Krönikor
”Alla förhoppningar är bara naiva i den här mardrömmen”
Jag är på den europeiska akutläkarkonferensen i Wien när jag får ett SMS från Emy: ”Godmorgon. Kom precis tillbaka från röntgen. Pappas lunga har kollapsat igen. Han ligger med syrgas och smärtstillande. Kan knappt röra sig för det gör så ont.”
Godmorgon? Jävla skitmorgon, skulle jag vilja säga. Och då är jag ändå en person som ogillar svordomar. Sex dagar har gått sedan dränet drogs och även om det bara var en tidsfråga innan lungan skulle kollapsa igen, hade jag börjat hoppas att det skulle hålla sig tills hemresan. Men alla förhoppningar är bara naiva i den här mardrömmen. Att jag inte lär mig det.
Det är svårt att få närmare information av Emy. Mobilnätet för internettrafik verkar ligga nere i Etiopien, antagligen på grund av våldsamma upplopp i landet. Några timmar senare får jag veta att det inte funnits något nytt drän att få tag på på universitetssjukhuset, utan att detta måste hämtas på ett annat sjukhus. Intravenös smärtlindring har fått hämtas från det hjärtsjukhus Fikru byggt upp. Det kräver planering och koordinering. Kirurgen som ansvarar för Fikru gör allt han kan, men det här är de omständigheter som han tvingas arbeta under dagligen.
När dränet är på plats är Fikru trött och har ont. Det här var hans stora skräck, att lungan skulle kollapsa igen. Men Fikru har nog fått sitt sista thoraxdrän. Nu går det inte längre. Jag hoppas att domstolen inser det och att det kommer en dom idag. Men alla förhoppningar är bara naiva i den här mardrömmen. Jag vet ju det. Fast vad är alternativet?
Vi kan hoppas. Kan vi göra något mer ?
Skriva en bedjan till alla inblandade i Ethiopien undertecknad av så många som möjligt inom sjukvården ,mm. Finns det ? Känns galet bara sitta vänta. Tankar går till Fikru och hans familj.