Christine Takami »

  • Hur blir min framtid efter valet?

    För första gången i ett val måste jag nu fundera på allvar över hur de olika partierna vill förändra sjukvården. Jag blir färdigutbildad under kommande mandatperiod. Vad möter jag för arbetsmarknad och arbetsmiljö som underläkare?

Nicholas Aujalays »

  • 1970

    Akutläkare – behövs det? Är det inte bara ett sätt att locka läkare till akuten, ge lite status åt jobbet?

Frågan

Tycker du att journal på nätet och självdiagnos på nätet ska...

Visa resultat

Loading ... Loading ...

Är suicidprevention en tilltagande bristvara?

Av: Carina Hellström Publicerad: 22 maj, 2012

Standardiserade suicidriskbedömningar, en ny riskfaktor? – En reflektion.

En av psykiatrins viktigaste uppdrag är att förhindra suicid. Att vilja ta sitt liv ses idag som symtom på ett allvarligt psykiatriskt sjukdomstillstånd. Tanken är att sjukdomen alltid är i någon grad behandlingsbar och därmed även självmordstankarna. Ett självmord anses aldrig vara till gagn för patienten, även om individen upplever det så. Därför kan tvångsvård bli nödvändig när sjukdomsinsikten saknas.

Att göra en bra suicidriskbedömning är svår. Den kräver mycket kunskap, yrkeserfarenhet och livserfarenhet. Eftersom detta är bristvaror i många delar av psykiatrin och eventuella bedömningar sällan dokumenterade, så har man beslutat att alla ska använda standardiserade diagnostiska instrument med enkla principer, även här. Detta för att även oerfaren personal ska kunna ”bocka av och räkna ihop” och sedan ”avgöra” grad av suicidrisk. Manligt kön räknas som en riskfaktor, medan kvinnligt kön anses vara en skyddande faktor. Sedan finns det ett antal andra viktiga riskfaktorer särskilt för män, bland annat hög ålder och ett antal som är gemensamma för könen. Allt ska vara statistiskt underbyggt.

Fler män än kvinnor tar livet av sig men kvinnor begår i stället självskada betydligt oftare än så. Förr betraktades alla självskadehändelser som suicidförsök – idag en ångestdriven beteendestörning, utan egentliga suicidavsikter. Den ingår i diagnoskriterierna för emotionellt instabil personlighetsstörning och anses relativt ofarligt, förutsatt att patienten inte går för långt och avlider, av misstag. Är ”kvinnofrågan” därmed löst? Eller har vi kastat ut barnet med badvattnet – för vad händer på sikt?

När en kvinna hittas död i sitt hem kan det ibland vara svårt att fastställa om döden var avsiktlig, oavsiktlig, eller till och med naturlig. Detta dödsfall hamnar då utanför suicidstatistiken, även om döden varit avsiktlig och åstundad. Kvinnans tankar och känslor tiden innan, kan vi ju inte läsa vid obduktionen. Männens mer våldsamma suicid lämnar däremot ingen i tvivel. Så ger statistiken en helt sann bild?

Den kroniskt deprimerade kvinnan kämpar sig igenom livet. Hon åldras och till sist har hon förlorat all mänsklig kontakt, inte bara på grund av sin svåråtkomliga personlighet, sitt ibland allt bittrare och tillsynes krävande lidande, utan även av livets oundvikligheter. Hon betraktas av vårdpersonalen med viss irritation och som ett ”onödigt” inslag på avdelningen. Den äldre, manlige patienten däremot väcker oftare personalens medlidande och pysslas om.

Medan kvinnan inser sitt ”misslyckande” även som patient och tappar till slut allt hopp om mänsklig omtanke och värdighet. Det behövs bara ett irriterat tonläge för mycket, så avviker hon eller skriver ut sig.

Jag har flera gånger sett att denna patientkategori äldre suicidala kvinnor, tenderar att ta sitt liv med mycket våldsamma metoder. Men personalen står överrumplad.

Jag misstänker att dagens förenklade metod för suicidriskbedömning kan blir en egen riskfaktor. Med sin ritualiserade enkelhet lurar den in en okunnig användare i falsk trygghet. Fördomar väcks och – i motsats till dagens vurm i kulturspalterna – kan man här inte säga att det ”våras” för tanten, tvärtom! ”Tantens” kön är ju dessutom en ”skyddsfaktor”!

Kvinnligt kön och högre ålder, en lång anamnes av sorger, skuld, vanmakt, ensamhet, bitterhet, skam och ett lidande som ingen orkat lindra – måste bli definierade riskfaktorer! Då äntligen kan omtanke och förmedlad insikt om henne, få bli en värdig och livräddande insats!

När kliniken haft problem med ”för många” suicid vill man diskutera lämpliga åtgärder. Men den enklaste och mest effektiva metoden att nå en djupare kunskap om en svårbedömd patient, avvisas av klinikledningen och tyvärr av många kolleger – den att läsa journalen – inte bara de senaste anteckningarna där ju gamla felaktigheter blivit ihärdiga ”sanningar” och kunskap gått förlorad! Det kan bli hur fel som helst, det har vi väl alla sett någon gång.

Tidsbrist, tycks det mig, är numera ett stående motargument till allt som är viktigt och har gjort att all kvalitet ersätts med skräp! Är det vår nya arbetsmetod – att aldrig ha tid?

Jag hörde en gång en verksamhetschef säga att vi ”måste acceptera att vi inte kan rädda alla och därför inte skuldbelägga oss” när ett självmord inträffar. Jag vägrar att låta mig manipuleras och hävdar i stället att det är just det vi kan, eller måste försöka! Tanken var ju att med rätt insatser i rätt tid så går ett självmord att förhindra!

Carina Hellström

Carina Hellström

Född 1948, äntrade jag 1967 mitt vuxenliv med 4 år på Konstfack. Var verksam som frilansande illustratör och serietecknare till 38 års ålder, då en rad personliga katastrofer gjorde att jag ville byta planet och började därför läsa medicin på KI. Rekonstruktionskirurgi var en sporre men i min ålder inget mål. Idag är jag landstingsanställd överläkare, specialist i psykiatri och leg. psykoterapeut, verksam i psykiatrisk öppenvård med så kallad neuropsykiatri. Har du synpunkter eller frågor så mejla till: carina.hellstrom@www.sjukhuslakaren.se