåret kommer bli färdiga ett år tidigare än jag. Nu går de runt i sjukhusmiljö och får lära sig en massa praktiska färdigheter. Jag känner mig lite avundsjuk, men inser att jag knappast hade kunnat ta till mig kursen med min gigantiska mage och molande foglossning. Jag är inte som Laila Bagge som klarar att köra på fram till förlossning, vara borta en vecka och sen komma tillbaka.

Det ska bli skönt med en paus också. Förhoppningsvis hinner jag med att repetera lite i lugn och ro under föräldraledigheten och kanske fördjupa mig en aning i de roligaste ämnena. Virus till exempel.

Men det är inte slutbloggat här bara för att jag tar ledigt. Från och med nästa vecka hoppar min klasskompis Kajsa Williamsson in och skriver om stort och smått som kretsar kring läkarstudentlivet. Det ska bli kul att läsa.

Ha det så gott allihopa!

Jag tänker på överläkaren som friades i dag. Vilken lättnad hon måste känna. Men jag tänker också på familjen som polisanmälde dotterns död. Fick de svar på sina frågor? Fick de veta varför deras barn inte kunde överleva? Jag har utifrån vad jag läst inte förstått det. Var det bara otur? Var det något som hade kunnat göras annorlunda och rädda livet på detta barn? Det svarade inte domstolsförhandlingarna på. Och kanske kan ingen svara på det.

Jag skrev en gång en artikelserie om patientsäkerhet. Jag träffade då en man som på grund av ett kirurgiskt misstag levde med ett handikapp. Men han var inte arg eller bitter på läkaren eller på sjukvården. Han hade fått förklarat för sig varför det hade blivit som det blev. Läkaren hade personligen bett om ursäkt och gjort allt vad han kunnat för att rätta till det som blivit fel. Mitt bestående intryck av de flesta arga patienter jag mötte var att de inte tyckte sig ha fått någon förklaring eller ursäkt för det som hänt. Jag tror att sjukvården kan bli mycket bättre än vad den är i dag på det området. Patientnämnder finns ju på flera sjukhus, men jag tror inte att de räcker. Jag vet ännu för lite om patientsäkerhetsarbete från sjukvårdspersonalens perspektiv. Men jag vet att jag kommer att fortsätta intressera mig för frågan. Jag kommer aldrig att glömma en patient jag mötte som kanske dog i förtid på grund av slarv som försenade en diagnos. Hon ville ha en ursäkt. Det fick hon så vitt jag vet aldrig.

Men först och främst har vi tenta på mikrobiologi och farmakologi. Det är som vanligt ofantligt mycket som vi förväntas kunna. Det gäller att hålla isär alla virus och bakterier och parasiter. Och att komma ihåg hur de interagerar med eller undflyr vårt immunförsvar.
Och sen är det farmakologin. Vi ska veta hur man behandlar allt från högt blodtryck till depression, epilepsi, astma, migän och så vidare.
Det börjar bli fullt i huvudet nu.

Nu börjar tentan närma sig och det märks att stressen börjar krypa fram. Det är mycket som ska in som vanligt. I dag satt jag länge och läste om opioider. Det är så lätt att fastna och fördjupa sig en aning för mycket när något är intressant. Egentligen skulle jag ju ha hunnit med mycket mer vid det här laget. Eftersom jag känner mig själv hyfsat har jag i alla fall valt att spara virusplugget till sist. Jag vet att jag aldrig skulle komma vidare om jag började med det ämnet. Men har jag otur kommer jag få praktisk erfarenhet av virus snart ändå. Det var tydligen ett barn som hade kräkts på dotterns dagis i dag och familjen i fråga har haft en sväng av kräksjukan. Calicivirus är ju enormt smittsamt har jag lärt mig. Hoppas bara att det inte blir rundgång bland dagisfamiljerna nu.

Jag tvivlar inte på att läkaryrket är världens bästa yrke. Men den senaste tidens nyheter får mig att börja tvivla en aning på om det verkligen är värt att ha världens bästa yrke. Det kanske är bättre med ett stabilare och tryggare jobb som är lite tråkigare?

Nu vet jag ju som gammal journalist att det som framkommer i medierna är det som är uppseendeväckande och udda. Majoriteten av Sveriges läkare sitter inte i domstolsförhandlingar och majoriteten av Sveriges alla AT-läkare har trots allt inte funderat på att byta karriär. Men det känns tråkigt att läsa om problemen som väntar en stor del av oss.

Redan nu är det orimligt långa väntetider på AT på många håll i landet. Ändå vill regeringen öka antalet utbildningsplatser på läkarprogrammen. Det går inte ihop tycker jag. Visst behövs det fler läkare, men hur ska vi bli säkra och kompetenta läkare om vi inte får den handledning och praktiska utbildning vi behöver? Jag vill känna att jag har tillräcklig uppbackning och stöd av mer erfarna kollegor när jag är ny ute i verkligheten och ska behöva fatta snabba och svåra beslut som påverkar människors liv och hälsa.

