Sjukhusläkaren.se

Nyligen hade vi en föreläsning på temat Blivande läkares psykiska hälsa. Vi fick bland annat veta att läkare som yrkesgrupp begår fler självmord än övriga befolkningen. Det gällde både kvinnor och män. Det var också vanligt att framför allt kvinnliga läkare mår psykiskt dåligt, fick vi höra.

För mig var det inte någon nyhet att många läkare går in i väggen och därför blev jag heller inte särskilt förvånad över att fler begår självmord. Visst är det fruktansvärt sorgligt, men det är ju ett hårt och krävande yrke så det kanske inte går att göra något åt, tänkte jag.

När jag började fundera på att byta karriär från journalist till läkare var det en liten tröst när jag läste att var tredje journalist bränner ut sig, men ”bara” var femte läkare. På något sätt har jag under mina år som journalist lärt mig att acceptera att det är stentuff konkurrens, nästan omöjligt att få fast jobb och att man aldrig är bättre än sin senaste artikel. Jag har jobbat över flera timmar i veckan utan att kräva betalt för att jag ville bevisa mig duktig som vikarie och ha chans till ett fast jobb. Det var så reglerna såg ut och ville man in i leken fick man leken tåla, tänkte jag. Nu har jag gett mig in i läkarleken och här är det andra regler jag får tåla.

Men bland mina mindre cyniska läkarstudentvänner väckte den här föreläsningen en livlig debatt. Kunde det verkligen vara så hemskt? Varför mår läkare så dåligt? Hur ska vi undvika att bränna ut oss, må dåligt, begå självmord?
Många ifrågasatte att vi bara skulle få denna enda föreläsning på termin ett om att läkare mår psykiskt dåligt men ingen uppföljning under resten av utbildningen.

Så jag frågar er sjukhusläkare å hela min klass vägnar. Hur ska vi göra för att undvika att hamna i en ond spiral som gör att vi mår psykiskt allt sämre? Är det så illa som det låter? Hjälp oss!