Staffan Olheden, överläkare på akutläkarbilen.

Foto: Stefan Nilsson

Staffan Olheden, överläkare på akutläkarbilen. Foto: Stefan Nilsson

”Alla bidrog till att vi gjorde ett så bra jobb”

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInPrint this pageEmail this to someone

AV: Malin Gavelin | 24 april, 2017 | MER: Akutsjukvård

Ordet terrorattack hade ännu inte nämnts över samverkansradion när överläkaren Staffan Olheden var på väg till skadeplatsen i akutläkarbilen. Men han kände instinktivt att det var fråga om ett extraordinärt läge – och ringde ett avgörande samtal till traumaenheten på Karolinska.

– Jag tjänstgör ju till största delen som biträdande överläkare inom PMI, på enheten för Trauma och akutkirurgi på Karolinska, så en av de första sakerna jag gjorde redan när vi fick larmet var att kontakta dem och berätta att något hänt, säger Staffan Olheden, som anlände till Drottninggatan ungefär en kvart efter det att larmet om en skenande lastbil som körde på människor hade kommit in.

Det han möttes av när han steg ur läkarbilen var ett flertal skadade och flera ambulanser vars besättningar arbetade för fullt med livräddande åtgärder.

– Tack vare att jag i ett mycket tidigt skede informerat traumaenheten på Karolinska visste jag att de, samtidigt som jag anlände till platsen, höll på att mobilisera resurser och skulle vara redo att ta emot många skadade.

– Informationen som kom över våra radiokanaler var av uppenbara skäl svår att tolka, inledningsvis pågick parallella polis-, räddnings- och sjukvårdsinsatser samtidigt som det var mycket oklart vad det egentligen rörde sig om. Ingen hade nämnt ordet terrorattack. Men i takt med att vi fick veta mer om vad som hade hänt klarnade bilden och vi förstod att det var ett attentat det handlade om.

Flera av de svårast skadade hade redan fått hjälp på ett eller annat sätt när Staffan Olheden anlände så hans roll blev att som högste medicinska kompetens på plats stötta ambulanspersonalen i deras arbete samtidigt som han inventerade skadeutfallet längs Drottninggatan söderifrån och norrut.

– Vi prioriterade snabb avtransport av de mest allvarligt skadade. Det var också min uppgift att besluta om att avstå från att påbörja eller avbryta återupplivningsförsök som jag bedömde var utsiktslösa. Jag kunde konstatera att det fanns avlidna samt personer med mycket allvarliga skador och oviss utgång men också flera allvarligt skadade med goda chanser att klara sig.

Sjukvårdsledaren Viktoria bad honom och ambulanssjukvårdaren i akutläkarbilen, att triagera och prioritera de skadade som fanns i butikerna längs med Drottninggatan mot Åhléns och som hade burits in dit av civila.

– Allmänheten agerade föredömligt, vårdinrättningar i närheten bidrog med sin kompetens och trygghet. Jag hade även kollegor till mig från sjukhuset som råkade vara på plats som hjälpte till. I det här läget bestämde polisen att området var osäkert och tömde Drottninggatan. Alla fick order om att stanna kvar där man befann sig bakom stängda och låsta dörrar. Jag och Stefan blev kvar i en av butikerna tillsammans med två skadade och ett 20-tal oskadade.

– När en av våra skadade hastigt sjönk i medvetande begärde vi fram en ambulans, men här blev det på grund av direktiven från polisen fråga om en mer dramatisk evakuering av en skadad ur en varm zon.

Var du aldrig rädd? Du befann dig ändå på en attentatsplats.

– När vi kom till platsen såg vi att något brann vid Åhléns och vi fick till en början inte närma oss platsen. Men där och då fanns det så mycket människor i rörelse och det skänkte någon sorts trygghet i att vara många. En stund senare kunde jag göra en snabb inventering av området närmare Åhléns och det var här det kändes som mest otryggt. Sedan kom beslutet att tömma Drottninggatan och att alla skulle hålla sig undan, men något hot mot den egna säkerheten upplevdes egentligen aldrig. Så nej, jag var inte rädd där och då – tankarna på vad som kunde ha hänt kom senare.

Hur lång tid dröjde det innan du kände att ni hade kontroll över situationen?

– Inom en halvtimme kunde vi konstatera att det inte rörde sig om den katastrofsituation vi befarat utan att vi befann oss i en läge där vi skulle kunna bedriva vård av god kvalitet för samtliga skadade. Det är ju väldigt beroende på antalet skadade och här var det lyckligtvis relativt få. Det var en stor lättnad att kunna kommunicera in till sjukhuset att antalet skadade var begränsat.

Vad var det som gjorde att inte fler skadades allvarligt?

– Det var tur i oturen och beror vad jag kan förstå på flera olika saker. Värdetransportbilen som varnade genom att köra framför lastbilen och tuta, till exempel. Det faktum att det verkar ha låtit något fruktansvärt när lastbilen for fram. Det gjorde folk uppmärksamma på att något hände och gav många den tid som behövdes för att sätta sig i säkerhet. Sedan tog det ju stopp i en byggnad efter 500 meter när det i ett annat läge hade kunnat vara ett skadeområde som mäts i kilometer snarare än i meter.

Efter att insatsen med att stabilisera och avtransportera skadade var klar övergick Staffan Olheden till det han beskriver som ”ett mer medmänskligt arbete” – som innebar att ta hand om alla chockade och på andra sätt drabbade människor som befann sig på skadeplatsen.

– Vi försökte se till så att de många barn som fanns i området fick kontakt med sina föräldrar. Det var till exempel flera skolklasser inne på en biograf vid Drottninggatan. Vi såg till att föräldrarna utanför avspärrningarna hölls informerade om att alla barnen mådde bra och att räddningstjänsten och ambulanssjukvården säkerställde att inga barn saknades innan de klassvis eskorterades ut till väntande bussar.

Fem timmar spenderade Staffan Olheden på olycksplatsen innan insatsen avslutades för akutläkarbilens del och han kunde pusta ut med kollegorna i en omedelbar debriefing.

– Vi pratade och hörde efter om det fanns några av kollegorna som hade tagit väldigt illa vid sig och hade behov av omedelbart samtalsstöd. Vi gick också igenom insatsen och det var absolut värdefullt. Och eftersom jag hade haft kontakt med Karolinska kunde jag också bidra med uppgifter därifrån om hur det hade gått för patienterna som transporterats dit.

Vad tänkte och kände du när du kom hem den kvällen?

– Trötthet är det första ordet som jag tänker på, men också någonstans en känsla av att vi hade gjort en bra insats. Jag kände att ambulanssjukvården gjorde ett enormt bra jobb på alla sätt – professionellt och medmänskligt. Och det gjorde även alla andra som fanns på platsen; räddningstjänst, polis, ordningsvakter, allmänhet och personalen från närliggande sjukvårdsinrättningar. Alla bidrog till att vi gjorde ett så bra jobb. Sedan funderade jag en hel del på vad som hade kunnat hända om det här hade varit värre.

Lämna en kommentar

CAPTCHA