När jag jobbade som hälso- och sjukvårdsreporter fick jag ibland höra från läsare att vi bara skrev om elände i sjukvården. Då gjorde jag en artikelserie om när vården fungerar bra. Jag träffade patienter som var jättenöjda med den behandling de hade fått och pratade med den berörda personalen om vad det var som gjort att det hade blivit så lyckat. Jag ska nog leta fram de artiklarna och läsa igenom dem igen. För att påminna mig om att det nog trots allt är värt att kämpa vidare mot att få världens bästa yrke.

Men jag antar att det är en nyttig del i vår skolning till läkare. Kan vi inte prata neutralt om avföring blir det svårt att förmå patienter till att känna sig bekväma i att prata om sina problem på det området.
Om fyra år när vi går ut på vik eller AT kommer vi nog att vara tillräckligt yrkesavtrubbade för att kunna prata avföring eller sexuella problem utan att bli generade. Men än så länge är vi inte där. Och vi behöver nog komma över ett par till sociala pinsamhetsspärrar på vår väg in i läkaridentiteten.

Laborationen i dag gick bra. Alla smusslade diskret in sina prover, undvek att snegla på andras och strök snabbt ut lite på sina agarplattor. Nu ska proverna få ligga i 37 grader varma skåp och bakterierna får växa till sig över helgen. På måndag ska vi börja analysen. Det ska bli spännande att se vad det är för bakterier man bär runt på. Förhoppningsvis är det bara snälla sådana.

Men farmakologi är intressant som sjutton. Vi fick bland annat en uppgift som handlade om hur mycket amfetamin som kan passera från mammans blod till bröstmjölken. Det visade sig att eftersom bröstmjölken har lägre pH än blodet kommer den att få en högre andel av det svagt basiska läkemedlet.
Vi fick också räkna på alkoholens kinetik. Tydligen hade de tidigare labbar där läkarstudenter fick dricka sig till en promillehalt på cirka 1,0 och sedan utföra olika uppgifter. Men det har de slutat med nu.

Nu ska jag läsa en forskningsartikel med titeln ”Transfer of Buprenorphine into breast milk and calculation of infant drug dose”. Det är deadline för genomgång av den i morgon. Det blir bra godnattläsning. Jag minns från neuropsykologiföreläsningarna att det var lättast att minnas sådant man läser innan man går och lägger sig. Vi får väl se om det stämmer.

I måndags drog terminen i gång med ett upprop följt av en heldag med föreläsningar. Bland annat fick vi se en film som hette ”The misuse of a miracle” och handlade om det växande problemet med antibiotikaresistenta bakterier. Det var skrämmande att se. I vissa länder kunde reportern bara knalla in på ett apotek frisk som en nötkärna och få med sig en förpackning med antibiotika utan att behöva visa upp något recept.
Jag läste i somras ett reportage om pesten i Europa på 1300-talet. Många av de läkare som försökte bota strök själva med trots att de skyddade sig med alla medel man på den tiden trodde på. Jag ryser vid tanken. Läkare har varit bortskämda med att ha en enkel mirakelbot att ta till sedan antibiotikan kom. Vad händer när den inte längre fungerar? Hur mycket kommer det att förändra sjukvården?

Men så mycket mer har jag inte hunnit reflektera och fundera över problemet med antibiotikaförskrivning. Det är fulla dagar med föreläsningar och seminarier. Nästa vecka börjar farmakologin. Då ska vi ha hunnit igenom virus och parasiter och svampar och bakterier. Svettigt som vanligt.
Men jag klagar inte. Det här är det mest intressanta jag pluggat hittills.

Det kommer nog att bli en kul och tuff termin. Den sista prekliniska. Sen är vi ute i verkligheten och ska drillas till yrkesmänniskor. Jag börjar luta åt att jag vill bli allmänläkare. Men jag kommer säkert ändra mig många gånger på vägen. Jag kan inte låta bli att kika på jobbannonserna i Läkartidningen och försöka föreställa mig att jag en dag kommer att vara kvalificerad att söka åtminstone vissa av tjänsterna. Det känns fortfarande overkligt.

Nu ska jag fokusera på att vila upp mig de sista dagarna före uppropet. Och kanske kommer jag läsa lite i kursboken. Vi får se.

Jag såg på DN.se att KI:s läkarprogram var den tredje mest sökta utbildningen i landet. 5294 sökande. Det känns fortfarande lite overkligt att jag går på en så populär utbildning. Jag blir så tacksam när jag tänker på det.

I slutet av juni kom tentaresultatet från den stora patologitentan. Eftersom jag hade missat att skriva den bonusgivande duggan var jag riktigt orolig för att jag skulle bli underkänd denna gång. Ja, jag var nästan inställd på det. Jag behövde 15 poäng mer än dem med en godkänd dugga för att klara mig. Men till min stora lättnad gick det vägen.

Nu känns det som att hjärnan fått vila tillräckligt och jag börjar längta till att terminen drar igång igen. Det blir mikrobiologi och farmakologi först. Det ska bli jätteintressant. Min plan är att jag ska börja kika på kurslitteraturen två veckor före uppropet. Men det tänkte jag förra året också och det blev aldrig av. Nu vet jag ju vilket galet tempo terminerna brukar starta med så jag hoppas jag har lite bättre självdisciplin denna gång och kan mjukstarta lite i förväg.