Christine Takami »

  • Kirurger vs medicinare

    ”Det där kan medicinarna”, ”det här är inte en kirurgisk patient”, ”det där med läkemedel kan narkosen bättre”. Den här terminen har jag för första gången märkt att det finns en tydlig skiljelinje mellan medicinare och kirurger.

Nicholas Aujalays »

Frågan

Tycker du att journal på nätet och självdiagnos på nätet ska...

Visa resultat

Loading ... Loading ...

22 juli – en händelse ur ett ”autistiskt” samhälle?

Av: Carina Hellström Publicerad: 8 maj, 2012

När krigslika övergrepp kan ske i fredstid krävs eftertanke.

Intresserat följer jag delar av 22 juli-rättegången i Oslo. Det är en bisarr process om massmordet en sommardag i vårt grannland, mördaren Breivik själv avslöjar allt. Att norsk rättspsykiatri misslyckats och nu är ”kvarsittare”, fyra läkare på rad alldeles framför massmördaren, gör den inte mindre absurd.

Efter att det första rättspsykiatriska utlåtandet presenterades, där två rättspsykiatrer enhälligt ansett mördaren lida av paranoid schizofreni, så höll senare Stockholms psykiaterförening en diskussionskväll om detta. Intresset var verkligen mycket stort och Z8-salen på KS blev både fullproppad och kvav, diskussionen intensiv och engagerad. Det märkliga är att rättspsykiatrerna använder sitt utredningsmaterial om Breivik på samma sätt som allmänpsykiatrin i Sverige ofta hanterar sina utredningar – med fullständig ”tondövhet”, resultatet skär i öronen!

Mina tankar gled snart iväg till krigets fasor, i alla tider och alla platser. Väl hemma googlade jag på krigsförbrytelser och vanliga människor, och fann en artikel från Der Spiegel, 18 mars 2008 – Nazi Atrocities Committed by Ordinary People, av G. Bönisch och K. Wiegrefe. Där finner man en skrämmande beskrivning, ett kort citat ur ett brev som en polisofficer, Walter Mattner från Wien skrev hem till sin unga hustru och sitt lilla barn. Han redogjorde där för hur han metodiskt sköt och mördade ett stort antal judiska kvinnor och barn, på en plats i Vitryssland i oktober 1941.

Skiljer det sig särskilt mycket från Breiviks argument och förklaring? Mattner ansåg att om han avstod från detta våld nu så skulle samma sak, och kanske ännu värre ske med dem han älskade, och utföras av dem han nu dödade.

Dessutom berättar författarna om en studie som genomfördes av Amerikanerna i ockuperad zon 1945, där 20 % av deltagarna var helt eniga med Hitler om de metoder han använt mot judarna. 19 % tyckte att metoderna var överdrivna men höll med i sak. Man kunde därmed ifrågasätta den då rådande uppfattningen att krigets grymheter bara kunde skyllas på en liten grupp patologiska kriminella. Gör vi samma misstag med Breivik?

Detta är definitivt inget försvar för Breivik, utan en varning, en påminnelse till oss alla om att många är kapabla, när den dagen kommer. Behövs det bara att vi saknar en bit empati och drivs av förakt och ett mått av rädsla – hur många ”Breivik” finns det idag?

Vi vänjer oss vid allt, inte bara det goda. Vi övar och våra hjärnor modelleras till nya behov. Känslor som först hindrar oss tystnar och vi gör det vi aldrig trodde var möjligt. Många betraktar idag med en gäspning tortyr på TV och film. För fyrtio år sedan spydde vi eller svimmade vid samma åsyn. Vi upplevde full insikt i lidandet, det blev outhärdligt. Idag är tortyr en del i underhållningsvåldet.

Precis som Breivik – men han gjorde det för att bli av med resten av sin empati, i syfte att metodiskt kunna döda ett stort antal människor – så spelar våra barn och ungdomar i detta nu – våldsamma dataspel. Vi kallar det underhållning och en bra hjärngympa.
Ändå vet vi att ungdomar som spelar mycket blir mindre empatiska och visar mindre omtanke om andra!

Vi avskärmar oss till vardags med hjälp av en ”smart” mobil. Undviker all information som skulle ha kunnat gnugga vårt vett och fått oss att inse något. Vi struntar i människor utanför den egna kretsen, vi ser dem inte. Demokratin angår oss knappt. Med en lömskt inplanterad elak kod i våra smarta mobiler kan vi bevakas och bedras – av vem som helst med tillräcklig intelligens och onda avsikter – medan vi gör bort oss på Facebook och låter andra städa vår skit.

Blir vi sedan vackra och välklädda offer för nästa diktatur? Det kunde väl ingen tro i så fall? Tänk om vi inte ens märker något, bara undrar vart alla på Facebook tog vägen?

Sedan gör vi det vi tror är rätt, utan att se grymheten. Vi vänjer oss snabbt, gudskelov för vår nattsömn, ifall en viss tvekan ändå skulle uppstå. Men så en natt bankar det hårt på dörren…

Vad händer sedan?

Carina Hellström

Carina Hellström

Född 1948, äntrade jag 1967 mitt vuxenliv med 4 år på Konstfack. Var verksam som frilansande illustratör och serietecknare till 38 års ålder, då en rad personliga katastrofer gjorde att jag ville byta planet och började därför läsa medicin på KI. Rekonstruktionskirurgi var en sporre men i min ålder inget mål. Idag är jag landstingsanställd överläkare, specialist i psykiatri och leg. psykoterapeut, verksam i psykiatrisk öppenvård med så kallad neuropsykiatri. Har du synpunkter eller frågor så mejla till: carina.hellstrom@www.sjukhuslakaren.se