”Docent Zlatan” riskerar att bli en förlorare
Till ansökan om uttag av jourkompvecka bifogas redogörelse för planerad forskningsverksamhet under aktuell period. Alla abstract passerar undertecknad före insändande osv.Det papper, som var tänkt som ett internt pm till läkarna på kliniken, hamnade givetvis snabbt på lokalföreningens bord där det väckte både munterhet och förfärad bestörtning över hur någon i chefsposition kunnat så uppenbart åsidosätta rådande avtal och direkt beordra gratisarbete.
Även om brevet inte kommer från min fakultet så hänger det över mitt skrivbord och jag har funderat mycket över dess innehåll och formulering.
För brevet beskriver det jag och många i min generation tidigare gjorde på en till synes frivillig bas.
Den som inte forskade när jag kom till Universitetssjukhuset i Lund i mitten på 80-talet fick helt enkelt inte vara kvar på kliniken.
På den tiden skapades akademisk prägel lätt genom att 60 procent av kollegorna hade så kallade oegentliga vikariat med 3-6-månadersförordnanden.
Denna gråa skara av hårt arbetande individer hade i det närmaste inga rättigheter. För Läkarförbundet existerade vi inte, trots att vi betalade våra förbundsavgifter, eftersom vi inte hade tjänster.
Lönerna för vikarierna var betydligt lägre än för de med ordinarie tjänst varför det fanns en lönestatistik från arbetsgivaren där vikarierna ingick och en officiell förbundsstatistik där vikarierna som egentligen inte fanns inte var med.
Skötte man inte sina kort så förlängdes inte vikariatet. För somliga ledde detta till personliga tragedier då de med ålderns rätt eller på grund av svår social situation inte riktigt fyllde rocken.
Något socialt omhändertagande av inte fullt presterande kollegor på kliniken var det aldrig något tal om.
Hur som helst så fostrade det gamla akademiskt präglade systemet en hel rad kliniska ekvilibrister som likt bollsparkande ”Zlatan” nu bidrar till att svensk sjukvård håller en internationell tätposition.
Ingenting får man gratis här i livet och jag vill fortsätta att hävda tesen att den bästa läkaren för en patient är läkaren som forskar på den sjukdom patienten lider av.
Det finns många likheter mellan gamla tiders akademiskt skolade kliniker och Zlatan som förutom en viss begåvning för att sparka boll även tränat mer än andra.
Zlatan belönas idag med en inte oansenlig lön då han sparkar boll ute i Europa som ersättning för investerat humankapital. För sjukvårdens ”Zlatans” är förutsättningarna annorlunda. Några har kunnat använda den akademiska meriteringen som språngbräda i karriären, andra har inte fått någon kompensation till priset av en lägre livslön jämfört med jämnåriga kollegor som enbart ägnat sig åt klinik.
Idag ser vi på många håll hur arbetsgivare aktivt väljer bort kollegor med akademiska meriter då ledare och chefer rekryteras inom vården. Detta är inte förvånande då den gamla tidens chefskap ofta lämnade mycket övrigt att önska beträffande ledarskapet.
I den bästa av världar följde dåtidens ledare en strikt meritokrati* där disputation och docentur ledde till överordnad tjänst vid kliniken. På andra håll lät man istället hård konkurrens varvas med anarki eller vänskapskorruption.
Denna lapsus har delvis öppnat för andra grupper än läkare att ta över chefskapet. Man kan i en modern organisation inte ha chefer som premierar gratis forskningsarbete som strider mot dagens arbetstidslagstiftning.
Att akademins företrädare förlorar mark inom vården är också en förklaring till varför de medicinska fakulteterna och sjukvården alltmer går skilda vägar.
Vägen till att bli en riktigt duglig kliniker är lång och brant med mycket hårt arbete som idag värderas alltför dåligt av arbetsgivaren.
Många upptäcker att enda sättet att få en högre lön är att söka sig till chefsuppdrag. Där konkurrerar vi idag och sannolikt i en framtid alltmer mer personer från andra personalkategorier. Dessa sneglar dessutom på våra löner.
Inte helt förvånande förklarade en av våra sjukhusdirektörer vid ett av våra större universitetssjukhus nyligen att man nog borde värdera ledaregenskaperna i sig och inte yrkeskategori vid lönesättning av cheferna, ett påstående som givetvis applåderades av Vårdförbundet.
Ökad akademisk prägel är en förutsättning för en framtida fortsatt god vård. Men hur når man dit med allt knappare resurser och odisputerade chefer med bakgrund som militärer eller sjuksköterskor med ringa förståelse för att värdesätta en avhandling.
Min bedömning är att separata lönestatistikgrupper i det centrala avtalet för specialist leg läk, disputerad leg läk och docent leg läk är en förutsättning.
Om arbetsgivaren menar och önskar att professionen fortsatt skall verka för en ökad akademisk prägel då skall tydliga löneskillnader kunna utläsas mellan statistikgrupperna.
Samtidigt vill arbetsgivaren pröva med individuell lönesamtalsmodell. Nu ställs parterna inför betydande problem. Avgörande i detta system är individens bidrag till verksamheten, där teamet skall utarbeta lönekriterier efter verksamhetens behov.
Hur skall man då värdera tidigare forskningsmeriter? Kan en ensam docent i gruppen verkligen hävda att hans titel och kompetens motsvarar en högre lön om 10.000 kronor.
Sannolikt kommer den unga generationen att välja bort den mycket osäkra väg forskningsmeritering innebär, såvida den inte kan ingå i ordinarie verksamhet och inte förlänger vidareutbildningen.
Svensk sjukvård behöver många ”Zlatans” i framtiden. De skapas genom en attraktiv läkarroll med möjlighet till forskningsmeritering som av arbetsgivaren värdesätts med hög livslön.
Kan vi inte skapa dessa förutsättningar, får vi nog finna oss i att dagens yngre läkare kommer att välja UGL- och manegmentkurser före en traditionell forskarutbildning.
* Meritokrati = Samhälle präglat av högt driven värdering av utbildningsmeriter.
